Traskat i Tuskebo

Sommaren har definitivt övergått i höst. Vi är inne en bit i september, den första höstmånaden. Många klagar på hösten och regnet som kommer titt som tätt. Egentligen är ju juli och augusti våra nederbördsrikaste månader, men det tänker man väl inte på. Höstmånaderna kan vara soliga och fina, men oftast är vädret ganska omväxlande. Det fick hunden och jag vara med om igår.

I trädgården blommar höstblommorna. Jag köpte en kruka med montbretia för de är så vackra med sina långa stänglar med eldröda blommor i toppen. Höstanemonerna blir fler och fler för varje år. Det gillar jag för de är också vackra med sina rosa kronblad och den gula kransen av ståndare i mitten. Det finns många knoppar som jag hoppas kommer att slå ut några i taget.

Den ryska martornen däremot har det blivit färre av, men några långa taggiga stänglar finns det. Hela växten skimrar i silverblå toner. De är vackra ihop med höstanemonerna.

Arbetsveckan har varit intensiv som vanligt. Torsdagen var extra lång. Mitt schema är ganska hyfsat den här terminen, men torsdagarna är långa. Den här veckan hade vi ingen samling i Mattelyftet att åka på. Vi har textmaterial att studera och uppgifter att lösa på egen hand. På kvällen var det föräldramöte i femman och fyran. Jag var med på femmans möte eftersom jag jobbar i den klassen. Det blev ett trevligt möte och bra samtal. Nästa vecka börjar så utvecklingssamtalen. Jag har mina samtal i sexan.

På fredagar slutar jag tidigare än vanligt. Jag åkte hem strax efter ett för att byta om och hämta hunden. Solen sken och vi kände för en rejäl runda. Jag hade planerat in en ny geocachingrunda den här helgen och det blev redan på fredagens eftermiddag som planerna förverkligades. Jag hade inte ätit lunch i skolan så jag handlade med mig lite ätbart på väg mot målet. Vi åkte västerut och i Anderstorp började det regna. Det fanns en del mörka moln här och där på himlen, men så brukar det vara när de lovat skurar under dagen. Vi fortsatte till Pålabo där Tuskeboleden startade. När vi skulle fika innan vandringen påbörjades kom först lite duggregn och sen större droppar. Vi flyttade in i bilen en stund medan regnskuren drog förbi.

När det slutat smattra på vindrutan, gav vi oss av längs leden. Ljungen blommade vid vägkanten och på mittsträngen längs skogsvägen. Hunden var pigg på att dra iväg och hittade många intressanta ställen att nosa på.

Nu var det inte bara en vandringsled utan också en geocachingrunda vi var ute på. Den första gömman fanns vid Cajsas stuga. Här bodde en riktig krutgumma, som fostrade fyra barn på egen hand, gjorde dagsverken och vandrade till Jönköping för att jobba på tändsticksfabriken. Jag var ju i Jönköping i tisdags men inte hade jag velat gå dit. Vid stugan fanns en infoskylt som berättade om Cajsa.

Idag ser platsen ut så här. Det var ingen stor stuga, men här bodde hon. Gömman fanns en liten bit från själva huset och den hittade vi snabbt. Det var en fin liten gömma i en stil som passade stugan.

Sen fortsatte vi vandringen på skogsvägarna och stigarna. Vi kom ut på ett kalhygge med en del uppvuxet sly. Här hade det funnits två boställen. I sluttningen upp mot älgtornet låg torpet Norrbacka. Här skulle det finnas en jordkällare.

På andra sidan vägen låg Tångberg som var en backstuga med ett riktigt original. Det berättades många historier om Kalle Tångberg. Jag kommer också ihåg flera gamla original från min barndom. Det fanns nog en eller två i varje by. Idag finns det inte så många original. Har vi alla blivit så välanpassade eller finns det fortfarande några kvar?

Lingonen lyste röda i solskenet. De är mogna att plockas nu. Det blir gott om lingon i år. Överallt ser man de röda tuvorna.

Det var inte bara lingonen som lyste röda. Här hade blåbärsbladen övergått till röda hösttoner. Det fanns en hel del blåbär kvar också.

Någon hade glömt kvar sin kikare. Den hängde på en av vägvisarna som talade om vilken håll leden gick. Jag hoppas ägaren hittar den. Den fick hänga kvar på pilen.

På ett ställe spärrades vägen av en nedfallen björk. Det gick bra att krypa under den och komma över på andra sidan. Tur det inte var en gran.

Sticksiga granar och ståtliga tallar fick vi möta vid nästa gömma. De mörka molnen hopade sig på himlen så jag ville leta upp gömman snabbt och gå vidare. Hunden vägrade gå in bland ris och buskar så jag fick gå in i närkamp med de sticksiga granarna själv. Det gav i alla fall lön för mödan.

Vi kom ut på en grusväg som vi följde en bra bit. Till vänster om oss hade vi en mosse. Där hade det inte varit kul att klafsa fram. Det såg riktigt geggigt ut i kanten. Det kom en traktor mot oss på vägen. Föraren vinkade glatt åt oss och vi hälsade glatt tillbaka.

Innan vi kom fram till Tuskebo mötte vi en dam som var ute på promenad. Hon undrade om vi var ute och motionerade. Det stämde ju så jag sa ja. Vi pratade en liten stund innan hunden och jag fortsatte fram till husen. Det var väldigt vackert i Tuskebo. Huset var fint och dahliorna blommade för fullt framför huset.

Vi följde vägen som gick i lite kurvor förbi gården. I hagen efter betade två fina hästar som kom fram till stängslet och följde oss tills hagen tog slut och skogen tog vid.

Nästa gömma berättade om en pottaskeugn mitt i skogen. Jag tog vägen rakt in i skogen mot gömman och såg först inte ugnen. Det var när jag hittat den fina gömman och höll på att logga som jag höjde blicken och fick syn på den. Här tillverkade man pottaska som används vid glastillverkning.

Det var tur att inte gömman fanns "under sten". Det var ett imponerande stenbygge. Mycket skog måste ha gått åt till att framställa pottaskan. Vi fortsatte sedan ut till vägen igen. Där fanns infoskylten om ugnen. Sen gick vi vidare mot nästa gömma.

Det hade bott många intressanta personer i de här trakterna. I Horsmo fanns ett stort vitt hus med flygelbyggnader. Högst upp på det vita huset fanns en spännande klocka som bara hade en visare, men den verkade faktiskt visa rätt tid eller så var vi där vid rätt tid. Här hade det bott en riksdagsman som varit helt emot införandet av folkskolan i Sverige. Vilken tur att han blev nedröstad. Han gjorde väl andra bra saker, men i den här frågan var han fel ute.

Vi vek av in på en mindre väg kantad av en gammal allé. Den har nog varit mycket mäktigare för nu fattades det en del träd i allén.

I hagen låg några damer och vilade intill de gamla stenmurarna. De brydde sig inte om att vi passerade förbi. De följde oss med blicken och låg kvar i lugn och ro. Vi såg väl inte så farliga ut.

En del av de gamla träden hade grenarna alldeles täckta av lavar. Här måste vara fin och ren luft för att de ska trivas så bra.

Ett träd hade en "bulle i magen". Det såg i alla fall ut så. Det var en rejäl vril, som skulle kunna bli en stor skål nån gång. På tal om bulle i magen så såg jag igår meddelandet från Kungahuset att det ska bli en ny liten prins eller prinsessa i början på nästa år. Estelle ska bli storasyster. Jag gillar inte kungahuset som företeelse, men jag gillar Victoria. Kan hon inte ställa upp som president i stället? Fast jag är inte så förtjust i presidentvalskampanjer heller. Så länge som det funkar någorlunda så får det väl gärna vara som det är då.

En kort bit från Horsamo kom vi fram till ett annat ställe med intressanta tidigare invånare. Vid Fållen  bodde Brita som lärde sig läsa och skriva på egen hand och sedan lärde barnen i bygden samma sak. Undrar vad riksdagsmannen tyckte om det. Grannen öppnade skola. Hennes medhjälpare och man blev sedan folkskollärare, den förste i Villstad socken. Här kände jag mig hemma och besläktad. Det kanske var det gemensamma skrået som gjorde det. Vi satte oss för att vila en stund på bänken. Det kunde behövas en liten vattenpaus och lite godis. Hundgodis till hunden och lakritsbit till mig. Sen letade vi upp den fina gömman innan vi vandrade vidare.

Leden går genom två socknar. Den startade i Våthult och fortsatte i Villstad. Precis när vi passerade gränsen på väg tillbaka in i Våthult började det regna igen. Våthult gjorde verkligen skäl för namnet den här dagen. Trots regnet letade vi upp gömman som fanns på gränsen mellan socknarna. Det var en rolig gömma och jag förstod direkt var den fanns gömd.

Vi traskade vidare längs skogsvägarna tills vi kom fram till Tuskebosjön. Här hade man avverkat skog och vägarna bar spår efter skogsmaskinernas framfart. Tidigare geocachare som loggat hade sett maskinerna i aktion, men nu var de väl klara med arbetet.

Det fanns en trevlig sittbänk med utsikt över sjön, men vi brydde oss inte om att prova den i regnet. I stället letade jag upp gömman vid Väckebacken. Det var den sista gömman längs leden och nu hade vi alla siffror vi behövde till bonusgömman.

Vi skyndade vidare längs de spåriga och leriga skogsvägarna. Regnet gjorde det inte bättre Vi halkade framåt på väg tillbaka till parkeringen. Det hade gärna fått vara några fler gömmor här på slutet för det var en bra bit kvar.

Som tur var kom solen tillbaka på slutet. Vägen gick fram till Pålabo där vi svängde ner mot parkeringen. Strax innan gården blev vi omkörda av en cyklist som var ute och tränade. Vi mötte också en man vid gården och hejade på honom. Bygden var alltså väl befolkad.

Hur gick det då med bonusgömman. Jo, vi hittade den med. Koordinaterna förde mig in bland ormbunkarna men där fanns ingen gömma.

Sen letade jag ett tag bland ljungen. Den växte i stora ruggar som lyste lila i solskenet. Men någon burk gömde sig inte här.

Till slut tittade jag lite noggrannare på ett av ställena där jag började leta och där var den. Ibland är det bättre att strunta i GPS:en och bara gå på ledtråd och intuition.

Här och där bland träden hittade vi olika redskap och maskiner halvt dolda. Här var det en bikupa men det verkade inte finnas några bin i den. Vi var trötta efter vandringen och satte oss i bilen för att fara vidare. Åtta gömmor hade vi hittat. Jag behövde fyra till för att nå 3900. Några till borde vi kunna leta upp i de här trakterna.

Det blev lite farande kors och tvärs på för mig ganska okända vägar. Vi besökte några gömmor som vi inte kunde logga. En del kräver lite teknik och lite klurande. Inget av det funkar bra för mig när jag är trött, blöt, kall och lite småhungrig. Jag har inget tålamod med trilskande teknik. Klura brukar jag vara bra på, men det räcker inte alltid. Synd att inte maken gillar geocaching. Han är teknisk och gillar också klurigheter. Vi hittade i alla fall tre gömmor till. En av dem var Mitt på Nissastigen. Det var en rolig gömma men löstes lätt med hjälp av skogens redskapsbod.

En annan gömma vill jag nog helst glömma. Det var den sytligaste plats jag letat på någonsin, tror jag. Kom alla mina kycklingar var namnet på gömman. Kom inte hit, skulle jag säga. Jag parkerade vid rastplatsen och gav mig in i skogen ner mot Nissan till. Där mötte mig en skitäcklig syn. Hela skogen var en stor toalett. Här ville man verkligen inte pilla på allt. Sådana här gömmor ska man nog undvika.

Den sista i raden blev en enkel kyrkcache vid Burseryds kyrka. Som jag brukar säga, borde alla rundor ha med en kyrkcache. Så blev det idag. Burken satt lite långt in, men det räckte med en pinne som jag hittade på marken för att få ut den.

Vi besökte en gömma till men där lyckades vi inte hitta vad vi sökte. Det började bli kyligare och markdimman drog fram. Så vi vände nosen hemåt. Nummer 3900 får letas upp en annan dag. Jag har ju några kvar på närmare håll. Men idag blev det inget letande. Det har regnat nästan hela dagen så jag välde rätt dag för att vandra igår. Idag fyllde vi på förråden och lagade lasagne. Sen blev det mest lite småpyssel.

Höstresa i duggregn

En selfie i provhytten hör väl inte till vanligheterna i den här bloggen. Egentligen var det tröjan jag ville ta ett foto av men den blev lite mörk. I helgen stickade jag klart den ärmlösa tröjan i Manos Silk Blend. Den var skön att ha på sig den här kalla och fuktiga tisdagen. Särskilt som jag åkt på en liten höstförkylning. Tisdagen hade jag ett återbesök på Hälsokliniken i Jönköping inbokat och det ville jag inte missa. Efteråt fikade jag på A6 och shoppade ett par nya byxor. Jag upptäckte att mina gamla jeans var väldigt tunna i rumpan och att jag riskerade att spräcka dem när som helst. Så ett par nya i samma modell införskaffades.

När jag efter skoldagens slut rattade bilen norrut, var det lite köer på E4:an söder om Råslätt. Jag var inte säker på om de hade försvunnits tills jag skulle åka tillbaka så jag tog en annan väg hemåt. Jag hade några gömmor att logga i Rogberga. Den första låg vid Rogberga kyrka eller snarare hängde. Petröret var dessvärre alldeles tomt, men som tur var hade jag reservdelar med mig och kunde donera en ny logglista till gömman.

Vid klart väder är det nog vacker utsikt vid gömman, men den här dagen var vberkligen grå och mulen. Det duggregnade titt som tätt så man blev blöt bara man stack ut nosen. Åkrarnas säd mognar, men skördetröskan fick stå still på andra sidan vägen. Det var väl för blött för att tröska. Solrosorna sken mot mig i stället för den icke närvarande solen.

Nästa gömma hittade jag vid Fågeltornet i Riddersberg. Det var inget stort torn, men så var inte sjön heller så stor. Inga fåglar syntes till. De hade kanske redan flyttat söderut. Ett och annat fågelsträck har varit synligt på sistone.

Gömman var lätt att hitta med beskrivningens hjälp. Här lämnade jag av en liten TB-åsna som vill ut och resa. Jag tog med den från fikaeventet i Boatorp.

Sen klättrade jag upp i själva tornet och kollade på utsikten. Det var nog inte så välbesökt. Spindelväven hängde i hörnen och slyet växte upp genom golvbrädorna. Näten samlade upp duggregnets droppar och fick dem att glittra som diamanter.

Från Riddersberg kan man köra en liten trevlig men krokig väg över till Barnarp. Sedan tar man sig lätt söderut mot Lovsjö. I stället för att ta E4:an svängde jag av på RV30 men jag körde inte så långt på den. Snart svängde jag av in på en mycket mindre väg där det skulle finnas en runsten.

Stenen i sig var rätt spännande för den var svårtydd. Det är inte alltid så lätt att förstå vad människor för tusen år sedan ristade in i stenarna. Skylten bredvid var betydligt lättare att förstå och den gav mig den siffra jag behövde för att få fram de rätta koordinaterna till multigömman Rasasten.

Intill runstenen flöt Lagan förbi. Här uppe var den inte så bred. Den samlar på sig betydligt mycket mer vatten längre ner i loppet. Alla floder har ju en början.

Jag hittade den gamla burken. Den var lite fuktig och loggboken luktade mögel, men det gick fortfarande att skriva i den. Gömman var inte så välbesökt. Bara tre besök på tio månader.

På vägen, som mest var en skogskörväg, fann jag denna häftiga sten. Jag hämtade bilen och fortsatte in på skogsvägen för det skulle finnas en gömma till 500 meter längre in.

Det fanns inte något bra ställe att vända bilen på så jag fick köra förbi och kom fram till en grind. På andra sidan kunde man vända. Så jag öppnade grinden och körde igenom, vände bilen och körde tillbaka innan jag stängde igen. Det var först då jag skulle stänga grinden jag såg att det faktiskt fanns kreatur lite längre bort. Vilken tur att de inte passade på att smita ut medan jag manövrerade bilen. Men de var nog lite slöa i det trista vädret.

Gömman skulle finnas vid en gammal bro över Lagan. Det var besvärligt att ta sig dit och blött i gräset när jag tog mig fram till den. Det var svårt att se vilken sida gömman fanns på. Där var också hala stenar med mossa på och rejäla nivåskillnader. Jag har ju lite dåliga erfarenheter av blöta stenar med mossa. Det kändes inte så lockade att klättra ned och leta så jag avstod och gick tillbaka till bilen i stället. Jag vill inte bryta handleden igen, särskilt inte när jag var ute på egen hand.

I stället for jag vidare till Masten. Här var det också rejält blött i det höga gräset. Jag fick ta mig fram förbi både lövsly och små barrträd som alla dignade av vattendroppar. Men lingonen var röda och mogna att plockas.

Trots en exakt ledtråd fick jag leta lite för jag förstod inte riktigt vad den syftade på. Koordinaterna brukar inte heller vara så tillförlitliga intill master. Till sist anade jag var den fanns och visst hade jag rätt.

När jag kom tillbaka ut till vägen där bilen stod fulparkerad, var jag alldeles dyngsur både om byxorna, skorna och strumporna. Det hade gått att vrida ur den så mycket hade de sugit upp av vätan. Jag hade extra ombyte med mig, men det var bättre att fortsätta en stund till. Annars hade nog ombytet också blivit genomblött. Värme och fullt blås i bilen fick påbörja torkningen.

Efter en kort färd på RV30 svängde jag av mot Rastad och Fängen. Jag tänkte inte logga Fängenrundan den här dagen, men det fanns någon intressant gömma här inåt som jag gärna ville besöka. Först kom jag till Brottsplats Krängshultsvägen. Jag hade gissat rätt på vad namnet antydde. Det tog en liten stund att lokalisera burken för det fanns många möjliga gömställen att leta på. När de mest uppenbara undersökts utan resultat, fastnade blicken på burkens lite ovanliga placering.

Jag körde sedan söderut på västra sidan om Fängen. Det blev en liten promenad fram till Kvarteret Skogen för jag ville inte blockera vägarna medan jag letade upp denna trevliga gömma. Jag hade sett den på bild tidigare förmodligen i någon blogg. Här gick jag på lägenhetsvisning i de tomma holkarna. Alla fåglar hade väl dragit söderut för tomt var det. Det var bara en som hade en liten burk med gästbok att logga.

En annan enkel gömma fanns mitt i en korsning i skogen. Där hade jag varit förut en gång för längesen men då inte hittat någon burk. Det hade kört bilar förbi både kors och tvärs så det var svårt att leta ostört. Den här gången var burken på plats och hittates enkelt utan nyfikna ögon som iakttog mig. Kryss 1 eller 2 måste ha varit borta förra gången. Annars borde jag ha funnit den.

Den ensamma tallen reste sig över omgivningarna. Den slog väl nästan i de grå molnen som hängde över oss och släppte ifrån sig små finfördelade droppar. Duggregnet fortsatte och verkade inte vilja avta.

När jag kom ut på vägen mot Vaggeryd, visste jag att det fanns några gömmor som jag hoppat över vid tidigare besök. En fanns på andra sidan järnvägen vid Mölna. Jag parkerade vid en ficka med postlådor och promenerade mot gömman.

Inget tåg passerade medan jag var där, men det gäller förstås att se upp för de kommer fort när de väl kommer. Jag skyndade mig över spåret och in i skogen.

Här hittade jag också det förhatliga långa gräset som innehöll så mycket väta. Byxorna hade börjat torka upp lite i bilen, men nu var det dags att blöta ned dem igen. Jag nollade mitt i en glänta och där borde burken inte finnas. Det fanns en samling täta granar och jag tänkte "Snälla, inte där!" Men det var precis där den var. Det var bara att tränga sig fram genom de vattendrypande grangrenarna.

En bit bort på andra sidan vägen intill en sjö skulle det finnas en Luring. Jag var ju redan blöt, men jag avstod ändå från badet. Jag tog stigen längs stranden mot gömman.

Lite lurig var den allt, men jag hittade gömman utan problem. Man stöter på många konstiga saker när man är ute och geocachar.

Dagens sista gömma besökte jag vid Sågen mitt i skogen. Det var nog tur att det inte fanns några hus i närheten för det kändes lite för privat för att smyga runt här med ficklampa om det hade varit nära människornas hus. Nu kunde jag leta ostörd. Det tog ändå en stund  att hitta den lilla välgömda burken.

Här fanns en del spännande maskiner och utrustning att titta på. Sågen verkade nästan användas lite då och då.

Tomma tunnor skramlar mest, sägs det ju. Magen började kännas lite tom så efter detta fynd åkte jag direkt hemåt. Jag behövde få av mig de blöta paltorna och skorna och sätta på mig lite torra kläder. En kopp varmt te skulle sitta fint och kanske en macka till den. Tio gömmor blev resultatet av dagens runda och det var jag väldigt nöjd med.

Det kom några skurar även idag på onsdagen, men det blev inte samma väta som duggregnet igår. På kvällen ville hunden förstås ut på en sista runda. jag föreslog maken att vi kunde åka ned till Kvarnagården och kolla in det nya vindskyddet där och samtidigt rasta hunden och oss själva. Han hakade på. Vi kom fram till platsen där vi lade i kanoten för några år sedan när vi FTF:ade Över fåran. Här hade de ställt i ordning. Nu var det enkelt att lägga i eller ta upp flytetygen här.

Det nya vindskyddet var rejält och det fanns både bord, bänkar och en enkel grillplats. Hit kunde man ta med sig scouterna eller tonåringarna och grilla korv tillsammans. Eleverna skulle också älska en utflykt hit. Det går ju cykla från Forsheda och hit till Kvarnagården.

Kanotleden delinvigdes i söndags när vi inte var hemma. Nån dag ska vi väl ta med kanoten och testa leden. I lördags kväll publicerades en ny gömma av 1000sjöar, Kanotled Storån, Lyft Forsheda kvarn. Jag ville inte ge mig ut på jakt mitt i natten och på morgonen såg jag att den hade hittats vid halv tre-tiden. Vi hade annat för oss i söndags, men idag kunde jag leta upp den lilla burken och logga cachen. Den var väl gömd och det var fingertopparna som fanns den efter en stunds letande.

Maken tog hunden med sig och gick en bit bort mot gårdens byggnader. När han växte upp bodde hans bästa kompis här så han var ofta här och lekte. De var med om många spännande och ibland säkert lite farliga äventyr i Kvarnagården. Det hade ändrat sig en hel del, sa han. Nya byggnader hade rests och andra hade försvunnit. Men så är livets gång. Det förändras ständigt. Det är väl därför som det är så spännande att leva. Det blir inte alltid som tänker sig och vi kan inte alltid planera det som vi vill. Vi har bara ett liv och det gäller att ta vara på det.