Bland jättegrytor och stenar i Linköping

Efter eventet vid glassbaren tänkte jag ta mig till Trädgårdsföreningens parker. Där skulle det finnas två Earthcacher inte långt från varandra. Lite knepigt var det att hitta för det var gatuarbeten på gång så jag fick åka en extra runda och kom sedan från andra hållet på något sätt. Men jag lyckades hitta till den anvisade parkeringen. I trädgårdarna fanns mycket fint att titta på. En blommande rosenportal var en av höjdpunkterna på vandringen i parken. Många olika sorters rosor fanns det också. Här är några av dem.

Nu var det inte rosengården jag gick till först. På andra sidan gatan från parkeringen ledde en skyltad stig mot jättegrytorna. Här fanns den första Earthcachen som jag tänkte besöka.

Det var en häftig plats mitt inne i stan omgiven av hus. En trätrappa ledde upp till en utsiktplatå där man kunde se ner i grytorna.

Svaren på frågorna till Earthcachen hittade jag enkelt på den skylt som fanns nedanför trappan. Tänk att man använt dessa som slaskgropar förr. De rensades för drygt hundra år sedan så nu kan man se de magnifika groparna.

Det fanns till och med dräneringshål så att vattnet inte stannade kvar i dem. De måste vara borrade senare.

På väg från jättegrytorna till den andra Earthcachen mötte jag några ungmåsar som gick på gräsmattan och spatserade. De var inte rädda för mig.

Men de höll ögonen på mig för att se vad jag skulle hitta på. Jag använde bara kameran för att fånga dem på bild i stället för handgripligen.

Det fanns ett körsbärsträd i närheten så det var de nedfallna körsbären de gick och pickade i sig. Man kan undra om de blev lite på pickalurven eller om de höll sig nyktra med den kosten.

Hässleklockorna blommade i skrevorna mellan den asfalterade stigen och kantstenarna. Den är vacker men ett riktigt ogräs om man inte vill ha den.

Promenaden fortsatte på stigarna och gångvägarna. Naturen är fantastisk i sina olika former. Det fanns en hel del gamla träd i parken.

En stjärnformad scen vore väl något för stjärnartister. Den här dagen var det ingen som framförde något och ingen publik som tittade på.

Jag passserade Biodlarföreningens hus där det fanns ett antal kupor uppställda. Man varnade på skyltar för att det fanns en bigård i närheten, men bina flög snällt ut och in genom flustret.

Kaprifolerna blommade på staketet runt bigården. Det fanns flera olika sorter från den vanliga gulaktiga till dessa oranga med långa trumpeter.

Inne i parken fanns en grönsaksodling i pallkragar. Om man ville odla här, kunde man  höra av sig. Det syntes inte till någon som skötte om odlingen. Man får hoppas att den får vara i fred.

Det fanns flera hängmattor upphängda mellan träden. Där kunde man lägga sig en stund och vila om man ville.

Jag fortsatte fram till den lilla bäcken som rann uppifrån bergsknallen med tornet. Här fanns en vanlig tradd gömt. Den hette Belvederen resurrected. Ett par tjejer promenerade här i sakta mak först åt ena hållet och sedan åt andra. Jag fick vänta ut dem innan jag kunde plocka fram burken och signera loggen.

Nu såg jag platsen för den andra Earthcachen, Geologilunden. Stenblocken på platsen representerade de bergarter som finns i Östergötland.

Den ena av de båda frågorna hade jag googlat fram svaret till i förväg. Den andra kunde besvaras med hjälp av skylten på platsen. Båda Earthcacherna var enkla och snabbt fixade. När jag kom hem kunde jag skicka in svaren till CO.

Sedan gick jag genom visningsträdgårdarna och parken tillbaka mot bilen. Här fanns mycket intressant att titta på för den trädgårdsintresserade.

Rosor och lavendel är aldrig fel ihop.

Jag tog en liten extra sväng på gångstigarna under träden. Det var vackert under bokarnas skugga. Det var inte så gassigt väder utan snarare lite kyligt. Men om temperaturen stiger uppåt 30 grader är det nog en skön plats att befinna sig på.

Här fanns det gamla vackra byggnader och staket. Bakom staketen odlades det också. Men det fanns även moderna företeelser representerade. I bakgrunden skymtar en beachvolleybollplan.

Gamla träd är ofta intressantare än nya spinkiga stammar.Visst är de vackra de knotiga gamla stammarna. Samma sak borde väl gälla för människor. Gamla människor har ofta mycket intressant att berätta om de får göra det.

Jag hittade ett intressant namn på en av de gamla stammarna. Det fattades bara en ring över A:et.

De gamla träden har långa, djupa rötter och står stadigt förankrade i marken. Rötter är bra när det stormar omkring oss. Ju längre vi blir kvar på en plats desto djupare rotade blir vi. Samtidigt växer stammen och kronan så att inte utsikten blir så begränsad. Vi behöver nog både ock, rötter och utsikt mot solen som ger liv.

En del hemligheter döljer sig nog inne bland träden. Jag hittade en port in i bergsklippan. Man kan fundera på vad som gömmer sig där bakom.

En annan hemlig plats kan man hitta i grönskan under träden. Här kan mans sitta en stund och filosofera på den hemliga viloplatsens bänk.

Jag närmade mig parkeringen där bilen stod parkerad. Här lyste rabatterna i härliga färger, men det var inte blommorna som stod för färgprakten utan bladen. Jättedaggkåpans blommor lyste i limegrönt. Alunrotens skira blommor syntes knappt på sina stänglar. Det var bladens rostbruna färger som syntes mot den gröna bakgrunden. Det var dags att fortsätta färden.