Vägvisare

Går livet bara runt i en rondell?

Den här veckan är slut, en vecka med lugn och ro. Imorgon tänker jag gå till jobbet som vanligt. Efter en veckas sjukskrivning känns det bra att komma tillbaka till det normala igen. Man får faktiskt inte lika mycket gjort när man bara går hemma. Det kan delvis bero på att förkylningen satt ned orken, men inte bara det. Jag har en viss förmåga att skjuta upp saker om jag har gott om tid. Det blir som att köra runt flera varv i rondellen. Man kommer ingenstans.

Är vi på väg in i en återvändsgränd?

Jag har i alla fall haft mycket tid för sociala medier. Jag blir alltmer fascinerad av vilka möjligheter det finns. Dagens stora samtalsämne blad pedagoger på Twitter och andra ställen har varit Jan Björklunds debattartikel i DN. Ett citat från artikeln:  "Den under lång tid förhatliga ”katederundervisningen” måste återigen bli vanligare i svenska klassrum." Det har varit intressant att följa inläggen. Alla håller inte med Björklund som tur är. Vi vill inte ha tillbaka katedern. För min del tycker jag att den bara är i vägen. För att inte tala om de livsfarliga små podierna som den stod på.

Vilken väg ska vi ta?

Jag tror att Björklund blandar ihop begreppen. Katederundervisning är inte synonymt med lärarledd undervisning. Visst är det läraren som ska leda arbetet i klassrummet, men för det behöver vi ingen kateder. Jag minns katederundervisningen när läraren satt i sin kateder. Det var inte mycket till undervisning, mest instruktioner om vilka sidor vi skulle läsa, vilka frågor vi skulle svara på, tal vi skulle räkna. Om vi ska kunna leda och vägleda arbetet i klassrummet behöver vi ta steget bort från katedern och ställa oss mitt bland eleverna. Det är först då vi kan se dem och möta dem och deras olika behov.

Stopp, stanna upp, kolla läget - gasa på framåt, inte bakåt!

Björklund vill gärna visa vägen, men han är ingen bra vägvisare. Mikael Damberg hade en träffande beskrivning på honom i gårdagens Aftonbladet. Han beskrev honom som en man med stor backspegel och liten framruta. Det är mycket sneglande bakåt. Visst ska vi lära av det som varit, men vi måste väl framför allt titta framåt. Annars hamnar vi i diket. Mitt bland alla inlägg och tweets kan man hitta intressanta artiklar. Jag hittade en från dagens Sydsvenskan om ett positivt skolexempel. väl värd att läsa. Det exemplet sporrar nog mer än Bjöklunds ständiga klagovisor. Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus i stället. Lyft fram de goda exemplen.


På förmiddagen idag var vi på gudstjänst i Missionskyrkan. Talare var Alf B Svensson, numera pensionerad psykolog, som talade över ämnet "Våga visa vägen till en tro som bär". Han riktade sig till alla som möter barn, föräldrar, mor- och farföräldrar barn- och ungdomsledare m fl. Vi blev uppmuntrade att våga prata om vår tro med barnen och för den delen andra också. Vi är alldeles för rädda för att prata om trosfrågor i Sverige. Det uppfattas som väldigt privat. För mig är tron inte en privatsak, den är personlig med inte privat. Att vi vågar prata om tro betyder mycket, men mest betyder vårt goda exempel. Det är i vårt liv och hur vi lever det vi visar vad tron betyder för oss. Det är då vi kan bli bra vägvisare. Det han talade om finns även i en liten behändig bok på Libris.