Hurra för våren! (och de andra årstiderna)

För en stund sedan kom jag hem från valborgsmässofirandet i hembygdsparken. Det var ingen stor brasa och ingen stor samling människor. Medelåldern var ganska hög. De flesta av de yngre forshedaborna var nog på cirkusföreställningen som av tradition går av stapeln samma dag.

Jag brukar inte vara med och sjunga i kören, men i år blev jag övertalad. Forsheda samlade körer skulle sjunga in våren. Vi har ingen permanent kör i Missionskyrkan, men kan utan vidare få ihop ett gäng som sjunger riktigt bra för att öva så lite. Kyrkokören och ytterligare en kör som kallas Tongångarna övar däremot regelbundet. Jag kunde inte vara med på de båda övningstillfällena. Det första visste jag inte om och vid det andra hade jag gäster hemma hos mig. Det är tur att man har en hel del erfarenhet av körsång och även av de traditionella vårsångerna. Lite enklare blir det också om man är van vid att läsa noter och sjunga rakt av. Det fick jag lära mig för längesen när jag sjöng i Jönköpings kammarkör.

Vi hade i alla fall ett "genrep" på ett av ortens äldreboende. Sedan var det dags att ta ton i hembygdsparken. Brasan tändes och kören klev upp på den nybyggda scenen. "Vintern ra..." gick väl bra. Därefter talade det nya kommunalrådet i Värnamo och vi hurrade för våren. Så fick kören ta vid igen och sjunga flera vårsånger. Det gick hyfsat med de flesta vårsångerna ända till den sista sången på repertoaren. "Sköna maj" skulle avsluta konserten. På något sätt lyckades vi hamna snett. Trots att vi kämpade tappert började alla i kören skratta åt den egna falsksången. Publiken drog väl på smilbanden, men gapskrattade i alla fall inte. Det var ju hänsynsfullt. Vi började om. Samma sak igen. Alla började skratta på samma ställe. Tredje gången gillt. Vi kämpade oss igenom hela sången ända till "Välkommen sköna maj! Välkommen sköna maj!" Äntligen tog vi oss igenom. Det här valborgsfirandet lär vi inte glömma.

Efteråt kunde man köpa korv med bröd, men vi åkte hem. Jag hade gjort en smarrig kycklingröra att avnjutas med bakad potatis. Lite festligt kan man väl ha på valborgsmässoafton.

Den här dagen brukar väl talen ofta handla om naturen och våra underbara årstider. Visst är det fantastiskt med fyra årstiden. När vi tröttat på en årstid, kommer nästa. Alla har sin favoritårstid, men jag gillar allihopa. Varje årstid har sina fördelar. På våren älskar jag den skira grönskan och allt som gror och växer. Våren spritter av liv. Sommaren är skön på sitt sätt med ledighet, sol och bad. Egentligen är jag ingen stor badfantast. Jag gillar inte havsbad. Saltet kliar. Men en insjö eller en å och en kanot säger jag inte nej till. Sen kommer hösten med både regniga och klara dagar. Hösten är praktfull med sina färgkaskader. Man kan börja bona in sig igen med en stor mugg te och en trevlig bok. När vintern och snön kommer, känns det ibland som en befrielse från regn och rusk. Dagarna med rimfrost eller sol över snöklädda marker är oerhört vackra. Ja, "allt har sin tid", som det står i Predikaren. Jag tror inte att jag skulle kunna bo där det inte finns mer än en årstid. Inte ens två, regntid och torrtid, räcker för mig. Fyra ska det vara.

"Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut." (Pred 3:11) Jag tror att vi njuter så av naturen och årstidernas växlingar därför att vi anar ett sammanhang där vi hör hemma. Vi anar, men förstår inte helt. Det finns fortfarande utrymme för förundran. Den dagen vi inte kan förundras är det nog ute med oss. När vi slutar förundras över något, tappar vi respekten för det och då är exploatering och hänsynlöst utnyttjande nära till hands. Så länge vi förundras, kan vi förvalta vårt skapelsearv med omtanke och hänsyn. Därför behöver vi inte kunna förklara allt. Vi behöver mysteriet.

Foto: Inga M Johansson

Trädkramare

När vi flyttade hit till Rannäs för drygt 17 år sedan, fanns det en stor lönn mitt i trädgården. Den stod där som ett vårdträd, planterat av någon för länge sedan. Den var kanske inte så vacker, men den var älskat av många. Jag älskade att sitta under lönnen på somrarna, när solen gassade och det blev för varmt att jobba i solen. Grenverket silade solljuset lagom mycket. Där brukade jag sitta och läsa en bra bok.

Det var fler som älskade lönnen. Bin och andra insekter älskade lönnens blommor. Vid den här tiden på året brukade det surra av liv i trädkronan. Ett tag senare kunde man se alla lönnäsorna som spreds ut över trädgården. En del grodde i mina rabatter. Fåglar och ekorrar brukade också tycka om den gamla lönnen. Där fann de mat och skydd.

Idag finns den inte mer - lönnen. Den blev dålig och vi riskerade att den skulla falla av sig själv vid en höststorm. Därför sågade vi ner den och nu finns bara en stubbe kvar. Det kändes inte bra, men förr eller senare måste det ske. Som tur är har vi fler stora träd runt gården, lönnar, ekar och en stor ask. Vi har planterat ett nytt träd i närheten av stubben. Det blev inte en lönn, men ett körsbärsträd.

Jag har alltid gillat träden. Det är kanske därför jag älskar att gå i skogen. Träd är så majestätiska. De skapar bra livsbetingelser för så många individer. De ger oss frukter och nötter att äta, skugga under lövverket, virke till hus och möbler, ved för värme, syre för våra lungor och mycket mer. De är viktiga för vår och andra varelsers överlevnad. Krama ett träd och känn att du hör hemma här.

Träden växer i många år på samma plats djupt rotade i myllan. De påminner mig om att växande tar tid. De sträcker sina löv upp mot solen. De talar om för mig att jag också behöver vara både djupt rotad i livet och sträcka mig upp mot ljuset. Det är bara då jag kan klara stormarna i livet och växa som människa. "Ni har lärt känna herren Kristus Jesus, lev då i honom, med rot och grund i honom, allt fastare i den tro som ni har undervisats i, och låt er tacksamhet överflöda." (Kol 2:6-7)

Den gamla eken

Den gamla eken lyfter sin krona mot solen.

Löven sjuder av liv.

Den sträcker sina rötter mot vattnet.

Stammen sjuder av liv.

Lika mycket rotad i solen som i jorden

står den där och sjuder av liv,

den gamla eken.

Båda rotsystemen har samma uppgift -

att täcka en så stor kontaktyta som möjligt

mot livets källor,

vattnet och solen.

Var har jag mina källor till liv?

Hur ser mina kontaktytor ut?

Du, Gud, är livets källa.

Du är grunden för allt.

Du omsluter mig på alla sidor.

Din kontaktyta mot mig är total.

Ef 3:16-21

Foto: Inga M Johansson

Damen vid dammen

För ett tag sedan lovade jag bilder från min trädgårdsdamm. Här är några bilder och iakttagelser från damen vid dammen, alltså från mig.

Under flera år drömde jag om en damm i vår trädgård. Så för två år sedan skulle vi anlita någon som hade en liten grävmaskin för att utföra grävningar på gården. Då passade vi på att gräva ett stort hål där dammen skulle vara. Förra året gjorde vi i ordning den. Vi grävde och jämnade till botten, lade ut dammduken och förankrade den med stenar. Sedan fyllde vi på vatten. Men jobbet var ju inte slut med det. Jag fortsatte att gräva runt dammen för att kunna plantera mina växter. Jag skapade en sumpzon i ena kanten. Det tog flera veckor. Sen fick växterna fortsätta sitt arbete att fylla ut den kala jorden. På höstkanten var det riktigt frodigt. Nu ser de ganska kalt ut igen. Men det syns att växterna är på väg upp ur jorden för att breda ut sina grönskande blad och underbara blommor.

Redan de första dagarna med vatten i dammen märkte vi att nya djurarter hittade in på gården. Insekterna var nog först. Skräddarna sprang omkring på vattenytan och dykarna simmade nere i dammen. Snart upptäckte vi en och annan groda vid dammkanten. katterna och hunden var också intresserade. Hunden älskade att slänga i sin boll i dammen så att jag fick ta fram krattan och fiska upp den. Än har han inte trillat i. En av de roligaste händelserna med djuren vid dammen inträffade igår. Jag satt vid datorn på mitt skrivbord och tittade ut. Då fick jag syn på en flock starar på gräsmattan. Plötsligt är det ett par av dem som hoppar ner i dammen vid den grundre sumpzonen och börjar bada. De flaxar med vingarna och skvätter omkring sig. De verkar ha väldigt roligt. Sen flög de upp i äppelträdet och skakade av sig vattnet. Det såg så roligt ut att jag måste skratta och ropa på maken att komma och titta.

Jag kan inte så mycket om dammar, men jag har läst på i böcker och sökt på nätet. Man lär sig efterhand. det som inte blir bra får man göra om. men jag ångrar inte att jag planterade en röd näckros på det djupaste stället i dammen. Den blommade redan förra sommaren. På plantskolan sa de att man kunde ta upp den över vintern. Jag skulle kunna förvara den i potatiskällaren. Men jag kunde också chansa på att den klarade vintern. Det verkade så krångligt att plocka in den, så jag chansade. Vad jag kan se verkar den ha klarat sig och jag kanske kan se fram emot nya blommor så småningom.

En damm är så rofylld. Man blir lugn av att sitta och lyssna på porlandet från det lilla vattenfallet som vi byggde. I alla tider har vi människor sökt oss till vatten. Vi behöver vatten för att överleva. Vi behöver vatten till så många saker - t ex att dricka, att tvätta oss och våra kläder i, att vattna våra odlingar med, att diska och laga mat i, att paddla våra kanoter på. Det fyller våra behov, men det kan också utmana oss till nya äventyr och nya upptäckter.

Psalm 23 är nog den psalm som flest människor känner till. I den står det: "Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten." (Ps 23:1-2) Gud ser till våra grundläggande behov. När han är med oss, behöver vi inte sakna något.

Foto: Inga M Johansson

Surr i lönnen och plask i dammen

Våren är verkligen underbar. Det är så härligt med alla vackra blommor och alla fåglar som sjunger sin bästa visa för oss. Ja, jag vet att det egentligen inte är för mig de sjunger, men jag kan väl få låtsas att det är så. Ikväll satt jag vid mitt skrivbord och tittade ut mot vår lilla trädgårdsdamm. Då fick jag se ett gäng starar som kom för att bada. De plaskade och skvätte omkring sig. Sedan flög de upp i äppelträdet och skakade av sig vattnet. På andra sidan huset blommar lönnarna. Man kan på långt håll höra hur det surrar av insekter i dem. Kolla in mina blombilder från den här våren i videon.

Den här helgen har jag varit på hajk med våra uv-scouter på Lövö, som ligger i Store Mosse nationalpark. Det är en underbar plats. Vädret visade sin bästa sida. Hajken avslutades med en hajkgudstjänst. Vi fick inviga ett antal nya scouter och dela ut märken till många medan de stolta föräldrarna tittade på.

I gudstjänsten spelade vi upp ett drama, som handlade om att Gud vill ha kontakt med oss. En av ledarna agerade Gud och en annan spelade en tjej som verkligen vaknat på fel sida. Hon kunde först inte se allt som Gud gjorde för att glädja henne. Han lät solen skina, ställde fram blommor och skickade brev. Han till och med ringde till henne. Till slut förstod hon att Gud ville ha kontakt med henne och att han älskade henne. Efter dramat ficka alla gå en bibelpromenad. Jag hade satt upp bilder och bibelord, som man fick läsa och ta till sig. Ett av bibelorden var:

"Den som kommer till mig skall jag inte visa bort." (Joh 6:37)

Ingen vill bli avvisad. Det är kanske därför som många människor drar sig för att ta kontakt med Gud. Tänk om man bli avvisad. Men Gud är inte sådan. Han tar emot oss med öppna armar.

Foto: Inga M Johansson

Vårens doldis

Varje vår gläds vi åt vårblommorna - tussilago och vårlök, blåsippa och vitsippa - som ger backarna och ängarna färg och ljus efter den mörka vintern. Men det finns en liten vårblomma, som vi knappt ser, om vi inte letar efter den. Stefan Edman kallar den för "doldisen bland vårens primörer". Jag menar förstås den lilla nagelörten. Trots att den är så vanlig är det inte många som pratar om den. Många människor har aldrig sett den, inte ens hört talas om den. Så oansenlig är den. Men om man går riktigt nära och studerar den noga, kan man upptäcka hur vacker den är i sin ringhet.

Stefan Edman tillägnar nagelörten ett helt kapitel i sin bok "Förundran - tankar om vår stund på jorden". Han skriver att han får livslust av den. Den påminner oss om att skapelsen ständigt pågår, att oordning blir till ordning. Han har så många underfundiga och bra formuleringar om livet och naturen i sina böcker. Jag läser dem gärna. I samma bok hämtar jag också en liten dikt om nagelörten skriven av Jan Ränkedal.

Nagelörten
nagelhög
rullar ut en vit korthårsmatta
och låter solen trampa på

Livet kräver att få finnas
även i det minsta

Vi dömer alltför ofta efter det yttre. Det som ser oansenligt och ringa ut, dömer vi ofta ut som onödigt och oväsentligt. Det gäller inte bara växter utan också människor. Vi missar ofta tillfällen att lära känna fantastiska människor därför att vi inte vill ta oss tid att se bakom det yttre. Vi bländas ofta av de som är vackra eller de som låter mycket. Men det är inte alltid att de som är vackra utanpå också är det inuti eller att de som låter mycket och gärna också låter vackert. Om ni inte har varit inne på You tube och tittat på Susan Boyles framträdande i Britain´s got talent, måste ni göra det. Hon överraskade verkligen både juryn och publiken. De hade dömt ut henne innan hon öppnade munnen för att sjunga, men de fick ändra uppfattning.

När Jesus och hans lärjungar var ute på vandring, började lärjungarna bråka om vem som var störst av dem. Det känner vi ju igen från våra "lärjungar" i dagens skola. Det ligger nog i vår natur att vilja vara störst, bäst och vackrast. Jesus frågade dem vad de talade om, men då sa de inget. De kände väl på sig att Jesus inte skulle gilla det. Då satte sig Jesus ner, ropade på dem och sa: "Om någon vill vara dem främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare." Sedan ställde han ett barn framför dem, la armen om det och sa: "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig." (Luk 9:33-37) Det kan vara nyttigt att bli påmind någon gång ibland om att det inte alltid är de stöddigaste som vinner i längden. Det är väl bra att vara frimodig och ta för sig, men om man saknar ödmjukhet förlorar man mest själv.

Rutigt

Kungsängsliljorna har visat sig. Jag satte en hel del i höstas. De har inte slagit ut än, men kanske de gör det till helgen som ju ska bli solig och varm. Jag råkade bryta av en när jag luckrade i landet. Den satte jag in i en vas och den har slagit ut. Visst är de vackra med sina rutiga kronblad.

Brukar du helst skriva på rutigt papper eller linjerat? Du kanske hellre vill ha blankt papper utan några ränder alls. Förr använde jag gärna rutigt papper. Det kanske är matematikern i mig som föredrar rutorna, eller korsordslösaren. Jag gillar korsord om de inte är för lätta och inte för svåra. När man löst en hel del korsord av en konstruktör, lär man sig hur han eller hon tänker. Då kan det bli lite tjatigt med ord som ständigt återkommer med samma gamla ledtrådar. Då kan det vara roligt att byta korsordstidning. Jag tycker också om sudoku och det gör en del av mina elever också. Fast ännu roligare tycker jag att kakuro är. Aftonbladet har alla varianter i sin korsordsbilaga på måndagar. Den brukar följa med hem från affären.

Ibland brukar jag säga att jag är rutig i huvudet. Jag vill gärna ha struktur och ordning och letar ständigt efter vilket system som råder i olika situationer. Det kan vara hur man organiserar sina besticklådor eller hur man hänger in sina kläder i garderoben till hur en skola är organiserad eller en text disponerad. Det viktiga är kanske inte att det är ett visst system utan att det finns ett system. Jag har ibland lite svårt att hitta saker, när någon annan plockat ur diskmaskinen. Då kan min ordning i lådor och skåp ha rubbats. Kaoset brer ut sig.

En del organisationer är så oerhört strukturerade och kanske hierarkiskt uppbyggda att det inte finns utrymme för spotanitet och improvisation. Saker måste alltid göras på ett visst sätt. "Så har vi alltid gjort." Det har jag lite svårt för. Jag gillar förändringar bara det finns en mening med dem. I andra organisationer kan det finnas för lite struktur. Man kanske inte har kommit överens om något tillsammans. Var och en gör på sitt sätt. Det blir också oerhört jobbigt. Man vet aldrig vad som gäller. Att organisera bra handlar inte bara om struktur och ordning. Det handlar också om att samarbeta bra.

Det finns ett uttryck som säger att "kaos är granne med Gud". Jag har alltid uppfattat det som att Gud är ordningens gud. Det var Gud som bringade ordning i kaoset. Ibland kan det råda kaos i våra liv, men på något sätt ger gudsmötet ett inre lugn och ro för själen. Den trygghet som finns i Guds kärlek och omsorg ger frid och glädje. Ingmar Johansson har skrivit en sång som jag tycker mycket om. Den finns med i den nya psalmboken.

"Friheten sträcker ut sin hand. Nej, kärleken tvingar ingen till sig. Du är nu fri att säga ja eller nej till detta något som kallar på dig. Se hur gudsvinden bär, hur den lyfter just här. Du får komma precis som du är.

Vägen den börjar där du står, så är det att vara född av Anden. Glädjen du känner är en gåva, en hälsning från en okänd som ville ditt liv. Se hur gudsvinden bär, hur allt vänder just här. Du är älskad precis som du är.

Inget är här förutbestämt. Nej, livet har lagt i dina händer. Myndigförklarad, allt är möjligt, i Andens rike finns inga hopplösa fall. Se hur gudsvinden bär, hur allt stiger just här. Du är väntad precis som du är.

Kommer du tidigt eller sent, till nåden finns inga åldersgränser. Döden är till och med besegrad, ja, även där finns tillitens famn om du vill. Se hur gudsvinden bär, hur den värmer just här. Du får komma precis som du är.

Vad som än händer på din färd, där vandrar uppståndelsen emot dig. Inget kan skilja dig, nej, ingen kan röva bort den kärlek som åtrår ditt "Ja". Se hur gudsvinden bär, hur allt händer just här. Du är älskad precis som du är."

Foto: Inga M Johansson

Julros och magnolia

Det finns vissa blommor som fångar vår uppmärksamhet mer än andra. För mig är det märkligt nog vita blommor. Jag köper t ex gärna några vita liljor eller en bukett vita tulpaner och sätter in på bordet, när det inte finns några blommor att plocka utomhus.

Tidigt på året, kanske medan snön fortfarande finns kvar på sina ställen, kan man se den slå ut sina vita blommor - julrosen. Jag har flera stycken i rabatten närmast entrén. En av dem har gröna blommor och blir stor som en buske, men de andra är vita och låga. En av dem blommar just nu. Några av dem har jag fått vid jul. När våren kom, planterade jag ut dem och nu blommar de utomhus.

När de soliga dagarna kommer efter vinterns mörka kalla, då titta den fram under buskarna intill huset. Det är förstås nödroppen jag tänker på. Man blir lika glad varje år, när man plötsligt hittar den. När jag bodde i Österrike några år på 70-talet, brukade vi plocka en variant av snödroppe. Den växte vild nere vid floden och så här i april brukade den blomma. Den kallades Schneeglöckchen. Den var något större än vår snödroppe och hade små gröna fläckar längst ut på kronbladen. Jag har sett liknande i plantskolornas kataloger. För mig är de en påminnelse om våren i Alperna.

Så har vi förstås vår kära gamla vitsippa. Den börjar klä in ängar och backar i vitt nu. Om det blir lite varmare och soligare, kommer det att lysa vitt som snödrivor överallt. Vitsippan är makens favoritblomma och jag förstår honom. På några ställen i hagarna runt vår gård finns det vitsippor som är nästan rosaröda eller lila. De brukar återkomma varje år på samma ställe.

En annan vit blomma som fascinerar är magnolian. Jag har mest sett den på bilder, men den har verkat ouppnålig när man bor i lite kallare växtzoner. På senare år har flera som jag känner planterat magnolior och fått dem att överleva. Så i år kunde jag inte motstå den, när jag såg den i plantskolan. Just nu står den i sin kruka på en skyddad plats intill husknuten och väntar på att jag ska gräva en grop åt den. Det känns lite spännande. Tänk om jag kan få den att trivas här hos oss.

Min absoluta favorit bland de vilda blommorna är liljekonvaljen. Snart början den skjuta upp sina spjut ur marken. Då kommer hela kullen bakom vårt hus att påminna om en igelkott med gröna taggar. Efter ett tag kommer de små klockorna, som doftar så underbart. När de blommar som mest, räcker det att gå ut på verandan och andas in, så känner man den underbara doften av liljekonvaljer. Än är vi inte där, men snart.

Det finns fler vita favoriter. De kanske inte kan konkurrera med de mer färgglada blommorna, som lyser i solskenet. Men på de skuggigare ställena och när skymningen kommer, då är det vita som lyser mest.

Den vita färgen står väl för det rena och det sanna. I Uppenbarelseboken är det de som segrar mot det onda som får vita kläder. De ska också få en vit sten. "På stenen skall det stå ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det." (Upp 3:5) Vita stenar brukar också locka mig att plocka dem särskilt om de är släta. Jag undrar vilket namn det kommer att stå på min vita sten.

Foto: Inga M Johansson