Guld, silver och brons på cachingfredag

Alla färger från gult till brons

 Då var det höstlov och en hel veckas ledighet. Det kändes gott att lämna skolan så fort jag avslutat mina fredagslektioner. Jag hade andra planer att sätta i verket. Veckan började med FN-dagen och avslutades med en samling för eleverna som handlade om barnkonventionen och om hur barn har det i Afrika. Vår pastorsfamilj var fem veckor i Afrika i somras. Idag kom de till skolan och berättades jättebra om hur barnen har det där.

Stenkul gömma

 Innan jag gav mig av från skolan fyllde jag kaffetermosen inför eftermiddagens övningar. Jag hade stämt träff med en cachingkompis, som kallar sig klokare i cachingsammanhang. Vi tänkte åka en runda och logga lite cacher. Därför steg jag upp vid halv sex på morgonen och skjutsade maken till jobbet inne i stan. Sen åkte jag hem och åt frukost och gick ut med hunden. Karlskronasonen kom hem igår på ett helgbesök så han fick ta hand om hunden under dagen.

Jag mötte klokare vid missionskyrkan. Därifrån åkte vi mot Värnamo. Första stoppet blev vid Näsudden. Hindsen låg grå framför oss med alla träden glödde. Så var det hela dagen. Det blåste lite kyligare vid sjön när gick ut på udden och letade efter cachen som 1000sjöar lagt ut. Det tog en stunds letande men sedan lade jag handen på den häftiga gömman och kunde plocka fram loggboken.

Gråväder över Kalvsjön

 Vi stannade också till vid golfbanan för att försöka hitta en mysteriecache som jag löst, men den gick vi bet på. Förmodligen var koordinaterna inte helt korrekta. Så vi åkte vidare mot de trakter vi tänkt besöka. På andra sidan Ohs bruk finns fiskesjön Kalvsjön. Där kunde vi åka en liten skogsväg fram till en vändplan några hundra meter ifrån cachen. Det var fint vid sjön men gråvädret hängde över den. Vi fikade i bilen när vi kom tillbaka till den.

Utsikt över sjön

 Det är roligt att vara två när man geocachar. Annars är jag för det mesta själv, om man nu inte räknar med hunden. Det är betydligt enklare när man kan hjälpas åt. En kan köra och en kollar kartor och koordinater i mobil och GPS. Vi hade båda dubbla uppsättningar verktyg, men vi är inte så haja på GPS:erna än. Jag hade dessutom en ny app i mobilen som jag testade. Den rekommenderades av många andra geocachare i stället för c:geo som har krånglat mycket på sistone. Jag har aldrig lyckats lista ut hur man använder den appen så bra som möjligt. För det mesta tar jag till Groundspeaks androidapp. Den nya kallas Neongeo och funkar säkert riktigt bra när man lärt sig den.

Möcklehulr - den gamla byn

 Efter Kalvsjön körde vi vidare mot Lammhult. I Möcklehult har jag ju varit förut. Där har min bror och svägerska en lägenhet hemma på hennes föräldrars gård. Vi var inte framme där, men jag såg dit från gömman vid naturstigen i Möcklehult.

Inte gator av guld, möjligen guldkantat väg

 Den gamla byn kallas den i Peter Nilssons bok. Det är en mysig by som nu var inbäddad i guld och brons. Alla träd skimrade i de färgerna. Det var väl himlen som stod för silvret.

Naturstigen i Möcklehult

 Här vid naturstigen var det en enkel gömma som klokare hittade med en gång. Vi hoppade över naturstigen. Den får vi väl ta en annan gång. Vi vände och åkte tillbaka ut på Lammhultsvägen. Lite längre bort fanns ytterligare en ganska enkel cache på gränsen mellan två län och två kommuner. Den var en av fyra cacher som placerats ut i de fyra väderstrecken vid Alvesta kommuns yttergräns. Detta var den norra. Vi vände sedan vid ett ställe som såg tomt ut.

Trollstenen och det gamla rucklet

 Igår var nästa cache ologgad. Vi hade hoppats på att kunna ta en FTF. Men sent igår kväll fick jag ett SMS från klokare att den blivit loggad underdagen. Men vi fick en STF i alla fall.Där fanns en riktigt häftig sten som låg uppallad på några mindre stenar. Bakom den fanns ett riktigt gammalt ruckel. Det var ett häftigt ställe som gjorde skäl för namnet på cachen, Trollstenen.

Två nya nick i loggboken

 Tiden gick fort och vi behövde dra oss hemåt. Vi tog vägen upp till Svensbygd. Utsikten över Rusken var riktigt grå idag. Det var hög luftfuktighet så stenarna var hala att klättra på vid utsiktsplatsen. Det var skönt att vi hittade gömman ganska snabbt och kunde skriva våra nick i loggboken.

Gråväder över Rusken

 Det blåste inte lika mycket längre men det blev allt mörkare och skymningen närmade sig när vi fortsatte upp mot Nydala. Vi hade inte tänkt vara ute på mörkercaching, men det kan vara roligt att geocacha  när det är mörkt. Ibland kan det till och med vara enklare att hitta gömmorna i mörkret. Jag är lite sugen på att ta en nattcache. Det är en cache som man måste använda ficklampa för att hitta. Man lyser framför sig och följer ett spår av små reflexer fram till gömman. Det får nog bli ett försök på en sådan senare.

Bokskogen i Gåeryd

 I Gåeryd finns ett naturreservat med en bokskog i en brant sluttning med stora stenblock. Här fick vi ta en brant stig uppför sluttningen. Vi joggade inte precis uppför. Det var mer flåsande och stånkande. Men upp kom vi. Vid några stora klippblock täckta av löv och mossa nollade vi GPS:erna. Vi letade på de mest uppenbara ställena utan att se burken. Det var inte förrän klokare använde lampan i mobilen som vi skymtade den och jag kunde plocka fram den ur sin gömma. Det bleev den sjunde och sista loggningen för den här lyckade fredagscachingturen. Det gör jag gärna om.

Dolda gömmor bland mossiga stenblock

Medan vi letade där ringde maken. Vi var lite sena till mötet med honom. Jag skulle plocka upp honom i stan när han slutade. Det gjorde inget sa han för han kunde ta en fika på jobbet medan han väntade på oss. Min bil var klar på verkstan men några av däcken var inte så bra så han ville ha sällskap hem med oss. Han körde före oss till Forsheda. Jag släppte av klokare på samma ställe som vi möttes. Sedan handlade jag lite mat. Sonen fixade till en liten kvällmat till mig och honom. Maken åkte iväg till tonårssamlingen som vanligt.

Det var skönt att parkera i soffan och bara slötitta på TV en stund. Det känns att jag var uppe tidigt. Så nu är det dags att styra kosan mot sängen. Det är en ny dag imorgon och flera kommer efter den.

Fyndigt

Munkplan

 Morgonen började väldigt tidigt för en kvällsuggla som jag. Efter jobbet skulle jag åka till Jönköping på återbesök hos homeopaten. Därför behövde jag låna maken bil och han behövde komma till jobbet. Alltså fick jag stiga upp tidigare och köra in honom till stan. Han börjar ju så okristligt tidigt bara.

Anledningen till att jag behövde hans bil, var att min egen bil var helt död. I söndags bytte maken alla däck och sedan fick han inte igång min bil. Så igår kväll fick vi bogsera in den till verkstan igen. Det blev två långa mil i en hastighet av 20 km/h. Gissa om medtrafikanterna var glada på 2-1-vägen. Jag bogserade med Saab:en och maken satt där bak i Fabian. Strax innan Kärda tappade jag honom. Han rullade fram en liten bit och stannade. Jag fortsatte en lite längre bit innan jag blev uppmärksammad på situationen av en tutande lastbil som passerade mig. Nackdelen med mitträcke är ju att man inte kan vända så snabbt. Jag fick fortsätta fram till Kärdakrysset där jag funderade på om skroten kunde varit ett alternativ. Där vände jag tillbaka och susade förbi maken som satt i en stillastående varningsblinkande bil och väntade på andra sidan. Det gick inte vända förrän strax innan Forsheda. Sedan gick färden tillbaka igen och jag kunde kroka på den andra bilen så att vi kunde fortsätta. Det gick bra ända tills vi fick stanna efter avfarten mot stan. Jag kunde fortsätta upp på Sörsjövägen men maken stod kvar. Bogserlinan hade gått av. Värsta rusningstrafiken var det också. Två långtradare med släp skulle svänga av mot Schenker och det var lite trångt om utrymmet. När det lugnat ner sig och vi var själva kvar, kunde jag backa intill igen och knyta ihop linan. Sedan gick det sakta sakta vidare till verkstan. Gissa om jag var trött  efter den äventyrliga färden.

Hermes & Pan

När maken levererats till sitt jobb, åkte jag tillbaka till mitt eget. Jag har inte så många lektioner på tisdagar, men vi har besöksvecka så det fanns föräldrar med. Eleverna hade klippt ur en bild och skrivit ord och meningar till bilden på engelska som läxa. Idag var det dags att redovisa. De läste upp sina meningar och ställde en fråga till åhörarna. De var jätteduktiga, men några hade förstås glömt och får redovisa på torsdag i stället. 

Höst i parken

Efter lektionerna stack jag snabbt hem och gick en liten runda med hunden. Han behöver ut och röra på sig. Sedan körde jag iväg till Jönköping. Homeopaten var mycket nöjd med utvecklingen. Min hemska slemhosta har nästan helt försvunnit. Men jag ska fortsätta med pillret en tag till. Det känns faktiskt bättre att äta hans piller än att inhalera kortison som ju bara vidgar luftrören för stunden. Jag har alltid varit lite skeptisk till kortisonet. Pappa hade svår astma och fick mycket av den varan. Jag prövar hellre andra medel. 

Höst i stadsparken

 Efter homeopatbesöket var ett annat besök inplanerat, men inte förrän lite senare. Jag hade några timmar att  fördriva med annat. Jag passade på att geocacha. Det var ett tag sedan sist. Första gömman hade jag besökt tidigare men då satt en ung mamma med sitt sovande barn i barnvagnen och jag kunde inte logga den då. Nu satt det ett par parkarbetare på en bänk när jag kom. Jag slog mig ner på en annan och tänkte vänta ut dem. Tre män och en tjej krattade bort ogräs från grusgångarna i den lilla parken vid Munkplan. Det tog nog minst tio minuter innan de började packa ihop och kunde ge sig av. Jag satt där och mindes när jag bodde här i området. Många kompisar hade jag också i trakterna. Dessutom hann jag äta en kexchoklad som jag hittade i ryggsäcken och plåta lite vackra höstscener. När det blev tomt i parken kunde jag enkelt plocka fram cachen och plita ner mitt alias i loggboken.

På väg till nästa gömma ringde min kollega, som skulle komma efter och följa med till nästa besök. Vi bestämde att vi skulle mötas vid Garnshopen Astrid på Klostergatan 64. Jag hade sett den på nätet och ville gärna dit. Men först tog jag svängen om Idas park där det fanns en enkel gömma att logga.

Garnfynd från Garnshopen Astrid

I garnshopen fanns det hur mycket roliga garner som helst. Det blev några nystan inhandlade till sist, när jag väl kunde bestämma mig vad jag skulle välja. Dessutom köpte jag några stickor i trä. Hit vill jag gärna återvända och köpa mer garn. Nu gäller det bara att hitta tid för stickning. 

Utsikt från gömman i stadsparken

Sedan hade min kollega lite annat att göra och jag fortsatte min cachingrunda i de välkända kvarteren runt på Söder och Torpa. Mitt bland alla hyreshus hittade jag en liten kulle som lär vara en bronsåldersgrav. Där kunde jag sätta mig ner och känna efter under bänken. Ja, där fanns en liten magnetisk gömma som loggades medan en chihuahua med matte passerade.  Nästa gömma fanns vid Junebäcksvallen. Gömman var nog inte så svår, men där fanns en massa ungdomar som tränat fotboll. De skulle precis ge sig av så jag hängde lite på räcket för att vänta ut dem. Just när nästan alla gått, kom nästa gäng. Så det var bara att gå vidare i outrättat ärende. Jag fortsatte upp till en av infarterna till stadsparken. Den gömman var det inga problem med i alla fall. På vägen tillbaka passerade jag den förra gömman och nu var där minst 50 personer som tränade fotboll. Dit får jag nog återvända tidigare på dag eller sent på kvällen när alla tränat klart.

Kärt återseende av bröderna Johansson

Nu var det dags att åka ut till Norrahammar och besöka några vänner som flyttat dit. Där bor nämligen bröderna Johansson hos sina mattar. De såg dagens ljus här i Rannäs men flyttade till vännerna för två år sedan. Sedan gick flytten en gång till, men de verkar ha anpassat sig bra till stadslivet. Det blev en mycket trevlig stund där vi blev bjudna på mackor och sedan tårta. Tårtan var speciellt till mig eftersom det är min dag idag. Dessutom är det roligt att språkas vid och utbyta erfarenheter. Man får dela så många många härliga berättelser. Presenter fick jag också, både blommor och ljus. 

Presenter

Efter besöket rullade bilen vidare hemåt. På vägen letade jag upp några cacher till. Det hade blivit mörkt, men den ena visste jag ungefär var den var. Förra gången jag var där, var cachen borta, men nu var den på plats och kunde loggas. Det låg mittemot en godisfabrik. Nummer sex för dagen hittade jag i en liten skog. Den bestod av en leksakslastbil, en annorlunda burk. Det är kul med annorlunda gömmor. Här kom ficklampan väl till pass. 

Så här kan en cache också se ut

Maken jobbade länge idag, men jag kom ju hem ännu senare. Han hade gått från jobbet till stationen och upptäckt att det inte gick någon buss eller något tåg förrän senare. Det är tur att släktingar finns som ställer upp och hämtar för bilen var inte klar. Jag hoppas den blir klar imorgon. Då får jag väl följa med in till skolan när maken åker. Det blir lika tidigt som idag. Sedan får jag väl gå hem för han jobbar längre än jag. Det är trots allt bara 3,5 km. Jag går ju lika långt med hunden. Det är bara synd om honom för efter den promenaden har jag nog ingen lust att gå en lika lång runda med hunden. Men han blir lika glad för en kort runda.

Frusna ögonblick

 Nästan en vecka sedan förra inlägget. Det är inte det att jag tröttnat på att skriva, men orken har inte funnits där. Delvis kan jag nog skylla på mörkret. Den här veckan har det varit urjobbigt att stiga upp när det varit så mörkt ute. Det kanske blir lite bättre när vintertiden infaller, men bara för en kort tid i så fall. Sedan kommer det riktiga mörkret att sänka sig över landet. Läste på Twitter att det snöat uppåt landet. Vi vet vad vi har att vänta.

Kvällarna är också mörka nu. Vi var ute ett tag i eftermiddag innan det blev mörkt. Då passade jag på att sno ihop några kransar av humlerevorna. Jag fick tipset av en annan bloggare. Det var ganska lätt till och med för mig som inte har någon kraft i båda händerna just nu. Det blev två kransar. Den ena ska få lite dekorationer innan den ska hängas upp på ytterdörren. Den andra ska nog få pryda en kruka utanför. 

Även om orken inte velat infinna sig, så har jag gjort en hel del den gångna veckan. Jag har jobbat som vanligt förstås och det är alltid trevligt att möta elever och kollegor. Alla konferenser och allt pappersjobb kunde jag vara utan men inte mötet med eleverna. Tyvärr blir det hela tiden mer och mer administrativa uppgifter som läggs på oss. Samtidigt ska vi vara mer tid med eleverna. Det går inte riktigt ihop. Mer av allt går inte. Tiden rymmer inte allt. Är det konstigt om vi känner oss misstrodda av de som bestämmer? Tror de att vi bara dricker kaffe och rulla tummarna när vi inte har lektioner? Vi pratar om att strunta i vissa uppgifter, när vi får nya, och ändå gör vi det vi blir tillsagda och tiger. Det kanske är dags att börja prioritera själva. Det är tydligt att ingen vill göra det åt oss.

I tisdags hade jag ett ärende in till stan efter skolan. Det hade klokare också. Äntligen fick jag träffa henne och få ett ansikte till namnet. Ja, hon har "klokare" som alias i geocachingvärlden. Det var roligt att sitta och prata om gemensamma intressen. Som vanligt när man möter nya ansikten så finns det alltid några gemensamma bekanta. Världen är inte så stor. Det blev några timmar på fiket. Jag hoppas att vi kan göra om det och även ge oss ut och geocacha tillsammans. Nu var det ett tag sedan jag var ute sist. Som sagt, livet rymmer inte allt. Dessutom har ju min bil varit på verkstan. Jag fick tillbaka den i måndags, men varningslampan lyser fortfarande och den hackar och vill dö om jag inte gasar på. Den behöver nog ett återbesök på verkstan. 

Den här veckan träffades vår gemenskapsgrupp. I torsdags började vi på en ny bok, som vi läser och samtalar om. Det är "Tro - tolv saker kristna är övertygade om" av Emmanuel Bäckryd. Vi har läst en annan bok av honom tidigare. Det blir intressanta samtal och ibland hamnar vi en bra bit ifrån utgångspunkten, men det gör inget. Vi brukar ändå landa med fötterna på jorden. Sen är det skönt att avsluta med att be tillsammans. Det här året har vi speciellt ansvar för att be för våra barn och ungdomar i församlingens verksamhet, men vi ber även för alla böneämnen som vi har.

 Idag hade maken hittat ett roligt ställe på nätet som han visade mig. På Nya Zeeland fryser pingvinerna. Det har skett ett oljeutsläpp som skadat och dödat en del av de blå pingvinerna där. Nu har någon stickat kläder till dem så att de inte ska frysa. På hemsidan fanns bilden och beskrivningen. Jag vet inte om maken menade att jag skulle sticka några pingvintröjor och skicka dit. Jag tror jag nöjer mig med babyplaggen jag gjort till insamlingen för nyfödda var det nu var någonstans i världen. Nu stickar jag vantar till mig själv. Jag brukar jämt frysa på hösten och vintern.

Katterna fryser nog också nu. De vill gärna komma in. På morgonen brukar de vara i köket allihopa och jama när vi kommer ner. Stora, tunga och feta har de blivit också. De äter väl upp sig inför vintern. Om vi fryser går vi ut och eldar i pannan. Elda går ju an, men bära in veden är värre. Jag kan inte bära så mycket med vänsterhanden. Det får bli många turer mellan vedboden och pannrummet i så fall. Jag hoppas på en lagom kall vinter, gärna snö men inte för kallt. Förra vintern försvann vedförrådet snabbt. Nu är det välfyllt igen och vi njuter av värmen i stugan.

Helgmys och höstarbete

 Ännu en hösthelg är till ända. Den blev inte så som jag kanske trodde i början på veckan, men den blev bra i alla fall. I torsdags körde maken in min bil till verkstan. Den hade hackat och verkade lite krasslig. Dags att låta en bildoktor titta på den. Vi fick klara oss med en bil. Den står fortfarande på verkstan men jag hoppas den kryat på sig så vi kan hämta den imorgon.

 Frosten har slagit till hela veckan. Fuchsiorna och dahliorna började se lite vissna ut. I lördags bar vi ner dem i potatiskällaren för vintersömnen. Till våren hoppas jag att de vill vakna igen och glädja oss med sina blommor. Men det finns växter som klarar av några minusgrader. Kärleksörten och höstastrarna blir bara vackrare med ett tunt lager frost.

 Det var is på dammen och näckrosornas tid är över för det här året. Katten Sigge värmde sig i solen vid dammkanten. Annars vill katterna gärna kura ihop sig i köket där det är varmt och skönt.

 I fredags kom malmösonen hem på besök. Min syster och svåger skulle åka upp till Småland och då passade han på att lifta med dem. Det är roligt när pojkarna kommer hem. Han hjälpte mig med ett annat projekt när vi ändå var ute i trädgården. Om en månad ska vi ha julmarknad i missionskyrkan i stället för missionsauktion. Vår värdgrupp ska bidra med ljusstakar i olika modeller har vi kommit överens om. Jag lovade att gjuta några i betong så det gjorde vi. Det finns lite mer om detta på pysselbloggen.

 På morgnarna är marken vit av frost och markdimman stiger sakta när solen kommer fram. Det är kallt om öronen och fingrarna. Vantarna har fått komma fram ut gömmorna och snart är det dags att dra ner mössan över öronen också.

 Men skogspromenaderna vill vi inte avstå från även om det blir kallare. Hunden skulle inte tillåta det. Det är så vackert i naturen och vi njuter varje gång vi kommer ut och solen skiner.

 Björkarna skiftar i vinrött som kontrasterar fint mot de svartvita stammarna och de kvardröjande gulgröna bladen i topparna. Höstens färger är underbara.

 Söndagen började med gudstjänst och kyrkkaffe i missionskyrkan. Sedan gällde det att utnyttja all tid som var kvar innan sonen skulle återvända till Skåne. Vi lagade kycklinggryta till middag. Ambjörn hälsade på för att få lite hjälp med sin bil. Han fick lite mat han med. Sedan åkte vi in till Biltema. Det behövdes några nya bildelar och vi skulle ju ändå in med sonen. Vi hann med kaffe och glass på Mackedonkan innan bilen kom som skulle föra sonen söderut. Vi andra åkte västerut igen.

Kvällen ägnades åt lite av varje. Jag skrev några rader i ett antal IUP:er. En del av kollegorna börjar sina utvecklingssamtal den här veckan, men jag ska vänta till efter höstlovet. Det är ingen brådska. Sedan hittade jag en ny stickmetod som jag måste pröva, dubbelstickning. Det finns så mycket roligt att göra. Ibland önskar jag att dygnet hade fler timmar. Nu har den här helgens alla timmar försvunnit. Det är dags att krypa ner i sängen.

Kura, kura

Kylan sveper över oss och bäddar in trädgården i sin fuktiga filt. Än så länge höljer jag mina fuchsior, men snart måste jag klippa bort de vackra blommorna och bära ner de stora krukorna i potatiskällaren under huset. När jag hinner ska jag gräva upp dahlior och begonior. De sover vintersömnen där nere också. Ibland undrar jag om inte vi också hade behövt gå in i vinterdvalan. Jag tycker det blir allt svårare att stiga upp på morgonen när det blir mörkare och mörkare. Ändå måste jag släpa mig upp. Det är tur att jag har mina väl etablerade rutiner för morgonens aktiviteter. Hundpromenaden blir kortare och kortare, men den hjälper till att väcka livsandarna.

  Idag har det sista skriftliga omdömet skrivits in i Fronter, printats ut och lagts i ett kuvert. Imorgon ska de delas ut till eleverna. Det känns riktigt skönt att bli av med den bördan. Nu är det bara de individuella utvecklingsplanerna och utvecklingssamtalet kvar. Kollegorna stressar på och vill bli klara med dem innan höstlovet. Det kan vara en ambition som sällan infrias. Det är alltid något samtal som måste läggas efter lovet. I år har jag bestämt mig för att inte stressa. Våra samtalsveckor sträcker sig tre veckor efter nämnda lov. Jag hinner genomföra mina samtal då. Resultatet blir att jag har god tid för förberedelser. Jag är inte sönderstressad på lovet och kan njuta av det utan stressmage och migrän. Sen sprider jag ut mina samtal på tre veckor. Alla vinner på det hela.

 Den här veckan är ganska många kvällar uppbokade. Igår var det UV-scouterna och ledarsamling inför nästa veckas bibelkväll. Idag var det planeringsrådets möte. Det var gruppen som diskuterar vår långsiktiga planering som möttes. Vi träffas då och då för att samtala om vad vi vill, vad vi behöver och vart vi är på väg. Det finns många tankar och idéer som måste knytas ihop och förverkligas. Samtidigt får det aldrig bli en liten klick som styr och bestämmer allt. Det gäller att lyssna in och få med sig hela församlingen. Imorgon är det dags för virkcafé. Jag hoppas det kommer några. Vi har inte gjort så mycket reklam för det och jag får hålla i det mesta själv för de andra har annat för sig. Maken har lovat att komma förbi på väg hem från jobbet och hjälpa till med fikat. För övrigt får det bli vad det blir.

Nu vill jag helst kura ihop mig i soffan, sörpla på en kopp te, sticka eller virka lite, lösa ett och annat korsord eller sudoku, läsa någon spännande bok. Jag har precis läst ut Camilla Läckbergs senaste, Änglamakerskan. Den var spännande och samtidigt ruggig som en bra deckare ska vara. Jag gillade växlingarna mellan dåtid och nutid som till slut knöts ihop och man förstod hur allt hängd ihop. Det förflutna påverkar det nuvarande. På samma sätt kommer det nuvarande att påverka framtiden. Det kan vara nyttigt att tänka det. Det jag gör idag eller säger idag kommer att påverka många människors framtid, inte minst min egen.

Resten av veckan ser lite lugnare ut. Jag kanske till och med kan hinna med lite geocaching. Dessutom har jag haft mejlkontakt med några andra geocachare i trakterna och vi har pratat om att träffas för en liten fika nånstans. Hittills har vi inte fått till någon träff men den ska väl kunna bli av nångång. Till helgen kanske pojkarna kommer hem. Det sa de när jag ringde dem tidigare ikväll. Det ser jag verkligen fram emot.

Maken berättade att till helgen är det julmarknad på Åminne bruk. Det kändes väldigt tidigt. Det brukar vara en trevlig julmarknad, men redan!!! Inte före min födelsedag, brukar jag säga. Jag fyller år två månader innan jul. Längre tid behöver vi inte för julförberelserna. Jag har redan fått en födelsedagspresent. Maken kom hem med en ny dataskärm i måndags. Min laptop fungerar ju numera bara som hårddisk. Skärmen blinkar till ibland men är för det mesta svart. Några tangenter fungerar inte så jag använder ett externt tangentbord. Det funkar ganska bra, men laptopen har ju blivit stationär. En dag kanske jag kan unna mig en ny dator. Men fram till dess får jag klara mig med det jag har.

Under alla broar

 ... finns det en geocache. Nästan i alla fall verkar det som. Jag har hittat ganska många cacher under olika broar. Det är ett bra ställe att gömma på. Där är oftast torrt och snöfritt och muggelfritt. Igår åkte jag hem tidigt från skolan. Det gäller att kompa ut övertid så fort det går. Annars bara växer den så att man inte kan få ut den. Först blev det en liten runda till stan Där hittade jag det jag behövde i en del affärer medan jag fick lämna andra utan det jag tänkt mig.

 Hemma igen ville hunden gärna ut. Han hade förstås varit inne ensam ganska länge. Okej, sa jag, vi åker på en cachingrunda. Vädret var hyfsat och jag hade ett ärende till Gislaved. Tyvärr fanns inte det jag ville ha där men jag hittade några cacher i stället.

 Vi promenerade fram till två olika broar över Nissan som både gömde en geocache. De var enkla att hitta och logga. Hunden skuttade glatt fram på stigarna och över broarna även om den ena gungade när vi gick över. Under broarna var det gott om vatten. Inte så konstigt så mycket som det regnat den här hösten.

 I en annan del av Gislaved finns Lejonens hemvist. Det var längesen jag var där och tittade på speedway. Det har inte gått så bra för dem i år som tidigare säsonger. Men så är det. Det går upp och ner, fram och tillbaka. De kommer säkert igen.

 Lejonet röt inte åt oss när vi gick förbi på vägen mot banan som var tom och öde den här eftermiddagen. Cachen var placerad utanför i skogen. Vi irrade runt lite men till slut ledde GPS:n oss rätt. Det gäller bara att lita på den ibland. Vi hittade gömman och återvände samma väg till bilen. Vi blev lite blöta om fötterna. Converse är kan inte det idealiska valet vid geocaching. Stövlarna låg kvar i bilen. Det är enklare för hunden. Han behöver inte välja. Å andra sidan kanske det blir vått och kallt om tassarna varje gång.

 Mellan Gislaved och Anderstorp är det inte så långt men vägen är hårt trafikerad. Det märkte vi när vi parkerade för att gå till nästa gömma. Vi ställde bilen en bit ifrån så att både hunden och jag skulle få lite mer motion. Vi gick en bit på den gamla banvallen som numera utnyttjas av flanörer och ryttare. Plötsligt kom det en häst med ryttare och passerade oss. Vi kunde ha fortsatt längs vallen till nästa cache, men vi gick tillbaka och tog bilen. Vi ville ju ha med oss den. Den andra cachen i närheten av banvallen hittade jag utan hundens hjälp. Han fick vänta i bilen medan jag loggade den ganska snabbt.

 Runtom i trakterna finns det fantastiska träd med imponerande stammar och enorma kronor. Ett sådant jätteträd hittade vi när vi fortsatte vägen framåt. Cachen var enkelt hittad. Det var den andra cachen i en serie som lagts ut vid jätteträd i Gislaveds kommun. Vi körde förbi en lite senare, men den hoppade vi över. Det stod en traktor och låg en stor trave med timmer framför så vi avstod besöket där. men innan dess hade vi stannat till vid en annan välbekant motorbana. På Scandinavian Raceway tillbringade vi ett antal helger på 80-talet då det kördes roadracing där. Happiness MC-klubb, som vi var med i då, bemannade presservietältet. Jag serverade många mackor till sportjournalisterna som kom från hela världen. Italienarna var hetsiga och slet listorna över varvtider ur händerna på oss. Japanerna var artiga och blev väldigt glada när de förstod att mackorna var gratis. Det fanns många fler nationaliteter och en del legendarer. Dit hör väl Esso från Sverige. Men den här dagen var det lika öde och tomt här som vid speedwaybanan.

Geocacher kan se ut på många olika sätt. Jag visar nu en liten kollektion geocacher jag mött. Om du inte vill se dem, scrolla ner förbi alla spoilerbilder.

En vanlig geocache kan vara en medicinburk eller en kryddburk...

....eller en plastlåda med snäpplås.

Den kan behöva firas ner ur ett träd...

...eller sitta förklädd till gren i ett träd.

 När vi hittat sju cacher, var vi nöjda med turen både hunden och jag. Vi körde hemåt medan månen steg över grantopparna och skymningen sänkte sig över de småländska skogarna. Det var skönt att komma hem till värmen i stugan och en kvällsmacka framför TV:n.

Idag sken solen, när jag vaknade för andra gången. Det var visserligen ganska sent. Första gången vaknade jag tidigt med huvudvärk och en känsla av feber. Inte förkyld nu igen! Jag somnade om och det verkade hjälpa. En huvudvärkstablett och lite kaffe jagade sedan bort resterna av plågan.

Sedan blev det lite höstarbete i trädgården, som varit grymt eftersatt den här sommaren. Det har ju sina förklaringar. Men maken började gräva upp gräslöksplantorna som höll på att invaderas av vanligt gräs. Sedan han rensat bort allt ogräs, återplanterades gräslöken så förhoppningsvis har vi gott om sådan till nästa år. Vi gillar gräslök jättemycket.

Jag tog tag i mina pelargoner och krukade in de som varit utplanterade. De är fortfarande fina men blomningen börjar avta. Ikväll var det riktigt kallt och jag befarade att det kan bli frost. Vi höljde över de stora krukorna med fuchsiorna. De kanske kan få blomma ett tag till.

Hunden nöjer ju sig inte med en promenad varann dag. Vi gick hundrundan i eftermiddags. På vägen mötte vi ett får som kommit vilse och hamnat utanför stängslet. Fåret var nyfiket och ville följa med oss. Det fick det inte. Det kanske trodde att hunden var ett får. De har ju samma färg. När vi kom tillbaka, var fåret fortfarande kvar på vägen. Några joggare hade stannat och var bekymrade över det. Men jag sa att grannen kommer snart och tittar till sina får och det lämnar inte de andra.

Ikväll var vi i missionskyrkan på Kinakväll. En av tjejerna i kyrkan hade varit på läger i Hongkong  och Kina. Hon berättade om sin resa och visade bilder. De hade bl a ordnat ett läger för ungdomar inne i Kina. De undervisade i engelska och drama. Dessutom hade vår ordförande nyligen kommit från sin Kinaresa. Han hade besökt norra Kina. en autonom region som kallas Inre Mongoliet. Det var där som min moster var missionär på 40-talet innan Mao slängde ut alla utlänningar. Därför var det extra spännande att höra och se bilder från den delen av Kina. Efter deras berättelser fick vi smaka på kinesisk mat som några kinesiska vänner lagat. Det var riktigt gott. Det roligaste med Kinakvällen var nog ändå att få se att det finns så många trossyskon där borta och att de kommer ihåg de svenska missionärerna. De är tacksamma för att de kom till Kina. Idag vill de ge tillbaka och det finns de som är beredda att komma hit och berätta om kristen tro. De ser ett behov här i den sekulariserade västvärlden på samma sätt som vi för hundra år sedan såg ett behov i Kina. Det är intressant.