Lekutrymme

Mina gamla lekkamrater

Vart tog vårt lekutrymme vägen? Jag satte mig att kolla några andra bloggar och fastnade hos Ann-Marie Körling som idag skriver om lekutrymme. Det var ett så härligt ord. Alla behöver vi leka och då behöver vi också lekutrymme. Vi säger ibland att barn behöver leken och de behöver utrymmen att leka på. Men jag tror det gäller även oss vuxna. Vi behöver våra lekutrymmen.

En del förfasar sig över att dagens barn inte leker som vi gjorde. De leker inte indianer och cowboys eller Röda och Vita Rosen. Det må vara hänt. De har andra lekar och framför allt andra referensramar. Indianerna och cowboysarna har förvandlats till något annat som vi vuxna inte förstår. Vi rör oss inte på samma områden. Vi spelar inte de spel som barnen gör. Jag satt och pratade med några killar i sexan i matsalen idag. De pratade om sina spel som de laddade ner på datorn och spelade med varandra online. De är ingen större skillnad mer än att vi fick mycket mer frisk luft när vi lekte. Därför är det kul att se lekarna på skolgården. Där förekommer fortfarande dunkgömme varenda rast.

Det som bekymrar mig mer är att vi vuxna får vårt lekutrymme mer och mer begränsat. Jag hör fler och fler kollegor som säger att de roliga bitarna av jobbet blir allt färre och de tråkiga blir fler och fler. Samtidigt som vi ska vara mer tid bland eleverna (= ha fler lektioner) så ska vi göra mer pappersjobb. Det rimmar dåligt i mina öron. Tiden är ju densamma och man kan inte fylla ett redan fullt glas.

Det känns inte som att det längre finns utrymme för lekfullhet, kreativitet och människor som vågar pröva utan att vara säkra på att lyckas. Numera ska allt dokumenteras och diarieföras. För ett tag sedan sa en kollega att hon hade tänkt skriva ett brev hem till klassens föräldrar, men det gjorde hon inte. Hon pratade med dem vid utvecklingssamtalen i stället eller ringde hem. För än så länge behöver vi inte banda våra samtal och diarieföra dem.

Lärarjobbet har mer och mer blivit ett administrativt jobb. Visst behöver man dokumentera sitt arbete. Jag har inget emot att skriva ner mina planeringar. Det har jag alltid gjort och efter drygt 30 år känner jag mig ganska duktig på det. Jag har hittat en modell som dessutom stämde väldigt väl med Skolverkets allmänna råd. Men hur själva pappret skulle se ut avgjorde jag själv. För några år sedan tog vi fram en blankett tillsammans i vårt område. Alla var med och tänkte till men jag och en kollega på en annan skola tog fram slutprodukten. Jag tror vi kände att vi hade gjort ett bra arbete och fått ett redskap som fungerade för oss. Så i höstas fick vi nya direktiv. Nu fanns en standardiserad mall på Fronter som alla skulle använda i hela kommunen. Den såg i stort sett likadan ut som vår mall. Den var bara anpassad till de nya styrdokumenten.  Men genast försvann glädjen med att skriva ner mina planeringar. Det var inte längre mitt dokument, mitt arbetsredskap. Det hade förvandlats till ett formulär.

Det finns säkert många fördelar med gemensamma mallar och formulär, men vi måste vara medvetna om att allt som standardiseras begränsar mångfalden och skapar utrymme för utanförskap. Det kommer alltid att finnas det som inte passar in i mallen eller formuläret. Så är det ibland när vi ska fylla i blanketter. Jag kan reta mig på att i vissa formulär särskilt online måste man fylla i sin gatuadress och sitt gatunummer. Vi då, som inte bor på någon gata eller har något gatunummer på vårt hus? På alla områden kommer det alltid att finnas det som inte passar in i det fyrkantiga hålet. Det gäller inte minst när det handlar om människor och det är människor vi jobbar med i skolan även om de är små.

Jag räknar mig till de kreativa och flexibla människorna, som alltid letar efter de optimala lösningarna. Men det utrymme jag behöver för att kunna vara kreativ och flexibel minskar hela tiden. Allt stramas upp mer och mer, men nu räcker det. Det måste finnas ett litet utrymme kvar för personliga val. Då menar jag inte bara rätten att få välja elleverantör eller pensionsförvaltare. Jag vill ha lite större frihet än så.  Det behöver jag för att kunna andas.

En anledning till denna ökade reglering på alla områden i samhället tror beror på rädslan för att göra misstag. Det får inte bli fel. Vi måste följa reglerna och vi måste dokumentera allt vi gör ifall någon ifrågasätter våra insatser om tio år. Misstag kommer alltid att göras. Det kan bli fel även om vi följer alla regler som finns. Vi är människor och människor gör misstag. Det är ingen katastrof. Om vi gör fel, är det bara en sak att göra. Vi får erkänna, be om ursäkt och försöka ställa tillrätta så långt det går. Vissa fel är svåra att ställa tillrätta men de flesta går att rätta till om bara viljan finns. Det största hindret för detta är nog vår rädsla för att avslöja att vi inte är ofelbara. Ingen är ofelbar, inte ens påven. Den dagen vi inte längre gör några fel har vi förvandlats från människor till robotar. Då har vi också förlorat vår medmänsklighet.

Jag tror inte i behöver fler regler, fler dokument, fler mallar och standardiserade formulär i vårt samhälle idag.  Vi behöver fler medmänniskor. Vi behöver vara varandras medmänniskor. Vi behöver se varandras behov och bejaka dem. Det är inte bara jag som funderar över detta. Läs gärna min bloggkompis och lärarkollega Femfemmans inlägg. Vi är inte färdiga. Vi blir aldrig färdiga. Fortsättning lär följa.