Tar en paus

Den här veckan är det ju sportlov för skolbarnen. De får ta en liten paus och göra annat. Även jag har en paus den här veckan, trots att jag inte jobbar i skolan just nu. Jag har paus i cellgiftsbehandlingen. Var fjärde vecka är det paus. Det känns bra och jag blir mycket piggare, när inte cellgifterna stör lika mycket. 

Sonen har en paus i pluggandet och hälsar på hemma hos föräldrarna några veckor. Det är jätteroligt, när barnen kommer hem. Jag och hunden får lite sällskap. Vi kan göra lite roliga saker tillsammans. Vi lagar bland annat mat ihop.

Takko tar många pauser på dagarna. Han sover gärna en runda i soffan. Det gör jag också ibland eller åtminstone vilar en stund. Ibland är det skönare att inta horisontalläge i sängen. Sen kan man ta nya tag.

Framåt kvällen kommer maken hem från jobbet. Han har ingen paus. Han jobbar på. När han kommer hem, brukar han vara hungrig. För det mesta så har vi ju lagat något gott som han kan värma. Ibland finns det fler som är intresserade av maten. Sonens äppelkaka ville visst alla ha del av. Jo, den var god.

Igår var det dags för ett besök hos läkaren för att få veta vad provsvaren sa. Det var också dags för droppet som ska stärka mitt skelett. Sonen var med och efteråt tog vi en liten fikapaus i cafeterian. Det var ju Alla hjärtans dag så det blev en hjärtbakelse till mig.

Solen går ned i Rannäs

 Nu blir det lite sjukdomssnack så om du inte vill höra det kan du ta en paus och hoppa till nästa bild. Läkarbesöket var inte så upplyftande även om det fanns positiva besked. Jag svarar bra på cellgiftskurerna och värdena har gått ned rejält efter bara två omgångar. Det är ju bra. Mindre bra var att få höra att stamcellstransplantationen inte hade någon som helst effekt. Det var ett tråkigt besked efter den jobbiga behandlingen. Därför planeras det inte för någon mer transplantation varken med mina egna stamceller eller stamceller från en donator. Det innebär att jag inte har någon möjlighet att bli frisk. Min sjukdom är obotlig. Det har jag egentligen vetat om, men det fanns en mikroskopisk chans att bli av med cancern om jag fick stamceller från en donator. Nu verkar den möjligheten vara borta.

Redan innan jul fick jag veta att jag måste fortsätta med cellgifterna kanske så länge som 1-2 år. Det är treveckorskurer med sprutor och kapslar och därefter en veckas paus. Så kommer det nog att fortsätta även om man tar ställning till fortsättningen efter varje omgång. Kurerna kommer inte att bota mig, men de kan hålla cancercellerna i schack och bromsa sjukdomsförloppet. Samtidigt tär behandlingen på kroppen. Hur länge jag kan hålla på med dessa kurer beror på hur länge kroppen klarar av cellgifterna.

Det finns en hel del biverkningar med cellgifterna. De ska ju slå ut cancercellerna i kroppen, men det är andra system som också tar skada. Mag-tarmkanalen är hårt ansatt och det påverkar hela kroppen och inte minst humöret. Huden påverkas också. Den blir väldigt torr och man kan få utslag och fläckar. Förutom torrheten har jag inte märkt av så mycket av detta. Däremot har jag lite klåda ibland. Ibland får jag rysningar som går som kalla kårar genom kroppen. Jag har stickningar i fötterna och ett visst känselbortfall. Det beror på att cellgifterna påverkar nerverna. Det var bra att få en förklaring till detta men inte så roligt att uppleva i verkligheten.

Visst blev jag lite ledsen av dessa besked, men samtidigt är det bra att få veta.

Solen går upp igen i Rannäs

Efter hjärtefikat åkte sonen och jag hem. Jag behövde vila och sen lite mat. Vi tänkte laga Korv Stroganoff och ris. Det är lagom enkelt och gott. Sonen hämtade in posten och det enda jag fick var ett brev från Cancerfonden. Jag brukar skicka pengar till dem ibland. Cancerforskningen ligger mig förstås varmt om hjärtat. Oftast kastar jag de här tiggarbreven direkt i papperskorgen, men igår öppnade jag det och hittade ett intressant projekt. Det var en forskare i Uppsala som fått pengar till ett spännande projekt för oss som har blodcancer. Det handlade om immunterapi. Man sätter recptorer på de vita blodkropparna så att de kan fånga in och förstöra cancercellerna. Hon är bara i början på sina undersökningar med blodcancerpatienter. Tyvärr tar sådan här forskning oerhört lång tid innan alla kan få del av den som behöver. Jag lär nog inte vara bland dem som får nytta av forskningen, men det gav hopp för andra i framtiden.

På kvällen var det tjejträff i Rydaholm. Jag har inte orkat vara med på jättelänge, men varje gång har jag längtat efter att få träffa de andra tjejerna. Eftersom jag hade läkarbesöket inbokat var jag lite tveksam till om jag skulle orka med en utflykt från hemmet till. Men jag vilade så mycket jag kunde och bestämde mig för att åka i alla fall. Det var så roligt att äntligen få delta i samtalen och äta lite god mat tillsammans med vänner. Visst blev jag trött men samtidigt var det upplyftande efter en lite jobbig dag. Nu kan det behövas lite roliga upplevelser och det fick jag idag. Mer om det i nästa inlägg.