"Det kan inte hända här"

Så trodde vi i alla fall. Det kan inte hända här, inte i Sverige. Så fel vi hade. Det är inte bara i det vapentäta USA som det vansinniga våldet plötsligt kan drabba ett helt samhälle. Det kan hända överallt. Det händer överallt. Det känns bara så mycket värre när det drabbar unga, oskyldiga människor. Det kanske känns extra svårt för oss som jobbar i skolans värld eftersom det hände där. I skolan ska alla få känna sig trygga. Det jobbar vi på hela tiden. Men vi kan aldrig skydda oss helt från dem som drivs av hatet och bara vill skada.

Det finns ingen mening med detta som hänt i Trollhättan idag. Jag tror inte att allting som händer har en mening. Men allt som händer kan få den mening vi ger det. Om vi låter denna händelse elda på vårt hat, vår inskränkthet, vår fruktan för det okända, vår främlingsfientlighet, ja, alla negativa tankar vi har, så kommer det att påverka inte bara oss själva utan också vår omgivning på ett destruktivt sätt. Men om vi i stället söker tröst där vi kan finna den, inom oss själva, hos varandra, hos Gud, så kan vi vända det negativa till något positivt. Själva händelsen kan aldrig bli positiv, men konsekvenserna kan det. Det kan komma något gott ur det som var menat att skada men bara om vi går samman och handlar i medmänsklighet och kärlek. Vi får aldrig låta det negativa vinna. Vi måste alltid stå upp mot det destruktiva. Det är bara då vi kan förändra och göra någon skillnad.

Ända sedan jag på lunchrasten kolade i mobilen vad som hänt i världen och läste om skolattacken i Trollhättan, har det funnits sorg inom mig och tårarna har inte varit så långt borta. Ändå måste livet fortsätta. Jag måste möta mina egna elever, gå ut med hunden, träffa kollegorna i mattelyftet och handla mat på vägen hem. Våra liv fortsätter ändå. Men ikväll var det många som stannade upp, tände ett ljus och tänkte på alla som drabbats. Jag var en av dem som följde uppmaningarna på Facebook. Det fanns de som undrade vad det gjorde för nytta att tända ett ljus. Nej, det är inte ljuset i sig utan viljan att delta i människors sorg, viljan att dela och förmågan att känna empati som gör skillnaden. Den kan vi visa genom att tillsammans med så många andra tända ett litet ljus för att sprida värme omkring oss i en kall och hård värld.

Jag tror att Nelson Mandela hade rätt i att ingen föds med hat. Det är något vi lär oss. Om vi kan lära oss att hata, kan vi också lära oss att älska. Ibland tror jag att vi ser på kärlek som en känsla som drabbar oss, men jag tror att kärlek är något som man kan utveckla, något som man kan lära sig. Det är inte i första hand en känsla utan ett aktivt handlande. Genom att visa kärlek, lär vi oss vad kärlek är, lär vi oss att älska. Som Johannes skriver i sitt första brev: "Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning." Att visa lite medkänsla, kostar så lite och ger så mycket tillbaka. Därför tänder jag ett ljus och ber en bön ikväll.

Härlig hösthelg här hemma

En morgon den gångna veckan kunde jag njuta av en fantastisk soluppgång. Det var lite kyligt i luften när hunden och jag gav oss ut på dagens första tur. Men under dagen stiger temperaturen till lite behågliga nivåer. Än har inte den kalla perioden kommit. Förkylningarna avlöser varandra i alla fall. Några dagar den här veckan har jag varit lite krasslig och trött. Det räcker att någon annan som jag möter på skolan är lite snuvig eller hostar. Jag är så infektionskänslig så jag känner av det direkt. Som tur är går det oftast över rätt fort om jag bara får vila.

Hösten är skördetid och maken tog in ett stort fat med äpplen som ska bli äppelmos. Vi har bara en liten frys numera så det blir inte så mycket inhöstat. Å andra sidan är vi bara två personer som ska äta upp det.

Igår ville maken åka till Julmässan i Åminne. Jag tycker ju att det är alldeles för tidigt med julmarknader mer än två månader innan jul. Inte före min födelsedag! Maken inhandlade sina måsteprodukter, men jag kom hem tomhänt.

Jag hade gärna handlat lite te och kryddor, men tyvärr tog de inte kort bara kontanter. Inte ens Swish hade de. De hade en del andra knallar. Nåväl, det finns fler ställen att handla på.

Dagens hundpromenad bjöd på en rikedom av höstfärger. Solen sken och det var riktigt skönt att gå den vanliga hundrundan.

Asparna lyste i guldgult medan rönnarna växlade över i röda toner. Små många olika färger det finns! En del träd har fortfarande gröna löv medan andra redan har tappat de flesta av sina.

På mossen lyser det också i rött.

Det gula gräset spretar åt olika håll och Takko stretar på åt sitt håll.

Blåbärsriset har rodnat men lingonriset är fortfarande mörkgrönt. Snart är det dags att binda lingonriskransar.

De raka furorna på tallmon silar sollljuset. Korparna flyger och presenterar sig med ett knarrigt "Korrrp!"

På hemvägen såg vi samma färger fast från andra hållet. Det var skönt att komma in i stugan igen och laga till lite mat. Idag blev det lasagne till maken och mig.

På förmiddagen var vi på gudstjänsten i Missionskyrkan. Det var ett tag sedan jag varit med. Förra helgen var jag borta och tidigare var jag lite krasslig. Men idag ville jag verkligen gå. Pastorn fortsatte sin predikoserie  på temat Befriad. Idag handlade det om Befriad från egoismen. Det är inte lätt. Vi förstår inte riktigt hur bra vi har det. Det finns så många som varje dag får kämpa mot fattigdom, sjukdomar och annat elände. Livet är inte rättvist men vi borde kunna göra världen lite rättvisare än vad den är.

På eftermiddagen var jag tillbaka för första körövningen inför julkonserten. Andra Advent blir det två konserter och nu var det dags att damma av stämmorna och notpapperna. De flesta sångerna var välbekanta och altstämmorna satt rätt bra. Några övningar till går det åt för att finputsa på soundet. Efter övningen var jag ganska trött. Ögonlocken ville falla ned. Så nu är det dags att avsluta dagens aktiviteter. Imorgon är det vardag igen.

Minisemester #8 - Tåkern

Då var vi framme vid sista avsnittet av min reseberättelse om minisemestern i Östergötland. Den handlar om det sista inplanerade resmålet, Tåkern. Dit har jag länge velat åka tillbaka. Det är många år sedan jag var här sist. Fågelskådarintresset har väl avtagit lite med åren, men jag gillar fortfarande att titta på fåglar då och då.

Det finns ett antal besöksområden dit man kan åka för att skåda fåglar utan att störa dem. Jag besökte två av dem. Först kom jag till Hov vid den högra vita pilen på kartan. Sedan åkte jag vidare till Naturum vid den vänstra vita pilen,

Vid Hov fanns en mindre parkeringsplats att stanna vid. Sen följde man stigen fram till utkikstornet. Jag mötte några andra besökare, men här behövde man inte trängas.

Från tornet kunde man se ut över den grunda slättsjön och vassruggarna där fåglarna höll till. Tåkern har öar läste jag på ett annat ställe, men de gömde sig bakom vassen så att de inte syntes så väl. Annars är ju Tåkern en väldigt grund sjö.

En hel del fåglar syntes på vattnet och vid kanten av vassruggarna. En del av dem mellanlandar här innan de flyger vidare söderut. Jag mellanlandade här för att logga en myst som jag löst. Den fanns inte så långt från platsen. Det var Fåglar vid Tåkern, som handlar om lite olika påhittade arter och är rolig att lösa.

Sen fortsatte jag med bilen mot nästa ställe. Det blev några snabba stopp längs vägen för att logga några andra burkar. Här fanns en blöt, ihopgeggad loggremsa så det fick bli fotologg på Kumla k:a. Grinden stod välkomnande öppen, men jag åkte snabbt vidare.

Plötsligt fick jag se några spännande bautastenar alldeles vid vägkanten. Sen såg jag att det fanns en gömma här också. Så då fick det bli ett snabbstopp vid Bautastenarna vid Åsby. Tidigare hette visst platsen Kumlaby. Ett kummel har jag för mig betyder gravhög. Det fanns gravhögar på platsen så det kan förklara namnet.

Det märktes att jag åkte på Östgötaslätten. Det var platt, åkrarna var stora och man såg långt. Gårdarna låg utspridda här och där mellan de stora fälten, en del med gröda, andra skördade och plöjda.

Så småningom kom jag fram till mitt andra stopp vid Tåkern, vid Naturum som påminde en del om vårt Naturum vid Store Mosse. Detta var nyare och anpassat till en annan miljö. Vid ingången skulle det finnas en gömma, men det var alldeles för mycket mugglare på platsen så jag avstod från att leta.

Utanför fanns det roliga jätteägg där barnen gillade att leka. Det var många bilar på parkeringen och mycket folk som vandrade längs lederna. Solen sken och det var en härlig dag för en utflykt med familjen eller på egen hand som jag.

Jag började med att äta lunch vid ett bord vid parkeringen. Bilarna parkerades som i en cirkel och bordet fanns i dungen i mitten av cirkeln. Det blev en repris på gårdagens lunch, ostmackor, kokta ägg och dricka. En kexchoklad utgjorde efterrätten. Sen var jag beredd att ge mig ut längs lederna vid Tåkern.

Husen vid Naturum hade en alldeles speciell arkitektur. Taken gick på vissa sidor ner ända till marken och var täckta av vass. Besökarna uppmanades att inte rycka loss vasstrån från byggnaderna. Det fanns buntar av vass i behållare om man ville ha några strån.

Jag började med att besöka Naturum för jag visste inte hur länge de hade öppet. Det hade varit synd att missa utställningarna. Detta Naturum hade en mängd trämodeller av både fåglar och andra djur vid fågelsjön. Till och med vassen fanns skulpterad i trä. I en monter fanns alla de 267 fågelarter man observerat vid Tåkern avbildade som miniatyrer. På väggarna fanns de vanligaste arterna i lite större format.

Ormar, groddjur och insekter fanns också som modeller. Man kunde läsa en hel del spännande fakta om djur- och växtliv här.

Rördrommen är en häftig fågel, som man kan höra vid den här typen av sjöar. Den finns även vid Draven. Den gömmer sig i vassen och är svår att upptäcka, men den har ett karaktäristiskt läte.

Jag såg flera fotografer med stora kameror och långa teleobjektiv. En satt på golvet i Naturum och spanade ut i vassen.

En liten bit bort fanns fågeltornet byggt i samma stil som Naturumhuset. Det fanns en trappa i huset men också en lång ramp som sluttade mindre brant. Den ledde upp till första våningen.

Sen fanns det en trappa till upp till översta våningen. Där fanns inget tak som skydd och det blåste lite kallt om öronen, men det kunde varit betydligt värre.

Här hade man fin utsikt ut över de öppna vattenytorna och vassruggarna. Jag stod däruppe en stund och bara njöt av den friska luften och utsikten. Så många fåglar såg jag väl inte, men det gjorde inget.

Några sjöfåglar hade samlats till ett litet event. Det var lite svårt att se vilka arter det var även med kikaren. Nu har jag slutat samla arter så det är inte så viktigt att veta. Det är bara spännande att ta reda på det.

Efter en stund tog jag mig ner från tornet och fortsatte på träbryggorna ut mot vattnet. Här tog det slut, men man ser här hur grund sjön är.

Jag vände tillbaka till tornet och tog en annan stig. Det visade sig att det var Prinsessan Estelles Sagostig. Hon är ju hertiginna av Östergötland och har fått en sagostig uppkallad efter sig. Det är säkert trevligt för barn att promenera runt denna och läsa om olika djur som finns vid sjön.

När man närmade sig de stor djurskulpturerna lät det i buskarna. Djurens läte fanns inspelat och spelades upp när någon närmade sig. Här fanns en grodprins åt prinsessan.

Mitt i vassen ledde en träbrygga ut  till en gömma, Estelles stig. Det var gott om folk som passerade så här fick jag passa på när det blev tomt. Jag hörde folk som närmade sig men jag hann logga innan de dök upp.

Stigen fortsatte på andra sidan. Där hade man utsikt ner mot sjökanten där några gick iland från en båt. Den båten såg jag från tornet. Då var den längre ut i sjön.

Leden var spångad över strandängarna. Det var inte blött här nu, men det kan säkert bli det om det regnar mycket. Jag var på väg mot gömman #6 Tåkern. Det var den sista gömman i en serie längs vandringsleden, men jag tog dem i motsatt riktning. Jag fick leta en stund för att jag inte kollade första stället tillräckligt noggrant. Så kan det vara. Men jag hittade den till slut och kunde fortsätta.

På stubbarna fanns både grön mossa och mogna slemsvampar. Här är det vargmjölk som är gråbrun när den är mogen.

Spången höll på att restaureras och så småningom tog den slut. Här hade arbetet avstannat och arbetarna hade väl tagit helg.

Virket fraktades ut med hjälp av ett bandfordon. Det kunde nog behövas på sina ställen. Det fanns blötare och geggigare områden. Det blir säkert jättebra när arbetet med spången är klart.

Därefter fick jag först gå ospångat över strandängen. Sen tog den gamla smalare spången vid. Till höger gick leden ut till ett gömsle och i en runda till ett fågeltorn. Sen kom man tillbaka hit. Till vänster gick leden upp mot Svanshals kyrka. Jag valde att gå mot gömslet för där fanns en gammal gömma.

En hög bro ledde över ett vattendrag. Sen fortsatte spången vidare ut i den vilda naturen. När jag kom fram till gömslet, såg jag en fotograf som stod och spanade in i vassen. Jag nickade åt honom innan jag gick in i gömslet för att leta upp gömman.

Tåkern är en gammal gömma från 2002. Det är roligt att de får vara kvar på så här välbesökta ställen. Jag hittade den lilla burken med loggremsan. Det fanns öppningar i gömslet där man kunde spana ut på fåglarna.

Det fanns fåglar men de gömde sig mest i vassen. Man hörde dem kvittra då och då. Fotografen smög fram längs spången med kameran i handen beredd att knäppa en häftig närgången bild. Jag smög förbi honom och fortsatte mot de andra gömmorna lite längre ut.

Om jag hade kollat gömmorna tidigare skulle jag sett att flera av dem hade många DNF:er. Då hade jag kanske inte gett mig ut på udden alls. På första stället, #5 Tåkern spången, blev det inget fynd så jag fortsatte mot nästa.

Jag såg att denna hade en lite högre T-ranking, men man vet aldrig. Det kanske finns ett klättervänligt träd på platsen och det gjorde det. Det var en tall med grenar på lämplig höjd. Burken hänger där uppe.

Jag lyckades ta mig upp tillräckligt högt för att kunna sträcka på mig och nå burken. Sen loggade jag genom att krafsa dit en nästan oläslig kråka medan jag krampaktigt höll fast mig i stammen. Loggad blev den i alla fall, #3 Tåkern.

Den låg en gammal båt fastvuxen i gräset intill gömman. Man förstår att här behövs det plana båtar utan köl för att kunna ta sig fram i de grunda vattnen.

Det blev två DNF:er till. Den första vid Tåkern Tornet. Den andra var #4 Tåkern. Här var det många som inte lyckats hitta några burkar. Jag var en av dem.

Jag kom så småningom tillbaka till vägskälet och fortsatte upp mot kyrkan. Då fick jag sällskap av nötkreaturen som betade på strandängarna där. #2 Tåkern var en enkel gömma att leta upp, men jag fick ta på mig handskarna för att inte bli riven på händerna av alla vassa barr.

Den första gömman i serien fanns vid en gammal fiskestuga som numera ägs av Svenska Turistföreningen. Gömman fanns i närheten av denna och kallades #1 Tåkern Hulda Stugan. Nu kunde jag gått tillbaka samma väg till Naturum och parkeringen, men jag ville fortsätta upp till kyrkan och gömman som fanns där.

Det hade kanske varit bättre att ta bilen hit, men nu gick jag. Svanshals kyrka hade en enkel gömma som jag loggade utan några som helst problem. Det blev den allra sista gömman jag loggade på hela resan. Det verkade vara öppet på vandrarhemmets café som låg bredvid kyrkan. Jag blev lite sugen på en fika, men sen avstod jag och vandrade i stället tillbaka mot bilen.

Höstfärgerna hade verkligen kommit fram nu. Det hade hänt en hel del bara under de dagar jag var borta. Det märkte jag sedan när jag körde E4:an söderut. Buskarna i mitten mellan körbanorna var mycket rödare nu än när jag åkte norrut. Jag tog en stig ner mot Tåkern och sneddade sedan över stubbåkrarna för att komma fram lite snabbare till Naturum.

Jag hittade tillbaka till Estelles Sagostig och träffade på en liten grävling där. Nu började det kännas i fötterna och om jag gått någon kilometer till hade jag nog fått skoskav också. Nu klarade jag mig utan sår.

Hundparkeringen vid Naturum var tom. Det fanns både koja och vattenskålar till våra vänner som inte fick följa med in på Naturum. Min hund var ju kvar hemma, men nu var det dags att åka hem till honom och resten av familjen.

Jag gjorde ett litet försök att hitta gömman vid entrén men jag blev avbruten av andra besökare. Det fanns en vid tornet också, som jag inte hittat och även någon mer. De sparade jag till nästa besök.

Det fanns inga barn kvar vid äggen. Nu hade de flesta gett sig av, men andra besökare anlände. Jag såg flera sällskap som samlades för ett kvällsbesök. Jag bytte skodon innan jag körde hemåt. Det var skönt att sätta sig i bilen efter en bra runda. Det blev i alla fall sju gömmor loggade vid Naturum.

Solen sken fortfarande, när jag åkte därifrån genom de vackra alléerna. Nu skulle det bli skönt att komma hem igen. Jag var hemma strax före 19 och maken och sonen hade maten klar. Hunden blev förstås glad när jag kom hem. Jag kunde pusta ut lite. Sen började vardagen igen och även den dryga loggningen av alla hittade gömmor på nätet. Det blev visst 201 gömmor till slut. Jag hade fått se många spännande platser och uppleva en hel del i den vackra naturen. En bra resa kan man konstatera.