Som vanligt igen

Sol över Rannaäsasjön

Då var allt som vanligt igen. Skolan har börjat och det har gått en vecka in på vårterminen. Det är förstås alltid lite förändringar varje termin. För min del innebär det fler lektioner, åtminstone en till. Nu är snart alla hål i schemat tilltäppta. Jag lyckades till slut freda min sista håltimme. Alla andra tider har jag antingen lektioner, konferenser, planering med kollegor eller projektarbete. Jag undrar när jag ska få tid att plocka fram material och framför allt sätta tillbaka och städa efter mig. Som regel är det ju någon annan som har nästa lektion i det klassrum jag varit i. Jag har ju ingen egen klass och inget eget klassrum heller. Jag bor i kartonger det här läsåret. Men jag har flaggat för att det kan vara bra att vara beredda på högre sjukfrånvaro.

Ibland känner jag att arbetsuppgifterna kan växa mig över huvudet. De blir bara fler och fler. Stressen hos oss lärare ökar när vi känner oss otillräckliga. Kraven blir så höga att många av oss känner av stressymptomen. För ganska många år sedan nu, kanske tio, höll jag på att gå in i den berömda väggen. Jag valde att själv stoppa utförsåkningen. jag sjukskrev mig och när jag kom tillbaka gick jag till rektorn och sa att jag måste välja bort vissa arbetsuppgifter. Det fanns uppgifter som jag borde gjort men som jag struntade i med hans goda minne. Det var nog min räddning. Annars hade jag nog varit borta betydligt längre och kanske inte kommit tillbaka alls till det jobb som jag egentligen gillar. Det som bekymrar mig är att jag nu känner av samma symptom som då och att jag kan se flera kollegor som också är på väg dit eller redan befinner sig där. Jag tror att den som en gång har varit där är betydligt känsligare och lättare hamnar i samma situation. Dessutom är det kanske inte så många som gör som jag gjorde och slår till bromsarna. Vi vill ju så gärna att skolan ska fungera för barnens skull så vi bara kör på. Men så länge jag kan stänga av skolan på kvällar och helger kommer jag att fortsätta.

Gammal grund i byns mitt

Idag sken solen när vi tog en promenad ner till sjön, hunden och jag. Vi gick över betesvallarna ner till vindskyddet. Då passerade vi en gammal grund efter en byggnad som förmodligen stått där sen innan byn skiftades. Det kanske var vår gård som låg där innan skiftet. Efter skiftet på slutet av 1800-talet flyttades vår gård ut från byns mitt till den plats vi bor på nu. Det var så man gjorde då. Man spred ut gårdarna och samlade ihop ägorna kring gården. Samma sak skedde i min hemby, Kolvarp. Den gård jag växte upp på var också utflyttad från byns centrum. Det skedde 1884 då min farfar var 7 år gammal. I de gamla skiftesprotokollen kan man läsa intressanta detaljer om vad man ägde och hur man värderade det.

Vågor på sjön

Ute på sjön gick vågorna. Det blåste lite från norr. Men inne vid stranden fanns lite is. Frågan är om det kommer att bli någon skridskois den här vintern. Det fanns ingen tjäle i marken där vi gick. Det var bara på ytan som det var fruset.

Is vid strandkanten

 Jag hade hoppats på lite is så att jag skulle kunna ta mig ut till ön i sjön. Där skulle jag placera en geocache i så fall men inte publicera den förrän till sommaren. Det skulle göra det svårare att logga den, men mina geocachande vänner skulle få en utmaning. Nu blir det kanske till att ta fram kanoten lite längre fram. Vi har faktiskt en gammal båt som ligger nere vid sjön men vi har inga åror till den. Den behöver nog lagas också. Men min gömma nere vid vindskyddet var helt intakt. Jag passade på att se till den när jag ändå var där.

Högt vattenstånd

Hunden gillade förstås att skutta omkring och nosa överallt. Vi såg inga fåglar men jag tyckte jag hörde några. På morgonens korta runda hörde jag småfåglarna tjattra. Det finns hopp om dem. Ett tag trodde jag de dött allihopa så tyst var det och ingen som var framme vid fågelmatarna hemmavid. Nu har de hittat dit också och snart måste jag fylla på igen.

Slingrig väg

Vi tog andra vägen tillbaka. Den vägen slingrar sig genom granskogen. Där är det gott om stora flyttblock, lavar och mossor. Det fanns många roliga ställen att gömma cacher på. Jag kanske skulle lägga ut lite fler runt sjön. Annars har jag funderat på en powertrail, en runda med många cacher med korta avstånd emellan som kan ta med cykel eller bil. Vi får se om det kan bli en sådan i trakterna framåt våren eller sommaren.

Is i plogfårorna

Innan vi gick ner till sjön åt vi hembakade semlor. Maken bakade när han var ledig i veckan. När vi kom tillbaka från rundan var det dags att laga middag. Idag blev det köttfärsgrotta med potatis, sås och grönsaker. Till efterrätt gjorde jag kokosgratinerade citrusfrukter med vaniljvisp. Det är dags att äta upp julens fruktskål. En del apelsiner var lite väl sura men det kan ju avhjälpas med lite socker.

Snöfri vinter men gott om vatten

Det blir mörkt nu när alla ljusstakar och adventsstjärnor plockas ner. Jag låter ljusslingorna utomhus vara kvar ett tag till. På landet har vi ju inte någon gatubelysning, men vi har stjärnorna på himlen. När det inte är molnigt vill säga. Många kvällar har det varit stjärnklart. En kväll, när maken jobbade, var jag ute och bar in ved till pannrummet. Då fick jag se ett konstigt ljus västerut mot mossen. Det såg ut som ljusen från ett flygplan men det rörde sig på stället strax ovanför trädtopparna. Jag undrade vad det kunde vara men till sist kom jag på att det måste vara en skogsmaskin som avverkar i skogarna där bortåt. Det var inget flygplan som höll på att störta.

Imorgon är det gudstjänst. Sen får jag se om det blir en liten tur hem till min mamma. Hon fyller 86 år på tisdag men då jobbar jag ju.