Polen, dag 4 - Saltgruvan i Wieliczka

Efter besöket på Wawel Hill lämnade vi Krakow och åkte ytterligare några kilometer hemifrån till Wieliczka. Här fanns en berömd saltgruva, som finns med på den ursprungliga listan från UNESCO med tolv världsarv. Vi köpte biljetter till en guidad tur på engelska.

Sen fick vi vänta en halvtimme och då passade vi på att äta upp våra bagels som vi köpte i Krakow. Turen skulle ta tre timmar precis som i Auschwitz.

Vi gav oss in i gruvgångarna tillsammans med vår guide. Först var det över 300 trappsteg ned till den första nivån. Vi skulle sammanlagt gå över 800 trappsteg.

Inne i gruvan var det mesta byggt av bergssalt. Till och med golven var av salt. Guiden visade hur saltkristallerna sprider ljuset från ficklampan.

Jag köpte en ljuslykta av salt. Det lyser genom de ganska tjocka väggarna. Den måste vara rätt praktisk att ha på matbordet. Om man saknar lite salt, är det bara att karva lite på utsidan.

Givetvis fanns det även här en legend om hur saltet upptäcktes. Den ungerska prinsessan Kinga skulle giftas bort med den polske prinsen Boleslaw. Hon bad sin far om en bit salt i hemgift. Sedan kastade hon ned sin förlovningsring i ett av schakten i saltgruvan hemma i Ungern. När hon kom till Polen, bad hon dem att gräva ett schakt tills de kom till berget. Där hittade de en saltklump med hennes förlovningsring inuti. Så upptäcktes bergssaltet i Polen säger legenden. Skulpturerna nere i gruvan har skapats av gruvarbetarna. De vittrar bort när luftfuktigheten blir för stor. Därför försöker man hålla en viss temperatur och luftfuktighet här nere. Det var ca 15 grader i luften.

Saltet upptäcktes förstås långt tidigare. Här har bott människor sedan stenåldern. Man utvann saltet ur det salta vattnet som sipprade fram ur berget genom att koka bort vattnet och skrapa ihop saltet. När saltvattnet tog slut började man gräva efter mer och då hittade man bergssaltet.

Alla väggar och tak liksom golven var av salt och det kunde se väldigt olika ut. Ibland såg det ut som blomkål och uppkallades därefter.

Det fanns många stora kammare. I taket på en kammare hängde dessa saltistappar. Vi frågade guiden hur gamla de var. Ett par månader, svarade hon. De växte hela tiden och då och då tog man bort dem för att ingen skulle bli skadad om de föll ned.

På ett ställe var golvet täckt av saltstenar, sådana som man ger till djur att slicka på. De gick även bra att gå på.

Förr använde man ju hästar nere i gruvan. De var där nere ett par månader i taget och man skötte väl om dem. En saltgruva är betydligt renare och friskare än kolgruvor. Man mår till och med bra av att vistas i luften där nere.

Därför var arbetarna här inte sjuka på samma sätt som kolgruvearbetarna. Det var ett bra jobb att jobba i saltgruvan. Ofta var det bönderna som jobbade här på vintern. De arbetade 6 timmar om dagen nere i gruvan och fick betalt i salt. Salt var hårdvaluta på den tiden.

Gruvan kontrollerades förstås av den regerande kungen. Den här kungen har betytt mycket för gruvan. Många berömda personer har besökt gruvan. En del fanns som statyer t ex Goethe.

Långt ner i gruvan fanns dvärgarnas grotta. Den kanske mest var gjord för barnens skull, sa guiden. men man får lite associationer till Sagan om ringen.

Nere i gruvan finns en hel del olika kapell. Den största kammaren innehöll St Kinga´s Chapel. Det var en enorm grotta där man höll gudstjänster regelbundet. Här förekom även vigslar och andra tillställningar.

I taket hängde stora kristallkronor som bestod av salt. De var riktigt häftiga. Många saltkristallbitar hade det gått åt till varje ljuskrona.

Här fick vi gå runt en stund och titta själva på alla bilder och skulpturer.På golvet låg åttahörningar och kvadrater tessellerade, alla av salt.

Runtomkring på väggarna fanns bilder från Jesu liv. Det började förstås med krubban i stallet, herdarna och de vise männen. Sen fanns flykten till Egypten, den unge Jesus i templet och många fler händelser.

På andra sidan fanns nattvarden såsom da Vinci avbildade den. Om man ställde sig snett framför, blev bilden tredimensionell. Det var fantastiskt att se.

Korsfästelsen på Golgata fanns förstås också med liksom uppståndelsen ur graven. Allting var belyst för att framträda så bra som möjligt i dunklet där nere i den underjordiska kyrkan.

En del skulpturer hade belysning inuti. Hela skulpturen blev då som en lampa eftersom saltkristallerna spred ljuset.

Även här fanns Johannes Paulus II med på ett hörn. Han hade förstås varit här i egen hög person, men nu stod han i ett hörn och räckte ut handen mot oss.

Det brukar kunna finnas underjordiska sjöar på sådana här ställen och det gjorde det även här. I den österrikiska saltgruvan vi besökte för många år sedan vill jag minnas att vi åkte båt över en sjö. Den här var inte så stor, men den innehöll speciella organismer som trivs i salt vatten.  Färgen på vattnet var en fantastisk blågrön färg.

I en mycket hög kammare syntes de invecklade träkonstruktionerna. Ibland var träet målat vitt. Det berodde dels på att det beravarade träet längre men också på att det förr var ganska mörkt där nere och de vita stolparna lyste upp gångarna bättre än de trävita. Saltet kunde konservera trämaterial så de träskulpturer som fanns höll sig mycket bättre än de av salt.

Även här nere fanns enorma ljuskronor gjorda av saltkristaller.

Vi hade traskat genom gångar och tagit oss nedför trappor så nu befann vi oss på 130 meters djup. Vi gick ner några meter till sedan. Vi fick vila en lite stund på ett ställe där man kunde köpa lite dricka och souvenirer. Sen fortsatte vi lite till.

Rundvandringen slutade därnere. Där fanns flera grottor med restaurang, souvenirbutik, toaletter och multimedialokal. Vi var nu ganska trötta och hoppade över allt extra. I stället ställde vi oss i kön till hissarna. Man slapp nämligen gå upp 800 trappsteg. Vi kom med i ett gäng ganska snabbt. Vi fördes av en guide längs gångarna hit och dit. Han sa inte så mycket utan pekade bara. Ett tag kunde man tro att han skulle föra oss längre in i berget och lämna oss där, men han kom tillbaka och visade oss in till hissarna. Där stod vi tätt packade i små metallburar medan vi lyftes mot ytan. Det var rätt skönt att komma ut igen.

På väg mot parkeringen där vi hade bilen stående, såg jag att det fanns en geocache som hette Wunderwaffe from Wieliczka. Det var en stor maskin som stod som en staty i parken. Efter några varv runt den hittade jag den lilla burken och kunde logga.

Det visader sig vara en svensk maskin. Cachen berättade om nazisternas planer på att bygga en hemlig fabrik här i gruvan, men det blev visst inte så mycket av de planerna. Det kanske var tur det.

Nu var det dags att vända norrut igen. Vi hade väl knappt 30 mil att köra den här kvällen. Vi skulle tillbaka till Wroclaw och sova på samma hotell som tidigare så vi hittade ju dit. Vi körde de stora vägarna som tog oss snabbt vidare.

Det blev ett snabbt stopp vid en rastplats för liten paus. Där passade jag på att lämna av en del av de resekryp jag haft med mig från Sverige. De flesta gömmorna hade små burkar, men här skulle finnas ett TB-hotell, A4 Highway GC/TB Hotel.

Yngste sonen och jag gav oss upp på bron över motorvägen för gömman fanns förstås på andra sidan. Det var en kamouflerad burk som stod där bland tallbuskarna vid sidan om gångvägen. Tyvärr var hotellet inte tillräckligt stort för en av de spårbara figurerna. Den fick fortsätta resan tillsammans med oss, men de andra lämnade jag här.

Vi körde ibland mot solnedgången. Solen hängde enormt rödorange strax over trädtopparna och himlen var målad i gulorange.

Så småningom försvann solen bakom träden och sedan under horisonten. Det var mörkt när vi kom fram till hotellet. Det kändes som om det blev mörkare betydligt tidigare här än hemma. Vi var trötta och snart sov vi gott i våra sängar för den här natten.