Sista helgen i höstmysets tid

Höstmysets tid är inne på sista veckan. Nästa helg börjar adventmysets tid. Så här års måste man ta vara på allt mys man kan hitta, för ute är det både mörkt och kallt, för att inte tala om blött. När man tittar ut genom fönsterrutan, ser man att det fortfarande regnar och är gråmulet. Nästa gång man tittar upp, möter man en svart fönsterruta, där man ser sig själv återspeglad. Det är så det är vid den här tiden på året.

Annat blir det nästa helg. Då lyser alla fönster av adventsljusstakar och adventsstjärnor. Hus och trädgårdar pyntas med ljusslingor och andra lysande dekorationer. Ja, jag vet att somliga har tjuvstartat. I stan hade man hängt upp ljusgardinerna på Storgatsbacken när jag var där sist. Jag har sett några som tänt sina ljusslingor redan nu i veckan. Det har inte jag gjort. Adventsljusstakarna tänder jag tidigast på fredag. Nu gäller det att hålla ut i mörkret. Att tjuvstarta tar bort lite av glädjen när vi väl går in i förväntningarnas tid.

Idag läste jag Fredrik Lindströms krönika på kultursidan i Aftonbladet. "Julen är såld", skriver han. "Julen har snart tänjts ut till en fjärdedel av året." Jag kan bara hålla med. När man börjar julskylta redan i oktober, kan man definitivt säga att julen är såld. Den är mer kommersialiserad än någonsin och årets försäljning kommer säkert att slå nya rekord. Lindström menar att det inte är för att vi gillar den så mycket som vi vill förlänga säsongen. Själva högtiden är ganska impopulär och till och med hatad av somliga.

Jag älskar julen, men inte för alla saker och alla måsten. Jag tycker oftast att det är roligare att tänka ut vilka julklappar jag ska köpa och att planera maten och aktiviteterna än att sedan fira julafton. Det kanske är därför som vi startar julförberedelserna allt tidigare. Det är förberedelserna som vi gillar inte själva julen. Julaftonen passerar trots allt ganska snabbt och den välplanerade julen blir något av en besvikelse för många. Efter allt ståhej blev det inte mer än så. Julafton i alla ära, men jag tycker nästan bättre om de andra dagarna i julhelgen. Då kan man ta det lugnt och bara julmysa. Numera handlar jag inte så många julklappar heller. Hellre en julklapp med omtanke än många ogenomtänkta.

Det jag gillar med julen är att den kan få oss att tänka på varandra och att ge lite av oss själva. Den för oss samman så att vi kan träffas och umgås. Någonstans i all hysteri finns ett budskap till oss. Det är ett budskap om glädje, gemenskap och fred. "I denna natt blir världen ny, det händer i en avstängd by, och åter ser vi mörkret fly, när himlen öppnar sig", sjunger vi i en sång som kören håller på att öva in till vår julkonsert om två veckor. Det är det här hoppet som jag gillar med julen, hoppet om ett möte mellan himmel och jord, mellan Gud och människan. Himlen öppnar sig och Jesus kommer till oss på nytt. Därför firar jag jul varje år.

Igår övade kören och musikerna för första gången ihop inför konserterna. Nästa gång vi träffas är det genrep. Texterna måste pluggas in lite bättre och stämmorna måste sätta sig. Det är dags att se över scenkläderna. Jag måste nog trots allt köpa mig en ny röd halsduk. Affischerna är tryckta och uppsatta. Biljetterna har börjat säljas. Spänningen och förväntan stiger.

Mitt i allt upptäcker jag plötsligt att min Dendrobium i köksfönstret har slagit ut sina blommor. De är inte så iögonfallande, men de lyser upp det mörka hörnet med sina ljusa vackra blommor. Det var så det var den första julen. Jesus kom inte med dunder och brak. Han kom lite i skymundan, men han lyste upp i ett mörkt hörn av världen. Detta upprepar sig varje jul. Han kommer lite i skymundan bakom alla tomtar och renar, men han lyser upp i vår mörka del av världen i år igen.

Foto: Inga M Johansson, Höstmys och Dendrobium