Inte min dag

Det här var visst inte min dag. Det var inte ens min vecka. Den började med en del tråkiga besked. Sen fortsatte det med en tråkig händelse. Så ikväll hände nästa grej. Jag tappade min nya kamera och den landade i vattnet. även om jag var snabbt att plocka upp den, så hann den bli fuktig. Först ville den inte gå igång. Jo, den levde för den öppnade sig, men den stängde inte objektivlocket och den ville inte ta bilder. När vi torkat den lite med bilens fläkt, kunde jag ändå ta ett foto men locket vill inte gå igen. Efter lite googlande om fukt i kamera så ligger den nu i en burk med riskorn. Förhoppningsvis ska dessa suga upp all fukt, men det lär ta tid säger de. Vi får väl se. Under tiden får den gamla kameran tjänstgöra eller så får jag sparka igång systemkameran igen. Mobilkameran kan ju duga, men GPS:ens kamera är inget vidare. Tänk så många olika kameror vi bär runt på. Men den bästa kameran av alla är nog våra egna ögon. De bilderna sparas i vårt eget minne.

Ännu en varm dag, tänkte jag när jag vaknade och det redan var varmare än jag önskade. Efter en kort hundpromenad blev det frukost på verandan. Sen gjorde jag inte så mycket mer än att sitta i min gunga och läsa lite, lösa lite korsord, sticka lite. Hunden lade sig vid mina fötter. Han gjorde inte heller så mycket.

Vi tog en liten fotorunda bland trädgårdens rosenbuskar. De blommar för fullt nu men de blommar fort över i den här hettan. Flammentanz är den röda och New Dawn heter den ljust, ljust rosa. Båda är klätterrosor. De andra kommer jag inte ihåg namnen på så här på rak arm.

Många blommor just nu är ljust rosa. Malvorna är jättefina i år. De är höga och översållade av blommor. De sprider sig och jag hittar plantor på fler ställen än där de brukar vara. Jag har fått dem av en gammal hyresvärd för längesen. Han hade plockat frön på Ven och i hans trädgård växte de överallt. Om de får hållas kan det bli så här med.

Vi hjälptes åt alla tre hemmavarande med att laga middag idag. Det blev en enkel carbonara. men ibland är det det enkla som är det goda eller det vackra.

Framåt tidig kväll gick hunden och jag uppåt skogen. Det var kvavt och svettigt. Det blev lite svalare när vi kom till kanalen där träden skuggar. Varje gång vi år förbi där kikar jag inåt skogen på den gröna mattan av björnmossa. Den är så vacker och ser så mjuk och skön ut, men jag vill inte gå på den. Då skulle jag nog sjunka djupt ner.

Det är blå bomullsgarner i korgen. Något annat hade väl varit för varmt att sticka i. Jag försöker göra klart ett UFO. Det är ett linne som jag tickade förra sommaren, men det hann inte bli klart innan sommaren tog slut. Både fram- och bakstycke va färdiga men inte förrän nu har jag sytt ihop dem. Det såg lite konstigt ut i proportionerna. När jag provade det insåg jag att axelbanden var alldeles för långa. Det får jag göra något åt sen.

Linnet var brett och kort, alldeles för kort, tyckte jag. Men jag hade tänkt ut en lösning. Jag plockade upp maskor i nerkanten och förlänger det. Då kan jag ju lika gärna göra en tunika eller varför inte en klänning av linnet. Nu har jag kommit en bit på väg. Det blir ett mönster a la Olgasockarna.

Maken fixade i alla fall bakdäcket till motorcykeln. Han hämtade det hos Stigefeldt i Anderstorp och monterade det hemma på gården. En liten handräckning från mig behövdes och sen var det på plats. Så nu kan vi åka igen om vi får lust.

Till kvällen blev det sen en liten geocachingtur med Katrin och Fredrik. Det är knappt man orkar ge sig ut, men den här cachen vi siktade på var vid Annebergssjön inte långt från badplatsen. Så det kunde ju bli ett litet kvällsdopp efteråt. När vi kom dit, befann sig en familj på platsen med hund och barn. Då fortsatte vi till en annan cache längs vägen på rocknen mellan Bredaryd och Åslarp som också var ologgad. Här hade jag varit och letat när den var ny men fått retirera in i bilen  på grund av alla knott. De fanns kvar även idag men inte lika många. Vi letade en stund innan Fredrik kände något metalliskt. Jag hämtade ett bättre redskap i väskan i bilen och då pillade han fram burken så vi kunde logga den. Den var riktigt väl gömd och klurig. Sen åkte vi tillbaka till Annebergssjön.

Nu hade familjen försvunnit från platsen. De åkte väl hem för att äta kvällsmat och natta små barn. Vi kunde vada ut bland kobbar och skär för att leta efter gömman. Det var inte det lättaste för bottnen var full av hala stenar och dyig så att sandalerna sögs fast i dyn. Fredrik lyckades ta sig ut till skäret och började leta själv först. Efter ett tag lyckades jag klättra på stenarna och vada genom den grunda vassen fram till skäret. Vi letade en bra stund. Katrin kom också vadande genom vattnet och Tess simmade för glatta livet.

Det fanns en ledtråd men först hittade vi inget sådant som ledtråden antydde. Jag funderade och tänkte att det borde kunna vara något sådant... medan jag spanade runt. Då såg jag något som skulle kunna vara det ledtråden antydde. Det var några föremål som såg misstänkta ut. Jag lyfte upp ett av dem och där var gömman. Den var riktigt klurig men så var det en 3/3,5:a också. Skönt att vi hittade den. Fredrik fick hala fram pennan och signera loggremsan.

Sen blev det ett riktigt kvällsdopp åtminstone för Katrin och mig. Vi kastade oss ut i böljorna de blå. egentligen finns det inget bättre sätt att svalka sig i värmen än att slänga sig i en insjö. Betydligt svalare kunde vi åka hemåt igen. Det var premiärdoppet för min del.