Frälsarkransen - en vandring med livets pärlor

En av anledningarna till att jag ville åka till Linköping nån gång den här sommarledigheten var att där skulle det finnas en bönevandring i domkyrkan som utgick från Frälsarkransen. Det är flera år sedan jag stötte på detta bönearmband och började använda det. Vi har använt det i andakter på scouterna och även i andra sammanhang. Jag har en gång predikat utifrån pärlorna och deras betydelse. På engelska kallas Frälsarkransen för The Pearls of Life, Livets pärlor. De följer oss genom hela livet, i varje situation vi möter.

Jag har flera bönearmband. Något av dem har gått sönder och jag har skaffat ett nytt. Kanske kan jag laga det gamla nån gång. Det senaste köpte jag i Linköping igår. De nyare armbanden har en grön pärla i stället för en vit som den första hemlighetspärlan. Den ska påminna oss om vårt samband med och vårt ansvar för naturen. Ett sådant armband hade jag inte tidigare. Frälsarkransen finns numera även att köpa som app till mobilen.

Det är 20 år sedan Martin Lönnebo skapade detta bönearmband. I samband med jubileet invigdes denna bönevandring i domkyrkan som kallas Via Sacra. Det borde betyda den heliga vägen. Det finns en liten broschyr som man kan köpa för 10 kr. I den kan man läsa texter, bibelord, sånger och böner när man stannar vid de olika stationerna. Det finns en station för var och en av de arton pärlorna.

Vandringen börjar vid Silverträdet som symboliserar Livets träd i Paradiset. Här kan man tända ett ljus och sätta det i floden av brons, Livets flod, och bekanta sig med trädets frukter, den andliga färdkosten.

Därefter går man till en bronssplatta med en välkänd bön av den heliga Birgitta.

Den första pärlan man möter är förstås Gudspärlan, pärlornas pärla, guldpärlan. Här kan man stanna och meditera över existensens hemlighet. Gud är både mysterium, närhet och godhet, säger den till oss.

Sex av pärlorna är tystnadspärlor. Den första kallas Kärlekens uppmärksamhet. Vi vänder vår uppmärksamhet mot Gud.

Vandringen går längs ytterväggarna i domkyrkan, som ju är en stor och imponerande byggnad. Den känns ändå inte ödslig som stora kyrkor kan göra. Det kan bero på att den är indelad i mindre rum. Det finns många kapell inuti den stora katedralen. Det var ganska många besökare inne i domkyrkan när jag var där. Pärlorna finns nere i golvet under en glasplatta som fått ersätta en stenplatta.

Nästa pärla är den mindre vita Jagpärlan. Här kan vi tänka på oss själva som barn både av himlen och av jorden.

Efter den kommer Doppärlan. Den ska påminna oss om vårt eget dop, att vi är en välsignad droppe i Guds stora hav, en pärla i himlens pärlkrans.

Sedan kommer en tystnadspärla, som även kallas Nådens brunn. Här kan man i tystnad tänka på Guds nåd mot oss.

Efter dopet förs vi likt Jesus ut i öknen för att prövas. Här möter vi den sandgula Ökenpärlan.

Till vänster om den finns ett kristallkors med en törnekrona i guld, som en påminnelse om den ultimata prövningen, men också om hur Jesus besegrade öknens tomhet och den onde alla prövningar.

Om öknen innebär tomhet och ensamhet, så vill nästa tystnadspärla visa på Guds närhet. Den kallas också Tänk på mig.

Alldeles intill denna pärla finns en stenskärva uppsatt på en pelare. Orden som står på den är tusen år gamla och är desamma som pärlans namn, Memento Me, tänk på mig.

På andra sidan utmed ytterväggen vilar Uteliggaren, en bronsstaty. Kanske drömmer han om himlastegen precis som Jakob gjorde. Han kan också säga till oss: Tänk på mig.

Den blå pärlan är Bekymmerslöshetens pärla som för oss till Saligprisningarnas berg där orden som står vid pärlan uttalades. Den handlar om att vila i Guds frid. Den blå färgen är himlens färg, men också färgen på Marias mantel som den framställs på bilder och tavlor. Hon bekymrade sig inte över sin situation när ängeln gav henne budskapet om att hon skulle bära Guds son, utan hon vilade i Guds frid och litade på hans omsorg.

Det talar också nästa tystnadspärla om. Den kallas Omsorgens ömhet.

På vandringen genom katedralen hade jag nu kommit fram till det kapell som är uppkallat just efter Maria, Jesu moder. Det är säkert ingen tillfällighet att pärlorna placerats så här.

De två pärlorna därefter är båda röda, Kärlekens båda pärlor. Den första finns till vänster i Marias kor. Den kallas även Guds hjärta och handlar om Guds kärlek till oss.

Den andra Kärlekspärlan kallas också Brödsbrytelsen. Den handlar om vår kärlek till andra människor. Den handlar om att dela med sig.

Vid sidan fanns ännu ett kapell där man kunde sitta ner en stund. Texten i guld handlar om Uppståndelsen och livet. Det finns så mycket symbolik i en gammal kyrka, så många traditioner som inte alla förstår eller känner till.

På väggen inne i kapellet fanns en vävnad med blå bakgrund och inslag i guld. Jag tyckte att jag kunde se ett ansikte i allt det guldfärgade. Kanske var det Jesus man såg där. Det fanns flera andra stora vävnader med bilder från naturen och skapelsen.

Nu kom jag fram till de tre Hemlighetspärlorna. Från början var alla tre små vita pärlor, men numera är den första grön för att påminna oss om Guds under i naturen, om Jorden som vårt hem att förvalta. Pärlan kallas också Himmelsk hemlighet. Namnet står på grekiska.

Den andra Hemlighetspärlan heter Hemlig önskan. Gud vet om allt vi önskar, allt vi längtar efter.

Den sista av hemlighetspärlorna handlar om att inte glömma. Den handlar om att se dem som ingen annan ser, de som inte härdar ut, som inte kan tro och hoppas. Gud glömmer inte dem. Det får inte vi heller göra.

I mitten av kyrkan finns det stora koret med den stora altartavlan där Jesus räcker ut armarna mot oss och välkomnar oss.

Vid yttersidan finns samma bild i en mindre version. Det är barnens altartavla, barnens kor, där allt är i en mindre storlek. Där fanns också prästens dräkter i barnstorlek och en spegel att titta i för dem som provar dräkterna.

De sista pärlorna var de som talade mest till mig. Den svarta pärlan kallas Nattens pärla. Den berättar om svårigheter och kriser, om sorgerna i livet. När jag satt där vid den och sneglade tillbaka mot barnens altare, slog mig tanken att en av de tyngsta sorgerna i livet måste vara att förlora ett barn, men även i den svåra situationen är Gud med oss. Det handlar nattens pärla om.

Tystnadspärlan, som kommer sedan, heter Gryningens glänta. Efter natten väntar vi på gryningen. Vi väntar på ljuset. Vi kan inte skynda på gryningen. Vi kan bara vänta på att den ska komma. Så är det också i livets svarta natt. Vi kan bara vänta på att det ska ljusna.

Uppståndelsepärlan kommer efter gryningen. Det är soluppgången som vi väntat på. Den pekar på Jesu uppståndelse men också på hoppet om livet efter detta, hoppet om himlen, pilgrimsvandringens mål.

Den sista pärlan är en tystnadspärla, som heter Hoppets utsiktsplats. Vi anar målet, men vi är inte där än.

Vandringen slutar liksom den började med en bronsplatta där det finns en bön som man kan avsluta sin vandring med innan man går vidare tillbaka ut i livet.

En timme gick snabbt medan jag vandrade runt i katedralen längs Via Sacra. Man behöver inte åka till Linköping för att gå den här vandringen. Varje gång man plockar fram sin Frälsarkrans kan man göra en mental vandring eller varför inte gå en runda samtidigt. Jag har sett på flera platser att man målat stenar och lagt ut dem i en ring i samma ordning som Frälsarkransens pärlor. I olika grupper som  konfirmationsgrupper och barngrupper har man skapat Fralsarkransen med andra föremål t ex ljus i olika färger eller skålar med godis och kakor. Det finns hur många sätt som helst att levandegöra pärlorna och deras budskap. Det handlar inte egentligen om själva pärlorna utan om vad de vill säga oss om livet, Livets pärlor.