Augustiutmaningen

Augusti är här och både sommaren och sommarlovet går mot sitt slut. Åtminstone för oss lärare. Idag är det precis en vecka tills jag börjar jobba. men augusti månad kommer ändå att bli rätt spännande med andra aktiviteter inplanerade. Hela månaden är utlyst som "31 Days of Geocaching". Alla geocachare uppmanas att försöka logga en cache eller besök ett event varje dag under månaden. Jag berättade lite om det i ett tidigare inlägg. För att så många som möjligt ska kunna logga en om dan så behövdes nya gömmor. En del av oss har ju loggat de flesta i närområdet. Så vi utmanade de andra geocacharna att vara med i det vi kallade Augustiutmaningen. Många har anmält sig och nu är dagarna i kalendern fyllda. det finns någon varje dag som fixar en ny gömma.

Idag kom det två nya gömmor. Mitt på dagen kom Fredriks gömma. Det var en sjunde gömma vid Prostsjön. Han har sex stycken där tidigare. jag tänkte att det inte var någon idé att jaga FTF när det fanns andra jägare på närmare håll. Den ligger ju förhoppningsvis kvar till senare på dagen. Framåt kvällen kom Katrins nya gömma, men den finns vid Nissastigen i närheten av Hestra. Den får jag också ta en annan gång.

Lite senare på kvällen åkte jag in till stan för att försöka logga en gömma så att dagens souvenir kunde inkasseras. Varje dag man loggar något får man nämligen en ny souvenir på sin profilsida. Det kan ju vara kul att föröka ta så många som möjligt. Först åkte jag hem till Katrin. Tess hade glömt sin handduk och sin vattenflaska i min bil. Så jag återlämnade dem. Katrin bjöd på te innan vi tog en promenad upp till Skogsfållen. Det hade kommit en ny gömma där också. Fast den ingår inte i vår utmaning. men det gör ju inget. Ju fler gömmor, desto lättare att logga. Katrin var med och FTF:ade den tidigare idag, men jag fick leta upp den själv. Det var en finfin gömma av en ny utläggare i stan som vi inte känner. Han har kommit med fem nya gömmor tidigare, men jag har sparat dem för kommande behov. Denna gömman var den som låg närmast till idag och då fick det bli den.

Tess var med förstås på promenaden och hon spanade in haren som skuttade runt på gräsmattan vid Skogsfållen. Här var jag flera gånger i början på 70-talet. Kristna skogruppen brukade hålla till i stugan på Skogsfållen med en del av sina samlingar. För några år sedan var jag tillbaka med mina kollegor på en After Work-kväll. Det såg lite annorlunda ut än vad jag kommer ihåg. Det var en fin liten stuga. Skogen vi gick i idag var också trevlig att promenera i. Dessutom fanns en fin lekplats i närheten. Det fanns ett antal fågelholkar uppsatta i skogen med namn på tillverkarna. Det kanske är elever på Rörstorpsskolan som gjort dem.

Efter promenaden åkte jag hemåt för att logga mitt fynd. Den första souveniren var bärgad och den ser ut så här. Vi får se om jag lyckas hitta någon cache imorgon. Då ska vi åka till Malmö över dagen för att hämta en motorcykel som vi ska låna av min syster. Det kan nog bli någon logg längs vägen.

Annars har dagen varit lugn som resten av sommaren. Jag fick ett ryck och plockade av alla röda vinbär på en buske. Sen bakade jag en långpanna med vinbärskaka. Det satt rätt fint till fikat i eftermiddags.

Trädgården mår bra av regnet som har kommit. Det gör jag också. Vi har kunnat äta middag ute nästan varenda dag. Så blev det idag också.

Igår var jag också ute på en liten tur helt själv. Jag hade ärenden västerut och sen fortsatte jag till Smålandsstenar. Där har jag några gömmor kvar att logga. Igår letade jag upp mystgömman Sverige, Sverige, fosterland! Förra gången lurade GPS:en mig. Den hade inte sparat ner de nya koordinaterna utan hade nog orginalkoo kvar. Då var jag ute  i en tät granskog vilket inte stämde så väl med terrängnivån. Nu hittade jag slutburken ganska enkelt. Sen fortsatte jag till en multi som vi prövade på under semestereventet, Kub(b). Vi lyckades inte få ihop koordinaterna till slutgömman då. Vi var för många som försökte lösa pusslet. Nu gick det mycket lättare när jag fick plocka med klossarna själv. Enda problemet var att försöka undvika alla pensionärer som promenerade med hunden på vägen förbi. Lösningen uppenbarade sig ganska snabbt. Vi hade inte varit så långt ifrån förra gången, men tillräckligt långt borta för att inte hitta. Vid slutgömman fick jag köra hallonplockartricket för det kom några pensionärer och gick förbi. De varnade mig för diken, men det var lugnt sa jag. jag hade ju redan tagit mig över det. Slutburken var helt i stil med cachens namn, en riktigt läcker burk.

Igår såg vi en magnifik regnbåge efter regnet. Det var klara fina färger och vi kunde se båda ändarna på bågen. Det kanske fanns en skatt vid regnbågens ände, men vi försökte inte hitta den. Den skatten får förbli ologgad.

Tisdag i Limmared

I tisdags gav vi oss av på en dagsutflykt till Limmared och Tranemo. Det var som vanligt klokare, pjf70 och jag. Vi får inte glömma GeoTess. Den här gången loggade vi under namnet Team Tess. De var alltså hon som var bossen. Vi åkte på eftermiddagen och stannade för att logga en cache på infarten mot samhället. Sen provianterade vi lite på ICA. Där såg vi en kändis, Siw Malmqvist, som stod efter oss i kön. Det blev ett kort stopp vid Limmareds Wärdshus för att logga en alldeles färsk cache. Där kunde man beställa en tallriksstor wienerschnitzel förr i tiden, fick jag veta. Fast de äkta beställer man i Österrike.

Sen åkte vi direkt till dagens mål, rundan runt Ösjön. Vi parkerade bilen vid badplatsen. Där fanns redan några badsugna. Det såg inte helt fel ut med ett dopp även om vädret var lite svalare.

Vi andra hann knappt plocka ur våra saker ur bilen innan Fredrik och Tess hade hittat den första gömman. Den hörde inte till rundan utan var en cache i serien 7häradsjul.

Sen gav vi oss ut på stigarna runt sjön. Det var fina stigar att gå på. Vi bar lätt packning och kunde traska på raskt tempo. Temperaturen var inte så hög, men det var fuktigt i luften så man blev svettig ändå.

Tess passade förstås på att bada i första bästa bäck. Sen höll hon knappt på att komma upp för kanterna var höga. Hon hittade till slut en annan väg och kom rusande förbi mig. Lite vatten och lervälling hamnade på mina byxor när hon strök förbi. Hon tyckte väl att jag också kunde behöva lite svalka.

Vi kom fram till första gömman som jag hittade under en sten. Den hade nog ramlat ur sitt skydd, men vi kunde logga och sen återställde vi den som vi trodde det skulle vara. Det fanns nio cacher i rundan Ösjön runt. Vi hittade alla i den serien.

Det fanns också några fler äldre cacher. Mount Limmared gjorde skäl för namnet. Här fick man klättra lite bland branta klippor. Jag gjorde ett försök att ta mig upp, men Fredrik är lite smidigare så han fick ta över loggandet.

Nästa gömma gömde sig ute på en udde med tallar. Vi letade runt lite en stund och spanade efter den rätta tallen. Plötsligt säger Katrin och jag samtidigt: Där är den! Det var egentligen en enkel gömma som det ska vara på en sådan här familjevänlig runda.

Vi såg i loggarna att familjen Lundin aka Vispen varit här tidigare. Därför undrade vi om de glömt kvar någon lillvisp i skogen. Jag frågade dem på Facebookgruppen geocaching Sjuhärad, men de sa att e hade alla visparna i lådan.

Vi fortsatte rundan runt sjön. Det fanns en gammal till, men den hittade vi inte trots idogt letande. Så vi fortsatte. Ibland var det spångat men det behövdes inte efter den här sommarens torka. Det var torrt och fint överallt. Det var i luften vätan fanns. Vi hörde lite muller på avstånd.

När vi passerat en bro över en liten bäck, fanns en trevlig gömma i en björk. Här letade vi ett bra tag. Sen började jag läsa upp gamla loggar och kom till Anna-Lenas. Det var hon som satte oss på spåret med sin trevliga logg. Vi får tacka henne för detta.

Nu var vi väl ungefär halvvägs och jag började längta efter en liten paus. Jag sa till Katrin att nästa gömma är på en udde. Det skulle sitta fint med en rastplats där. När vi kom fram var det precis vad det fanns. Dessutom en grillplats. Vi nöjde os med gömman och en liten vilopaus.

Gömman var trevlig här också. Den hade till och med en pil som visade var den fanns. Gömmorna på rundan var omväxlande. Det är bra eftersom man ofta tar alla på en gång. Det kan bli lite tjatigt med petrör i granar hela vägen.

Från udden hade vi fin utsikt över sjön. Vi såg ända bort till badplatsen. Jag såg till och med min bil som stod där ensam och övergiven.

Efter lite vatten och några chokladbitar var vi klara att ge oss på sista delen av rundan. Mullrandet närmade sig och det kom några små droppar, men vi traskade vidare.

Jag gissar att det kan vara ganska blött ibland. Bräderna på spången var hala så vi gick försiktigt för att inte halka.

Vi kom ut från skogen upp på en skogsväg. Här fanns en annan gömma som vi hittade ganska enkelt bland stubbarna på slänten.

Det fanns en gammal skylt vid stigen, men det fanns ingen text och ingen färg på den, bara lavar. Vi förstod att vi skulle följa skogsvägen.

Vid vägkanten fanns det riktigt gott om skogshallon. De plockade vi och kalasade på medan vi gick, ter trallande jäntor och en kille.

Myrstackarna var stora i de här trakterna. Men myrorna var snälla.

Vi kom fram till några hus, men de såg rätt tomma ut. Det kanske var sommarstugor. Så är det på många ställen. Landsbygden avfolkas på vintern.

Vi hittade många olika förvildade blommor. En gång hade nog trädgården varit fin på det här stället. Nu växte de fritt verkade det som.

Mullret hade ökat mer och mer. Nu kom regnet  också. Vi ställde oss under några träd och loggade gömman. Sen avtog regnet som tur var så vi kunde fortsätta vår vandring.

De sista gömmorna var lätta och vi var lättade över att snart vara tillbaka. Ljungen blommade längs vägen. Det fanns alltså lite trots den svåra vintern. Efter regnet kom alla smågrodor fram och hoppade hage på landsvägen. Vi fick se upp så vi inte trampade på dem.

Tillbaka vid badplatsen vilade vi lite. Det regnade fortfarande lite. Tess badade förstås och Katrin svalkade fötterna. Jag drack mitt kaffe och åt en macka innan vi packade ihop för att fortsätta vår geocachingtur.

det fanns naågra andra gömmor i närheten som vi kunde nå med bil. Jag körde in på en skumpig skogsväg fram till en gömma i 7häradsjulsserien. När vi kom fram, började det ösregna. Vi väntade lite. Sen tog Fredrik ett av paraplyerna på hatthyllan och gav sig ut för att leta. När det dröjde, krängde jag på mig min regnjacka och gav mig ut i regnet jag med. Det var det som behövdes för att han skulle hitta gömman. Katrin fick logga i bilen för att inte väta ner pappret.

Vi hitade någon mer gömma i en stenmur. Sen åkte vi genom skogen mot Tranemohållet.Vi passerade Stoms kraftverk och stannade till för att logga den cachen. Det var ett spännande ställe. Det fanns två gömmor till längs en stig men vi sparade dem till ett annat tillfälle. Vi var lite hungriga och åkte in till tranemogrillen för att äta kvällsmat. Sen loggade vi den nya cachen vid Tranemo kyrka. Här fanns en cache tidigare som vi loggat, men den är arkiverad och det har kommit en ny i Kyrkrundan-serien.

Det var dags att vända bilen mot hemhållet. Vid Kroksjöns fiskecamp fanns också en ny gömma. Den ena av dem som funnits där tidigare är arkiverad. Den loggade vi när vi åkte förbi nån gång. Nu hade det kommit en ny på andra sidan vägen. När vi rullade upp loggremsan såg vi en välbekant gul signatur. 1000sjöar och Virrepinnen hade loggat den på morgonen på väg till Borås för att cacha. Vi tog den på hemvägen.

Kroksjön är en trevlig liten sjö. Sjön låg spegelblank så här på kvällskvisten. Det fann en hel del som campade och fiskade runt sjön.

Ute på ön finns ännu en gömma som vi pratat om varenda gång vi åkt förbi på RV27. Ändå har vi aldrig stannat för att logga den. Nu skulle det bli av. Vi tog vägen runt sjön och parkerade vid vägkanten. Sen följde vi en bred stig fram till bron över till ön.

Det var en del familjer som fiskade från bryggorna även på ön. Några av dem passade på att gå tillbaka över bron precis när vi skulle leta efter burken. Jag hade precis lokaliserat den när de kom. De undrade nog vad tanterna gjorde där.

Vi förklarade aldrig för dem utan låtsades som ingenting. Vadå, det är väl helt naturligt att krypa runt i buskarna och rota under broar. Vi loggade i alla fall boken och stoppade tillbaka den i burken.

Sen traskade vi över bron igen för att promenera tillbaka till bilen. Vi var rätt nöjda nu med dagen. Det blev visst 19 cacher till slut. Jag trodde det var 18, men jag hade missat att logga en i GPS:en.

Fiskarna, som flyttade på sig, stod nu på en annan brygga och spanade efter oss. Vi anade att de nog att skulle gå tillbaka och kolla vad det var vi hade gjort där vid bron. Vi får hoppas att de låter gömman vara kvar eller inte hittar den. Den var väl gömd. Sen susade vi hemåt i sommarnatten. Det blev inte så sent.

Var ligger stranden?

Gullbrannagården har man ju varit på många gånger. Det är en härlig plats, men det är ju en bit ner till stranden. Hur hittar man dit?

Den här härliga videon har personalen gjort som svar på den frågan. En riktig sommarlåt. kan nog bli en hit.

Sju ord på vägen

I söndags var det min tur att predika på sommarhemmet i Fänestad. Mina tankar handlade om livet som en pilgrimsvandring. Här är min predikan:

Det är semestertid – tid för avkoppling – tid för resor – kan man kombinera detta? Vi är olika. Det som för en del är avkopplande är stressande för andra. En del reser bort för att kunna koppla av, hemma har de så många saker på gång hela tiden att de inte kan koppla av. Andra blir stressade av att resa, men hemma kan de lugna ner sig och bara vara. Lika mycket som vi behöver ha aktiviteter, så behöver stunder för avkoppling, för att bara vara.

Att göra resor är ju bibliskt. Många av bibelns personer gjorde resor, Abraham och de andra patriarkerna, Mose och hela Israels folk, Jona och de andra profeterna. Jesus började sitt liv på jorden med en resa på flykt till Egypten, han reste till påskfirandet i Jerusalem som tolvåring, som vuxen vandrade han runt och predikade. Lärjungarna, apostlarna, fortsatte att sprida budskapet om Jesus genom sina resor. Om någon inte hade rest hit till Norden, skulle vi kanske aldrig fått höra om Jesus.

Kristna har i alla tider rest för att sprida det glada budskapet, för att missionera. Men vi har också gjort resor för att fördjupa vårt eget andliga liv. Redan på medeltiden gjorde man pilgrimsresor. De gick oftast till heliga platser, platser där Gud visat sin närvaro. Ordet pilgrim kommer från ett latinskt ord, peregrinus, som betyder främling. Det verkar också som pilgrimstanken fått en renässans i vår tid. Idag är det många som vandrar på olika pilgrimsleder både i Sverige och utomlands. I veckan påmindes vi om en sådan plats genom den stora tågolyckan i Santiago de Compostela i Spanien, en vallfartsord för många människor. 

Det finns många både kända och mindre kända personer som berättat om sina pilgrimsvandringar. Många gånger handlar det om att de varit med om något som förändrat deras liv, de har stött på svårigheter som de har behövt bearbeta. När man vandrar, bearbetar man mycket. Jag tycker själv om att vandra, att promenera. Jag har aldrig gillat att springa. När jag går, bearbetas många intryck, föds många tankar och idéer. Ibland liknar vi hela vårt liv vid en vandring, en pilgrimsvandring. Det finns många paralleller i den liknelsen.

Joh 8.12: Sedan talade Jesus till dem och sade: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

I Sverige är det bl a Hans-Erik Lindström, som varit en förgrundsgestalt i pilgrimsrörelsen. Han har varit pilgrimspräst vid Pilgrimscentret i Vadstena, som han varit med att skapa. Han är också den som utifrån sin egna upplevelser formulerat pilgrimens sju nyckelord. Jag tänkte vi skulle stanna inför de sju orden idag. Sju ord på vägen blir rubriken.

Till orden finns också symboler knutna för att hjälpa oss att komma ihåg vad de står för. Därför har jag med mig lite olika föremål med anknytning till vandring.

Långsamhet – Skorna

Det första man behöver på en längre vandring är bra skor. Jag har tagit med mig mina vandringskängor. De har varit med ett tag, det syns på dem. Men de är viktiga för vandraren. Dåliga skor skyddar dåligt och kan ge skador, inte minst skoskav. Skorna symboliserar det första nyckelordet, långsamheten.

Många människor lever idag i ett högt vardagstempo. Vi bor på en plats, jobbar på en annan, lämnar barnen på en tredje, har fritidsaktiviteter på en fjärde och besöker föräldrarna på en femte. Vi far runt i ett högt tempo, som kan vara svårt att dämpa. Det är inte konstigt att vi har fått ord som snabbköp och snabbmat.

Våra almanackor är dessutom ofta fyllda med olika aktiviteter. Vi vill gärna vara med om allt som händer. Därför är vi också ständigt uppkopplade och nåbara. Samtidigt önskar vi hela tiden att vi har mer tid för sådant som vi verkligen vill göra. Problemet är kanske att vi vill för mycket. Livet rymmer inte allt. Så till sist måste vi prioritera. Det kan vara svårt.

På mitt fack i skolan har jag ett kort med texten: "Jag måste ingenting!" Det sitter där för att påminna mig om att det är väldigt få saker som är måsten. Det mesta kan väljas bort. Jesus vill lära oss vad som är viktigt.

Matt 6:33 Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.

Långsamhetens skor vill påminna oss om att sakta in. I höga farter drabbas vi av fartblindhet. Det är lätt att bara öka hela tiden. Även om vi inte ger oss ut på en pilgrimsvandring, så kan vi minska farten, ta en paus, gå en promenad, ge tid för tankar, reflektioner och bön. Ge Gud tid.

Frihet – Staven

Nästa föremål, som kan vara bra att ha på en vandring, är staven. Vandringsstaven är en symbol för den frihet som livet med Gud ger.

Det är inte bara almanackan som vill styra oss och begränsa vår frihet. Det finns andra yttre krafter som TV, reklam och grupptryck som vill fånga oss. Men det kan också handla om saker i vårt inre som binder oss. Det kan finnas starka kontrollbehov eller inre låsningar. Saker som vi försöker förtränga binder oss och låser oss i vissa mönster, som kan vara svåra att bryta. Vi förtränger för att bli av med dem. I stället binder de oss.

 

På en vandring kan vi möta svårigheter och hinder. Staven är då ett hjälpmedel. I bibeln möter vi herdestaven som är herdens redskap. Den används till att försvara fåren och sig själv mot vilda djur. Staven i herdens hand visar också vägen. Idag använder vi stavar fast på ett annat sätt. Stavgång har ju blivit populärt.

Det finns en tanke om staven som vår medvandrare. Den finns alltid snett framför oss eller vid vår sida under vandringen. Det finns också en annan som är vår medvandrare. Det är Jesus. Därför kan staven i vår hand  också påminna oss om Jesus, som alltid går vid vår sida och aldrig överger oss. Han är med oss alla dagar och han befriar oss.

Joh 8:36 Om nu sonen befriar er blir ni verkligen fria.

Staven kan också hjälpa oss att möta svårigheterna. Den här staven tillverkade jag i Kvikkjokk 1981. Den är gjord av fjällbjörk. Jag var på en fjällkurs och en av våra uppgifter var att vada över en strid jokk, en fjällbäck. Vattnet var iskallt och forsen var stark. Då var staven vårt tredje ben. Men hjälp av den stod vi alltid stadigt med två ben på botten. Vi flyttade bara ett ben i taget. En sak till lärde jag mig. När man vadar vänder man ansiktet mot strömmen och då bli staven den som först tar emot trycket.

Jesus är vårt stöd i livet, som hjälper oss att möta de svårighet vi råkar ut för i livet, att våga se det svåra ansikte mot ansikte. Han hjälper oss igenom svårigheterna över på andra sidan till friheten.

Enkelhet – Tältet

När man är ute och vandrar, kan man inte ha med sig hur mycket som helst. Då gäller det att hålla det enkelt. Enkelhet är ett av nyckelorden. Symbolen för enkelhet är tältet. Jag har inte med mig något tält. Det hade varit lite trångt att sätta upp det här inne. Men alla har vi nog byggt en koja av filtar över några stolar. Låt oss bygga en koja av den här filten och några stolar.

Hyddan och tältet är en tillfällig bostad. Ibland liknas vår kropp vid en hydda, kroppshyddan. Vi bor bara här tillfälligt. Vårt rätta hem finns på en annan plats, i himlen. Det är också en viktig tanke för en pilgrim. Vi är på väg någonstans. Vi vandrar inte planlöst, vi har ett mål.

Ju fler saker vi äger, desto mer tid måste vi ägna åt att ta hand om dem. Ett rum med många prylar tar längre tid att städa än ett med få. Detta för oss i närheten av ämnet för kyrkoårets texter för den här dagen. Temat är förvaltarskap. De tillgångar vi har bör vi förvalta på rätt sätt. Att förvalta tar tid. Det har sagt om kristna församlingar idag att de är så upptagna med att förvalta arvet att de inte har tid att ägna sig åt att sprida budskapet. Jag hoppas att det är fel. Men tanken med förvaltarskapet är ju inte att vi ska samla utan att vi ska använda de tillgångar vi har fått oss anförtrodda.

Luk 12:48b  Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.

Men enkelheten handlar inte bara om det materiella. Den inre enkelheten kan vara att våga skala av masken och visa sitt sanna, enkla jag. Det är inte enkelt. 

Bekymmerslöshet – Hatten

Att samla på skatter kan vara en fara, men så kan också motsatsen vara. Att leva för stunden, att inte ta sitt ansvar är lika fel. Både enkelheten och friheten förutsätter ett mått av bekymmerslöshet. Jesus uppmanar ju oss att inte bekymra oss för morgondagen.

Matt 6:34  Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Att leva bekymmerslöst är svårt för de flesta av oss. Vi oroar oss hela tiden. Några som vi kanske förknippar med bekymmerslöshet är luffarna. Jag tänker på Paradis-Oskar i Astrid Lindgrens Rasmus på luffen. Fast det var ju inte så att de inte hade bekymmer. De hade sina bekymmer. Men de kanske kunde konsten att inte låta bekymren ta över. Det kanske var därför de gick på luffen för att inte de vardagliga bekymren skulle kväva livet.

Det kanske är det Jesus menar med bekymmerslöshet. Vi ska inte oroa oss för framtiden, för saker vi inte kan påverka. Vi ska inte heller gräma oss över gårdagen, som vi inte kan göra ogjord. Vi ska leva idag av den nåd som Gud ger oss. Nåden ligger nära bekymmerslösheten.

Symbolen för bekymmerslösheten är hatten. Först förstod jag inte riktigt varför. Men sen fick jag bilden av luffaren som lade sig ner i höet för att vila. Han lade hatten över ansiktet för att stänga ute världens bekymmer. Det kanske är så vi ska se det. Allt har sin tid. Det finns en tid för vila också. Det finns tid att lägga sig ner och vila i Guds nåd, som bär oss varje dag.

Tystnad – Kappan

Jag tänker skynda vidare till nästa klädesplagg, kappan eller manteln. Den är en symbol för tystnaden.

Jag tycker att det är skönt med tystnad. Men här är vi olika. En del vill ha ljud omkring sig, man lyssnar på musik medan joggar eller arbetar. Men andra vill ha det alldeles tyst. 

Det finns oftast en massa ljud runtomkring oss hela tiden. Även om vi tar oss långt ut från civiliserade platser så finns där ljud. Jag brukar tänka på när jag är ute och går på Store Mosse så hör jag hela tiden trafiken på den stora vägen som korsar nationalparken. Det är ljud som vi människor skapar. Naturen har också sina ljud. Men ibland hör vi inte naturens ljus. De dränks av larmet som vi skapar.

Vi kan också dränkas av ord. Vi möter så många ord varje dag både talade och skrivna. Det kan bli för mycket. Jag följer ju ett antal bloggare som skriver om allt möjligt bl a en amerikansk tjej. Hon skriver om lite av varje som hon är med om, men en dag i veckan lämnar hon orden. Då låter hon bilderna tala. Wordless Wednesday kallar hon det, den ordlösa onsdagen.  Ibland tänker jag att det kunde vara bra med en tyst dag då och då.

Vid en pilgrimvandring går man oftast under tystnad. Det är när man stannar som man pratar med varandra, vid andakterna finns orden. När jag går är jag ofta själv och har ingen att prata med. Möjligtvis hunden, men han pratar inte så mycket. Då får man prata med sig själv. Man får ju bra svar. Ibland får man bra idéer också. Men man kan också prata med Gud. Det kallas vi ju bön.

All bön behöver inte innehålla ord. Vi kan också be med hjärtat, en ordlös bön. För Gud känner vårt hjärta och vet vad vi både vill och behöver.

Gud är nog bättre på tystnad än vi. Att vara tyst är ju som att bara vara. Det är Gud bra på. Hans namn är ju ”Jag är”. Man kan tycka att han, som har skapat allt genom sitt ord, borde heta ”Jag gör” eller ”Jag säger” men han heter ”Jag är”. Hans normaltillstånd är att bara vara. Utifrån det han är skapar han med sitt ord. Vi som är skapade  till hans avbild borde ju likna honom. Att bara vara är att överlämna sig i Guds händer. Det är då vi kan finna ro. Tystnaden kan i allra högsta grad bidra till sinnesro. 

Delande – Ränseln

Även om man bara går en kortare sträcka, kan det vara bra att ha med sig lite saker. Då kan man behöva en ryggsäck eller en ränsel som man sa förr. Ränseln är symbolen för delande. I ryggsäcken brukar jag ha med mig vatten, något att äta, lite plåster och andra bra-att-ha-saker på vandringen. De här sakerna kan man dela med andra medvandrare.

Bara att gå tillsammans innebär  ju att vi delar samma vägsträcka. Så är det även på livsvandringen. Just nu delar vi samma livssträcka. Under vandringen får vi också dela med oss av våra liv. Vi kan dela med oss på olika sätt. Vi kan dela det yttre, det materiella, en måltid, ett rum, en bok, en kram. Vi som har så mycket får dela med dem som inte har.

Vi kan också dela med oss av vårt inre. Vi kan dela våra livsberättelser. Jag har framfört det förut att jag tror att vi behöver dela våra livsberättelser ännu mer. Även den som själv tycker att han inte har gjort så mycket, inte har upplevt så mycket, har något att berätta för oss andra. Framför allt kan vi berätta om vårt möte med Jesus och hur Gud har lett oss genom livet. 

Andlighet – Korset

Det sista nyckelordet är andlighet. När vi är ute och vandrar i Guds storslagna natur, är det många som känner att det finns något mer hos oss än bara allt det materiella. Det finns en andlig dimension hos oss människor. Vi har inte bara materiella behov, vi har andliga behov. Många upplever det just i naturen. Man känner att man hör hemma här, man känner en tillhörighet. Det är inte alltid man kan sätta ord på det, men känslan finns där.

I det rytmiska vandrandet, i lunken, kan man upprepa, som ett mantra, ”Jag i dig och du i mig”. Jag får vila i dig, Gud, i dina händer. Jag får tillhöra Guds skapelse, Guds familj. Den första delen talar om skaparens omsorg. Den andra delen, ”Du i mig”, talar om en Gud som kommer till oss, som vill bo i oss. Det är så stort så man tappar ord för att beskriva det. Gud kommer till oss genom Jesus. Det är därför som symbolen för andlighet är korset.  Pilgrimen kan bära ett enkelt kors om halsen eller i ryggsäcken. Jesus säger till sina lärjungar:

Joh 15:4  Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig.

1 Joh 3:24  Den som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i oss vet vi av anden som han har gett oss.

Det är Guds Ande som berättar för oss att vi tillhör Gud och han tillhör oss.

Vårt liv – En pilgrimsvandring – Vårt mål – Himlen

Det här var de sju nyckelorden, som alla har mycket att berätta. Det kan vara mycket att ta in på en gång. Det kanske var ett av orden som du fastnade för. Bevara då det i ditt hjärta den här veckan som kommer och fundera på vad Gud vill säga dig. Kom ihåg att på vårt livs pilgrimsvandring har vi medvandrare. Vi har varandra och vi har Jesus vid vår sida. Vi har också ett mål för vår vandring, himlen.