Vi är bu inne i den s k Stilla veckan. Det veckan före påsk som kallas så. Den börjar egentligen med Palmsöndagen, som vi firar till minne av hur Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Då var det fest och hyllningar från folket. Bara några dagar senare lät det hel annorlunda.
Det är väl ofta så det är i livet. Ena dagen är det fest, nästa dag är det vardag eller kanske till och med sorg och smärta. Ibland är det uppåt, ibland neråt. Livet växlar.
Alla dagar i Stilla veckan har olika namn. Varför och vad de betyder kan man läsa här. Måndagen är blå. Den kallas alltså Blå måndag precis som måndagen före fettisdagen, den första måndagen i fastlagstiden. Fastlagens sista vecka börjar nu. Den blå färgen anses vara lugn och stilla. Man klädde ofta kyrkorummet i blått.
Blått är mångas favoritfärg. Det är en av mina favoritfärger också. Den påminner oss om himlen och vattnet. Den lyfter och bär. Den får oss att tänka efter. Men den kan också uppfattas som melankolisk och sorgsen. Det är väl därför som bluesen kallas just så. Den innehåller "blå" toner.
För mig har den här dagen varit lugn och stilla. Den började med migrän så det var inte att tänka på att åka till jobbet. Det var bara att vila. Förkylningen håller i sig även om jag inte är febrig. En annan bidragande orsak är säkert sommartidens inträde. Jag har aldrig varken gillat eller förstått vitsen med sommartid. Mycket talat för att omställningen påverkar oss negativt. Jag tycker att vi kunde avskaffa den och fortsätta med normaltid hela året. Det är ju ändå ljust på kvällarna under sommarhalvåret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar