Traskat i Tuskebo

Sommaren har definitivt övergått i höst. Vi är inne en bit i september, den första höstmånaden. Många klagar på hösten och regnet som kommer titt som tätt. Egentligen är ju juli och augusti våra nederbördsrikaste månader, men det tänker man väl inte på. Höstmånaderna kan vara soliga och fina, men oftast är vädret ganska omväxlande. Det fick hunden och jag vara med om igår.

I trädgården blommar höstblommorna. Jag köpte en kruka med montbretia för de är så vackra med sina långa stänglar med eldröda blommor i toppen. Höstanemonerna blir fler och fler för varje år. Det gillar jag för de är också vackra med sina rosa kronblad och den gula kransen av ståndare i mitten. Det finns många knoppar som jag hoppas kommer att slå ut några i taget.

Den ryska martornen däremot har det blivit färre av, men några långa taggiga stänglar finns det. Hela växten skimrar i silverblå toner. De är vackra ihop med höstanemonerna.

Arbetsveckan har varit intensiv som vanligt. Torsdagen var extra lång. Mitt schema är ganska hyfsat den här terminen, men torsdagarna är långa. Den här veckan hade vi ingen samling i Mattelyftet att åka på. Vi har textmaterial att studera och uppgifter att lösa på egen hand. På kvällen var det föräldramöte i femman och fyran. Jag var med på femmans möte eftersom jag jobbar i den klassen. Det blev ett trevligt möte och bra samtal. Nästa vecka börjar så utvecklingssamtalen. Jag har mina samtal i sexan.

På fredagar slutar jag tidigare än vanligt. Jag åkte hem strax efter ett för att byta om och hämta hunden. Solen sken och vi kände för en rejäl runda. Jag hade planerat in en ny geocachingrunda den här helgen och det blev redan på fredagens eftermiddag som planerna förverkligades. Jag hade inte ätit lunch i skolan så jag handlade med mig lite ätbart på väg mot målet. Vi åkte västerut och i Anderstorp började det regna. Det fanns en del mörka moln här och där på himlen, men så brukar det vara när de lovat skurar under dagen. Vi fortsatte till Pålabo där Tuskeboleden startade. När vi skulle fika innan vandringen påbörjades kom först lite duggregn och sen större droppar. Vi flyttade in i bilen en stund medan regnskuren drog förbi.

När det slutat smattra på vindrutan, gav vi oss av längs leden. Ljungen blommade vid vägkanten och på mittsträngen längs skogsvägen. Hunden var pigg på att dra iväg och hittade många intressanta ställen att nosa på.

Nu var det inte bara en vandringsled utan också en geocachingrunda vi var ute på. Den första gömman fanns vid Cajsas stuga. Här bodde en riktig krutgumma, som fostrade fyra barn på egen hand, gjorde dagsverken och vandrade till Jönköping för att jobba på tändsticksfabriken. Jag var ju i Jönköping i tisdags men inte hade jag velat gå dit. Vid stugan fanns en infoskylt som berättade om Cajsa.

Idag ser platsen ut så här. Det var ingen stor stuga, men här bodde hon. Gömman fanns en liten bit från själva huset och den hittade vi snabbt. Det var en fin liten gömma i en stil som passade stugan.

Sen fortsatte vi vandringen på skogsvägarna och stigarna. Vi kom ut på ett kalhygge med en del uppvuxet sly. Här hade det funnits två boställen. I sluttningen upp mot älgtornet låg torpet Norrbacka. Här skulle det finnas en jordkällare.

På andra sidan vägen låg Tångberg som var en backstuga med ett riktigt original. Det berättades många historier om Kalle Tångberg. Jag kommer också ihåg flera gamla original från min barndom. Det fanns nog en eller två i varje by. Idag finns det inte så många original. Har vi alla blivit så välanpassade eller finns det fortfarande några kvar?

Lingonen lyste röda i solskenet. De är mogna att plockas nu. Det blir gott om lingon i år. Överallt ser man de röda tuvorna.

Det var inte bara lingonen som lyste röda. Här hade blåbärsbladen övergått till röda hösttoner. Det fanns en hel del blåbär kvar också.

Någon hade glömt kvar sin kikare. Den hängde på en av vägvisarna som talade om vilken håll leden gick. Jag hoppas ägaren hittar den. Den fick hänga kvar på pilen.

På ett ställe spärrades vägen av en nedfallen björk. Det gick bra att krypa under den och komma över på andra sidan. Tur det inte var en gran.

Sticksiga granar och ståtliga tallar fick vi möta vid nästa gömma. De mörka molnen hopade sig på himlen så jag ville leta upp gömman snabbt och gå vidare. Hunden vägrade gå in bland ris och buskar så jag fick gå in i närkamp med de sticksiga granarna själv. Det gav i alla fall lön för mödan.

Vi kom ut på en grusväg som vi följde en bra bit. Till vänster om oss hade vi en mosse. Där hade det inte varit kul att klafsa fram. Det såg riktigt geggigt ut i kanten. Det kom en traktor mot oss på vägen. Föraren vinkade glatt åt oss och vi hälsade glatt tillbaka.

Innan vi kom fram till Tuskebo mötte vi en dam som var ute på promenad. Hon undrade om vi var ute och motionerade. Det stämde ju så jag sa ja. Vi pratade en liten stund innan hunden och jag fortsatte fram till husen. Det var väldigt vackert i Tuskebo. Huset var fint och dahliorna blommade för fullt framför huset.

Vi följde vägen som gick i lite kurvor förbi gården. I hagen efter betade två fina hästar som kom fram till stängslet och följde oss tills hagen tog slut och skogen tog vid.

Nästa gömma berättade om en pottaskeugn mitt i skogen. Jag tog vägen rakt in i skogen mot gömman och såg först inte ugnen. Det var när jag hittat den fina gömman och höll på att logga som jag höjde blicken och fick syn på den. Här tillverkade man pottaska som används vid glastillverkning.

Det var tur att inte gömman fanns "under sten". Det var ett imponerande stenbygge. Mycket skog måste ha gått åt till att framställa pottaskan. Vi fortsatte sedan ut till vägen igen. Där fanns infoskylten om ugnen. Sen gick vi vidare mot nästa gömma.

Det hade bott många intressanta personer i de här trakterna. I Horsmo fanns ett stort vitt hus med flygelbyggnader. Högst upp på det vita huset fanns en spännande klocka som bara hade en visare, men den verkade faktiskt visa rätt tid eller så var vi där vid rätt tid. Här hade det bott en riksdagsman som varit helt emot införandet av folkskolan i Sverige. Vilken tur att han blev nedröstad. Han gjorde väl andra bra saker, men i den här frågan var han fel ute.

Vi vek av in på en mindre väg kantad av en gammal allé. Den har nog varit mycket mäktigare för nu fattades det en del träd i allén.

I hagen låg några damer och vilade intill de gamla stenmurarna. De brydde sig inte om att vi passerade förbi. De följde oss med blicken och låg kvar i lugn och ro. Vi såg väl inte så farliga ut.

En del av de gamla träden hade grenarna alldeles täckta av lavar. Här måste vara fin och ren luft för att de ska trivas så bra.

Ett träd hade en "bulle i magen". Det såg i alla fall ut så. Det var en rejäl vril, som skulle kunna bli en stor skål nån gång. På tal om bulle i magen så såg jag igår meddelandet från Kungahuset att det ska bli en ny liten prins eller prinsessa i början på nästa år. Estelle ska bli storasyster. Jag gillar inte kungahuset som företeelse, men jag gillar Victoria. Kan hon inte ställa upp som president i stället? Fast jag är inte så förtjust i presidentvalskampanjer heller. Så länge som det funkar någorlunda så får det väl gärna vara som det är då.

En kort bit från Horsamo kom vi fram till ett annat ställe med intressanta tidigare invånare. Vid Fållen  bodde Brita som lärde sig läsa och skriva på egen hand och sedan lärde barnen i bygden samma sak. Undrar vad riksdagsmannen tyckte om det. Grannen öppnade skola. Hennes medhjälpare och man blev sedan folkskollärare, den förste i Villstad socken. Här kände jag mig hemma och besläktad. Det kanske var det gemensamma skrået som gjorde det. Vi satte oss för att vila en stund på bänken. Det kunde behövas en liten vattenpaus och lite godis. Hundgodis till hunden och lakritsbit till mig. Sen letade vi upp den fina gömman innan vi vandrade vidare.

Leden går genom två socknar. Den startade i Våthult och fortsatte i Villstad. Precis när vi passerade gränsen på väg tillbaka in i Våthult började det regna igen. Våthult gjorde verkligen skäl för namnet den här dagen. Trots regnet letade vi upp gömman som fanns på gränsen mellan socknarna. Det var en rolig gömma och jag förstod direkt var den fanns gömd.

Vi traskade vidare längs skogsvägarna tills vi kom fram till Tuskebosjön. Här hade man avverkat skog och vägarna bar spår efter skogsmaskinernas framfart. Tidigare geocachare som loggat hade sett maskinerna i aktion, men nu var de väl klara med arbetet.

Det fanns en trevlig sittbänk med utsikt över sjön, men vi brydde oss inte om att prova den i regnet. I stället letade jag upp gömman vid Väckebacken. Det var den sista gömman längs leden och nu hade vi alla siffror vi behövde till bonusgömman.

Vi skyndade vidare längs de spåriga och leriga skogsvägarna. Regnet gjorde det inte bättre Vi halkade framåt på väg tillbaka till parkeringen. Det hade gärna fått vara några fler gömmor här på slutet för det var en bra bit kvar.

Som tur var kom solen tillbaka på slutet. Vägen gick fram till Pålabo där vi svängde ner mot parkeringen. Strax innan gården blev vi omkörda av en cyklist som var ute och tränade. Vi mötte också en man vid gården och hejade på honom. Bygden var alltså väl befolkad.

Hur gick det då med bonusgömman. Jo, vi hittade den med. Koordinaterna förde mig in bland ormbunkarna men där fanns ingen gömma.

Sen letade jag ett tag bland ljungen. Den växte i stora ruggar som lyste lila i solskenet. Men någon burk gömde sig inte här.

Till slut tittade jag lite noggrannare på ett av ställena där jag började leta och där var den. Ibland är det bättre att strunta i GPS:en och bara gå på ledtråd och intuition.

Här och där bland träden hittade vi olika redskap och maskiner halvt dolda. Här var det en bikupa men det verkade inte finnas några bin i den. Vi var trötta efter vandringen och satte oss i bilen för att fara vidare. Åtta gömmor hade vi hittat. Jag behövde fyra till för att nå 3900. Några till borde vi kunna leta upp i de här trakterna.

Det blev lite farande kors och tvärs på för mig ganska okända vägar. Vi besökte några gömmor som vi inte kunde logga. En del kräver lite teknik och lite klurande. Inget av det funkar bra för mig när jag är trött, blöt, kall och lite småhungrig. Jag har inget tålamod med trilskande teknik. Klura brukar jag vara bra på, men det räcker inte alltid. Synd att inte maken gillar geocaching. Han är teknisk och gillar också klurigheter. Vi hittade i alla fall tre gömmor till. En av dem var Mitt på Nissastigen. Det var en rolig gömma men löstes lätt med hjälp av skogens redskapsbod.

En annan gömma vill jag nog helst glömma. Det var den sytligaste plats jag letat på någonsin, tror jag. Kom alla mina kycklingar var namnet på gömman. Kom inte hit, skulle jag säga. Jag parkerade vid rastplatsen och gav mig in i skogen ner mot Nissan till. Där mötte mig en skitäcklig syn. Hela skogen var en stor toalett. Här ville man verkligen inte pilla på allt. Sådana här gömmor ska man nog undvika.

Den sista i raden blev en enkel kyrkcache vid Burseryds kyrka. Som jag brukar säga, borde alla rundor ha med en kyrkcache. Så blev det idag. Burken satt lite långt in, men det räckte med en pinne som jag hittade på marken för att få ut den.

Vi besökte en gömma till men där lyckades vi inte hitta vad vi sökte. Det började bli kyligare och markdimman drog fram. Så vi vände nosen hemåt. Nummer 3900 får letas upp en annan dag. Jag har ju några kvar på närmare håll. Men idag blev det inget letande. Det har regnat nästan hela dagen så jag välde rätt dag för att vandra igår. Idag fyllde vi på förråden och lagade lasagne. Sen blev det mest lite småpyssel.