Frusna ögonblick

 Nästan en vecka sedan förra inlägget. Det är inte det att jag tröttnat på att skriva, men orken har inte funnits där. Delvis kan jag nog skylla på mörkret. Den här veckan har det varit urjobbigt att stiga upp när det varit så mörkt ute. Det kanske blir lite bättre när vintertiden infaller, men bara för en kort tid i så fall. Sedan kommer det riktiga mörkret att sänka sig över landet. Läste på Twitter att det snöat uppåt landet. Vi vet vad vi har att vänta.

Kvällarna är också mörka nu. Vi var ute ett tag i eftermiddag innan det blev mörkt. Då passade jag på att sno ihop några kransar av humlerevorna. Jag fick tipset av en annan bloggare. Det var ganska lätt till och med för mig som inte har någon kraft i båda händerna just nu. Det blev två kransar. Den ena ska få lite dekorationer innan den ska hängas upp på ytterdörren. Den andra ska nog få pryda en kruka utanför. 

Även om orken inte velat infinna sig, så har jag gjort en hel del den gångna veckan. Jag har jobbat som vanligt förstås och det är alltid trevligt att möta elever och kollegor. Alla konferenser och allt pappersjobb kunde jag vara utan men inte mötet med eleverna. Tyvärr blir det hela tiden mer och mer administrativa uppgifter som läggs på oss. Samtidigt ska vi vara mer tid med eleverna. Det går inte riktigt ihop. Mer av allt går inte. Tiden rymmer inte allt. Är det konstigt om vi känner oss misstrodda av de som bestämmer? Tror de att vi bara dricker kaffe och rulla tummarna när vi inte har lektioner? Vi pratar om att strunta i vissa uppgifter, när vi får nya, och ändå gör vi det vi blir tillsagda och tiger. Det kanske är dags att börja prioritera själva. Det är tydligt att ingen vill göra det åt oss.

I tisdags hade jag ett ärende in till stan efter skolan. Det hade klokare också. Äntligen fick jag träffa henne och få ett ansikte till namnet. Ja, hon har "klokare" som alias i geocachingvärlden. Det var roligt att sitta och prata om gemensamma intressen. Som vanligt när man möter nya ansikten så finns det alltid några gemensamma bekanta. Världen är inte så stor. Det blev några timmar på fiket. Jag hoppas att vi kan göra om det och även ge oss ut och geocacha tillsammans. Nu var det ett tag sedan jag var ute sist. Som sagt, livet rymmer inte allt. Dessutom har ju min bil varit på verkstan. Jag fick tillbaka den i måndags, men varningslampan lyser fortfarande och den hackar och vill dö om jag inte gasar på. Den behöver nog ett återbesök på verkstan. 

Den här veckan träffades vår gemenskapsgrupp. I torsdags började vi på en ny bok, som vi läser och samtalar om. Det är "Tro - tolv saker kristna är övertygade om" av Emmanuel Bäckryd. Vi har läst en annan bok av honom tidigare. Det blir intressanta samtal och ibland hamnar vi en bra bit ifrån utgångspunkten, men det gör inget. Vi brukar ändå landa med fötterna på jorden. Sen är det skönt att avsluta med att be tillsammans. Det här året har vi speciellt ansvar för att be för våra barn och ungdomar i församlingens verksamhet, men vi ber även för alla böneämnen som vi har.

 Idag hade maken hittat ett roligt ställe på nätet som han visade mig. På Nya Zeeland fryser pingvinerna. Det har skett ett oljeutsläpp som skadat och dödat en del av de blå pingvinerna där. Nu har någon stickat kläder till dem så att de inte ska frysa. På hemsidan fanns bilden och beskrivningen. Jag vet inte om maken menade att jag skulle sticka några pingvintröjor och skicka dit. Jag tror jag nöjer mig med babyplaggen jag gjort till insamlingen för nyfödda var det nu var någonstans i världen. Nu stickar jag vantar till mig själv. Jag brukar jämt frysa på hösten och vintern.

Katterna fryser nog också nu. De vill gärna komma in. På morgonen brukar de vara i köket allihopa och jama när vi kommer ner. Stora, tunga och feta har de blivit också. De äter väl upp sig inför vintern. Om vi fryser går vi ut och eldar i pannan. Elda går ju an, men bära in veden är värre. Jag kan inte bära så mycket med vänsterhanden. Det får bli många turer mellan vedboden och pannrummet i så fall. Jag hoppas på en lagom kall vinter, gärna snö men inte för kallt. Förra vintern försvann vedförrådet snabbt. Nu är det välfyllt igen och vi njuter av värmen i stugan.

Helgmys och höstarbete

 Ännu en hösthelg är till ända. Den blev inte så som jag kanske trodde i början på veckan, men den blev bra i alla fall. I torsdags körde maken in min bil till verkstan. Den hade hackat och verkade lite krasslig. Dags att låta en bildoktor titta på den. Vi fick klara oss med en bil. Den står fortfarande på verkstan men jag hoppas den kryat på sig så vi kan hämta den imorgon.

 Frosten har slagit till hela veckan. Fuchsiorna och dahliorna började se lite vissna ut. I lördags bar vi ner dem i potatiskällaren för vintersömnen. Till våren hoppas jag att de vill vakna igen och glädja oss med sina blommor. Men det finns växter som klarar av några minusgrader. Kärleksörten och höstastrarna blir bara vackrare med ett tunt lager frost.

 Det var is på dammen och näckrosornas tid är över för det här året. Katten Sigge värmde sig i solen vid dammkanten. Annars vill katterna gärna kura ihop sig i köket där det är varmt och skönt.

 I fredags kom malmösonen hem på besök. Min syster och svåger skulle åka upp till Småland och då passade han på att lifta med dem. Det är roligt när pojkarna kommer hem. Han hjälpte mig med ett annat projekt när vi ändå var ute i trädgården. Om en månad ska vi ha julmarknad i missionskyrkan i stället för missionsauktion. Vår värdgrupp ska bidra med ljusstakar i olika modeller har vi kommit överens om. Jag lovade att gjuta några i betong så det gjorde vi. Det finns lite mer om detta på pysselbloggen.

 På morgnarna är marken vit av frost och markdimman stiger sakta när solen kommer fram. Det är kallt om öronen och fingrarna. Vantarna har fått komma fram ut gömmorna och snart är det dags att dra ner mössan över öronen också.

 Men skogspromenaderna vill vi inte avstå från även om det blir kallare. Hunden skulle inte tillåta det. Det är så vackert i naturen och vi njuter varje gång vi kommer ut och solen skiner.

 Björkarna skiftar i vinrött som kontrasterar fint mot de svartvita stammarna och de kvardröjande gulgröna bladen i topparna. Höstens färger är underbara.

 Söndagen började med gudstjänst och kyrkkaffe i missionskyrkan. Sedan gällde det att utnyttja all tid som var kvar innan sonen skulle återvända till Skåne. Vi lagade kycklinggryta till middag. Ambjörn hälsade på för att få lite hjälp med sin bil. Han fick lite mat han med. Sedan åkte vi in till Biltema. Det behövdes några nya bildelar och vi skulle ju ändå in med sonen. Vi hann med kaffe och glass på Mackedonkan innan bilen kom som skulle föra sonen söderut. Vi andra åkte västerut igen.

Kvällen ägnades åt lite av varje. Jag skrev några rader i ett antal IUP:er. En del av kollegorna börjar sina utvecklingssamtal den här veckan, men jag ska vänta till efter höstlovet. Det är ingen brådska. Sedan hittade jag en ny stickmetod som jag måste pröva, dubbelstickning. Det finns så mycket roligt att göra. Ibland önskar jag att dygnet hade fler timmar. Nu har den här helgens alla timmar försvunnit. Det är dags att krypa ner i sängen.

Kura, kura

Kylan sveper över oss och bäddar in trädgården i sin fuktiga filt. Än så länge höljer jag mina fuchsior, men snart måste jag klippa bort de vackra blommorna och bära ner de stora krukorna i potatiskällaren under huset. När jag hinner ska jag gräva upp dahlior och begonior. De sover vintersömnen där nere också. Ibland undrar jag om inte vi också hade behövt gå in i vinterdvalan. Jag tycker det blir allt svårare att stiga upp på morgonen när det blir mörkare och mörkare. Ändå måste jag släpa mig upp. Det är tur att jag har mina väl etablerade rutiner för morgonens aktiviteter. Hundpromenaden blir kortare och kortare, men den hjälper till att väcka livsandarna.

  Idag har det sista skriftliga omdömet skrivits in i Fronter, printats ut och lagts i ett kuvert. Imorgon ska de delas ut till eleverna. Det känns riktigt skönt att bli av med den bördan. Nu är det bara de individuella utvecklingsplanerna och utvecklingssamtalet kvar. Kollegorna stressar på och vill bli klara med dem innan höstlovet. Det kan vara en ambition som sällan infrias. Det är alltid något samtal som måste läggas efter lovet. I år har jag bestämt mig för att inte stressa. Våra samtalsveckor sträcker sig tre veckor efter nämnda lov. Jag hinner genomföra mina samtal då. Resultatet blir att jag har god tid för förberedelser. Jag är inte sönderstressad på lovet och kan njuta av det utan stressmage och migrän. Sen sprider jag ut mina samtal på tre veckor. Alla vinner på det hela.

 Den här veckan är ganska många kvällar uppbokade. Igår var det UV-scouterna och ledarsamling inför nästa veckas bibelkväll. Idag var det planeringsrådets möte. Det var gruppen som diskuterar vår långsiktiga planering som möttes. Vi träffas då och då för att samtala om vad vi vill, vad vi behöver och vart vi är på väg. Det finns många tankar och idéer som måste knytas ihop och förverkligas. Samtidigt får det aldrig bli en liten klick som styr och bestämmer allt. Det gäller att lyssna in och få med sig hela församlingen. Imorgon är det dags för virkcafé. Jag hoppas det kommer några. Vi har inte gjort så mycket reklam för det och jag får hålla i det mesta själv för de andra har annat för sig. Maken har lovat att komma förbi på väg hem från jobbet och hjälpa till med fikat. För övrigt får det bli vad det blir.

Nu vill jag helst kura ihop mig i soffan, sörpla på en kopp te, sticka eller virka lite, lösa ett och annat korsord eller sudoku, läsa någon spännande bok. Jag har precis läst ut Camilla Läckbergs senaste, Änglamakerskan. Den var spännande och samtidigt ruggig som en bra deckare ska vara. Jag gillade växlingarna mellan dåtid och nutid som till slut knöts ihop och man förstod hur allt hängd ihop. Det förflutna påverkar det nuvarande. På samma sätt kommer det nuvarande att påverka framtiden. Det kan vara nyttigt att tänka det. Det jag gör idag eller säger idag kommer att påverka många människors framtid, inte minst min egen.

Resten av veckan ser lite lugnare ut. Jag kanske till och med kan hinna med lite geocaching. Dessutom har jag haft mejlkontakt med några andra geocachare i trakterna och vi har pratat om att träffas för en liten fika nånstans. Hittills har vi inte fått till någon träff men den ska väl kunna bli av nångång. Till helgen kanske pojkarna kommer hem. Det sa de när jag ringde dem tidigare ikväll. Det ser jag verkligen fram emot.

Maken berättade att till helgen är det julmarknad på Åminne bruk. Det kändes väldigt tidigt. Det brukar vara en trevlig julmarknad, men redan!!! Inte före min födelsedag, brukar jag säga. Jag fyller år två månader innan jul. Längre tid behöver vi inte för julförberelserna. Jag har redan fått en födelsedagspresent. Maken kom hem med en ny dataskärm i måndags. Min laptop fungerar ju numera bara som hårddisk. Skärmen blinkar till ibland men är för det mesta svart. Några tangenter fungerar inte så jag använder ett externt tangentbord. Det funkar ganska bra, men laptopen har ju blivit stationär. En dag kanske jag kan unna mig en ny dator. Men fram till dess får jag klara mig med det jag har.

Under alla broar

 ... finns det en geocache. Nästan i alla fall verkar det som. Jag har hittat ganska många cacher under olika broar. Det är ett bra ställe att gömma på. Där är oftast torrt och snöfritt och muggelfritt. Igår åkte jag hem tidigt från skolan. Det gäller att kompa ut övertid så fort det går. Annars bara växer den så att man inte kan få ut den. Först blev det en liten runda till stan Där hittade jag det jag behövde i en del affärer medan jag fick lämna andra utan det jag tänkt mig.

 Hemma igen ville hunden gärna ut. Han hade förstås varit inne ensam ganska länge. Okej, sa jag, vi åker på en cachingrunda. Vädret var hyfsat och jag hade ett ärende till Gislaved. Tyvärr fanns inte det jag ville ha där men jag hittade några cacher i stället.

 Vi promenerade fram till två olika broar över Nissan som både gömde en geocache. De var enkla att hitta och logga. Hunden skuttade glatt fram på stigarna och över broarna även om den ena gungade när vi gick över. Under broarna var det gott om vatten. Inte så konstigt så mycket som det regnat den här hösten.

 I en annan del av Gislaved finns Lejonens hemvist. Det var längesen jag var där och tittade på speedway. Det har inte gått så bra för dem i år som tidigare säsonger. Men så är det. Det går upp och ner, fram och tillbaka. De kommer säkert igen.

 Lejonet röt inte åt oss när vi gick förbi på vägen mot banan som var tom och öde den här eftermiddagen. Cachen var placerad utanför i skogen. Vi irrade runt lite men till slut ledde GPS:n oss rätt. Det gäller bara att lita på den ibland. Vi hittade gömman och återvände samma väg till bilen. Vi blev lite blöta om fötterna. Converse är kan inte det idealiska valet vid geocaching. Stövlarna låg kvar i bilen. Det är enklare för hunden. Han behöver inte välja. Å andra sidan kanske det blir vått och kallt om tassarna varje gång.

 Mellan Gislaved och Anderstorp är det inte så långt men vägen är hårt trafikerad. Det märkte vi när vi parkerade för att gå till nästa gömma. Vi ställde bilen en bit ifrån så att både hunden och jag skulle få lite mer motion. Vi gick en bit på den gamla banvallen som numera utnyttjas av flanörer och ryttare. Plötsligt kom det en häst med ryttare och passerade oss. Vi kunde ha fortsatt längs vallen till nästa cache, men vi gick tillbaka och tog bilen. Vi ville ju ha med oss den. Den andra cachen i närheten av banvallen hittade jag utan hundens hjälp. Han fick vänta i bilen medan jag loggade den ganska snabbt.

 Runtom i trakterna finns det fantastiska träd med imponerande stammar och enorma kronor. Ett sådant jätteträd hittade vi när vi fortsatte vägen framåt. Cachen var enkelt hittad. Det var den andra cachen i en serie som lagts ut vid jätteträd i Gislaveds kommun. Vi körde förbi en lite senare, men den hoppade vi över. Det stod en traktor och låg en stor trave med timmer framför så vi avstod besöket där. men innan dess hade vi stannat till vid en annan välbekant motorbana. På Scandinavian Raceway tillbringade vi ett antal helger på 80-talet då det kördes roadracing där. Happiness MC-klubb, som vi var med i då, bemannade presservietältet. Jag serverade många mackor till sportjournalisterna som kom från hela världen. Italienarna var hetsiga och slet listorna över varvtider ur händerna på oss. Japanerna var artiga och blev väldigt glada när de förstod att mackorna var gratis. Det fanns många fler nationaliteter och en del legendarer. Dit hör väl Esso från Sverige. Men den här dagen var det lika öde och tomt här som vid speedwaybanan.

Geocacher kan se ut på många olika sätt. Jag visar nu en liten kollektion geocacher jag mött. Om du inte vill se dem, scrolla ner förbi alla spoilerbilder.

En vanlig geocache kan vara en medicinburk eller en kryddburk...

....eller en plastlåda med snäpplås.

Den kan behöva firas ner ur ett träd...

...eller sitta förklädd till gren i ett träd.

 När vi hittat sju cacher, var vi nöjda med turen både hunden och jag. Vi körde hemåt medan månen steg över grantopparna och skymningen sänkte sig över de småländska skogarna. Det var skönt att komma hem till värmen i stugan och en kvällsmacka framför TV:n.

Idag sken solen, när jag vaknade för andra gången. Det var visserligen ganska sent. Första gången vaknade jag tidigt med huvudvärk och en känsla av feber. Inte förkyld nu igen! Jag somnade om och det verkade hjälpa. En huvudvärkstablett och lite kaffe jagade sedan bort resterna av plågan.

Sedan blev det lite höstarbete i trädgården, som varit grymt eftersatt den här sommaren. Det har ju sina förklaringar. Men maken började gräva upp gräslöksplantorna som höll på att invaderas av vanligt gräs. Sedan han rensat bort allt ogräs, återplanterades gräslöken så förhoppningsvis har vi gott om sådan till nästa år. Vi gillar gräslök jättemycket.

Jag tog tag i mina pelargoner och krukade in de som varit utplanterade. De är fortfarande fina men blomningen börjar avta. Ikväll var det riktigt kallt och jag befarade att det kan bli frost. Vi höljde över de stora krukorna med fuchsiorna. De kanske kan få blomma ett tag till.

Hunden nöjer ju sig inte med en promenad varann dag. Vi gick hundrundan i eftermiddags. På vägen mötte vi ett får som kommit vilse och hamnat utanför stängslet. Fåret var nyfiket och ville följa med oss. Det fick det inte. Det kanske trodde att hunden var ett får. De har ju samma färg. När vi kom tillbaka, var fåret fortfarande kvar på vägen. Några joggare hade stannat och var bekymrade över det. Men jag sa att grannen kommer snart och tittar till sina får och det lämnar inte de andra.

Ikväll var vi i missionskyrkan på Kinakväll. En av tjejerna i kyrkan hade varit på läger i Hongkong  och Kina. Hon berättade om sin resa och visade bilder. De hade bl a ordnat ett läger för ungdomar inne i Kina. De undervisade i engelska och drama. Dessutom hade vår ordförande nyligen kommit från sin Kinaresa. Han hade besökt norra Kina. en autonom region som kallas Inre Mongoliet. Det var där som min moster var missionär på 40-talet innan Mao slängde ut alla utlänningar. Därför var det extra spännande att höra och se bilder från den delen av Kina. Efter deras berättelser fick vi smaka på kinesisk mat som några kinesiska vänner lagat. Det var riktigt gott. Det roligaste med Kinakvällen var nog ändå att få se att det finns så många trossyskon där borta och att de kommer ihåg de svenska missionärerna. De är tacksamma för att de kom till Kina. Idag vill de ge tillbaka och det finns de som är beredda att komma hit och berätta om kristen tro. De ser ett behov här i den sekulariserade västvärlden på samma sätt som vi för hundra år sedan såg ett behov i Kina. Det är intressant.

Grattis, Tomas!

Så glad jag blev idag, när jag fick veta vem som kommer att få nobelpriset i litteratur. Tomas Tranströmer hör till en av mina favoritpoeter. Motiveringen var ju dessutom klockren: ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”. Han har kallats metaforernas mästare för sina underbara bilder. Jag gillar ju också att tänka och skriva i bilder, men här ligger jag i lä. Ikväll njuter vi av hans.

"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse" 

"Nordlig storm. Det är den tid när rönnbärsklasar mognar. Vaken i mörkret hör man stjärnbilderna stampa i sina spiltor högt över trädet"

Vi hade studiedag idag. Eleverna kunde njuta av en ledig dag, men vi lärare fick ägna oss åt att diskutera kursplaner. Efter en kort samling på morgonen jobbade jag själv med vårt matteprojekt fram till fikat. Jag undervisar ju inte i SO nuförtiden. Men efter fikat var jag med och pratade NO-kursplaner. Vi kom väl inte fram till så mycket nytt, om vi ens kom fram till något. Lunch intogs sedan på Bredaryds värdshus. På eftermiddagen fortsatte vi på vår skola att gå igenom matematikens centrala innehåll. 

Den här veckan har jag jobbat mycket med skolan. Ikväll känner jag mig trött. Det är skönt att det bara är en skoldag kvar innan det blir helg. Det varma soliga höstvädret har försvunnit. Svalare dagar med regn och blåst har anlänt. Det är väl så det ska vara. Året har sin gång liksom livet. Vi tar väl en tranströmer igen:

"Mitt i livet händer att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta."

Skogen i staden

 När jag kom hem i eftermiddags, gick jag en liten runda i trädgården. Plötsligt såg jag något rödaktigt borta vid muren. Vad var det? Vad har jag planterat där? När jag kom närmare, gjorde jag nästan ett glädjeskutt. Där var den, min försvunna höstaster i mörkt lilarött. Jag köpte den för flera år sedan och den växte och bredde ut sig. För några år sedan delade jag på den och gav bort några plantor. Nästa år kom inte moderplantan upp. Den försvann och har varit borta i flera år. Men idag var den tillbaka. Dessutom har jag upptäckt en nästan vit variant av min låga blålila höstaster. Det betyder att jag nu har fem olika färger på höstastrar. Vad glad jag blev. Några kvistar fick förstås följa med in.

I skolan odlar vi också. Treorna sådde frön i torsdags. I fredags såg jag att de började gro. Idag kunde vi gallra bland de små plantorna. Vi jobbar med NTA-temat Från frö till frö. Växtlampan som vi hängt över odlingarna har tyvärr slocknat. Det var inte bra. Vi får se om vi kan få igång den igen.

Tisdagar betyder också engelska med femmorna. Vi har börjat med temat World Tour. Jag körde det med de som nu går i sjuan med lyckat resultat. Varför förändra ett vinnande koncept? Femmorna går in för förberedelserna inför vår fiktiva jordenruntresa. De har tillverkat pass och lärt sig en massa reseord som jag förhörde idag. Nu ser de fram emot avresan till första resmålet som fortfarande är hemligt för dem. Nästa vecka bär det av.

Efter lektionerna satt jag och kollegan kvar och filade på skriftliga omdömen i matte och NO. Vi skriver i Fronter och det gick ganska fort. Nu har vi bara några frågetecken kvar att räta ut. Men sen har jag fler omdömen att skriva i andra ämnen och klasser. Lite jobb som jag får fylla kvällarna med den här veckan. Nästa vecka ska omdömena ut. Därefter börjar utvecklingssamtalen och IUP-skrivandet. Det har blivit mycket "pappersarbete" även om vi numera skriver digitalt.

Efter skolan åkte jag in till stan en runda. Mina planer var att besöka Erikshjälpen och försöka hitta lite glasfat som jag ska ha till mitt nästa pyssel. Jag berättar mer om detta på pysselbloggen.  På Erikshjälpen bjöd de på kanelbullar när man köpte kaffe. Det var visst kanelbullens dag idag. Priset var ju som hittat, bara 5 kr för kaffe och kanelbulle. Vem kan motstå det?

 På hem vägen passade jag på att logga ett par cacher. Mitt i stan bakom Gröndalsskolan och Folkets Park finns en skog som kallas Bolaskogen. Den har restaurerats efter stormarna och är nu hemvist för en klurig gömma.

 Jag fick nästan storskogskänsla så fort jag kom in i skogen. Det anade jag inte att det fanns en sådan skog mitt i stan. Där fanns stigar kors och tvärs och gamla stenmurar, stora träd i gläntor varvade med tät granskog. GPS:n ledde mig till rätt plats och efter lite letande föll mina ögon rakt på cachen. Den loggades och med några kliv var jag snabbt ute på cykelvägen igen. Tillbaka i stadens larm och brus.

För den som inte är van vid den täta skogen kan den kännas farlig. Men för oss som är uppvuxna i smålandsskogarna känns den mer som ett hem. Den omsluter oss med sina skyddande träd. Inne i skogen märkte jag inte av blåsten på samma sätt som utanför. Vindarna var trots allt ganska kraftiga idag.

 En ny cache placerades ganska nyligen vid en av de vackraste utsiktspunkterna i de här trakterna. Jag brukar åka förbi där ibland och stanna till för att titta på utsikten över Store Mosse. Idag upptäckte jag att det fanns ett ännu bättre ställe med fikabord på ett litet berg där man hade en underbar utsikt. När man klättrar uppför den lilla bergsknallen, kunde man också hitta en geocache där. Det var ännu en lurig gömma av min granne geocacharen i Bredaryd. Nu finns min signatur även i den loggen.

På berget märktes blåsten på ett helt annat sätt än i skogen. Jag hörde ett vinande ljud som jag inte kunde bestämma. När jag vände mig om såga jag en liten vindsnurra. Det var därifrån ljudet kom. Idag gav den nog rejält med ström.

Sedan återvände jag hem till hunden. Maken jobbade sena passet så jag hade  huset för mig själv. Egentligen hade vi styrelsemöte i missionskyrkan men jag fick avstå från det och jobba med mina skriftliga omdömen och lokala pedagogiska planeringar. Det kändes rätt okej tack vare den friska luften jag fått del av på den lilla cachingrundan. Vi behöver komma ut i naturen för att orka med jobbet.

Spegelbilder

 En ny månad har inletts. Det är redan oktober. Denna första oktoberdag har varit varm och solig, en riktig brittsommardag. Vackra dagar måste man ut. Så jag packade ryggsäcken och drog åstad. Morgonen var slapp, men jag var ute en runda med hunden innan jag åkte. Jag ville nämligen inte ta med honom den här gången. Det hade kanske gått bra, men ibland är det lite knepigt att geocacha om man också ska ha koll på hunden. För geocaching skull ingå i dagens utflykt.

 Jag inledde övningarna vid Isabergs rastplats. Där hittade jag enkelt burken som var finurligt gömd. Sedan gick jag en stig längs vattnet så att jag kom bortåt älgparken. Där fanns stora skyltar som uppmanade mig att köpa biljett i receptionen. Om jag blev ertappad utan biljett, skulle jag få böta. Nu ville jag inte besöka älgparken. Jag ville bara hitta geocachen en bit ifrån. Järnbärarleden passerar också där förbi. Inte kan man väl behöva betala för att få gå på den. Alltså ingen entreavgift, men däremot en cache. Jag hittade den ganska enkelt, men den var rejält fuktig inuti. Loggboken gick inte att skriva på och pennan var också obrukbar. Jag donerade en zippåse, en papperlapp och en IKEA-penna. Sedan återvände jag samma väg.

 En av de vackraste platserna på dagens runda var Ettö naturreservat. Dit vill jag gärna återvända under andra årstider. Där är säkert vackert året runt. Vattnet var spegelblankt och träden i sina höstkläder speglade sig i det. Det fanns bänkar utplacerade som man kunde sätta sig på och beundra vyerna.

 Det var gott om vatten och jag funderade på om gympaskor var så praktiskt, men jag klarade mig torrskodd tillbaka efter att ha loggat cachen ute på udden. Förutom alla lövträd i höstskrud fanns där gott om stora enar. Enebackar är härliga platser.

 Ettö ligger alldeles söder om Isabergs golfbana. Jag passerade golfklubben på väg till nästa gömma. Den fanns vid Nissafors bruk. Jag körde över bron där vattnet forsade som aldrig förr. Ovanför var det lugnt, men så föll det över kanten och forsade vilt mellan stenarna. Jag gick en stig som förde mig längs stranden av Nissan. Där under träden fick man djungelkänsla. Det växte mossa på alla träd och ljuset silade ner mellan bladen i krontaket. Det luktade fuktigt och lite ruttet. Cachen lokaliserades och loggades och jag kunde fortsätta stigen upp på vägen en bit bort.

 Färden gick vidare norrut i nissadalen. Jag körde av nissastigen och in på en skogsväg. Jag kunde ha fortsatt ända fram till Nissan vid Hjulvsund, men jag parkerade och tog en liten promenad. Där var otroligt vackert nere vid vattnet. Jag hade aldrig hittat hit om jag inte geocachat. Många av dagens cacher var placerade på otroligt vackra ställen där jag kunde suttit och fikat länge medan jag beundrat utsikten.

Det fanns många fina gömmor i nissadalen. Dagens finaste gömma satt lite högt och jag önskar att jag hade vuxit 3 cm i stället för att ha krympt lika många cm. Jag lyckades efter vissa ansträngningar logga och sedan återplacera cachen. De andra var placerade på mer lättåtkomliga höjder.

 I somras gjorde hela familjen en utflykt till Öreryd. Då hittade jag sex geocacher i en serie. Idag hittade jag tre till i Örerydstrakten. Det började skymma när jag vände söderut igen. Jag körde in i Hestra och hittade en till innan jag körde hemåt. Solen gick ner bakom trädtopparna och månens skära kom fram. markdimman steg och på en del ställen var den tjock och skymde sikten. Den låg tät här i Rannäs och det var nära jag missat avfartsvägen hem. Hunden blev glad förstås när jag kom hem till honom. Vi gick en liten runda i dimman och kvällningen. Sedan lagade jag mat till os och maken som jobbat hela dagen och snart var på ingående. Det blev kyckling och ris, ett säkert kort men med ett recept jag lärt mig för inte så längesen. Gott var det i alla fall med mat.

Naturen speglar sig i den blanka vattenytan när vinden mojnat och allt lugnat ner sig. Vi kan också behöva spegla oss i något. Vi kan spegla oss i varandra. I en annan människa kan vi se spegelbilden av oss själva. Vi är trots allt ganska lika varandra. En annan spegel är för mig bibeln. I bibeln möter jag mig själv i berättelsen om många andra personer och inte minst i Jesus. Det är när vi lugnar ner oss, som vi kan uppfatta bilden av oss själva, hitta oss själva. Den där stillheten får jag ofta ute i naturen. Hemma får jag ta mig tid till stillhet och eftertanke. Men när jag gör det, upptäcker jag alltid nya saker om mig själv.