Hundrundan, etapp 1

Det blev ingen riktig vilodag idag som det brukar bli efter en dag med aktiviteter. Det kanske berodde på att jag sov ovanligt gott och länge i natt trots kortisontabletten. Det pillret brukar ju göra mig pigg även på nätterna, men idag kanske den verkade mer på dagtid. Jag satte därför mina planer i verket att åka på en inköpsrunda. Jag har länge behövt komplettera lite både i garderoben och bland andra ställen. Frågan var jag skulle kunna hitta allt på ett ställe helst. Det är jobbigt att åka runt till flera affärer. Jag kom på en lösning - Smålänningens marknad i Bredaryd, lagom långt bort med lite av varje i sitt utbud. Jag hittade allt utom en sak på min lista. Sen följde det väl med några saker inte stod på listan också. Plånboken blev lite tunnare eller åtminstone bankontot. När jag kom hem var jag både trött och hungrig så det fick bli lite vila och en matlåda.

På eftermiddagen behövde Takko ut en runda märkte jag och det fanns bara jag som kunde ta med honom ut på den. Det kanske var dags att starta Projekt Hundrundan. Någon gång måste jag ju kunna gå hela hundrundan med Takko, men idag klarar jag inte det. Fast det behöver inte hindra mig från att gå delar av den. Idag startade vi Etapp 1. Vi gick upp över kullen och doftade på liljekonvaljerna som nu går mot slutet av blomningssäsongen åtminstone på sydsidan mot vårt hus. På norrsidan fanns fortfarande blommor att plocka visserligen fullt utslagna men inte vissna.

Takko var nog också glad över att få gå lite längre än runt trädgården. Han nosade runt på allt och drog lite i kopplet. Hundkäxen blommade längs stigen. Jag plockade en liten bukett lite tidigare på dagen där jag blandade acklejor med hundkäx. Det blev riktigt fint, men de varar inte så länge. En del blommor är egentligen finare där de står.

Vi passerade öppningen i muren och kom över på grannens mark. Gräset på ängen börjar bli högt. Förr om åren har grannen släppt kalvar på bete här. Jag undrar hur det blir nu, när han har dött. Det är väl någon annan som tagit över hans åkrar och ängar får vi hoppas så att de hålls öppna.

Så här långt var det längesen vi var. Vi skymtade grannen hus mellan träden. Dagen var riktigt varm så det var skönt att gå inne i skuggan under ekarna. Snart skulle vi komma ut på vägen upp mot skogen. Frågan var hur långt vi skulle orka gå den här första hundrundeetappen. Hunden skulle nog klara hela rundan men inte jag.

Lite till skulle jag nog orka ändå. Vi svängde av upp mot skogen och passerade eken med en stor gul ticka. Den har brukat sitta där och lysa varje år de senaste åren.

Ute på vägen gassade solen på oss. Det var tur jag tog både keps och solglasögon inför promenaden. Takko hade bara sin vanliga utrustning, vit päls. Säden växte på åkrarna och lyste nästan illgrönt. En del försommarblommor hade kommit. Det är här längs vägrenen som jag oftast plockar min midsommarbukett av många blandade sorter. Det brukar inte stanna med sju, eller var det nu nio.

Vi kom fram till de stora krakarna vid stättan. Det kunde vara en lämplig plats att ha som mål för första etappen. Härifrån skulle jag nog kunna ta mig hem utan större besvär men ändå får lite motion.

Det fick bli en selfie med Takko och mig. Han ville undersöka något annat och hade inte riktigt tid att stanna för en groupie. Ändå lyckades han komma med på ett hörn.

Den gamla stättan tycker jag är vacker med sina gråa vindpinade slanor. De fyller fortfarande sin funktion trots att de ser gamla och grå ut. Det hoppas jag att vi människor också får göra. Jag hoppas att det alltid finns plats för oss i det här samhället vi lever i. Även den som är gammal eller har en funktionsnedsättning har en funktion att fylla. Alla måste inte vara supereffektiva på alla områden. En del har en funktion bara genom att finnas där, kanske finnas till för andra när de behöver en medmänniska. Ibland kan jag känna mig lite överflödig, men då brukar jag tänka att mitt jobb just nu är att bli frisk för att jag ska kunna komma tillbaka. Ibland känner jag mig lite kostsam för samhället för jag bidrar inte till produktivitetén just nu, men då tänker jag att jag minsann betalat skatt i mängd och parti. Här i det här landet får vi hjälp av samhället när vi verkligen behöver det. Vi behöver inte betala hela kostnaden för sjukvården själva och inte ta dyra försäkringar för att få den senaste behandlingen. Jag hade aldrig klarat av att betala vad min sjukdom kostar samhället. Därför är jag så tacksam över att bo i ett land som Sverige.

Snart var vi tillbaka vid vägskälet där vi svänger in på stigen över kullen. Här ville nog Takko fortsätta en bit till, men jag ville inte ta lilla byrundan också. Det blev jag som bestämde den här gången.

Vi plockade en liten bukett liljekonvaljer här på norra sidan för att kunna ta med doften hem. Det kanske var den sista buketten i år. Då gäller det att passa på medan det går.

Nu var det bara ängen och kullen kvar. Det var skönt att komma in i skuggan igen efter promenaden på den öppna grusvägen. Solen sken mellan träden. Det är så grönt och vackert så här års, men torkan och det uteblivna regnet gör att många blommor blommar över fort och gräset börjar bli lite brunt på några ställen där jordmånen är tunn. Jag hoppas på lite regn imorgon, men hittills har inte önskningarna infriats så väl.

Dockrosen i den trekantiga rabatten har slagit ut några små knoppar. Det är så små och fina. Alla rosor behöver inte vara stora och pråliga för att vara vackra. Det är precis som med människor. Vi är olika och behagar på olika sätt.

Blodolvonbusken har också vackra blommor. Jag gillar verkligen olvonet. I mitt barndomshem fanns olvon längs stenmurarna vid Skofållen. Min farmor brukade kalla dem Midsommarkransar för de blommade ofta vid midsommar och har en krans av vita blommor. Fast egentligen är det väl knopparna i mitten som är de riktiga blommorna. Den vilda varianten har ljusare gröna knoppar, men min förädlade trädgårdsvariant har röda, därav namnet blodolvon kan man tro.

Trädgårdsirisen skjuter upp sina spjut över alla andra växter. De har spännande teckningar på kronbladen, som ska visa vägen för pollinerarna. Jag såg inga sådana som hittat dit men det finns säkert. Humlorna hade hittat till rhododendron i alla fall. Det surrade bra i buskarna när jag satt på verandan.

Det finns mest blå blommor i den rabatten där irisen ståtar. Därför blev det triss i blått på bilden. Den klintliknande blomman har jag glömt namnet på just nu. Det kommer nog tillbaka nån gång. I krukan blommar fortfarande blå penséer. Men förhoppningsvis ska luktärterna växa till sig och ge lite fler nyanser. Det kan bli tråkigt om alla var lika. Precis som med oss människor. Om alla är alltför lika blir det tråkigt. Det är mångfalden som gör livet spännande. Då kan vi mötas och ha något att lära av varandra.