Fredagsförmågor

 Då var det fredag igen, men ingen vanlig fredag. Även om dagen började som vanligt, fortsatte den inte så. Det blev bara engelska med sexorna. Sedan bytte vi ut schemat mot andra aktiviteter. Men på engelskan pratade vi förmågor.

Vi håller på med vår "världsturné" fortfarande. Den startade förra läsåret och nu "befinner" vi oss i Sydafrika. Snart ska vi avsluta resan och bege oss hem. Men först måste vi redovisa. Det var inför den som vi påminde varandra om vad kursplanerna säger att alla ska kunna. Det var den sista punkten i syftestexten vi läste tillsammans. Eleverna ska ges möjlighet att utveckla förmågan att  "reflektera över livsvillkor, samhällsförhållanden och kulturella företeelser i olika sammanhang och delar av världen där engelska används". De olika teamen har jobbat med livsvillkor både för människor och djur. Vi har tittat på filmer om hur barn lever i Sydafrika idag. Vi har skrivit fakta om "the big five", alltså djuren, inte förmågorna. Vi har jämfört samhällsförhållanden för svarta och vita, förr och nu, här och där. Apartheid och Nelson Mandela är ämnen som de har studerat. De kulturella företeelserna kommer med i form av traditionella danser och olika folkgruppers konst och musik. Teamen har läst, lyssnat, sökt fakta, letat foton, skrivit texter och målat bilder till sin scrapbooks. Vi verkade ha fått med allt. Det var bara det där första ordet i citatet som fattades, sa jag till den. Det viktiga ordet "reflektera". Det är förmågan att reflektera jag kommer att bedöma den här gången.  Så hur ska de visa att de kan reflektera och vad innebär det att reflektera? 

Det blev en riktigt bra diskussion. Det är inte så lätt att förklara vad det innebär att reflektera. Vi kom fram till att det betydde att det inte räckte med att presentera fakta och visa upp bilder på det de skrivit om. De måste också på något sätt berätta om sina tankar om detta. Vi tittade också på kunskapskraven i betygskriterierna och konstaterade att det inte var någon skillnad på E-nivån och C-nivån. Det var bara i A-nivån som kraven ökade ett snäpp. Det ska bli spännande att ta del av deras redovisningar nästa måndag.

Sedan serverade vi korv med bröd till alla för kl 11 var det dags för årets upplaga av Skoljoggen. jag stannade kvar på skolan när de andra gav sig ut på en sexkilometersrunda. Några killar i sexan sprang den långa tolvkilometersrundan. jag plockade i ordning efter korvutdelningen, tog en kopp kaffe och väntade på att de första skulle komma tillbaka efter ca en halvtimme. Sen droppade de in i en strid ström. I år var eleverna jätteduktiga. Kanske har vårt tjat om att röra mera på sig gett resultat.

 När skolan var slut för dagen, åkte jag hem för att röra lite på mig själv och låta hunden komma ut. Vi gick en kort runda och mötte Herr Padda på stigen. Det var tur att jag inte trampade på honom. Sen lämnade jag hunden hemma och åkte till Hånger. Min kollega köpte ett hus där i början av sommaren och har flyttat tillbaka till sin barndoms trakter. Vi var bjudna till henne på lite fika. Hon bodde nere vid Vidösterns västra strand med vacker utsikt. Det var ett trevligt hus som hon renoverat smakfullt hela sommaren. Vi fick också träffa hennes mamma och deras lilla valp Lisa, en trevlig bekantskap. Jag kom inte på att jag skulle plocka fram kameran förrän det var dags att åka hem. Så det blir inte så många bilder från hennes ställe.

Det blir inte heller några bilder från skolan. Vi får inte längre använda bilder tagna i skolan utanför skolan. Alla bilder tagna i skolan ska stanna i skolan. Detta beror på att vi inväntar resultatet av en rättegång som kan bli prejudicerande i denna fråga. Vi får inte ens skicka hem bilderna till elever och föräldrar. Det är lite tråkigt, men det är bara att bita i det sura äpplet och acceptera situationen. Tyvärr är det inte bara i den här situationen som någras missbruk påverkar allas möjligheter. Jag tycker det blir fler och fler sådana situationer där några missbrukar våra möjligheter och kränker andra vilket innebär att alla andras möjligheter också blir begränsade. Fler och fler förbud, alltså. Fler och fler inskränkningar. Därför att några visar dåligt omdöme. Därför att några går över gränsen. Ibland undrar jag varför vi allt oftare måste ta till så drastiska åtgärder som förbud. Kan vi hålla oss inom rimliga gränser utan förbud? Var finns vanligt sunt förnuft idag?

Gränssättning verkar vara svårt för många idag. I morse berättade en kollega för oss andra att hon blivit uppringd av en förälder som hade synpunkter på den frivilliga fika som eleverna får ta med sig när vi är på utflykt. Föräldern ville att vi skulle göra en lista på vad de fick ta med sig. Det finns förstås vissa saker vi inte vill att de ska ta med som godis, läsk eller sportdryck. Vi ser hellre att de har med en frukt och vatten, men en bulle eller en smörgås kan väl också gå an. Kommunen har en viss policy när det gäller söta saker. Då fick vi kommentaren tillbaka att en stor bulle väl innehåller lika mycket socker som en läsk. Vad handlar det här egentligen om? Jag tror inte det egentligen handlar om bullens vara eller inte vara. Det handlar nog mest om att inte alla vuxna är vuxna nog att sätta gränser. De klarar inte av att säga nej till sina barn som tjatar och säger att alla andra får. Då är det enklare att be någon annan sätta gränserna och alla om vad som är tillåtet. Vad gjorde vi åt det här? Vi skickade frågan vidare till rektorn och skolsköterskan. Vi har inte tid att skriva listor på tillåtna matvaror. Vi har nog med att skriva lokala pedagogiska planeringar, skriftliga omdömen och individuella utvecklingsplaner för alla elever.

 Efter en trevlig stund vid fikabordet, åkte jag hemåt igen. Det blev inte raka vägen för jag hade en ologgad cache att leta reda på i Hånger. Den fanns vid ett konstverk invid Hånger kyrka.

 Jag stannade bilen och hoppade ur för att leta. Jag visste att det var en liten nano och det kunde ta tid att hitta en sådan. I loggarna kunde jag läsa att en del tyckte att de hade för stora nävar för att plocka fram cachen ur gömman. Därför anade jag var den var. Jag hade med ficklampan, men trots det kunde jag inte se den. Jag kände med fingrarna och där var den. Den var svart och svår att upptäcka, men nu är den loggad.

 När jag ändå var ute och hade lyckan med mig, tänkte jag fortsätta till en annan gömma åt bredarydshållet. Den fanns vid en gammal motocross- och stockcarbana. När den kom, var vi där och tittade en kväll, maken och jag. Men vi såg inget i skumrasket och maken är ju inte så intresserad så vi åkte hem. Nu var det fullt dagsljus och lättare att granska omgivningarna.

 Jag nollade vid en gammal byggnad med en hel del graffiti på väggarna. Ficklampan kom väl till pass när jag studerade byggnaden både inuti och utanpå. Det blev något varv runt huset. Plötsligt föll min blick på något som inte borde vara där. Det var det redskap som utlovats i beskrivningen. Snart kunde jag lägga vantarna på cachebehållaren och skriva min signatur i loggen. Därefter återställde jag gömman som den ar. Det var en finfin gömma, som jag gärna gett ett favoritpoäng om jag hade haft några kvar.

Sen fortsatte jag till Smålänningen i Bredaryd, men där hade jag ingen lycka. Det jag ville ha tag på, fanns inte eller så passade det inte. Man kan inte ha framgång jämt. Jag återvände till hemmets lugna vrå.

På fredagar är maken på Tonår i Missionskyrkan. Det var han som hade hand om programmet ikväll. Han kom nyss hem och sa att det varit succé. Jag har nämligen hjälpt honom att hitta på en liten annorlunda runda.  maken fick hitta på frågor där svaret var en siffra. Sedan fixade jag QR-koder, skrev ut och laminerade dem. När man skannade koden fick man fram frågan. Det fanns tio koder att skanna. Om man hittade rätt siffror, fick man fram ett mobilnummer att ringa eller sms:a. Det var i alla fall några som klarade det. Min mobiltelefon ringde några gånger ikväll. Sen skickade jag namnet vidare till maken, som väl delade ut priser till de som lyckades. Tänk vad lie teknik kan tillföra.

Nu är det helg igen. Jag har inte bestämt mig för om jag ska åka iväg imorgon eller om jag ska stanna hemma. Vi får väl se. Det räcker om jag bestämmer mig imorgon förmiddag. Mer säger jag inte idag.