Stilla veckan - Påskafton

Påskafton är ju en liten mellandag mellan den lite dystra långfredagen och den glada påskdagen. Jag hade satt alarmet i telefonen till kl. 8 som jag brukar när jag är ledig. Jodå, det ringde, fast jag var redan vaken. Problemet var att jag inte kunde stänga av trudelutten. Den upprepade sig i det oändliga. Till slut fick jag starta om hela apparaten för att få tyst på den eländiga låten.

Sen blev det en familjelördag. Maken städade lite i trädgården, jag handlade och lagade mat. Idag blev det lax. Pojkarna är visserligen en bit över 20 år, men de gillar fortfarande att leta upp sina påskägg med godis i. Efter maten frågade jag om någon ville följa med ut på en runda i det fina vårvädret. Det var bara hunden som ville, så vi åkte själva.

Vi körde över Torskinge, Slättö och Ås mot Kållerstad. För ett tag sedan kom det en ny gömma vid Kållerstads kyrka. Kyrkan låg på en höjd med utsikt. Vi körde fram och parkerade framför kyrkan alldeles intill gömman.

Först letade jag lite på andra ställen, men ganska snart förstod jag hinten och kunde lokalisera den lilla burken. Det var då problemet uppstod. Korken satt som berget och ville inte rucka på sig. Jag tog i av alla krafter utan att lyckas få upp den. Jag fick röda, ömma märken i högerhanden. Det fanns bara en utväg - att plocka fram multiverktyget. Först försökte jag lite försiktigt men det hjälpte inte. Då tog jag i lite mer och spräckte hela korken så att jag kunde skala av den. Det kunde jag göra därför att jag visste att jag hade en reservkork i bilen som jag kunde ersätta den förstörda med. När jag rullar ut logglistan ser jag att 1000sjöar varit där samma dag. Senare fick jag veta att han hade haft samma problem, men GSK-nisse som efter mig hade inga problem.

Gömman var inte så välkomnande, men loggad blev den. Kyrkan välkomnade i alla fall med öppen grind. Det är så det ska vara i kyrkan. Man ska känna sig välkommen.

Det var påskpyntat och fint på kyrkogården. Påskliljorna lyste så vackert gult tillsammans med de gula och svarta penséerna.

Vid kyrkan hade hunden fått vänta i bilen och det var han inte så förtjust i. Vi fortsatte ner till Jälluntofta. Där kunde han få följa med på en liten promenad längs Jälluntoftaleden. Här finns ett antal gömmor längs leden som vi har loggat. Många av dem tog vi FTF på. Förra året kom två till som jag har sparat tills nu.

Den närmaste hette Ekstubben. Det var en riktigt maffig stubbe, den största jag nånsin hittat. Jag kikade runt och hittade snart den lilla gömman.

Loggremsorna var lite fuktiga men min penna klarade enkelt av att skriva ändå. Hunden stod bredvid och stampade. Han fattade inte varför vi skulle stå still på samma ställe så länge.

Snart fortsatte vi i alla fall vandringen längs leden. Solen sken fortfarande, men det var lite kallt i luften när det blåste. Vi passerade en bro över det bruna vattnet. Jag har för mig att det finns en annan gömma här i närheten.

Skogsstigen övergick i en körbar skogsväg. Längre fram syntes mörka moln på himlen. Vi hoppades att dess skulle ta en annan rutt än åt vårt håll. Vi skulle längst bort till kröken och vända.

Sista biten vek vi av rakt ut i hyggesterrängen. Kalhygget hade börjat på återväxten. Det var lite blött här och där så vi fick hoppa på tuvor, kliva över stenar och ris, för att komma fram till den rätta högstubben.

När jag undersökte densamma, blev jag först lite konfunderad. Jag hittade bara en liten fastsättningsanordning men ingen burk. Jag fick spana runt omkring på marken och där hittade jag till slut burken. Logglistorna var alldeles dyngsura, men min eminenta penna funkade även på det genomblöta pappret. Solen sken än så länge så listorna hade kanske torkat om vi kunnat vänta en stund, men vi ville hem igen.

Vi hann bara gå knappt hundra meter så fylldes luften av virvlande vita kulor. De föll allt tätare från de mörka molnen ovanför oss. Vi skyndade oss tillbaka längs samma väg som vi kom.

Hagelkornen blev fler och fler, större och större. Det blev till och med vitt på marken. Ett riktigt aprilväder var det. Tidigare strålande sol, nu hagelskurar.

Huvan på jackan fick fällas upp som skydd medan vi stretade vidare mot bilen. Inne i skogen var det lite lugnare. Där blåste det inte lika mycket som ute på kalhygget.

Hunden gillade nog inte hagelskuren heller. Han drog raskt vidare tillbaka i våra egna spår. Han hade full koll på var vi varit.

Tillbaka vid bygdegården kunde vi konstatera att bilen också fått ta del av hagelskuren. Den stod kvar och väntade på oss. Vi hoppade in i den för att värma oss lite och vända nosen hemåt igen.

I korsningen svängde vi vänster tillbaka mot Kållerstad. Åt andra hållet såg vi Jällunden. Där finns också några cacher kvar ute på öarna som vi inte har loggat. Idag var det inget som lockade.

Hemma i stugvärmen satt resten av familjen. Nu blev det kaffe och Banana split. Sonen fixade den hemmagjorda chokladsåsen. Kvällen blev en lugn hemmakväll med familjemys medan vi tittade på den suveräna 82-åriga tanten som tog hem storkovan i Smartare än en femteklassare. Så vital hoppas jag få vara när jag blir lika gammal.