Vita tisdag blev regnig och kall, men jag ville så gärna försöka hitta en liten vitsippa, om de hade kommit. Hunden och jag tog en snabbrunda i duggregnet. På vägen tillbaka ser jag den där den hukar i fjolårsgräset intill en stor sten. Den är bara en liten knopp som precis visat färg. Äntligen är de på väg.
När man hittat en, ser man lättare nummer två. Bladen lyser vårgröna. Knopparna har knappt börjat skifta i vitt. Några fler kunde jag inte hitta, men det är ju alltid något. Fler lär det bli så småningom. Man får glädjas åt det lilla.
Vita tisdag kallas visst ibland svarta tisdag. Egentligen är det fettisdagen som är vita tisdag, men namnet har också kommit att beteckna tisdagen i Stilla veckan.
Om nu vitsipporna fick stå för det vita, så fanns det annat som kunde hänföras till det svarta. Arbetsdagen avslutades med ett stormöte på skolan. Det kallas så när både fritidspersonalen och skolans personal träffas. Mötet skulle handla om vår kommande organisation och lokalanvändning. Det positiva var väl att vissa lokaler kommer att byggas om så att vi får fler mindre utrymmen för elever med särskilda behov.
Det dystra, svarta, var väl att det som lät nästan för bra, när vi träffades på studiedagen i januari, visade sig vara just det - för bra för att vara sant. Det som skulle bli ett pilotprojekt med tvålärarsystem "bidde bara en tummetott". Jag tror att vi alla som jobbar på skolan gick hem både arga och besvikna. Vi jobbar och sliter tills vi nästan stupar. Då känns det väl inte särskilt bra att få höra att vi behöver bli effektivare och mer flexibla. Dessutom ska vi vara tacksamma för att vi får behålla de resurser vi har just nu fast vi egentligen har "för mycket" resurser. Det talades om för oss att vi inte kunde "äta oxfilé" hela tiden, men om vi snålar kanske vi kan har det ibland. Vi kände mest att någon oxfilé har vi inte sett till på år och då. Det är nog mest "blodpudding" på menyn. Men vi får väl fortsätta att trolla med knäna till vi går in i väggen en efter en.
Allt i livet är ju inte svart eller vitt, som tur är. Ibland är lite grått och det behöver inte vara trist. I morse var det två tranpar nere på åkrarna. Ett par på varje åker med en stenmur emellan. De tävlade med varandra om vem som trumpetade bäst och högst. När jag kom hem på eftermiddagen, såg jag bara det ena paret, som spatserade i åkerkanten. Hackspetten lät på sitt sätt. Den trummade så det ekade över nejden. Våren kryper sakta framåt och vi närmar oss påsk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar