Genom sökarens ögon

Jag trodde att min kamera hade lagt av. Visserligen är halva skärmen alltid svart, men den har fungerat ändå och varit en trotjänare ett bra tag. Man får gissa sig till en bra bildkomposition. Förhoppningsvis fick jag med det jag ville. Det ger livet en viss spänning att öppna bilderna i datorn. För några dagar sedan ville inte blixten fungera som den skulle. Då trodde jag att det var dags att skrota min Olympus-vän, men jag hade fel. Idag fungerade blixten igen och jag blev glad igen.

Just nu är det inte läge att investera i en ny kamera. Det finns med i de lite mera långsiktiga planerna. Då ska det bli en riktig systemkamera. Jag hade en för längesen på 70-talet innan den digitala eran. Det var då man gick in i en liten mörk garderob och framkallade sina svartvita bilder. Ett tag blev det lådvis med diabilder. Vem tittar på dia nuförtiden? Av nostalgiska skäl finns mina lådor kvar i ett förråd. Jag kanske skulle titta över dem en dag, när jag inte har något annat att göra (om nu detta inträffar). Om ett halvår är det 30 år sedan jag examinerades från Lärarhögskolan. Jag har hört ryktesvägen att en reunion planeras och det finns ett otal bilder från den tiden i mitt förråd.

Genom kamerans öga ser man ibland andra saker än om man bara använder sina egna ögon. Sökaren både begränsar och vidgar perspektivet. Man kan upptäcka detaljer som man inte sett tidigare. Ibland har jag använt mig av detta i bildundervisningen. Vi tillverkar en "sökare" av två L-formade pappersbitar. Om man lägger dem så att spetsarna på den ena figuren möter den andra figurens spetsar, bildas en sökruta. Den placerar vi på den bild som vi målat och vill beskära. Oftast målar vi en abstrakt bild med vattenfärg till musik. Sedan letar vi med sökarramen efter en intressant detalj som vi kan klippa ut. Sökrutan kan bli större eller mindre genom att vi skjuter ihop eller isär delarna. Eleverna hittar för det mesta vackra motiv som vi monterar på svart papper. Vi har ett konstverk!

"Sök, så skall ni finna", säger Jesus i Matt 7:7. Den som söker han finner, säger vi när vi letat länge och äntligen hittat det vi letade efter. Många gånger ger enträget sökande ett resultat, men ibland får vi leta länge. När det gäller sökandet efter svaren på livets stora frågor, kan vi bara ana dem. Men vi kan försöka hålla fast vid den lilla aning till svar vi hittar och hoppas och tro att sökarramen kan växa så att bilden blir större och tydligare. Jag tycker att bilden växer, när jag samtalar med andra som också ställer frågor och söker svar. Jag hittar de personerna på många ställen: i verkliga livet, på nätet och i böcker. Det finns många böcker som vidgat mina tankar, men det finns en bok som ständigt följer mig. Det är bibeln. Där hittar jag både frågor och svar.

Ögat är själens spegel sägs det. Våra ögon avslöjar hur vi mår. Om vi är glada eller ledsna, trötta eller pigga, nyfikna eller blassé, allt avslöjas av våra ögon. Det är svårt att ljuga med ögonen. Vi kan också uttrycka mycket med våra ögon. Vem kan motstå en bedjande hunds ögon? Eller tindrande barnaögon på julaftonskvällen?

Jag är stolt ägare till en gammal ögonkakaoburk från 50-talet. Jag kommer ihåg att mamma hade den i skafferiet hemma. En dag fick jag den av henne. Nu står den på en hylla i mitt kök. Det finns fortfarande kakao i den. Vi gör fortfarande vattenchoklad precis på samma sätt som min mamma gjorde till oss. Vi blandar kakao och socker med en skvätt grädde och rör tills vi har en slät massa. Ibland kryddar vi med lite kaffepulver eller varför inte lite chilipulver. Det ger sting åt drycken. Sedan häller vi på hett vatten. Toppa med vispgrädde och nostalgin är total. En bra sängfösare är det också! Godnatt!

Foto: Inga M Johansson, Mina vänner kameran och datorn, Takkos ögon och Ögonkakao

Sista helgen i höstmysets tid

Höstmysets tid är inne på sista veckan. Nästa helg börjar adventmysets tid. Så här års måste man ta vara på allt mys man kan hitta, för ute är det både mörkt och kallt, för att inte tala om blött. När man tittar ut genom fönsterrutan, ser man att det fortfarande regnar och är gråmulet. Nästa gång man tittar upp, möter man en svart fönsterruta, där man ser sig själv återspeglad. Det är så det är vid den här tiden på året.

Annat blir det nästa helg. Då lyser alla fönster av adventsljusstakar och adventsstjärnor. Hus och trädgårdar pyntas med ljusslingor och andra lysande dekorationer. Ja, jag vet att somliga har tjuvstartat. I stan hade man hängt upp ljusgardinerna på Storgatsbacken när jag var där sist. Jag har sett några som tänt sina ljusslingor redan nu i veckan. Det har inte jag gjort. Adventsljusstakarna tänder jag tidigast på fredag. Nu gäller det att hålla ut i mörkret. Att tjuvstarta tar bort lite av glädjen när vi väl går in i förväntningarnas tid.

Idag läste jag Fredrik Lindströms krönika på kultursidan i Aftonbladet. "Julen är såld", skriver han. "Julen har snart tänjts ut till en fjärdedel av året." Jag kan bara hålla med. När man börjar julskylta redan i oktober, kan man definitivt säga att julen är såld. Den är mer kommersialiserad än någonsin och årets försäljning kommer säkert att slå nya rekord. Lindström menar att det inte är för att vi gillar den så mycket som vi vill förlänga säsongen. Själva högtiden är ganska impopulär och till och med hatad av somliga.

Jag älskar julen, men inte för alla saker och alla måsten. Jag tycker oftast att det är roligare att tänka ut vilka julklappar jag ska köpa och att planera maten och aktiviteterna än att sedan fira julafton. Det kanske är därför som vi startar julförberedelserna allt tidigare. Det är förberedelserna som vi gillar inte själva julen. Julaftonen passerar trots allt ganska snabbt och den välplanerade julen blir något av en besvikelse för många. Efter allt ståhej blev det inte mer än så. Julafton i alla ära, men jag tycker nästan bättre om de andra dagarna i julhelgen. Då kan man ta det lugnt och bara julmysa. Numera handlar jag inte så många julklappar heller. Hellre en julklapp med omtanke än många ogenomtänkta.

Det jag gillar med julen är att den kan få oss att tänka på varandra och att ge lite av oss själva. Den för oss samman så att vi kan träffas och umgås. Någonstans i all hysteri finns ett budskap till oss. Det är ett budskap om glädje, gemenskap och fred. "I denna natt blir världen ny, det händer i en avstängd by, och åter ser vi mörkret fly, när himlen öppnar sig", sjunger vi i en sång som kören håller på att öva in till vår julkonsert om två veckor. Det är det här hoppet som jag gillar med julen, hoppet om ett möte mellan himmel och jord, mellan Gud och människan. Himlen öppnar sig och Jesus kommer till oss på nytt. Därför firar jag jul varje år.

Igår övade kören och musikerna för första gången ihop inför konserterna. Nästa gång vi träffas är det genrep. Texterna måste pluggas in lite bättre och stämmorna måste sätta sig. Det är dags att se över scenkläderna. Jag måste nog trots allt köpa mig en ny röd halsduk. Affischerna är tryckta och uppsatta. Biljetterna har börjat säljas. Spänningen och förväntan stiger.

Mitt i allt upptäcker jag plötsligt att min Dendrobium i köksfönstret har slagit ut sina blommor. De är inte så iögonfallande, men de lyser upp det mörka hörnet med sina ljusa vackra blommor. Det var så det var den första julen. Jesus kom inte med dunder och brak. Han kom lite i skymundan, men han lyste upp i ett mörkt hörn av världen. Detta upprepar sig varje jul. Han kommer lite i skymundan bakom alla tomtar och renar, men han lyser upp i vår mörka del av världen i år igen.

Foto: Inga M Johansson, Höstmys och Dendrobium

Det regnade i Stockholm idag

Äntligen hemma igen! Det har varit en lång dag. Den började redan vid femtiden i morse. Det var bara att kliva ur sängen när klockan ringde. Strax före halv sex rullade bilen iväg. Den första sträckan åkte jag egen bil till stationen i Värnamo. Innan jag äntligen var hemma igen hade jag åkt tio delsträckor med ett antal olika färdmedel kors och tvärs över södra Sverige.

Det blev ganska många tågsträckor. Den första gick från Värnamo till Alvesta med krösatåget. Där bytte jag till X2000 mot Strockholm. Det var den längsta oavbrutna sträckan som slutade på Centralen. Snabbt över till T-centralen och tunnelbanan mot Mörby. Jag hoppade av vid Universitetet och fick gå genom ett grått och regnigt Stockholm till Kungliga vetenskapsakademin. Framme kvart över tio.

KVA huserar i några pampiga hus. Där finns också NTA, Natuvetenskap ochTeknik för alla, som hade bjudit in alla utbildare till en träff. Det är trevligt med sådana utflykter även om resan tog de mesta av de 17 timmarna jag var hemifrån. Egentligen började träffen vid halvtiotiden med fika, men det missade jag p g a SJ:s tågtider. Det fick bli en macka och kaffe på tåget.

Dagen ägnades åt föreläsningar och gruppdiskussioner. Vi fick ta del av vad som är på gång med de nya kursplanerna, men framför allt fick vi veta mer om bedömninge genom matriser och om de matriser och diagnoser i NO som håller på att utarbetas för år 1-6. Det var intressant att höra de tankar som finns hos de som fått uppdraget av Skolverket att utforma dem. Vi fick också vara med och ge våra synpunkter.

Vid gruppdiskussionerna delades vi in efter de teman som vi är utbildare för. Eftersom jag utbildar i temat Kemiförsök, hamnade jag tillsammans med andra som också utbildar lärare på detta tema. Vi blev anvisade till Tornrummet. Det innebar att traska sju trappor upp. Man blev helt slut innan man kom upp dit, men utsikten var fantastisk. Det var visserligen mest grått och disigt eftersom det regnade i Stockholm idag. Mitt i gruppdiskussionen skulle vi gå ner de sju trapporna och över gården till en annan byggnad för att äta lunch. Det var jättegott och vi var riktigt hungriga. Därefter skulle vi klättra uppför de sju trapporna igen för att fortsätta samtalen. Egentligen skulle vi återvänt dit en tredje gång under eftermiddagen, men då bestämde vi oss för att hitta en annan ledig lokal på nedre botten. Det var ingen som orkade ta sig upp de sju trapporna igen.

Vid fyratiden avslutades träffen och det var dags att anträda hemfärden. Först tillbaka med tunnelbanan till T-centralen. Det var knökafullt i vagnarna. Det påminde om Japan där man behöver påknuffare för att få in alla passagerare. Vi klarade det själva. På Centralen fick jag vänta ett litet tag på X2000 mot Falköping. Jag brukar tycka att tåg är rätt OK att åka. Annat är det med buss. Då brukar jag få en släng av min åksjuka. Idag kände jag av den lite grann. Det gick inte så bra att läsa. bara lte då och då. Men jag hann virka två små tomteluvor till mina små julgranstomtar. Nu fattas bara kropparna, näsorna och skäggen.

I Falköping var det dags att byta till nästa tåg, Vättertåg mot Jönköping. Det var väl en fyra stopp på vägen, men det var ju ingenting jämfört med alla stopp på sträckan med Krösatåget mellan Jönköping och Värnamo. Jag räknade dem till tolv. Som tur var behövde vi inte stanna på alla ställena för ingen vill varken på eller av. Det var bara det att i vaggeryd fick vi kliva av tåget och springa över till en ersättningsbuss. Den sträckan trafikeras inte av tåget p g a ombyggnad. Strax före tio var jag tillbaka vid stationen i Värnamo. Där stod den lilla svarta Fabian och väntade på mig. kvart över tio klev jag in genom dörren här hemma. Trött men trots allt nöjd med en trevlig dag.

Ibland blir livets resa också så här uppstyckad i delsträckor. Vi kommer till knutpunkter där livet kanske tar en annan riktning än tidigare. Vi måste fatta beslut om vilken väg vi ska gå för att komma vidare. De flesta resor slutar ändå hemmavid. Det hoppas jag att min livsresa också ska göra. För mig är hemma inte bara Rannäs. Himlen är också mitt hem.

Foto: Inga M Johansson, Kungliga vetenskapsakademin, NTA-träff och Biljetter och tomteluvor

Bibeln - ett äventyr!

Igår var det dags igen. Mikael kom med sin stora röda bibellåda och trollband alla fyrorna. På en dag presenterade han hela Gamla testamentet genom att engagera eleverna i drama, trollerier, rappar och ramsor. Han har varit hos oss varje termin i flera år nu. På hösten berättar han om Gamla testamentet och på våren kommer han tillbaka med Nya testamentet. Alla vet numera vem han är. Femmorna och sexorna hälsar glatt på honom. Alla i perosnalen skiner upp över det trevliga besöket. Dessutom prickade han in rätt dag. Dagen då vår VFU-student bjöd på tårta.

Att känna till vad bibeln handlar om och kunna åtminstone några av berättelserna i den hör väl till allmänbildningen. Förr var det en obligatosrisk kunskap som kontrollerades vid husförhören. idag är det många som får höra berättelserna och därför kan ha svårt att första en hel del företeelser i vardagen. Det är ju trots allt så att bibeln har haft en sort betydelse på många områden i vår kultur. Inte minst i vårt språk finns det många ord , uttryck och liknelser som vi hämtat från bibelns värld. Genom Bibeläventyret kan dagens elever få del av detta.

Visst har det framförts kritik mot att som man säger bibeln prackas på eleverna. Man menar att religiösa organisationer inte borde få tillträde till skolan. Vi har haft Bibeläventyret hos oss under många år och jag har inte upplevt att eleverna blivit pådyvlade något. Det är inte det det går ut på. Instruktören pratar inte om sin tro. Bibeläventyret är helt enkelt ett sätt att presentera bibelns innehåll på ett sätt som eleverna förstår och kan ta till sig. Vi lärare kanske har en hel del att lära av dessa instruktörer. Tänk om vi kunde presentera andra ämnen på ett lika inspirernade sätt. Då kanske eleverna skulle komma ihåg mer av vad vi vill lära dem. Jag tror att alla hos oss har haft positiva upplevelser av den här dagen. det kanske fungerar annorlunda på en del håll. Jag kan tänka mig att instruktörerna är olika. Alla kanske inte är lika duktiga och proffsiga som Mikael.

Det som många har svårt för är kanske att Bibeläventyret på många håll sponsras av de lokala kyrkorna. Ett besök kostar några tusenlappar. Hos oss är det både Svenska kyrkan och Missionskyrkan som betalar kostnaderna. Skolan får erbjudandet. Vi kan acceptera eller förkasta. Det är kanske för att det är religiösa organisationer som man har svårt att acceptera ett gratiserbjudande. Men samma personer kan säkert glatt beställa gratis broschyrer, filmer och annat material från alla möjliga företag och organisation i det det stora gratisutbud som finns. Det finns ju en orsak till att dessa vill få in sitt material i skolan såväl som hemmen. De gör det inte för att vara snälla. Samtidigt etsar de in sina loggor på våra näthinnor genom dessa färgglada och attraktiva broschyrer.

Ska vi då förbjuda alla organisationer att besöka skolan? Jag tror inte på det. Tvärtom behöver vi både få in mer utifrån och själva gå utanför skolans väggar mera. Jag tror inte på stängda dörrar varken i skolan eller på andra ställen.Det är i det slutna som sekterna skapas. Det är i det slutna som intoleransen frodas. Jag tror inte att vår uppgift som lärare är att mota bort oönskade organisationer. Vår uppgift är väl att öppna elevernas ögon för vad som verkligen sägs och lära dem att kritiskt granska det. Öppenhet och tolerans betyder inte att svälja allt man möter. Vi skyddar inte våra barn genom att stänga in dem. Tvärtom gör vi dem då sårbara. Vi skyddar dem bäst genom att lära dem att möta verkligheten. Då ger vi dem redskap för livet.

Åter till några tankar om bibeln. Det är en bok som betytt mycket för så otroligt många människor. Det är en fantastisk bok om man bara tar sig tid att läsa den. Många människor tror att de vet vad som står där, men det är inte alltid de har läst den. Ibland är den svår att förstå. Då kan man behöva hjälp. Det finns många bra böcker eller varför inte lyssna på en bra predikan. jag vill inte vara utan min bibel en enda dag.

Amigurumi - ett mysigt höstpyssel

Hösten inbjuder mer än andra årstider till att pyssla. Visst pysslar vi andra årstider också. Vi pysslar i trädgården alla årstider. Men längtan efter det där mysiga pysslet med garn, tyg och papper tycker jag drabbar mig mer när höstmörkret lägrar sig och det inte är lika roligt att vara utomhus.

Jag tror det var ungefär ett halvår sedan kanske mer som jag stötte på amigurumi. Precis som de flesta som hittar en amigurumi drabbades jag av en oemotståndlig lust att börja tillverka sådana. Men då blev det inte tid att göra så mycket som jag ville. För några veckor sedan hittade jag tillbaka till några länkar om amigurumi. Lusten återkom.

Jag började rota i mina garnlådor och satte igång. Den första modellen jag gav mig på var små söta fiskar. Det blev fler och fler som samlades i mitt stim. Jag började leta efter andra mönster på nätet. Planerna växte fram på att göra en kaninflicka, en liten koala, en häst och en söt liten tomte till granen. Så kom min kollega med en hel bok om amigurumi. Där hittade vi fler modeller. Det fanns en gullig liten sköldpadda som bara måste överföras från bokvärlden till den verkliga världen. Jag var helt såld. Så fort jag hade en stund över eller om jag satt och tittade på TV, plockade jag fram mina garner och virknålar. Modellerna växte i antal. Nu har jag en liten samling som fortsätter att växa dag för dag.

Vad är då en amigurumi? Om ni inte förstått det redan så är det en liten virkad figur, oftast ett litet djur, men det kan också vara en frukt eller en tårta eller ett litet spöke eller... Ja, det är bara vår egen fantasi som sätter gränserna. Amigurumi kommer ursprungligen från Japan. Om man söker på nätet, får man mängder av träffar på ordet amigurumi. Det har blivit en riktig fluga att virka amigurumi.

Efter att ha besök ett oändligt antal pysselbloggar förstod jag att jag måste nog skapa en egen pysselblogg. Det är ju så roligt att pyssla. Blogga är också roligt. Det är klart jag måste ha en pysselblogg. Nu finns Ingas pysselblogg och det första inlägg är publicerat. Så småningom ska jag lägga ut fler bilder och berätta mer om mina pyssel. Jag har ju prövat en massa olika som betonggjutning, tovning, scrapping, smyckestillverkning och mycket mera. Bilderna i det här inlägget visar mina fiskar, sköldpaddan och kaninflickan. Fler bilder och länkar kommer snart att finnas på pysselbloggen.

Ibland kan det vara lite jobbigt att bestämma sig för vad man ska pyssla med. Det finns så mycket roligt att göra. jag är en sån där människa som gärna prövar olika saker. Jag kan många olika saker men är kanske inte riktigt bra på något. Ibland undrar jag om det hade varit bättre att specialisera sig på en sak och bli riktigt bra på den. men tänk om man aldrig blir riktigt bra. vad mycket roligt hade missat då. Jag fortsätter nog i min egen stil och testar allt som verkar intressant oavsett om jag är bra på det eller inte.

Kan lite om det mesta, det låter som en mellanstadielärare. Det är klart att det var det jag skulle bli. jag hade aldrig tänkt att bli lärare. Det var min mammas dröm inte min. Nu blev jag det ändå och snart har jag jobbat 30 år i skolans värld. Det har funnits stunder när jag velat göra annat, men vem vill ha en gammal mellanstadielärare. Jag lär nog bli kvar till pensionen. Även om jobbet kan dränera en på all ork så kan det också ge mycket inspiration och tillfredsställelse också. För det mesta så trivs jag ju så förträffligt bra både med eleverna och kollegorna. Vissa livsval behöver man inte ångra.

Ett annat livsval som jag inte har ångrat är beslutet att tro, att vara kristen. Det är ett val jag gör varje dag. Jag väljer att fortsätta på den inslagna vägen. Visst kan man bli ifrågasatt eller belagd med töntstämpel. Att bli ifrågasatt bekymrar mig inte. Jag tycker att jag har en grund för min tro som håller att stå på. Töntstämpeln kan vara jobbigare. Den är svårare att bemöta för det handlar oftast om människors förutfattade meningar. Det är ibland lättare att töntstämpla någon än att försöka förstå hur personen tänker. Då kan man ju riskera att själv bli kallad för tönt.

Det finns självklart människor vars åsikter och uppfattningar jag varken förstår eller delar. Men jag har ingen rätt att sätta mig över dem. Är det inte det man gör när man töntstämplar någon? Man sätter sig själv som norm och den andre som onormal. Jag har inga problem med dem som tycker och tror annorlunda än jag. Det är de, som inte vill låta mig få samma rätt som de att utöva min tro, som gör mig orolig. Det är det som är skillnaden mellan tolerans och intolerans. Alla har rätt till sina tankar och åsikter, alla har rätt att utöva sin tro (så länge den inte inkräktar på någon annans integritet). Ibland tycker jag att intoleransen ökar i samhället och det bekymar sig. Alla kräver sin rätt men vill inte ge andra samma rätt. Mott detta finns bara en sak att göra - att fortsätta peka på vad som förenar oss i stället på vad som skiljer oss åt. Vi är alla mer lika än olika.

Godnatt, dammen!

Redan igår kväll kunde man känna i luften att snön var på väg. I morse låg det snö på marken. Det var förstås dags för trädgården att somna och dra sitt vita täcke över sig. Flera månader framåt kommer det att vara kallt öch mörkt även om snön lyser upp en del. Sen vet vi att det vänder och trädgården vaknar upp igen. Den kastar av sig det vita täcket och kliver ut i solen. Men just nu kan vi bara längta dit.

Varje årstid har förstås sin tjusning. Det är både spännande och vackert att följa årets gång. Jag har länge tänkt att göra en liten film om vår damm. jag ville vänta tills snön kom så att jag kunde få med några bilder på den snötäckta dammen. Här är dammfilmen som börjar med våren och slutar i vinterskrud.

Jag var rastvakt på lunchrasten idag. Det kan vara skönt att komma ut ett tag på dagen. Fast igår och idag var det både kallt och blåsigt. Visst fick jag hjälpa till att reda ut konflikter, men jag slapp de värsta. De kom senare under dagen.

Den första snön brukar alltid innebära konflikter på skolgården. Den här gången var inget undantag. Det är alltid några som går lite för hårt fram med snöbollarna och inte tar hänsyn till de andras ålder och utsatthet. När man är äldst på skolan förväntas man kunna sätta sig in i de yngress situation. Man har ju själv varit där. Då är det inte bra om man trycker ner dem i marken och kastar hårda isbollar på dem fast de ligger ner. Sedan tvingar man dem att göra snöbollar åt sig. Detta är nackdelen med den första snön. Det förtar en hel del av glädjen med snön. Hos en del lockar den fram de mest primitiva beteendena. Då är det tur att det finns både inlevelse, empati och rättvisekänsla hos andra, och dessutom modet att våga säga ifrån.

Vi människor är varelser med en stor potential till både ondska och godhet. Den finns i oss alla. Det gäller bara att vara medveten om detta, att släppa fram det goda och hålla tillbaka det onda. Det kanske är detta som Paulus menar, när han skriver om att vi ska "kämpa trons goda kamp" (1 Tim 6:12). Den största kampen i livet är nog inte mot andra människor utan den inre kampen mot viljan att alltid bara se till sitt eget bästa. paulus uppmanar oss: "Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras." (Fil 2:4) Visst kan det kännas skönt med egna fördelar, men det känns ännu skönare inombords när man gör något för någon annan.