Trötta tanten bryter tystnaden

Det har varit tyst länge nu på bloggen och det har sina orsaker. Tanten har varit trött. Hela påskhelgen gick i trötthetens tecken och tanten orkade mindre och mindre. Familjen fick rycka in och hjälpa till med nästan allt. Det var roligt att alla var hemma men tråkigt att inte orka umgås mer aktivt. Inte orkade jag gå ut heller trots att solen tittade fram. 

Kalmarsonen gav sig av till Falun på måndagsmorgonen. Där ska han göra praktik på ett labb i tre veckor. Katrin och Fredrik kom förbi och hälsade på men jag orkade inte prata så mycket. De skulle ut en runda med Zack och försöka logga 1000sjöars nya gömma vid Slättö sand. Jag såg när den kom, men jag hade ingen ork att ut och jaga.

I tisdags morse skulle jag in till vårdcentralen för att ta prover. Anna-Lena "Bobby" ställde upp och skjutsade mig. Hon hade jobbat på sjukhuset hela helgen och var ledig på förmiddagen. Maken fick en fråga från henne om han ville ha hjälp med något. Hon brukar ibland hjälpa till med veden eller gräsklippning. Den här gången blev hon chaufför. Underbart med hjälpsamma människor! 

På onsdagen skulle jag in till läkaren igen. Maken följde med till sjukhuset. Min vanliga läkare var inte här denna veckan så jag träffade en annan. Hon var bekymrad över ett av provsvaren som tydde på att jag hade en infektion i kroppen. Därför ville hon lägga in mig. Det var oväntat men förståeligt med tanke på hur trött jag varit. Maken fick lämna mig och åka till jobbet. Han och sonen kom in med lite grejer senare på kvällen.

Frågan var vad som orsakade de förhöjda värdena. Nu började man leta och undersöka. Massor av nya prover togs. Frågor ställdes kors och tvärs. Det kändes nästan som om jag hamnat i ett avsnitt av Dr House fast inte lika dramatiskt som på tv. Jag fick lunch på hematologmottagningen och sen transporterades jag och min säng upp till medicinavdelning A där jag skulle skrivas in. Jag hann knappt  landa på rummet innan jag blev hämtad ner till röntgen av lungorna. Det tog inte många minuter och sen var jag tillbaka på våning 6 igen. Sen slumrade jag mest hela dagen. De kom och kollade till mig då och då men jag hade ingen feber. Det mesta var helt okej. För att häva infektionen så sattes antibiotika in intravenöst. 

Idag mår jag lite bättre. Värdena har förbättrats. Infektionsläkaren var här och berättade det. Han sa också att det syntes lite skuggor på röntgenbilderna så det var lunginflammation som orsakade det hela. Som en av sköterskorna sa, så har jag flera saker som kan göra mig trött. Först har jag min grundsjukdom, sen har jag värken och även smärtlindringen som kan göra mig trött. Nu blev det ytterligare en sak. 

Vid ronden träffade jag tre läkare bl a min gamla elev Sofia som nu jobbar här. De sa att jag får stanna här några dagar och sen får jag nog fortsätta med penicillin ett tag till. Den första kuren med cellgifter är avklarad, men jag kan inte börja med den andra förrän infektionen är hävd. 

Efter den svarta pärlan kommer en tystnadspärla. Det blev en väldigt lång tystnad, som jag hoppas snart ska avbrytas för den vita uppståndelsepärlan.  Ibland behöver man stanna upp och lyssna på tystnaden innan man kan gå vidare. Just nu behöver jag mest vila så jag får berätta mera imorgon. Det är dags att släcka lampan och be aftonbönen. God natt! och Sov gott!

Dagar med familjen

Undrar om jag hamnat i en varannandagslunk eller om tröttheten ska ta över varje dag framöver. Igår på skärtorsdagen var jag i alla fall rejält trött. Jag kanske tog ut mig lite när Katrin och jag var ute i skogen och lade ut min Marsgömma. Då får man vila dagen efter. Jag skickade in Marskatt till reviewergranskning och på morgonen igår kom den ut. Den var ju lite klurig och flera geocachare hörde av sig för att de inte fått grönt i geocheckern. Jag avslöjade förstås inte för mycket men jag kunde bekräfta att de var på rätt spår. Det var bara en liten detalj som de förbisett. Oftast fick jag ett nytt meddelande när de sen kom på felet och insåg att de borde sett det med en gång. 1000sjöar var först på plats och är än så länge den ende som loggat på platsen.

Nu har tranorna kommit hemma hos oss också, men de ville inte vara med på något foto. Jag såg dem alldeles utanför fönstret igår förmiddag när jag pratade med min syster i telefon. Hon bjöd in oss till middag hemma hos min mamma på långa fredagen, alltå idag. Det tackade vi ja till och jag hoppades att jag skulle orka lite mer den här dagen än igår. Hela eftermiddagens var jag jättetrött. Maken hade fullt upp med att handla och hämta upp sonen. Han skulle komma med tåget från Kalmar, men det blev visst taxi från Alvesta och en hel timmes försening. Alla var trötta och då är det skönt att krypa ner i sängen.

I morse blev det samma morgonrutiner som alla andra dagar. Vi börjar tidigt. Maken hjälper mig ner så att jag kan komma igång. Vi åkte tidigt till Kolvarp för jag ville passa på att låna mammas dusch. Hon har ju en handikappanpassad sådan och det är vår dusch definitivt inte. Det var jätteskönt att få duscha av sig ordentligt utan att riskera att ramla. Vi måste fixa till en del här hemma också.

Mamma och jag hade likadana rollatorer, men vi var inte sugna på något rollatorrace den här gången. Det är ett fantastiskt hjälpmedel i alla fall för oss som är lite ostadiga just nu. Jag hoppas det är tillfälligt för min del, men jag är glad att den finns.

Mina systrar lagade till maten medan vi andra satt och tittade på. Alla syskon var inte hemma, men vi var i alla fall tio personer vid middagen. Det började dofta gott i ugnen och då kände vi att magen kurrade lite.

Mamma och jag fick maten serverad vid bordet, men de andra fick hämta sin mat själva i köket. Sen trängde vi ihop oss vid bordet i stora rummet.

Ugnsbakad lax med räkor, ris och salald serverades. Det var jättegott. Jag gillar verkligen lax. Man kan göra många olika variationer på den. Matlusten har ju inte alltid varit så god på sistone, men här blev det inget kvar på tallriken.

Det är trevligt att träffas över en bit mat, prata lite om vad som hänt sen sist och bara umgås med varandra. En stund senare serverades kaffe och påskbakelser. Dessutom fick vi förstås ostkaka med grädde och sylt. Vi bor ju i Småland. Nu var jag både mätt och trött. Ögonen började nästan falla ihop så det var dags att vi drog oss hemåt till Rannäs.

Det var roligt att träffa mamma och de andra även om jag inte orkade så mycket. Imorgon får jag nog vila större delen av dagen, tror jag. Det är ingen bra idé att ta ut sig helt.

Frälsarkransen följer mig hela tiden på armen och ger mig också styrka. Efter de båda kärlekspärlorna kommer tre små förbönspärlor. Det passade bra att fingra på dem under skärtorsdagen då vi påminns om hur Jesus bad i Getsemane. Det är många som ber för mig, det vet jag, och jag känner mig buren på deras förböner. När det är jobbigt och svårt, får vi lyfta varandra. Jag är så tacksam för alla som tänker på mig. Men jag får också tänka på andra och be för dem. Man kan lätt fastna i sitt eget och då är det bra att be för andra. I Missionskyrkan hade vi som vanligt en samling tillsammans med Svenska kyrkan, men vi var inte med på den. Den börjar i Missionskyrkan och fortsätter med fackeltåg till Svenska kyrkan där vi firar nattvard tillsammans. Jag hade inte orkat vara med i år.

Långfredagen anses ju ofta som en tråkig och lång dag. Förr var det mycket man inte fick göra då. I stället skulle man tänka på hur Jesus dog på korset. Den svarta pärlan som sitter efter förbönspärlorna kallas dödens pärla eller nattens pärla. Döden är en del av livet. Mellan våra livsdagar möter vi de mörka nätterna. Livet innehåller både ljus och mörker. Men även i mörkret får vi möta Guds omsorg och kärlek. Det är kanske bara så mycket svårare att se och upptäcka honom när det är mörkt omkring oss. Då får vi hoppas och vänta på att ljuset ska komma tillbaka.

På utflykt med klokare

När man inte kan ta sig ut i skogen på egen hand, är det underbart att ha en riktig geocachingkompis som ställer upp och assisterar. Annars har dagen varit betydligt bättre än gårdagen som ju var en riktig pärs. De nya starkare värktabletterna hjälper och det känns skönt. På förmiddagen vilade jag en hel del framför tvn men ibland måste jag röra på mig för att inte stelna till. Sonen lagade till en god tomatsoppa till lunch.

På eftermiddagen dök hon upp, Katrin som också kallas klokare i geocachingsammanhang. Vi tog min bil ut i skogen för att lägga ut en ny gömma som jag hade påbörjat innan jag blev inlagd. Jag har börjat på en serie med mysteriecacher och har tänkt lägga ut en ny varje månad. Mars månad lider mot sitt slut så det var hög tid att få ut burken så jag kunde skicka in gömman för granskning av en reviewer. Årshjulet kallar jag serien.

På vägen till gömman såg jag två tranor som spatserade på en åker. Det var roligt att se att de kommit till våra trakter. Än har inte våra tranor visat sig nere på ängarna, men då dröjer det nog inte så länge. De brukar kunna komma lite senare än andra. Min kamera lyckades inte fånga dem på bild. Batteriet var visst utladdat. Mobilkameran var inte heller så lysande på det avståndet, men Katrins mobilkamera fångade in dem innan de hann försvinna bort. De var lite skygga och drog sig längre bort när vi stannade bilen på vägen.

Vi åkte sedan runt till flera olika platser och sökte efter ett lämpligt gömställe för den lilla burken. Katrin fick leta mest. Jag försökte gå en del men det var lite jobbigt i den ojämna skogsterrängen. Till slut hittade vi ett sådant ställe som jag hade tänkt mig. Vi får hoppas att gömman får vara i fred där både för de vilda grisarna och för jägare och andra mugglare.

Katrin fick placera ut burken, gömma den någorlunda osynligt och ta ut koordinaterna medan jag satt kvar i bilen. Hon är värd en stor eloge för det arbetet. När jag kom hem var det bara att göra klart beskrivningen och lägga in en geochecker. Sen kunde jag skicka in den nya gömman för granskning. Nu kan vi bara vänta på att reviewern ska sätta igång och jobba.

Jag var trött i ryggen efter denna utflykt till skogen. Vi fortsatte in till stan för jag ville förstås bjuda min räddande ängel på fika. Det blev på Kafferepet för där kunde vi parkera bilen utanför på gatan och lätt ta oss in på fiket. Räkbaguetterna såg goda ut så vi tog varsin till kaffet. Dessutom ville några semlor följa med hem. Det gäller att utnyttja hela säsongen för dessa bakverk. Efter fikat ville jag hem och vila. Katrin körde mig hem. Hon hade ju sin bil hemma hos oss. Ryggen var trött och nu var det skönt att sjunka ner i fåtöljen en stund. Tack, Katrin, för en härlig utflykt till skogen i vårsolens sken!

Dagens pärlor i frälsarkransen måste bli de båda röda kärlekspärlorna. De är två för kärlek får vi ta emot och kärlek får vi ge. Jag får ta emot mycket kärlek och omtanke just nu. Ikväll ringde min kusins fru Elisabet och pratade en stund. Det är så roligt när någon hör av sig. Kärlekspärlorna handlar ju också om Guds kärlek till oss och vår kärlek till honom. Inte minst den här veckan, som kallas Stilla veckan, påminns vi om att Gud älskar oss så mycket att han sände sin son för att rädda oss vilsekomna människor. Imorgon är det Skärtorsdag och då börjar påskens drama att spelas upp framför oss. För mig är påsken den viktigaste kristna högtiden och jag ser fram emot att fira påsk i år.

En smärtfylld dag

Vissa dagar är mer smärtfyllda än andra. Detta var en sådan dag. Då önskar man att man kunde lämna den här världen ett tag och och drömma sig bort till en värld utan smärta. Tidigt i morse började det. Det var svårt att stiga upp ur sängen. Ryggsmärtan högg till och det var som om hela kroppen låste sig i kramper. Maken fick verkligen jobba hårt för att få upp mig ur sängen och ner på toaletten. Värktabletterna hjälpte bara delvis.

Sen satt jag på en stol och försökte ta mig igenom smärtan. På tv kunde jag följa andra människors smärtfyllda dag. Så många människor har skadats och till och med dött i terrorattackerna i Bryssel. Jag lider med dem och alla över vår värld som drabbats så hårt p g a onda och grymma människor. En del vill ge Gud skulden för ondskan, men det kan inte jag göra. Det var inte han som utlöste de otäcka bomberna. Det var onda människor som gjorde det.

Igår kom de beställda tabletterna till apoteket i Värnamo och min kompis Katrin hade lovat att hämta ut dem åt mig. På eftermiddagen kom hon ut hit med burken. Det är skönt att ha vänner som ställer upp när man inte kan fixa saker själv. Maken jobbade ju och sonen har inget körkort än. Han har anmält sig till körskolan och nu väntar vi bara på tillståndet. Katrin stannade en stund och pratade. Det var roligt att få lite besök. Våren kan bli seg och trist om man inte har så mycket att göra eller inte klarar av så mycket. Jag fick trevliga kort med posten från några andra vänner. De värmde också liksom andra hälsningar och telefonsamtal.

Medicinen är inte billig. Det var nästan jag satte i halsen när jag läste priset på förpackningen. Vilken tur att jag bor i Sverige där man inte behöver betala allt själv eller ha egna dyra försäkringar för att kunna få rätt vård. En enda kapsel kostar nästan 2300 kr. Det kommer att bli åtskilliga tusenlappar som jag sväljer ner i halsen. Men jag betalade bara drygt en tusenlapp.

På dagens program stod ett läkarbesök i Värnamo. Maken hade tagit ledig idag och följde med liksom sonen. Bilresan är inte så farlig för jag sitter ganska bra i framsätet på Kian. Den är rätt lätt att kliva i och ur dessutom. Men en rullstoll behövdes när jag väl kom till sjukhuset för jag orkade inte gå korridorerna bort. Det är bra att det finns att låna i foajén.

Vi var ganska tidiga till dagsjukvården och blev visade in på ett rum.En sköterska skulle första ta blodbrov och sedan ge mig min andra spruta med cytostatika. Eftersom jag hade så ont (och det såg de) fick jag lägga mig på en säng medan de gjorde vad de skulle. Min läkare kom också och pratade med mig. Hon förklarade alla mediciner och när jag ska ta vad.Sen skrev hon ut lite starkare värktabletter åt mig så jag förhoppningsvis ska slippa denna hemska smärta. Jag fick nya tider för återbesök och provtagning. De håller koll på mig.

Sjukgymnasten och hennes elev kom och pratade om hjälpmedel och övningar jag kunde behöva. De hade med sig mitt nya vrålåk. Han har inte fått något namn än men han har hjälpt mig att gå lite smidigare här hemma.

Solen sken när vi åkte hem. Jag satt kvar i bilen medan de andra handlade. Sen åkte vi hem och vilade. Det är ett helt dagsverke att besöka sjukhuset. De nya tabletterna hjälper nog en del för kvällen blev lite mindre smärtsam. Vi får hoppas att de fortsätter att sudda ut smärtan.

När jag åkte till Linköping, önskade jag att jag kommit ihåg att ta med min frälsarkrans, men den glömde jag hemma. Nu när jag är hemma, kan den få vara med och samla mina tankar. Den första och största pärlan är Gudspärlan i guld. Det är från honom som allt utgår och som allt landar i. Vi börjar när han ger oss liv och återvänder till honom när livet är slut. Gud är ljus. Gud är kärlek. Många undrar varför han tillåter att vi drabbas av allt elände som finns på jorden. Det vet jag inte heller. Kanske finns det inget bra svar på den frågan. Jag vill inte gräva ner mig i frågor om varför. För mig är Gud kärleksfull och följer mig genom svårigheterna. Mycket av det som drabbar oss i livet är ren otur. Visst kan vi förvärra situationen genom vårt sätt att leva och vara, men många gånger har vi bara otur. Gud kan säkert ta bort eländet, men då skulle han reduceras till en curlingförälder. Det vet vi ju att det inte är bra varken för barnen eller föräldrarna. Gud vår Far curlar inte men han finns där vid vår sida när vi tar oss igenom det svåraste i livet. Och han möter oss på andra sidan.

Vårutflykt och blåsippsfynd

En underbar vilodag har vi fått den här söndagen. Den började tidigt för min del, men det går bättre och bättre att ta sig fram för egen maskin. Efter en tidigt frukost och en stund i fåtöljen tog jag en liten tupplur på förmiddagen innan kaffet serverades. Sen vaknade den envisa tanten och hon tyckte att nu hade hon varit internerad inomhus alldeles för länge. Vi hade ärenden in till stan och maken föreslog att han skulle bjuda på söndagsmiddag på hotellet. Tanten följde gärna med om bilen kunde lämna av henne utanför porten och det gjorde den gärna.

Fläskkotlett med svampsås och klyftpotatis passade magen bra. Lite tröttsamt var det förstås så när resten av familjen handlade mat satt tanten kvar i bilen. Hon fick ju en liten utflykt i alla fall.

När vi kom hem, ville jag väldigt gärna ta mig upp till kullen för att se om blåsipporna hade slagit ut sina kronblad i vårsolens sken. Maken hämtade de gamla kryckorna så att jag fick lite stöd. Sen gick det sakta men säkert att ta sig till kullen. Det fanns inga blåsippor, sa maken, men jag trodde honom inte riktigt utan fortsatte envist min stapplande promenad. Visst fanns det blåsippor! Det gäller bara att ha den rätta blicken för sådana små varelser.

De första små blå blommorna sträckte sig mot vårsolen bland eklöv och mossa. Det är fantastiskt när man hittar de första. Det gjorde mig riktigt lycklig. Nu vet vi att våren är här.

Vårsol i Rannäs

Våren är här! Idag sken solen helt underbart. Det blev varmt och skönt i södra rummet här hemma. På förmiddagen satt jag och vilade i fåtöljen där. Natten hade inte varit så skön. Jag sov till tre, men sen hade jag svårt att somna om. Det blev ett antal jobbiga timmar innan de andra vaknade och kunde hjälpa mig upp. Ryggen krånglar fortfarande, men det är nog mest muskelsmärtor. Förhoppningsvis läker de snart. Maken och sonen åkte till stan för en del inköp. Under tiden slumrade jag i min fåtölj eller tittade på tv. Det blev riktigt spännande till slut i slalomtävlingen.

När de andra kom hem, tyckte maken att jag borde gå ut lite i det härliga solskenet. Promenad var inte att tänka på, men att sitta en stund i en solstol lockade lite mer. Han letade fram en stol och hjälpte mig ut. Takko ville också ut i vårvädret. Krokusarna hade slagit ut i gräsmattan och lyste så vackert mot oss. Maken fick agera fotograf för att föreviga denna sköna dag.

Det blåste lite då och då, men när det var vindstilla, gassade solen och kinderna kändes riktigt heta. Jag fick en filt om benen mot den kyliga vinden. Sen satt jag där en bra stund medan maken och hunden tog en cykelrunda ner till Torskinge. De behövde röra på sig. Sonen var hemma och kunde assistera mig vid behov. Maken hade letat upp ett par gamla walkietalkies som funkade. Då kunde jag ropa på sonen om jag behövde hjälp.

När de andra kom tillbaka, var jag ganska trött och lite frusen. Jag fick hjälp in och sen kunde jag fortsätta att vila inomhus. Sonen lagade mat till oss. Det blev pasta med grönpepparfilé, en gammal paradrätt som även sönerna lärt sig att tillaga.

Jag hoppas det fina vårvädret fortsätter lite till. Jag behöver all uppmuntran jag kan få för tillfället. Man blir rätt less på att ha ont och vara stel i musklerna. Ett träningsprogram vore inte helt fel. Vi får ta tag i det senare.

Ikväll är det dags för Earth Hour igen. Vi släcker ljuset och myser i stearinljusens sken. Vi får se hur mycket jag orkar mysa idag. Jag kanske redan har somnat då. Jag får samla krafter till nästa dag och ta en dag i taget.

Äntligen hemma!

Efter nästan en vecka borta fick jag äntligen komma hem till Rannäs. Gissa om Takko blev glad över att se mig igen. Först visste han nog inte riktigt hur han skulle bete sig för att visa sin glädje, men till slut hoppade han upp i famnen på mig. Vi har saknat varandra. Jag har saknat er alla.

Det blev en jobbig hemresa med färdtjänstbussen. Det berodde mest på att jag hade så ont i ryggen. På natten innan hemresan råkade jag nog förvärra det ryggonda när jag var uppe på toaletten. Jag lyckades ta mig tillbaka och sov sedan ända till halv sex. Det var nog den längsta sammanlagda tiden jag sovit på länge. Oftast har jag vaknat med vissa mellanrum på natten och ibland haft svårt att somna. På morgonen hade jag så ont i ryggen att jag behövde ringa på hjälp för att kunna ta mig till toaletten. Det var kanske tur att jag packat det mesta på kvällen innan, ja, det lilla jag hade med mig till Linköping. Efter frukost, medicin och en dusch blev jag utskriven och vid halv tolvtiden hämtades jag av färdtjänstchauffören. 

Bussens säten var verkligen inte sköna för en med ryggont. Dessutom skulle det bli en lång resa. Det satt redan två andra i bussen och innan vi åkte mot Småland skulle vi plocka upp sex till. Jag kunde ju inte göra mer än att sitta där och stå ut. Första stoppet blev i Tranås där några steg av.

Sen fortsatte färden söderut och snart skymtade vi Vättern och Visingsö. Vid Ryhov var det flera som steg av. Vi var två tanter kvar och min medpassagerare skulle av i Skillingaryd. Sen var det bara jag kvar. Jag blev avsläppt vid sjukhuset i Värnamo och fick vänta en liten stund på nästa transport.

Efter en kort stund dök min chaufför upp och lastade ombord mig innan han gick för att hämta en annan man som satt i rullstol med gipsat ben. Nu var det ju inte så långt hem, men även korta sträckor kan ta sin tid att färdas.

Chauffören hade fått nya order och bussen körde till Vråen och hämtade upp en dam. Sen levererade vi henne till Luddö innan vi äntligen kunde åka västerut. Jag funderade på om "de första skola bliva de sista" så att jag skulle vara sist kvar i bussen här med, men det behövde jag inte. Efter drygt fem timmar kunde jag kliva av hemma på gårdsplanen och med chaufförens och sonens hjälp ta mig in i huset.

Det var skönt att kunna sjunka ned i en fåtölj och krama om Takko. Jag var ganska så rejält trött efter färden och dessutom hungrig. Jag hade inte fått någon mat sedan tiotiden då jag åt en risifrutti innan avresan. Sonen värmde snabbt lite köttfärssås och spagetti till mig och det smakade riktigt bra med mat.

Jag var så trött så jag gick och lade mig rätt så fort igår kväll. Jag somnade och sov i alla fall några timmar i sträck. På morgonen fick jag hjälp av maken att ta mig upp ur sängen och nedför trappan. Det var ett helt företag då ryggen protesterade å det vildaste. Nu känns det lite lite bättre. Värktabletterna gör sitt jobb så gott de kan.

Lite problem uppstod på förmiddagen. Jag behövde hämta ut min medicin, men maken behövde åka till jobbet. Pastorn ställde upp och åkte in till apoteket åt mig, men de kunde inte hitta mina recept från Linköping. Dessutom fanns inte de mediciner jag behövde hemma. Det var beställningsvaror. Det blev en del telefonsamtal till Hematologen i Linköping, apoteket i Värnamo och till sjukhuset på samma ställe. Resultatet blev att jag får vänta till måndag då tabletterna kan hämtas ut. Det finns inte mer att göra än att bara vila och försöka bli lite starkare.

Den senaste veckan har verkligen förändrat min tillvaro. Man inser att livet inte alltid är enkelt. Det är fullt av risker. En natt när jag låg och tänkte på detta, kom jag plötsligt på att man kan vända på det också. Livet är visserligen fullt av risker, men det är också fullt av möjligheter. Ibland är oddsen för det ena eller andra inte så gynnsamma som man skulle vilja, men det finns alltid en chans att man övervinner även dåliga odds.

Vår lilla andaktsbok för årets 40 dagar har verkligen hjälpt mig under den här tiden i Linköping. Jag läste de fyrtio dagarna på tre till fyra dygn. Det fanns så många texter i den som uppmuntrade och styrkte mig när det var jobbigt. En tanke slog mig då. Redan i höstas när vi samlades tre personer för att spåna och planera de 40 dagarna visste Gud vad som låg framför mig. Jag var själv med och planerade de veckorna. Jag tror det var mitt förslag att temat skulle handla om Guds namn. Nu fick jag hjälp av dessa texter som medlemmar i vår församling skrivit för att uppmuntra varandra.

Kvällslunken på hematologen

"

Det är dags att avrunda den här dagen. Solen lyste varm och skön på eftermiddagen. Hela dagrummet  fylldes av värmen och ljuset. Jag satte mig där i en fåtölj en stund och bläddrade i några tidningar. Efter en stund dök det upp några andra. Det är rätt skönt här att alla pratar med varandra. Det var två patienter som kommit lite längre i sin behandling än jag och deras respektive. De hade en hel del att dela med sig av när det gäller erfarenhet.

Det viktigaste de hade att säga var att alla fall är olika. Det finns inte bara päron i fruktskålen.  Ingen av oss hade samma diagnos och det var intressant att jämföra. Jag lärde mig en hel del. De flesta fall upptäcks inte så tidigt som i mitt fall. Det tog nästan fem år innan symtomen och de allvarliga besvären kom.  Det får jag vara tacksam för. 

De anhöriga hade också en hel del att bidra med i samtalet. De har också en resa att göra. Därför är det viktigt att prata med varandra. Ikväll ringde jag till sonen i Kalmar och fick en pratstund. Han berättade att han skulle till Falun på praktik i tre veckor efter påskhelgen. Men han kommer hem och hälsar på i påsk i alla fall. De andra i familjen pratade jag med igår och så finns det ju mail och sms. Sen får jag träffa dem imorgon.

Idag tog jag en kvällsmacka. Det har kommit ytterligare en dam till avdelningen. Hon är också småländska och ska opereras imorgon i ryggen. Det känns nog lite läskigt. Men vi önskade ju henne verkligen lycka till. Jag har blivit av med alla nålar och fått kvällstabletterna så nu kan jag snart krypa ned i sängen, läsa lite och sedan sova den sista natten här för den här gången. Godnatt, alla vänner! Sov gott var ni än är.

Snart kommer jag hem

Här går det undan ibland och ibland händer inte så mycket. Då får man titta ut lite, läsa, lösa ett gammalt korsord, sticka ett varv, kolla nätet eller gå en runda. Plötsligt händer det något.

Vid dagens rond fick jag veta att jag skulle få åka hem den här veckan. Mina njurvärden och blodvärden hade förbättrats och medicineringen kunde tas över av hematologen i Värnamo. Jag blev jätteglad för det beskedet. Lite senare kom han tillbaka och sa att han pratat med min läkare i Värnamo så det var klart jag fick hemtransport redan imorgon. Jag får komma hem hem och åka in till mottagningen på tisdag för nästa spruta. Tabletterna får jag väl portionera ut själv. Jag ska mer information innan jag åker hem. Andra besked var inte lika upplyftande men det finns ljuspunkter även där. Prognosen är något sämre men det finns trots allt goda chanser.

Efter dagens lunch med en god gulaschgryta och krusbärskompott till efterrätt passade jag på att fira lite. Det gäller att ta vara på alla tillfällen att fira som läget är. Tack, Katrin och Fredrik, för de goda chokladbitarna till kaffet! 

Sängen är nybäddad och jag funderar på en liten vilostund, men samtidigt har äntligen solen tittat fram här i Östergötland. Det vore gott med en liten promenad eller inte. Jag hittar ju inte här i området och det verkar mest vara stora byggnader och parkeringsplatser. Jag går inte så fort eller långt heller. Jag kanske inte orkar ta mig längre än ner till entrén. Det är nog egentligen bättre att vila inför hemresan och se fram emot en promenad hemma i Rannäs i stället. Det finns en balkong man kan gå ut på, men det var rätt kallt därute sa en av de andra som var ute och försökte sitta med sitt kaffe i solen. Jag tar nog tuppluren i stället.

Startskottet har gått

Då har startskottet redan gått, eller jag kanske skulle skriva startsprutan. Behandlingen har inletts och det känns bra.

Igår var det lite jobbigt på eftermiddagen. Då hade alla prover tagits och jag hade boat in mig på mitt rum. Vid middagen gick jag bort till matsalen i stället för att äta här. Där fanns några fler patienter. Det var väl när jag såg dem som jag blev lite ledsen. En av dem, en yngre kvinna, pratade mig mig. Hon såg väl att jag var ledsen. Det  hjälpte att någon såg. Hon hade varit här många gånger och den här omgången hade varat sex veckor. Det var ju inte så uppmuntrande. Men all behandling är individuell för vi är ju alla olika och behöver egna behandlingsplaner. Det var nog också ovissheten som gjorde mig deppig. Jag visste inte vad som skulle hända.

På kvällen höll jag mig sedan på rummet. Jag orkade inte gå till dagrummet. Men jag fick en del uppmuntrande mail och sms. Jag kunde ringa och prata om jag ville. Det går bra att nå mig på min mobil som vanligt. Under kvällen kom sedan en del loggar från mitt geocachingevent på Chaplin. De verkade ha haft det trevligt även utan mig. Gömmorna publicerades och hittades så det kan inte ha varit helt galna koordinater. Det var både roligt och lite sorgligt att läsa loggarna. Jag hade ju velat vara med.

Det är klart att tårarna har kommit.  Som min medpatient sa till mig så måste man ibland ta en dag för att gråta. Här gäller det att inte tänka ut detaljerade planer utan att ta en dag i taget. Det har jag i och för sig fått göra även under hösten när jag jobbat. Men nu är det ännu viktigare att leva i nuet. Framåt kvällen lugnade jag väl ner mig. Jag kom att tänka på ett uttryck från Bibeln: "Han skall torka alla tårar från deras ögon". Gud tar inte alltid bort tårarna, men han finns där för att torka bort dem när gråten tar slut. Jag är inte ensam.  Den tanken hjälpte mig att kunna somna igår kväll.

Idag har så behandlingen börjat. Om du inte vill läsa om den, så hoppa till nästa stycke. Alla gillar inte sprutor och mediciner. Det gör väl inte jag heller, men det är bara att stå ut. Läkaren berättade att jag kommer behandlas efter de senaste rönen som inte behöver vara de jobbigaste. Jag har redan fått den första sprutan med cytostatika, alltså cellgifter. Jag får också lite tabletter mot biverkningar och dessutom cortisontabletter. Det blir fyra månadslånga kurer under våren. I varje kur får jag två sprutor med en veckas mellanrum. Resten av medicinerna ges i tablettform. Just nu får jag min sjätte påse med dropp för att skölja genom njurarna. De kan ta mycket stryk annars.

Eftermiddagen ägnade jag mest åt att slumra lite i sängen. Det är tröttande att bara vara här. Men jag har också suttit i dagrummet en stund och pratat med några av de andra. Kvinnan, som jag berättade om innan, skulle få åka hem idag men fortsätta sin behandling här varje dag. En annan kvinna var kanske halvvägs på sin resa och jag har precis börjat min. Det går att se ett slut, men mycket hänger på hur jag svarar på behandlingen.  Om det går riktigt bra, kanske jag kan få åka hemåt till helgen och fortsätta medicineringen hemma och på sjukhuset i Värnamo. Jag hoppas förstås på det. Men jag har en lång resa framför mig.