Tar en paus

Den här veckan är det ju sportlov för skolbarnen. De får ta en liten paus och göra annat. Även jag har en paus den här veckan, trots att jag inte jobbar i skolan just nu. Jag har paus i cellgiftsbehandlingen. Var fjärde vecka är det paus. Det känns bra och jag blir mycket piggare, när inte cellgifterna stör lika mycket. 

Sonen har en paus i pluggandet och hälsar på hemma hos föräldrarna några veckor. Det är jätteroligt, när barnen kommer hem. Jag och hunden får lite sällskap. Vi kan göra lite roliga saker tillsammans. Vi lagar bland annat mat ihop.

Takko tar många pauser på dagarna. Han sover gärna en runda i soffan. Det gör jag också ibland eller åtminstone vilar en stund. Ibland är det skönare att inta horisontalläge i sängen. Sen kan man ta nya tag.

Framåt kvällen kommer maken hem från jobbet. Han har ingen paus. Han jobbar på. När han kommer hem, brukar han vara hungrig. För det mesta så har vi ju lagat något gott som han kan värma. Ibland finns det fler som är intresserade av maten. Sonens äppelkaka ville visst alla ha del av. Jo, den var god.

Igår var det dags för ett besök hos läkaren för att få veta vad provsvaren sa. Det var också dags för droppet som ska stärka mitt skelett. Sonen var med och efteråt tog vi en liten fikapaus i cafeterian. Det var ju Alla hjärtans dag så det blev en hjärtbakelse till mig.

Solen går ned i Rannäs

 Nu blir det lite sjukdomssnack så om du inte vill höra det kan du ta en paus och hoppa till nästa bild. Läkarbesöket var inte så upplyftande även om det fanns positiva besked. Jag svarar bra på cellgiftskurerna och värdena har gått ned rejält efter bara två omgångar. Det är ju bra. Mindre bra var att få höra att stamcellstransplantationen inte hade någon som helst effekt. Det var ett tråkigt besked efter den jobbiga behandlingen. Därför planeras det inte för någon mer transplantation varken med mina egna stamceller eller stamceller från en donator. Det innebär att jag inte har någon möjlighet att bli frisk. Min sjukdom är obotlig. Det har jag egentligen vetat om, men det fanns en mikroskopisk chans att bli av med cancern om jag fick stamceller från en donator. Nu verkar den möjligheten vara borta.

Redan innan jul fick jag veta att jag måste fortsätta med cellgifterna kanske så länge som 1-2 år. Det är treveckorskurer med sprutor och kapslar och därefter en veckas paus. Så kommer det nog att fortsätta även om man tar ställning till fortsättningen efter varje omgång. Kurerna kommer inte att bota mig, men de kan hålla cancercellerna i schack och bromsa sjukdomsförloppet. Samtidigt tär behandlingen på kroppen. Hur länge jag kan hålla på med dessa kurer beror på hur länge kroppen klarar av cellgifterna.

Det finns en hel del biverkningar med cellgifterna. De ska ju slå ut cancercellerna i kroppen, men det är andra system som också tar skada. Mag-tarmkanalen är hårt ansatt och det påverkar hela kroppen och inte minst humöret. Huden påverkas också. Den blir väldigt torr och man kan få utslag och fläckar. Förutom torrheten har jag inte märkt av så mycket av detta. Däremot har jag lite klåda ibland. Ibland får jag rysningar som går som kalla kårar genom kroppen. Jag har stickningar i fötterna och ett visst känselbortfall. Det beror på att cellgifterna påverkar nerverna. Det var bra att få en förklaring till detta men inte så roligt att uppleva i verkligheten.

Visst blev jag lite ledsen av dessa besked, men samtidigt är det bra att få veta.

Solen går upp igen i Rannäs

Efter hjärtefikat åkte sonen och jag hem. Jag behövde vila och sen lite mat. Vi tänkte laga Korv Stroganoff och ris. Det är lagom enkelt och gott. Sonen hämtade in posten och det enda jag fick var ett brev från Cancerfonden. Jag brukar skicka pengar till dem ibland. Cancerforskningen ligger mig förstås varmt om hjärtat. Oftast kastar jag de här tiggarbreven direkt i papperskorgen, men igår öppnade jag det och hittade ett intressant projekt. Det var en forskare i Uppsala som fått pengar till ett spännande projekt för oss som har blodcancer. Det handlade om immunterapi. Man sätter recptorer på de vita blodkropparna så att de kan fånga in och förstöra cancercellerna. Hon är bara i början på sina undersökningar med blodcancerpatienter. Tyvärr tar sådan här forskning oerhört lång tid innan alla kan få del av den som behöver. Jag lär nog inte vara bland dem som får nytta av forskningen, men det gav hopp för andra i framtiden.

På kvällen var det tjejträff i Rydaholm. Jag har inte orkat vara med på jättelänge, men varje gång har jag längtat efter att få träffa de andra tjejerna. Eftersom jag hade läkarbesöket inbokat var jag lite tveksam till om jag skulle orka med en utflykt från hemmet till. Men jag vilade så mycket jag kunde och bestämde mig för att åka i alla fall. Det var så roligt att äntligen få delta i samtalen och äta lite god mat tillsammans med vänner. Visst blev jag trött men samtidigt var det upplyftande efter en lite jobbig dag. Nu kan det behövas lite roliga upplevelser och det fick jag idag. Mer om det i nästa inlägg.

Mot bättre dagar

Visst var min mamma vacker i sin ungdom. Jag fortsätter med lite återblickar genom gamla foton ur mammas album. Frisyren tyder väl på att fotot är taget på fyrtiotalet. Halsbandet som hon bär har jag någonstans. Det måste jag ta och leta upp.

Skönheten försvinner inte även om vi förändras till det yttre. Den inre skönheten finns kvar. Här är mamma tillsammans med mina pojkar under någon utflykt vi gjort tillsammans. 

Under förberedelserna inför begravningen har vi inventerat våra förråd av ljusstakar som mamma målat. Här är min samling. Mina syskon har nog en liknande var och en. Porslinsmålning var ett av mammas intressen under många år. Det finns många spår efter denna hobby i alla våras skåp. Förutom ljusstakarna har jag en hel kaffeservis och mycket annat som hon målat. Ett vackert arv som hon lämnat efter sig.

I helgen chansade jag lite och åkte till gudstjänsten och årsmötet i församlingen. Det var längesen vi var i kyrkan. Det kändes så roligt att träffa alla och kunna vara med en liten stund. Det blev en längre stund än jag trodde jag skulle orka. Först var det årsgudstjänst med parentation då församlingens äldste medlem lämnat oss. Han var en riktig klippa trots att han nästan hann fylla 99 år. Efter lite mingelfika vidtog församlingens årsmöte med alla val. Lite senare blev det ett avbrott för smörgåstårta innan samtalen fortsatte. Vi åkte hem för nu började jag känna mig lite trött.

Jag räknade förstås med att få vila hela måndagen. Det gjorde jag i stort sett också. I tisdags var det dags för den sista sprutan i den här kuren. Jag trodde att jag kanske kunde köra in själv men maken valde att komma hem och följa med mig. Det var nog bra då jag fortfarande var lite knäsvag. Det känns ibland som om jag får ett blodtrycksfall utan att det svartnar för ögonen.

På kvällen skulle kalmarsonen komma med tåget för lite hemmavistelse. Maken fick hämta honom. Jag satsade på att försöka vara med en liten stund på styrelsemötet i kyrkan. Det blev även nu en betydligt längre stund än jag räknat med. Men kändes också bra att kunna delta i samtalen och besluten. Jag hoppas ju att jag ska bli allt starkare och orka vara med mer.

Idag trodde jag att jag skulle behöva vila en hel del efter gårdagens aktiviteter, men jag fick väldig energi. Kanske att sonen var hemma hjälpte mig att orka mer. Dessutom har jag börjat de senaste dagarna med lite goda smoothies som verkar ge mig bra energi. Igår blev det en spirulinasmoothie med kiwi, banan, lite spirulinapulver och lättyoghurt med vaniljsmak. Dagens version gjordes på sharonfrukt, en proteindryck med extra energi och vaniljyoghurt. Vi får se vad det blir imorgon.

Sonen och jag satte igång att städa av lite här hemma. Något som jag haft planer på men inte riktigt orkat ta tag i den senaste tiden. Han fick bemanna dammsugaren, vilket är det värsta för mig. Jag dammade och torkade av golven. Dessutom fick toaletten och hallen en duvning. Egentligen ska jag inte syssla för mycket med dessa aktiviteter. Efter städningen känner jag i halsen hur det svider lite. Det är väl exponeringen för damm, mögel och vad som kan finnas i luften som inte är så nyttig för mig egentligen. Men man kan ju inte skippa städandet ändå. Bra att få lite hjälp då.

Efter saneringen lagade vi mat. Sonen ansvarade för potatisskalandet och jag gjorde köttfärslimpa. Medan potatisen kokade och limpan tillagades i ugnen, gjorde jag lökmarmelad. Det är ett gott tillbehör som jag gärna delar med mig av. Jag skivar rödlök i ringar och steker på svag värme i lite olja. Den här gången tog jag även med purjolök som jag älskar. Den ska bara bli mjuk inte få färg.

Sedan kryddar man den med nymalen svartpeppar. Sälta kan man få genom att salta men jag väljer att använda japansk soja för då får man lite umamismak också. Syran kommer från balsamvinäger och sötman från honung eller socker om man så vill.

Sen får detta puttra ihop en stund så att smakerna blandas. Det gäller att smaka av väl och se till så att det bli en bra balans mellan sälta, syra och sötma. Då får man ett trevligt tillbehör till vilken kötträtt som helst.

Potatismoset fick lite gröna inslag med persilja och gräslök. Det blev en riktigt god lunch som uppskattades av alla. Till och med Takko, som slukade de rester som jag inte orkade äta upp. Sen fick det bli en liten vilopaus för nu började ryggen att protestera lite. Jag får ont i ryggen när jag står mycket. Men en lite stund i sängen i ryggläge hjälper.

Det har inte blivit så långa promenader de senaste dagarna för det har varit kallt och blåsigt. Idag hann jag inte ut innan solen försvann. Den tittade fram ett tag mitt på dagen, men när Takko och jag gick ut var den gömd bakom molnen. Det har blivit betydligt ljusare och man kan ana en stundande vår även om det är ett bra tag kvar. Maken konstaterade att det var lite ljus kvar när han kom hem idag.

Nu ska det bli lite kvällsmys med familjen. Sonen håller på att baka en äppelkaka. Det är inte så svårt när det finns påsar med äpplen i frysen. Båda pojkarna har lärt sig att göra min enkla äppelkaka. Det är bra lärdom för livet att kunna laga mat. Det kan de och det känner jag mig lite stolt över att ha lärt dem.

Vi föräldrar vill ju gärna ge våra barn bra redskap för livet och mycket kärlek. Det fick vi från vår mamma. När jag tänker tillbaka, ser jag hur mycket hon betydde för oss. Hon var inte de stora ordens kvinna utan en handlingarnas. Hon sa inte att hon älskade oss så ofta, men hon visade det i praktiken. Hon kunde slå knut på sig själv för att ge oss det vi behövde. Det var inte alltid så lätt ibland när resurserna var små.

En del slänger vackra ord omkring sig men det stannar med orden och kommer aldrig till handling. Ibland blir jag lite anti när jag hör, inte minst i amerikanska filmer, hur de slänger ur sig "I love you" i tid och otid. Det kan kännas mer som en fras än ärligt menat. Det finns säkert de som menar det men ibland blir det lite överdrivet. Jag föredrar mammas sätt att visa kärlek.

Tillbakablickar

Tillbaka i tiden
Vi samlar lite bilder till ett bildspel om mammas liv inför hennes begravning. Min brorsdotter ska redigera det och vi andra bidrar med de bilder vi har. Det var roligt att hitta gamla foton från barndomen och tiden innan jag fanns till. Mamma fick ett långt och händelserikt liv, men det viktigaste på alla bilderna var nog alla människor hon mötte. Hon hade många vänner. Då har man levt ett rikt liv.

På bilden ovan sitter mamma och jag i vår PV. Den var duvblå. Jag är nog knappt ett år. Rund och go, skulle jag säga. Koftan och mössan har nog mamma stickat. Klänningen har hon nog sytt till mig. Det är pappa som har tagit fotot. Han fotograferade mycket. Det var han som lärde mig hantera en kamera redan i början på sextiotalet. Jag har ärvt både hans gamla kamera och intresset för fotografering.

Tillbaka till sjukhuset
De senaste veckorna har varit ganska jobbiga. Förkylningen har inte velat ge sig. Jag har fått kämpa med hostan som tagit på krafterna. Men magmusklerna har fått träna. Alltid något positivt i det hela. Maken har skjutsat in mig till hematologen när det var dags för sprutorna. Jag ville inte köra själv i mitt tillstånd. I tisdags ställde läkaren in injektionen p g a förkylningen, men igår var det dags. Det skulle varit den sista i den här kuren, men nu blir det en till på tisdag. jag fortsätter med cellgiftskapslarna en vecka till. Sedan är det uppehåll en vecka. Det ser jag fram emot.

Behandlingen sliter på kroppen, inte minst magen. Förkylningen tär också, så det är inte konstigt att jag är trött. Det blir inte mycket gjort. Stackars Takko får inte så långa sköna promenader som han vill, men han är ett gosigt sällskap även i soffan.

Tillbaka till vintern
I morse var det vinter igen. Takko försvann i allt det vita. men han var glad att få komma ut och skutta lite i snön. Maken tog med honom på en längre runda. Själv gick jag inte så långt. jag blir andfådd av de kortaste promenaderna. Snön var mest blötsnö och kommer väl att försvinna snabbt. Men den påminner oss om att vintern inte är över än. Än är det ett tag till vårens ankomst. men småfåglarna sjunger i buskarna när man kommer ut.

Tillbaka till stan
Dagens huvudaktivitet bestod annars i en resa in till stan igen. Maken behövde inhandla en ny kostym. Klädinköp är han inte så trakterad av,men det var lika bra att ta tjuren vid hornen. En snygg svart kostym med kavaj, byxor och väst, en vit skjorta och ett bälte provades ut med hjälp av en trevlig tjej i klädaffären. Sen åkte vi direkt hem. Efter lite vila lagade vi till fläskkotletter till middag.

Resten av dagen blev lugn och nu får vi ladda inför kvällsmyset i soffan. Jag antar att det blir lite koll på melodifestivalen. Igår kväll såg vi förstås på På spåret. Det brukar gå bra för oss. Så inte igår. Det berodde mest på Duoappen. Ibland tar det lite tid att knappa in svaret i appen och då händer det att vi inte hinner låsa svaret innan möjligheten försvinner. Då blir det noll poäng. Det är väl okej om det beror på att vi är för långsamma, men igår berodde det ibland på att programledarna inte gav oss TV-tittare chansen. Om lagen svarar på höga poäng, läser de inte alltid resten av ledtrådarna eller så snabbar de på att läsa alla på en gång. Då hinner man inte svara i tid. Tråkigt för oss. Sen gillar jag inte riktigt frågeupplägget heller. Frågorna har ibland ganska långsökta kopplingar till orten. Dessutom är ämnena typiska för dagens frågesportsprogram, för mycket ointressanta kändisfrågor och för lite intressanta kunskapsfrågor. Men det är väl lite av tidsandan. Det är pajasarna som får all uppmärksamhet. Det viktiga hamnar längre ner i flödet.

Det viktiga för mig nu är att bli av med förkylningen och att inte åka på någon ny. Då lär jag få hålla mig undan större folksamlingar. Därför får jag fundera noga inför varje beslut. Men jag saknar mötena med andra människor så ibland kanske jag tar en risk och går på någon samling i alla fall en liten stund.

Till hembygden

Dagens utflykt gick till mina hemtrakter i Horda. Vi åkte till gudstjänsten i Horda Frikyrka där det skulle bli parentation för min mamma. Jag har inte varit i kyrkan där sedan den renoverats klart och byggts till. Det var roligt att se hur annorlunda den blivit.

Alla mina syskon med respektive och några av syskonbarnen var också med. Det var en fin gudstjänst. Göran Ahlander, som ska vara officiant vid begravningen, predikade om när Jesus gick på vattnet. Petrus var modig att ta steget ut mot Jesus, men när han började sjunka fanns Jesus där och räckte ut handen. Det är så det är. När vi börjar sjunka, finns han där och det är han som sträcker ut sin hand och tar tag i oss.

Efter gudstjänsten var det kyrkkaffe. Jag mådde inte så bra så jag avstod från fikat. Magen var lite orolig. Lite illamående kom i vågor. Då blev jag matt och knäsvag. Vi samlades också för att prata med pastorn om begravningen. Det är ju en hel del som ska fixas och bestämmas. Sen åkte vi hemåt och jag fick vila hela eftermiddagen. Framåt kvällen kunde jag stiga upp och försöka få i mig lite mat. Det får nog bli en tidig kväll den här söndagen.

I veckan har det varit ganska lugnt annars. Vi har tagit promenader i rimfrostlandskapet, hunden och jag. Det är vackert med rimfrost i buskar och träd. Det har inte varit så kallt trots allt. Men det är skönt att komma in i värmen efter promenaden.

I måndags började den andra cellgiftskuren. I tisdags åkte jag in för den första sprutan. På fredagen var det dags för nästa. Två dagar i veckan får jag sprutor. Samtidigt får jag stoppa i mig kapslar med cellgift varje dag. Nästa vecka blir det samma program.

Under veckan kunde man lämna in begagnade kläder i vår kyrka. Igår skulle det vara klädbytardag. Jag hade ju en hel del kläder som blivit lite för stora. Så jag passade på att prova igenom min garderob och det blev två stora kassar med kläder att skänka bort. Det känns bara bra om de kan komma till nytta.

På kvällarna blir det mest soffmys nuförtiden. Jag har försökt att hålla mig undan för att inte bli smittad i dessa förkylningstider. Min månadslånga förkylning verkar lätta lite. Förhoppningsvis blir jag snart av med den. Men jag saknar kontakten med andra människor. Man blir lite isolerad.  Det gäller bara att hålla ut.

Till skogs

Det har varit en intensiv helg. Lördagen blev lång och vi hade mycket att prata om inför mötet med begravningsentreprenören. Igår var maken och jag bjudna på middag hos hans syster och svåger. Det blev en klassisk söndagsmiddag med stek precis som svärmor brukade bjuda på. Till efterrätt fick vi mullbär med glass. Mullbär var en spännande bekantskap. Sen åkte vi direkt till begravningsbyrån i stan där vi mötte de andra syskonen. Det är mycket att bestämma inför begravningen, men mamma hade ju skrivit ned några saker. Det är också mycket som ska klaffa, många som ska hinna hem. Så begravningen blir inte förrän lördagen 25 februari kl. 13.00 i Horda Frikyrka.

Nu är det vardag igen och livet går vidare. Trots en viss trötthet steg jag upp ganska tidigt för att vara mig. Idag påbörjade jag nästa cellgiftskur. På förmiddagen tog Takko och jag vår promenad upp till skogen. Det var ganska skönt väder och det gick lätt att gå så vi gick hela hundrundan. Det var bara vid kanalen som det var mycket is på vägen. Annars var det mest barmark.

Skogshuggarna har travat vårt timmer i stora högar uppe i skogen. Det ska väl hämtas så småningom. Sista biten på rundan var jag ganska trött, men det fick bli en tur in till affären innan jag lagade mat. Sen kunde vi vila en stund. Dagarna går rätt fort så här års.

Förra veckan var det omväxlande väder. Ena dagen kom det snö. Marken täcktes av nån centimeter av den vita varan. Då blev inte promenaden så lång.

Men hunden var trött ändå efter den lilla rundan. Han ville helst ligga i knät och ha det skönt.

Nästa dag var det mesta av snön borta. Det var bara på de skuggiga ställena det låg kvar lite rester av den. Annars har dagarna varit grå och disiga den senaste tiden. Ibland har sikten begränsats rejält av dimslöjorna. Då kan man känna sig lite isolerad, när resten av världen försvinner i ett grått töcken. I lördags fick jag i alla fall tillbaka uppkopplingen på nätet. Det var inte reparatörerna som kom och fixade det trots att det är flera veckor sedan vi felanmälde. De vill nog inte reparera. Förmodligen tänker de snart släcka ned det fasta nätet. Det maken som fixade en provisorisk lagning, men den funkade.

Vid en av våra promenader upptäckte jag att skogsarbetarna hade öppnat upp stängslet in till våra marker. Hunden och jag blev nyfikna och följde i skogsmaskinerna spår. Det måste varit stora maskiner för spåren var breda och det var dessutom brett mellan dem. 

Vi har en liten åkerlapp som inte brukats på länge mer än som betesvall. På andra sidan om den ner mot kanalen var det avverkat. Det fanns bara några frötallar kvar.

Det finns en körväg som går från vår ladugård genom skogen och hit. Förr fanns det en vacker enebacke utanför ingången till åkern. Nu stod bara två gröna enbuskar kvar vid ingången, en på var sida som två gröna vakter. Alla de andra hade dött och det fanns bara skelettet kvar av dem. Granskogen hade tagit över och kvävt dem. Det gjorde mig lite ledsen eftersom jag gillade den här platsen. Jag har inte varit här på länge. Nu ser den dessutom helt annorlunda ut med spåren efter avverkningen. Vi följde spåren och såg var de avverkat och gallrat i beståndet.

Sen vände vi hemåt igen. Vi tog inte körvägen även om den hade varit genare. Den har alltid varit gropig och svår att ta sig fram på. I stället gick vi samma väg tillbaka som vi kom.

När vi kom hem, blev det en värmande soppa med quesadillas. Man tager vad man haver och gör en liten måltid av det.

Imorgon är det dags för en spruta igen. Så då får jag ta en tur in till stan.

Till mammas minne

Den här dagen blev en lång dag, både sorglig och fin. Inatt fick mamma somna in helt lugnt och stilla i sömnen. Hon fick ett långt liv. För några dagar sedan fyllde hon 91 år. Livet är inte alltid enkelt och hon har haft sin del av krämpor och svårigheter. Nu har hon kämpat färdigt. Hon var färdig och längtade efter att få flytta hem. 

Det var strax före fyra i morse som jag vaknade av en telefonsignal. Min syster berättade att mamma fått sluta. Visst blev jag ledsen, men samtidigt var det förväntat. Vår tid på jorden är begränsad och en dag tar den slut. Vid halv sex samlades vi på den vårdavdelning mamma vistats på sedan några dagar tillbaka. Alla hade vi inte nått, men vi var fyra syskon samlade med några respektive. På mammas rum hade de gjort i ordning så fint med tända ljus. Vi satt en stund hos mamma. Sen sjöng vi hennes älsklingssång, Blott en dag ett ögonblick i sänder. Min svåger Sören läste Psalm 23 om att Herren är vår herde och bad tillsammans med oss. Till slut sjöng vi Stor är din trofasthet. 

Det är svårt att ta farväl, men vi måste släppa taget nån gång. Det blev en fin stund tillsammans. Det kändes också bra att jag kunde besöka henne trots allt i torsdags när jag varit inne på provtagning. Det blev en kort stund, men jag fick träffa mamma en gång till. Vårt hopp är att vi ska få ses igen en dag. 

Efteråt hade personalen dukat fram kaffe och smörgåsar i dagrummet. Vi kunde sitta kvar en stund och samtala innan vi åkte hem. Jag vilade en stund men redan på eftermiddagen träffades vi igen hemma i Kolvarp för att planera lite inför begravningen. Då var alla syskon med. Mamma hade skrivit ned sina önskemål. Det känns bra att försöka följa hennes sista vilja. Resten får vi bestämma tillsammans. Det är mycket att ordna med, men vi är ju några stycken som kan hjälpas åt. 

Vi hade många minnen att dela med varandra. Vi har också många att dela sorgen och saknaden med. Nu är alla i mammas generation borta ur släkten. Nu är det vi som får ta över. Livet går vidare för oss som är kvar. Jag åkte hem på hala vägar i mörker och dimma, men inom mig finns ljusa minnen.

Krassligt hos oss

Det har inte hänt så mycket på senaste tiden. Mest beror det på att jag har fått kämpa vidare mot förkylningen. Provsvaren visar inte på någon infektion, men i helgen har jag varit rätt däckad. Maken har fått en släng också. I fredags åkte han till jobbet, men han fick ge upp och åka hem igen.

Idag skulle jag påbörjat en ny kur med cellgifter, men den får vi skjuta på. Jag ringde in till hematologen och berättade läget. Då ställde de in sprutan som jag skulle fått imorgon. Det blir en vecka till med uppehåll. Förhoppningsvis har jag blivit lite bättre då. Nu är det mest hostmedicin som gäller.

Vi är ju inne i influensaperioden nu. För mig innebär det nog att jag får hålla mig hemma och inte träffa andra människor. Det är tråkigt men nödvändigt. Det betyder väl att det inte händer så mycket så jag inte mycket att skriva om. Bilderna är gamla för jag har inte varit ute med kameran på ett tag. Kanske kan jag gå lite rundor med hunden i alla fall.