Studiedag med blivande legendariska lärare

Hela dagen har vi studerat. Det var nämligen studiedag för oss lärare idag. Vi försökte sätta oss in i upplägget av de nya kursplanerna. Det blev bra samtal och diskussioner som säkert kommer att leda till utveckling av vår verksamhet. Våra implementeringsansvariga ledde arbetet mycket bra. De inledde med en liten jingle. Det var synd att jag inte hann filma deras dans, men jag fick den på bild i alla fall.

Implementeringsdansen

Det händer en hel del för oss lärare just nu. Det är ny läroplan med nya kursplaner. Hos oss är det dessutom ny organisation vilket innebär ny chef. Vi ska också skicka in våra examensbevis och andra papper så att vi kan bli legitimerade lärare. Vi måste nämligen vara behöriga i de ämnen vi ska sätta betyg i. Det är nästa grej vi måste sätta oss in i - betygssättning i år 6.  Snart kan vi trycka upp fina visitkort med titeln Leg. lärare.

I helgen hade vi ju besök av Alf B Svensson, leg. psykolog. Vår pastor berätta att några ungdomar som han pratade med, hade funderat över vad förkortningen leg. stod för. En av dem trodde att hon fått kläm på det. Leg. måste ju betyda legendarisk. Det kanske stämde det också. Tänk när vi blir legendariska lärare. Det lär väl inte hända mig. Jag får nog nöja mig med att bli legitimerad lärare.

Det är klart att vi har många funderingar kring de nya kursplanerna, men de flesta jag pratat med är positiva och ser fram emot att få jobba efter dem. En viktig uppgift för de som tagit fram de nya kursplanerna var att göra dem tydligare än de förra. Nytt är det centrala innehållet som är angett för varje ämne. Det ställer större krav på oss att få med alla moment. Det finns inte längre utrymme för att bara syssla med de områden vi är mest intresserade av själva. Vi konstaterade snabbt att det är mycket som ska hinnas med på den korta tid vi har eleverna i skolan. Det betyder att vi måste jobba ämnesövergripande och tematiskt. Man måste inte jobba med film bara på bildlektionerna. Det kan lika gärna ske på engelskalektionerna. Bildanalys kan ske på SOälektionerna. Vi har en spännande tid framför oss. Vi som gillar variation och gärna prövar nya saker kan se fram emot en rolig tid. Det är värre för de som ser förändringar som problem.

Studiedagen avslutades med att vi alla såg en TED-föreläsning av Sir Ken Robinson. Han gästade ju nyligen Skavlan. Han hade många träffande beskrivningar och intressanta tankar som vi tog med oss hem. För den som vill se filmen så finns den här:
Ken Robinson says schools kill creativity | Video on TED.com

Ikväll har jag dessutom varit och gratulerat en 65-åring. Församlingens ordförande fyllde år idag. Vi i styrelsen sjöng för honom och överlämnade en liten blomma. Sedan blev det både smörgåstårta och vanlig tårta med kaffe. En riktig fest blev det så här en vanlig torsdagskväll.

Dagen började med sol och slutade med snö. Nu är marken vit igen, täckt av ett tunt snölager. Våren stannar upp ett tag, men jag har hört att den kommer tillbaka med ny kraft kanske redan på lördag.

Droppar

Nu droppar det och porlar lite överallt. När jag kom hem från jobbet idag, stack jag direkt ut med hunden på en skogspromenad. Grusvägen var mjuk och fuktig men ganska isfri ända tills vi kom in i skogen. Där fick vi ta oss fram med skridskoskär på det blanka och hala istäcket. Det var inte bara jag som hade vissa problem med balansen. Även hunden halkade fram. Då önskade jag att broddarna varit med. Kanalen var fortfarande istäckt men snart kommer den att stiga över sina bräddar. Då kan vi bara passera om gummistövlarna är på. Uppe på skogsstigen var det lättare att gå. Marken var frilagd åtminstone bitvis och barrmattan var mjuk att gå på. Men sen var vi tvungna att passera isen igen på vägen tillbaka. Vi var ganska trötta när vi väl kom hem.

Hemma kollade vi förstås in hur långt våren kommit i rabatterna. Snödropparna har vuxit till sig på den senaste veckan och slagit ut sina blommor. Det är härligt att se. Snödropparna ger hopp om en varmare årstid. Vi vet att det kommer fler blommor efter dem.

Takdropp är det här och där. Jag har även näsdroppar. Snuvan och slemhostan håller i sig även om de avtar så sakteliga. Nässpray och hostmedicin är vapnen i kampen mot dem. Det jobbigaste är att rösten inte är riktigt klar. Det kan vara lite knepigt när man ska undervisa och instruera. Då är det tur att vi har en "ung vuxen" som är placerad hos oss. Idag fick han ta över och läsa halva sagan om "Country Mouse and Town Mouse" på engelskan.

Ikväll var det dags för vår gemenskapsgrupp att träffas igen. Maken jobbade men skulle komma direkt dit, men han ringde och meddelade att han glömt bort att han skulle på vägmöte så han dök inte upp hos oss. Vi andra fikade, pratade om konfliktlösning och bad tillsammans. Det var sista kapitlet i den bok vi läst och samtalat om. Ämnet kändes aktuellt och vi tyckte alla att vi trots allt var på rätt väg. Till nästa gång får vi pröva någon annan bok.

Ibland känns det som allt det goda kommer droppvis medan det mindre roliga kommer som en tsunami. Vad den senare kan åstadkomma har vi ju sett exempel på de senaste dagarna. Våra tankar går till alla drabbade i Japan. På ett ögonblick kan hela livet förändras eller raseras, ja, till och med utplånas. Det vi glömmer är att även små droppar har kraft att förändra. Det tar bara lite längre tid. Tänk bara på hur droppar kan urholka berg och stenar. Det gäller bara att ha tålamod att vänta och att upptäcka alla små droppar av godhet vi möter varje dag.

Vägvisare

Går livet bara runt i en rondell?

Den här veckan är slut, en vecka med lugn och ro. Imorgon tänker jag gå till jobbet som vanligt. Efter en veckas sjukskrivning känns det bra att komma tillbaka till det normala igen. Man får faktiskt inte lika mycket gjort när man bara går hemma. Det kan delvis bero på att förkylningen satt ned orken, men inte bara det. Jag har en viss förmåga att skjuta upp saker om jag har gott om tid. Det blir som att köra runt flera varv i rondellen. Man kommer ingenstans.

Är vi på väg in i en återvändsgränd?

Jag har i alla fall haft mycket tid för sociala medier. Jag blir alltmer fascinerad av vilka möjligheter det finns. Dagens stora samtalsämne blad pedagoger på Twitter och andra ställen har varit Jan Björklunds debattartikel i DN. Ett citat från artikeln:  "Den under lång tid förhatliga ”katederundervisningen” måste återigen bli vanligare i svenska klassrum." Det har varit intressant att följa inläggen. Alla håller inte med Björklund som tur är. Vi vill inte ha tillbaka katedern. För min del tycker jag att den bara är i vägen. För att inte tala om de livsfarliga små podierna som den stod på.

Vilken väg ska vi ta?

Jag tror att Björklund blandar ihop begreppen. Katederundervisning är inte synonymt med lärarledd undervisning. Visst är det läraren som ska leda arbetet i klassrummet, men för det behöver vi ingen kateder. Jag minns katederundervisningen när läraren satt i sin kateder. Det var inte mycket till undervisning, mest instruktioner om vilka sidor vi skulle läsa, vilka frågor vi skulle svara på, tal vi skulle räkna. Om vi ska kunna leda och vägleda arbetet i klassrummet behöver vi ta steget bort från katedern och ställa oss mitt bland eleverna. Det är först då vi kan se dem och möta dem och deras olika behov.

Stopp, stanna upp, kolla läget - gasa på framåt, inte bakåt!

Björklund vill gärna visa vägen, men han är ingen bra vägvisare. Mikael Damberg hade en träffande beskrivning på honom i gårdagens Aftonbladet. Han beskrev honom som en man med stor backspegel och liten framruta. Det är mycket sneglande bakåt. Visst ska vi lära av det som varit, men vi måste väl framför allt titta framåt. Annars hamnar vi i diket. Mitt bland alla inlägg och tweets kan man hitta intressanta artiklar. Jag hittade en från dagens Sydsvenskan om ett positivt skolexempel. väl värd att läsa. Det exemplet sporrar nog mer än Bjöklunds ständiga klagovisor. Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus i stället. Lyft fram de goda exemplen.


På förmiddagen idag var vi på gudstjänst i Missionskyrkan. Talare var Alf B Svensson, numera pensionerad psykolog, som talade över ämnet "Våga visa vägen till en tro som bär". Han riktade sig till alla som möter barn, föräldrar, mor- och farföräldrar barn- och ungdomsledare m fl. Vi blev uppmuntrade att våga prata om vår tro med barnen och för den delen andra också. Vi är alldeles för rädda för att prata om trosfrågor i Sverige. Det uppfattas som väldigt privat. För mig är tron inte en privatsak, den är personlig med inte privat. Att vi vågar prata om tro betyder mycket, men mest betyder vårt goda exempel. Det är i vårt liv och hur vi lever det vi visar vad tron betyder för oss. Det är då vi kan bli bra vägvisare. Det han talade om finns även i en liten behändig bok på Libris.

Vårtecken och vinterväder

Snödroppen kämpar sig upp

På förmiddagen var vi ute, hunden och jag, på en skogspromenad. Jag är visserligen sjukskriven men feberfri. Så en promenad gör bara gott både för mig och hunden. Plötsligt hörde jag ett bekant ljud som jag först inte kunde lokalisera. Sen tittade jag upp och där var de - de första svanarna på väg norrut i plogformation. Vi räknade till tio stycken. Det är väl ett vårtecken om något. 

Tillbaka hemma kollade vi lite i rabatterna nära huset. För ett tag sedan såg jag att några lökar ville tränga sig upp. Nu hade de kommit lite lägre och några visade färg. Det var snödropparna som är på väg upp ur marken. Det är också ett härligt vårtecken. 

Vi återvände dock snabbt till stugvärmen för ute är det ingen värme. Solen håller sig borta. Vi gick in och fixade fika med semla. Vi hoppade över den igår när det var fettisdagen. Det fick bli idag i stället, askonsdagen till trots. Vi får klä oss i säck och strö aska en annan dag, eller vad man nu gör på en askonsdag. Jag förmodar att fastan ska börja idag. Det blev det inte här. Aptiten är inte så stor, men vi håller inte igen. Jag läste annars på Kyrkkaffebloggen om modern fasta. Fasta innebär ju att avstå från något. Alltså kan man fasta på många olika sätt. Man kan avstå från kött om man brukar äta det, eller TV-tittande, eller facebookande, eller bilkörning, eller.... Det finns hur mycket som helst för oss att avstå från. Vitsen med att avstå är att ge plats för annat viktigt i livet som att umgås med vänner, läsa en bra och uppbygglig bok, samtala med Gud m.m. Fasta ka alltså handla om att balansera livet. Det är nyttigt att göra det ibland. Själv avstår jag, som ni förstår, just nu från att jobba.

Snöflingorna yr i luften

Säg den glädje som varar. Under eftermiddagen börjar det först att regna. Sedan övergår det till snöflingor som yr i luften. Nu ligger det ett tunt lager snö på marken. Det ser ut som om marken likt semlan har fått lite florsockergarnering.

Inomhusvår i alla fall

Här inne är det vår i alla fall. Tulpanerna på bordet påminner om våren. För några veckor sedan satte jag in ett fång björkris. Nu har de små gröna bladen börjat slå ut. Den finns där inne i knopparna - våren. Trots alla bakslag så kämpar den på. Ibland får vi också kämpa med svårigheter som aldrig tycks ta slut. Det kommer hela tiden nya bakslag. Den här förkylningen jag drabbats av nu är ett sådant bakslag för mig. Ska jag aldrig bli frisk igen? Jag hoppas på våren och sommaren. Läkaren ringde idag och berättade att proverna var bra trots allt. Då är det väl inget allvarligt fel på mig även om jag inte har märkt någon förbättring än. Nästa "checkpoint" är på fredag. Det finns roliga saker jag missar när jag måste vara hemma, men det må vara hänt bara jag blir frisk. 

Det finns en som är glad att jag är hemma. Takko är helnöjd. När jag är trött och bara ligger på soffan och vilar, då kryper han intill mig så nära han kan. Ibland vill han nästan ligga på mig. Det är som om han förstod att jag inte är ba och vill ta hand om mig och värma mig. De är för härliga, de små djuren.

En stund senare...

Kl 16.45
Snön fortsätter att vräka ner. Nu är det vitt på marken. Det går inte att titta på TV för parabolen kan inte ta emot signalerna. Det knastrar och man ser bara pusselbitar av bilderna på skärmen. Men det är ändå dgs att göra något annat.

Kompisträdet

 I onsdags gick jag över skolgården på väg till matsalen med femmorna när jag upptäckte att min kollega var ute med sina tvåor och en praoelev och försökte klättra upp i ett träd. Det såg lite vingligt ut men när jag kom tillbaka såg jag att de hade lyckats få upp sina gröna löv. Kul tänkte jag, några som inte bara klagar på vintern utan också försöker hjälpa våren fram.

Nu handlade del väl inte så mycket om det egentligen. Förklaringen kom lite senare. En av flickorna i klassen hade varit hos några släktingar och fått en ide med sig hem. Trädet var ett kompisträd. Den som inte hade någon att vara med på rasten, kunde gå till trädet. Alla kollade om det stod någon där och kunde gå dit och fråga om han eller hon ville vara med dem. På löven hade de skrivit bra egenskaper för en kompis.

 Jag tycker det var en bra ide som många borde ta efter. Då skulle ingen behöva vara ensam och känna sig övergiven. Det kanske skulle behövas ett kompisträd på fler ställen än skolgården. Det finns många mäniskor som känner sig ensamma och utanför gemenskapen. Alla har kanske inte mod nog att fråga om man får vara med.

Vänskap är bland det vackraste som finns, men som alla relationer kan det också vara det svåraste som finns. Om det ska funka måste alla hjälpas åt och ta ansvar för varandra. Jag hoppas att den egofokusering som varit rådande i samhället ett bra tag ska ge plats för ett gemensamhetstänkande. Ingen klarar sig själv. Vi behöver varandra.

"Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem." (Luk 6:31)

Blixtvisit Malmö

Fest i butiken

Maken jobbar hela helgen. Vad gör man då? Jag skulle kunna sitta hemma och sticka lite medan jag hostar och snörvlar. Förkylningen har blommat ut ordentligt. Fast det skulle vara ganska tråkigt även om solen skiner och det känns som om våren är i faggorna.

Svågern med blivande kunder?

I stället blev det en blixtvisit i Malmö. Min svåger öppnade sin butik i Bjärred idag. Vi var välkomna på invigningsfest. Eftersom min andra syster och systerson tänkte ta en tur dit så passade jag på att följa med. Vi åkte inte förrän vid tolvsnåret så jag hann gå en runda med hunden och ta det lite lugnt på förmiddagen. Jag handlade en liten present i blomsteraffären här hemma och packade ner kamera, näsdukar och halstabletter m.m. i väskan. Vi möttes vid Bredasten och fortsatte mot Malmö med ett litet mat- och godisstopp vid Skåneporten i Örkelljunga.

Förfriskningar

 På vägen ringde sonen och vi lovade att plocka upp honom innan vi åkte till butiken. Han har varit med och ställt iordning inför invigningsfesten. Det är mycket som måste göras. Vi kom fram i god tid och fick hjälpa till att duka fram förfriskningar. Sonen och jag fick ta en promenad bort till ICA-affären för att komplettera kexförrådet. När vi kom tillbaka var det fullt med folk i butiken.

Några av alla blommor till butiken

 De hade haft öppet tidigare på dagen och några äldre damen, berättade syrran, hade hängt på låset. Det var säkert 50 personer som kom för att boka tid och titta ut glasögonbågar de tre timmar de hade öppet. På eftermiddagen var det inbjudna gäster som firade. Många fantastiska blomsterarrangemang trängdes i fönstren.

Våren flyttar in

I Malmö var det vårkänslor, solen sken, snön var borta, men det blåste ordentligt. På promenaden till affären gick vi förbi en trädgård där snödroppar och vintergäck tittat fram ur vintersömnen. Snart kommer våren på allvar. Vi längtar efter att de varma vårvindarna ska svepa upp över landet. De kommer, de kommer...

Ett sovande får flyttar in i butiken

Vår present ar en liten vit lykta för värmeljus med texten Welcome på det runda glaset. Dessutom lämnade jag kvar ett sovande får som kan bo i butiken. Det kanske kommer något barn som vill leka med det. 

Det blev en snabbvisit för efter några timmars mingel var det dags att vända bilen mot Småland igen. Solen gick ner över Öresund och färgade himlen rosa. Det var mörkt när vi kom till de småländska skogarna. Syrran körde, det vill hon helst göra, så jag kunde sitta där bak och slumra lite mellan hostattackerna. 

Maken var hemma, när jag återvände till hemmets lugna vrå. Det var roligt att åka på blixtvisit i Malmö och träffa sonen och alla andra, men det var skönt att komma hem också. En kopp te och lite medikamenter, sedan är det dags för sängen. Förhoppningsvis får jag sova några timmar och slipper hosta mig genom natten.

Massfrånvaro och 40 dagar

Den här veckan har vi drabbats av massfrånvaro i skolan. Idag var 50 av skolans 184 elever sjuka. De har feber och är förkylda. En del har fått gå hem för att de spytt eller mått illa. Hårdast drabbade är nog sexorna där mer än en tredjedel var frånvarande idag. Det kändes som halvklass.

Själv har jag också åkt på något virus förmodligen. Jag har ingen feber men är snörvlig och hostan har kommit tillbaka. Dessutom har jag haft en jobbig huvudvärk i flera dagar. Trodde kanske att den berodde på bristen på kaffe. Jag har undvikit den drycken ett par dagar eftersom min gamla magkatarr också vill hälsa på igen. Men nu börjar jag tro att det är förkylningen i stället. Och inte hjälper det att ta huvudvärkstabletter.

Nu hoppas vi väl inte att detta ska vara i 40 dagar. Den delen av rubriken hänger ihop med att vår 40 dagarssatsning i missionskyrkan startade ikväll. Temat är 40 dagar i Jesu fotspår. Vi ska lära oss mer om Jesus och läsa om människors möten med honom så som de berättas om i evangelierna. Som vanligt har vi gjort en egen andaktsbok. Vi har läst om personer i bibeln som mötte Jesus och skrivit ner våra tankar. I år är det inte bara enskilda skribenter. Våra scoutpatruller och gemenskapsgrupper har också bidragit med texter. Det var kul att läsa och prata om bibeltexterna tillsammans med andra.

Det var i sista minuten vi fick andaktsboken klar. Vi brukar lämna in den för kopiering men då måste originalet vara klart en vecka innan. Den här gången fick jag inte in det sista bidraget förrän igår morse. Så igår kväll fick vi fixa kopiering och spiralbindning själva. Vi gjorde inte så många exemplar, bara så att vi kunde dela ut tll de som kom till första samlingen ikväll. Sedan får vi lämna in den för kopiering så att fler kan få boken.

Den här veckan har vi besök av ett team ungdomar från Fackelbärarnas bibelskola i Holsbybrunn. De var har förra året också, inte samma personer, men ett annat team. De kom igår och kunde hjälpa till med andaktsboken. Ikväll var de med på samlingen. De sjöng och spelade upp ett drama om hur lärjungarna mötte Jesus. Imorgon ska de besöka skolan. Klass 5 och 6 ska få besök. På fredag är det högstadiets tur. Ungdomarna kommer från olika länder, De pratar engelska med eleverna och ordnar lekar och samarbetsövningar.

Jag hoppas verkligen att jag kan gå till skolan imorgon. Det känns inte så bra just nu, men nattens sömn kan göra skillnad.