Under alla broar

 ... finns det en geocache. Nästan i alla fall verkar det som. Jag har hittat ganska många cacher under olika broar. Det är ett bra ställe att gömma på. Där är oftast torrt och snöfritt och muggelfritt. Igår åkte jag hem tidigt från skolan. Det gäller att kompa ut övertid så fort det går. Annars bara växer den så att man inte kan få ut den. Först blev det en liten runda till stan Där hittade jag det jag behövde i en del affärer medan jag fick lämna andra utan det jag tänkt mig.

 Hemma igen ville hunden gärna ut. Han hade förstås varit inne ensam ganska länge. Okej, sa jag, vi åker på en cachingrunda. Vädret var hyfsat och jag hade ett ärende till Gislaved. Tyvärr fanns inte det jag ville ha där men jag hittade några cacher i stället.

 Vi promenerade fram till två olika broar över Nissan som både gömde en geocache. De var enkla att hitta och logga. Hunden skuttade glatt fram på stigarna och över broarna även om den ena gungade när vi gick över. Under broarna var det gott om vatten. Inte så konstigt så mycket som det regnat den här hösten.

 I en annan del av Gislaved finns Lejonens hemvist. Det var längesen jag var där och tittade på speedway. Det har inte gått så bra för dem i år som tidigare säsonger. Men så är det. Det går upp och ner, fram och tillbaka. De kommer säkert igen.

 Lejonet röt inte åt oss när vi gick förbi på vägen mot banan som var tom och öde den här eftermiddagen. Cachen var placerad utanför i skogen. Vi irrade runt lite men till slut ledde GPS:n oss rätt. Det gäller bara att lita på den ibland. Vi hittade gömman och återvände samma väg till bilen. Vi blev lite blöta om fötterna. Converse är kan inte det idealiska valet vid geocaching. Stövlarna låg kvar i bilen. Det är enklare för hunden. Han behöver inte välja. Å andra sidan kanske det blir vått och kallt om tassarna varje gång.

 Mellan Gislaved och Anderstorp är det inte så långt men vägen är hårt trafikerad. Det märkte vi när vi parkerade för att gå till nästa gömma. Vi ställde bilen en bit ifrån så att både hunden och jag skulle få lite mer motion. Vi gick en bit på den gamla banvallen som numera utnyttjas av flanörer och ryttare. Plötsligt kom det en häst med ryttare och passerade oss. Vi kunde ha fortsatt längs vallen till nästa cache, men vi gick tillbaka och tog bilen. Vi ville ju ha med oss den. Den andra cachen i närheten av banvallen hittade jag utan hundens hjälp. Han fick vänta i bilen medan jag loggade den ganska snabbt.

 Runtom i trakterna finns det fantastiska träd med imponerande stammar och enorma kronor. Ett sådant jätteträd hittade vi när vi fortsatte vägen framåt. Cachen var enkelt hittad. Det var den andra cachen i en serie som lagts ut vid jätteträd i Gislaveds kommun. Vi körde förbi en lite senare, men den hoppade vi över. Det stod en traktor och låg en stor trave med timmer framför så vi avstod besöket där. men innan dess hade vi stannat till vid en annan välbekant motorbana. På Scandinavian Raceway tillbringade vi ett antal helger på 80-talet då det kördes roadracing där. Happiness MC-klubb, som vi var med i då, bemannade presservietältet. Jag serverade många mackor till sportjournalisterna som kom från hela världen. Italienarna var hetsiga och slet listorna över varvtider ur händerna på oss. Japanerna var artiga och blev väldigt glada när de förstod att mackorna var gratis. Det fanns många fler nationaliteter och en del legendarer. Dit hör väl Esso från Sverige. Men den här dagen var det lika öde och tomt här som vid speedwaybanan.

Geocacher kan se ut på många olika sätt. Jag visar nu en liten kollektion geocacher jag mött. Om du inte vill se dem, scrolla ner förbi alla spoilerbilder.

En vanlig geocache kan vara en medicinburk eller en kryddburk...

....eller en plastlåda med snäpplås.

Den kan behöva firas ner ur ett träd...

...eller sitta förklädd till gren i ett träd.

 När vi hittat sju cacher, var vi nöjda med turen både hunden och jag. Vi körde hemåt medan månen steg över grantopparna och skymningen sänkte sig över de småländska skogarna. Det var skönt att komma hem till värmen i stugan och en kvällsmacka framför TV:n.

Idag sken solen, när jag vaknade för andra gången. Det var visserligen ganska sent. Första gången vaknade jag tidigt med huvudvärk och en känsla av feber. Inte förkyld nu igen! Jag somnade om och det verkade hjälpa. En huvudvärkstablett och lite kaffe jagade sedan bort resterna av plågan.

Sedan blev det lite höstarbete i trädgården, som varit grymt eftersatt den här sommaren. Det har ju sina förklaringar. Men maken började gräva upp gräslöksplantorna som höll på att invaderas av vanligt gräs. Sedan han rensat bort allt ogräs, återplanterades gräslöken så förhoppningsvis har vi gott om sådan till nästa år. Vi gillar gräslök jättemycket.

Jag tog tag i mina pelargoner och krukade in de som varit utplanterade. De är fortfarande fina men blomningen börjar avta. Ikväll var det riktigt kallt och jag befarade att det kan bli frost. Vi höljde över de stora krukorna med fuchsiorna. De kanske kan få blomma ett tag till.

Hunden nöjer ju sig inte med en promenad varann dag. Vi gick hundrundan i eftermiddags. På vägen mötte vi ett får som kommit vilse och hamnat utanför stängslet. Fåret var nyfiket och ville följa med oss. Det fick det inte. Det kanske trodde att hunden var ett får. De har ju samma färg. När vi kom tillbaka, var fåret fortfarande kvar på vägen. Några joggare hade stannat och var bekymrade över det. Men jag sa att grannen kommer snart och tittar till sina får och det lämnar inte de andra.

Ikväll var vi i missionskyrkan på Kinakväll. En av tjejerna i kyrkan hade varit på läger i Hongkong  och Kina. Hon berättade om sin resa och visade bilder. De hade bl a ordnat ett läger för ungdomar inne i Kina. De undervisade i engelska och drama. Dessutom hade vår ordförande nyligen kommit från sin Kinaresa. Han hade besökt norra Kina. en autonom region som kallas Inre Mongoliet. Det var där som min moster var missionär på 40-talet innan Mao slängde ut alla utlänningar. Därför var det extra spännande att höra och se bilder från den delen av Kina. Efter deras berättelser fick vi smaka på kinesisk mat som några kinesiska vänner lagat. Det var riktigt gott. Det roligaste med Kinakvällen var nog ändå att få se att det finns så många trossyskon där borta och att de kommer ihåg de svenska missionärerna. De är tacksamma för att de kom till Kina. Idag vill de ge tillbaka och det finns de som är beredda att komma hit och berätta om kristen tro. De ser ett behov här i den sekulariserade västvärlden på samma sätt som vi för hundra år sedan såg ett behov i Kina. Det är intressant.