Startskottet har gått

Då har startskottet redan gått, eller jag kanske skulle skriva startsprutan. Behandlingen har inletts och det känns bra.

Igår var det lite jobbigt på eftermiddagen. Då hade alla prover tagits och jag hade boat in mig på mitt rum. Vid middagen gick jag bort till matsalen i stället för att äta här. Där fanns några fler patienter. Det var väl när jag såg dem som jag blev lite ledsen. En av dem, en yngre kvinna, pratade mig mig. Hon såg väl att jag var ledsen. Det  hjälpte att någon såg. Hon hade varit här många gånger och den här omgången hade varat sex veckor. Det var ju inte så uppmuntrande. Men all behandling är individuell för vi är ju alla olika och behöver egna behandlingsplaner. Det var nog också ovissheten som gjorde mig deppig. Jag visste inte vad som skulle hända.

På kvällen höll jag mig sedan på rummet. Jag orkade inte gå till dagrummet. Men jag fick en del uppmuntrande mail och sms. Jag kunde ringa och prata om jag ville. Det går bra att nå mig på min mobil som vanligt. Under kvällen kom sedan en del loggar från mitt geocachingevent på Chaplin. De verkade ha haft det trevligt även utan mig. Gömmorna publicerades och hittades så det kan inte ha varit helt galna koordinater. Det var både roligt och lite sorgligt att läsa loggarna. Jag hade ju velat vara med.

Det är klart att tårarna har kommit.  Som min medpatient sa till mig så måste man ibland ta en dag för att gråta. Här gäller det att inte tänka ut detaljerade planer utan att ta en dag i taget. Det har jag i och för sig fått göra även under hösten när jag jobbat. Men nu är det ännu viktigare att leva i nuet. Framåt kvällen lugnade jag väl ner mig. Jag kom att tänka på ett uttryck från Bibeln: "Han skall torka alla tårar från deras ögon". Gud tar inte alltid bort tårarna, men han finns där för att torka bort dem när gråten tar slut. Jag är inte ensam.  Den tanken hjälpte mig att kunna somna igår kväll.

Idag har så behandlingen börjat. Om du inte vill läsa om den, så hoppa till nästa stycke. Alla gillar inte sprutor och mediciner. Det gör väl inte jag heller, men det är bara att stå ut. Läkaren berättade att jag kommer behandlas efter de senaste rönen som inte behöver vara de jobbigaste. Jag har redan fått den första sprutan med cytostatika, alltså cellgifter. Jag får också lite tabletter mot biverkningar och dessutom cortisontabletter. Det blir fyra månadslånga kurer under våren. I varje kur får jag två sprutor med en veckas mellanrum. Resten av medicinerna ges i tablettform. Just nu får jag min sjätte påse med dropp för att skölja genom njurarna. De kan ta mycket stryk annars.

Eftermiddagen ägnade jag mest åt att slumra lite i sängen. Det är tröttande att bara vara här. Men jag har också suttit i dagrummet en stund och pratat med några av de andra. Kvinnan, som jag berättade om innan, skulle få åka hem idag men fortsätta sin behandling här varje dag. En annan kvinna var kanske halvvägs på sin resa och jag har precis börjat min. Det går att se ett slut, men mycket hänger på hur jag svarar på behandlingen.  Om det går riktigt bra, kanske jag kan få åka hemåt till helgen och fortsätta medicineringen hemma och på sjukhuset i Värnamo. Jag hoppas förstås på det. Men jag har en lång resa framför mig.

Framme och installerad i Linköping

Det blev en tidig morgon efter en hyfsad natt. Det fanns inte så mycket att packa ner i väskan, men det kan ta lite tid med medicinerna, proverna, påklädningen och frukosten. Min tidigare läkare som gick i pension för ett tag sedan tittade in och sa hej. Han kan visst inte slita sig från jobbet eller så är det så att hans kompetens behövs, så han jobbar ett par dagar i veckan. Det var roligt att träffa honom innan jag åkte.

Sen kom ambulansmännen och hämtade upp mig. Det var samma ambulanssjuksköterska som i torsdags kväll men chauffören var ny. Jag fick kliva upp på båren och hänga med. Det tar ju några timmar upp till Linköping. Jag satt och slumrade eller pratade med honom som övervakade mig så det gick rätt fort ändå.

Universitetssjukhuset är stort, men vi hamnade rätt. Jag fick ett eget rum här också. De skrev in mig och sen satte de direkt igång med provtagning. Det blev ytterligare benmärgsprov, blodprover och hela baletten. De satte rekord i antal rör de tog från mig - tio stycken på en gång. Plus andra prover. Nu borde de veta allt om mig. Jag har redan träffat överläkare, underläkare och läkarkandidat plus sköterskor och undersköterskor m fl. De kommer nog ta väl hand om mig här.

Sen kom maten, kokt torsk med ägg- och persiljesås och potatis, lingonmousse till efterrätt. Det var gott men så var jag rätt hungrig också. Utsikten är inte lika bra här som i Värnamo, men den får väl duga. Rummet är ganska likt i alla fall.

Efter att ha rekat omgivningarna inomhus och hittat en kopp kaffe i matsalen, utvidgade jag sökområdet. Det fick bli den digitala vägen. Jag upptäckte då att närmsta gömma var en earthcache som jag redan loggat, Jättegrytor. Jag kommer ihåg att de var häftiga. Där var jag i somras. Men det fanns ju fler en bit bort. Tror dock det lär dröja innan jag blir utsläppt att leta T5:or.

Kvällspersonalen har gått på sitt pass. Det är många man ska hälsa på, men alla är trevliga och snälla. Jag får lära mig det här ställets rutiner efterhand. Nu tänker jag vila en stund. Jag hade så gärna varit med på Pizzaeventet på Chaplin ikväll, men ni får ha det så trevligt alla som kommer. Jag får ju läsa alla loggarna sen. Jag får väl hitta på något sätt att fira pi-dagen på egen hand.

Sjukhussöndag

Ytterligare en dag avklarad på sjukhuset. Tack för alla kryapådighälsningar och alla uppmuntrande ord. Jag kan förstå att detta kan ha varit överraskade för många. Allt har ju förändrats så fort. Men jag känner ert stöd genom tankar, kramar och böner. 

Det var grått utanför fönstret i morse. Nu är det grått igen. Vi får hoppas att vårsolen vill komma fram som de lovat. Jag vill gärna se lite vårblommor när jag kommer hem igen. Det kan nog dröja ett tag så den har lite tid på sig. 

Idag mår jag bättre. Jag har inte ont längre. Medicinerna gör sitt jobb. Det gäller bara att hitta den rätta dosen. Jag har fått ytterligare dropp mot uttorkning. Här är jag ute och går med min kavaljer som han kallas här. Provsvaren var inte lika upplyftande. Det var värre än jag trodde. Nu kan man förstå att de vill skicka mig till Linköping så snabbt i morgon bitti. Men alla försäkrar mig att de är skickliga där och det får jag lita på.

Maken och sonen kom på besök även idag. Dessutom har jag pratat med äldste sonen i telefon. Pastorn kom också och hälsade på mig en stund. Vi samtalade om lite av varje och när maken och sonen kom tillbaka efter en inköpsrunda, hade vi en liten bönestund tillsammans. Ikväll, om en liten stund, är det avslutning på våra 40 dagar i Guds namn i församlingen. Det var visst jag som hade skrivit det sista bidraget i andaktsboken. Vi läste det tillsammans och bad. 

Matlusten har också kommit tillbaka så idag har jag nästan länsat tallrikarna. Tomtegröten till kvällsmaten var god. Den lilla desserten har sparat för att ätas om en stund. 

Vi hörs igen men då blir det nog från Linköping. Vi får hoppas att det finns wi-fi där också. Ha det så bra alla vänner!

Livet vänder snabbt

Ibland händer det saker som förändrar livet snabbt. Även om man vet i förväg att möjligheten till denna förändring har funnits där, är man sällan beredd på den när den väl kommer.

I fredags kväll fick jag väldigt ont i bröstet och efter samtal med 112, hämtade en ambulans mig och körde mig till akuten. Där fick jag efter en del undersökningar smärtstillande och vi åkte hem. På morgonen igår ringde min läkare på medicinmottagningen och ville jag skulle komma in över helgen för att få smärtlindring och dropp mot uttorkning. Så här är jag nu.

De senaste veckorna sedan bensmärtorna dök upp, har jag fått lämna många prover och blivit undersökt på många sätt. Det ser ut som om min grundsjukdom har utvecklats i negativ riktning så att jag snarast måste påbörja behandling med cellgifter. På måndag är det tänkt att jag ska åka till Linköping. Mer vet jag inte om detta än.

Ni som undrar om mitt planerade pizzaleverantör på måndag kväll, kan jag lugna. Det kommer att bli av även om jag inte är på plats. Katrin och Fredrik tar hand om det. Ha ett bra event, alla som tänkt sig dit! 

Jag blir väl omhändertagen här på Värnamo sjukhus. Besökare har jag haft som uppmuntrat mig. Igår kom min syster med godis och frukt. Idag var min bror och svägerska här en stund innan de fortsatte mot Jönköping. Samtidigt kom maken och sonen och hade semlor och kaffe med sig. Jag har inte kunnat så mycket, men de andra fick smaska godsakerna. Jag fick lite kaffe senare på dagen. I eftermiddags kom Katrin och Fredrik en stund. Jag fick en fin tursjalen men jag har inte lyckats få in bilden på den i paddan än.

Den här bloggen kommer väl framöver få handla mindre om jobbet, kyrkan och geocachingen. Det lär dröja ett tag tills jag är tillbaka. Men jag ska försöka hålla er uppdaterade, när jag orkar. Jag kanske ska vila lite nu innan Melodifestivalen. Jag har eget rum så jag kan välja vad jag vill titta på.

Sprutor, piller och lite tårta

Dags för lite uppdatering av läget. Jag har ju varit hemma hela veckan p g a all värk i kroppen och den trötthet som den ger. Det har blivit en hel del vila och mer sömn än vanligt. Inga långa hundpromenader. Det är tur Takko är så tålig som han är. Han håller mig gärna sällskap.

Sen är jag också tacksam över att sonen är hemma. Han har fått bemannat spisen en hel del och även gå ut med hunden och hämta posten. Med lite gemensamma ansträngningar lyckades vi få till lite enchiladas häromdagen.

Idag var det så dags för ett läkarbesök på hematologen. Jag vet inte hur många prover och undersöknngar jag har gått igenom och fler ska det bli. Det är väl bra att läkaren kollar upp olika möjliga orsaker till min värk. Ibland är det för att utesluta, ibland för att bekräfta. Det tog hela förmiddagen på sjukhuset. Det jobbigaste var väl benmärgsprovet. Det var ca fem år sedan det gjordes sist, så vi får väl se om det blivit några förändringar. Nästa vecka ska jag tillbaka till läkaren igen. Då hoppas hon ha svar på alla prover. Då kanske det kan sättas in rätt behandling också.

Jag gick därifrån med en hel lista på olika mediciner som jag ska ta. De flesta är starka värktabletter och en del andra är mot biverkningarna som värktabletterna ger. Så nu har jag ett helt litet apotek här hemma. Dessutom fick jag papper på att jag ska fortsätta vila. Jag blev sjukskriven fram till påsk.

Jag var ganska så trött efter förmiddagens aktiviteter. Katrin fyllde år idag och hon hade sagt att jag kunde komma dit efter sjukhusbesöket och äta tårta. Det var skönt att inte behöva åka hela vägen hem direkt. Jag kunde sitta en stund hos henne och vila. Zack blev förstås jätteglad när jag kom dit.

Först fick jag en fralla med pålägg till kaffet. Det var gott eftersom det var ganska längesen jag åt frukost. Fredrik kom hem från sitt jobb lagom till fikat. Zack hade gärna tagit en fralla också men det fick han inte. Han fick titta på.

Sen blev det en god marsipantårta. Det är bara jag som gillar marsipan så här hemma blir det sällan den här varianten. Då smakar det extra gott när man blir bjuden på en tårtbit.

När tårtbiten var svald och tabletterna börjat verka igen, kunde jag sätta mig i bilen och åka hemåt. Nu var jag ganska så trött, men jag hade en sak till att ordna.

Jag stannade vid skolan och träffade bäde en del elever, kollegor och min chef. Vi har ju en resursperson anställd som ska ta mina lektioner när jag är borta, men hon behövde ju lite information. Så vi satte oss och planerade alla lektioner fram till påsk tillsammans. Nu dröjer det väl en hel månad innan jag kommer tillbaka till arbetsrummet på skolan. Det sista jag gjorde var att titta in till sexorna och säga hej till dem. Femmorna orkade jag inte gå nedför trappan till. När jag kom hem var jag helt slut och det var bara att slänga sig i sängen och vila. Det är väl det jag kommer att ägna mig mest åt den närmaste tiden.

Bakslag

Vintern slog hårt tillbaka igår och i natt. När jag kikade ut i morse var gårdsplanen helt vit. Träd och buskar dignade under snönmassornas tyngd. Det var ingen trevlig syn för oss som längtar efter vårens ankomst. Men vädret rår vi inte på och vinterna hade inte gjort klart sitt än.

Ett bakslag var det väl också för mig, när jag i morse tvingades inse att det inte skulle bli något jobbat idag. Allt var planerat, men värken satte stopp för planerna. Jag var redo att ge mig av, men jag kom inte längre än ut på trappan. Det gjorde grymt ont att bara försöka ta mig nedför den. Sen hade jag fått pulsa ner till bilen, borsta av all snö från tak och rutor, kliva i bilen, köra till skolan på snöiga vägar, kliva ur på parkeringen och stappla hela långa vägen in i skolbyggnaden. Jag insåg att efter det hade jag nog inga krafter kvar till att jobba.

Några SMS och telefonsamtal senare hade jag lämnat över ansvaret för lektionerna till min vikarie. Som tur var hade hon kommit tillbaka efter två veckors influensa. Jag kunde kura ihop mig i fåtöljen och vila medan värktabletterna fick verka. Det är tur att sonen är hemma och kan hjälpa till med både det ena och det andra. Visst funderar jag en hel del på vad det är som händer i kroppen och hur det kommer att påverka min vardag. Hela helgen vilade jag och lät de andra i familjen ta hand om det praktiska. Ändå orkade inte kroppen stå emot värken.

På förmiddagen var jag i alla fall tvungen att ge mig ut. Sonen fick följa med in till vårdcentralen i stan. Jag hade fått i uppdrag att samla kissprov under ett dygn. Nu var det dags att lämna in det och samtidigt skulle de ta ett nytt blodprov. Jag vet inte hur många rör med blod som jag lämnat den senaste tiden. När vi kom hem från stan, låg det ett brev i postlådan med en kallelse till röntgen. Om två veckor ska de röntga hela skelettet på mig.

Ute på åkern gick fem rådjur och letade efter mat under snön. De drabbas ju också av bakslaget. Då har vi trots allt lättare att fixa mat till oss. Idag blev det laxsoppa. Det var gott. Matlusten har ju inte varit så stor heller på sistone. Denna enkla soppa smakade i alla fall riktigt bra.

Nu återstår att se vad som händer. Jag har väl inte så stora förhoppningar om att kunna jobba som vanligt imorgon. Men den dagen, den sorgen.

Leap Day 2016

Måndagen var dagen som bara finns var fjärde år. Skottdagen kallar vi den på svenska. På engelska heter den Leap Day. Det var många geocachare som längtat efter denna dagen för då skulle de kunna fylla sin datummatris med loggar på årets alla 366 dagar. Eftersom jag loggade ett event på Skottdagen 2012 så hade jag haft chansen att fylla min matris och även gjort det 24 mars 2014. Men det är ju alltid trevligt att få en souvenir och det fick man om man deltog i ett event den här dagen.

Jag hade anmält mig till GSK-Nisses första event vid Borlången utanför Smålandsstenar. Katrin och Fredrik skulle följt med, men det visade sig att Katrin skulle jobba till kl 19 och eventet började 18.30.Det var första dagen på jobbet så då var det inte läge att ta ledigt. Jag åkte i god tid och anlände redan strax efter sex. Det fanns en bil redan på plats och det var förstås eventsarrangören som tänt marschaller och höll på att tända brasorna nere vid sjökanten.

Det var ingen som sugen på ett kvällsdopp vid den här badplatsen. Det hade varit lite svårt med tanke på att isen låg tjock och tät som ett lock.

Solen gick ner på andra sidan sjön när jag kom. Hela vägen hade jag haft den vackra kvällshimlen framför mig. Nu bleknade den allmer för varje minut. När vi stod där i mörkret med en fantastisk stjärnhimmel över oss hörde vi plötsligt ett stort brak. Det var isen som rörde på sig. Det lät nästan som åska.

Deltagare från när och fjärran började droppa in. Det var kända ansikten på allihopa men en del träffar man inte så ofta. Det är i alla fall roligt att ses och prata med varandra en stund så här på kvällskvisten.

Mårten hälsade oss välkomna och bjöd på kaffe, choklad och hembakad kaka. Jag hade korv med mig men jag var inte så hungrig. Min matlust har inte riktigt kommit tillbaka efter magsjukan. Det gör ju inte så mycket för jag har en del att ta av. En kaka och lite kaffe satt i alla fall fint.

Andra var mer sugna på lite korv till kvällsmat. Det var skönt att värma sig lite runt eldarna för det kylnade på en hel del.

I och med detta eventsbesöket fick jag den andra souveniren som utlovats. Vi blev till sist 17 deltagare och det var inte dåligt en vanlig måndagskväll i februari. Katrin, Fredrik och Zack dök upp till slut. De ringde mig och frågade om vi var kvar och det lovade vi att vara tills de kom. När de anlände hade de flesta redan avlägsnat sig. Vi var några tappra kvar.

En ny gömma släppte Mårten under kvällen. Det var inte många som noterade att den kom. Vi hade väl så trevligt samtal runt eldarna, men till slut var det några som gav sig av 50 m bort. Vi hakade på. Jagf hade ju lite svårt att ta mig fram i jobbig terräng, men jag lyckades ta mig fram och logga en FTF med eventsgänget på Borlångens badplats. Det var en trevlig gömma.

Det var mörkt i skogen och skönt att pannlampan var laddad. Jag väntade tills mina kompisar dök upp så jag fick prata med dem också. Zack skuttade glatt omkring och letade efter kvarglömda korvsnuttar. Innan vi åkte hem letade de också upp den nya gömman. Sen var det dags att åka hemåt. Det var tur att jag varit ledig på eftermiddagen så att jag kunnat vila en stund innan jag åkte. På förmiddagen hade studiedag och vi jobbade med kvalitetsarbetet. Livet går vidare och jobbet rullar på även om kroppen värker. Provtagning och läkarbesök är inbokade. Vi får hoppas på att kroppen läker och att krafterna återvänder tillsammans med solen och värmen, fåglarna och blommorna.