Nya vida äventyr med Indiana Johansson

Det kan väl passa att börja nästa tusentalet i inläggslistan med en grantelning från skogsdagiset i Torskinge. Det var dit jag ställde kosan efter dagens arbete. Först en runda med hunden och lite fika, sen en äventyrsrunda med alter egot Indiana Johansson. Jag hade hoppats på lite sol, men det var molnigt när jag gav mig av. Fast det var ju bättre än morgonens regnväder i alla fall.

Strax innan Torskinge svängde jag av in på skogsvägen. GeoFabian tog mig till första gömman för dagen. Uppvärmning kom för snart två månader sen utlagd av min gamla elev JP 89. Vi det tillfället behövdes det lite värme, men jag låg hemma nedbäddad i sjuksängen när den publicerades.

När jag tillfrisknat, tog jag med mig hunden på en promenad till gömman. Man behöver ju inte alltid gå samma runda här hemmavid. Då hade det snöat och jag hade inga förhoppningar om att hitta den lilla burken. Så blev det inte heller. Vi letade vid diket men ingen burk visade sig för oss.

Idag gick det bättre för Indiana J. Hon hittade ett gömt rör med en liten loggremsa. På remsan fanns förutom 1000sjöars FTF-logg även namnen klokare och pjf70, men det visste jag redan. Lite information hade jag fått som hjälpte till.

Därmed var den närmaste ologgade gömman hemifrån sett försedd med min signatur. Men det fanns ju fler ologgade gömmor. Indiana Johansson tyckte att den här var för lätt. Nu ville hon ha en större utmaning. Så hon lät springaren Fabian föra henne längre västerut via Slättö och Ås till Dravö.

För tio dagar sedan kom det en ny gömma av 1000sjöar vid kanten av Dravö mosse. Jag valde att inte åka på den direkt utan sparade den för kommande dagar. Det var till denna gömma Indiana J  ämnade ta sig. Fabian följde skogsvägen som blev smalare och krokigare ju längre in i skogen vi kom. Mittsträngen blev allt högre och groparna djupare, men Fabian klarade allt galant.

Vi nådde den anvisade parkeringsplatsen och där fick Fabian vila medan Indiana J fortsatte till fots. Vägen spärrades av tre fallna resar men hon tog sig snabbt över hindren.

På andra sidan fanns en granskog med en härligt skön matta av grön mossa. Det sviktade i stegen när hon tog sig utför sluttningen ner mot mossen, som skymtade mellan träden.

Nu hade solen lyckats tränga sig genom molnen och visade sig strax över trädtopparna. De sista meterna fram till gömman blev terrängen lite besvärligare, men det var inga problem för Indiana J att ta sig torrskodd fram. Hon hoppade elegant från tuva till tuva.

På andra sidan väntade inte de vita vidderna utan de svartbruna. Det var en stor torvtäkt som bredde ut sig som en mörkbrun öken framför hennes ögon.

Mycket torv har nog redan brutits och mer kommer säkert att brytas. Hon skymtade maskiner på andra sidan, men nu låg allt tyst och stilla i aftonsolens sken.

Gömman syntes redan på vägen ut. GPS:en visade tre meter till gömman när Indianas ögon spanade in den. Det fanns bara ett namn i loggboken och det var GSK-Nisses. Numera finns det två.

Solen var på väg ner och Indiana J vände tillbaka mot Fabian. Vägen tillbaka går oftast mycket fortare än vägen fram till gömmorna.

Bakom hindren stod Fabian och väntade på att föra Indiana J tillbaka till civilisationen. Först tänkte hon åka direkt till Bredaryd och sen hem, men det var ju inte så långt till Väcklinge härifrån. Det kunde vara intressant att åka fram till fågeltornet och kolla om det fanns några fåglar vid Draven.

Fabian rullade vidare åt reftelehållet fram till Väcklinge. Där stannade han på parkeringen så att Indiana J kunde ta en liten promenad ner till tornet.

Annandag Jul var jag här i mörkret och snön på FTF-jakt tillsammans med Rubriq. Det var inte mycket vi såg av torn eller sjö då. Men vi hittade gömman så den behövde jag inte leta efter nu när det var blött under tornet.

På vägen ner till tornet skrämde jag några grågäss som flög iväg högljutt skränande. Två andra gäss satt kvar. De var inte så lättskrämda. Jag trodde att det var kanadagäss. Kikaren låg förstås kvar i Fabian så jag spanade inte in dem så noggrant. När jag kom hem lade jag ut en bild på Facebook. 1000sjöar undrade om det var vitkindad gås. Det skulle det kunna vara, men det var lite svårt att se på det avståndet. Den är mindre än kanadagåsen och den här var nog lite mindre.

Om fem dagar får vi inte ge oss ut hur vi vill i naturreservatet. Då börjar häckningsperioden för fåglarna. Men jag avstår gärna från att klafsa runt i den sanka marken.

Fram till tornet kan man ta sig torrskodd på en träramp. Indiana J traskade fram på den och klättrade raskt uppför trapporna för att skåda på utsikten.

Här var det andra vidder som bredde ut sig framför hennes ögon. De öppna vattenytorna skymtade en bit bort och träskmarkerna bredde ut sig.

Det var inte många fåglar ute på Draven den här dagen. En ensam svan lyste med sin vita färg men den var ganska långt borta. Fler fåglar lär anlända så småningom.

I anteckningsboken som fågelklubben lagt i tornrummet kunde man läsa att det synts till både havsörn, tranor och sångsvanar.

Svanen simmade runt lite. Den kanske hittade något gott att smaska på. Indiana J började också bli lite sugen på något gott. Det var dags att återvända till skafferiet i Rannäs.

Nu föll skymningen alltmer. Gässen lyfte och flög iväg över åkrarna under ljudligt skränande. Indiana Johansson traskade samma väg tillbaka till Fabian och vände sedan nosen österut. Det blev allt mörkare på himlen och kvällen bröt in.

Därhemma väntade hunden ivrigt. Indiana J var nöjd med dagens äventyr i vida världen. Det fanns två gömmor i GPS:en som skulle nätloggas och många foton i kameran. En del suddiga, andra lite tydligare. Nu när natten gör sitt intåg är även nätloggning och bloggrapport avklarad. Imorgon är en annan dag och bakom hörnet väntar nästa äventyr.