Guldboken

Hösten har verkligen plockat fram sin finaste palett med färger här utanför mitt fönster på sjukhuset. Det märks särskilt en dag som idag då solen skiner. Hela skalan från gult över orange och rött till brunt lyser. Men en träd och buskar är fortfarande gröna och ger en bra kontrast till de andra lysande exemplaren.

Långt bort på andra sidan parkeringarna står en bok. Bokarna brukar få så vackra färger på hösten. Ibland har jag brukat ta bilen och köra ut mot Schedingsnäs bara för att få uppleva bokskogen i höstskrud. I år kanske jag missar hela prakten. Vilken tur att det åtminstone finns en bok här.

En dag satt jag och tittade ut genom fönstret bort mot boken. Plötsligt tittade solen fram och kastade sina strålar över bokens krona, som lyste upp i guld och brons. Det var så fantastiskt vackert. Jag satt en lång stund med glädjekänslan strömmande genom kroppen.

Bokens lysande krona var som ett guldklot och fick mig att tänka på den första pärlan i Martin Lönnebos Frälsarkrans, Guldpärlan, som också kallas Gudspärlan. Frälsarkransen har följt mig de senaste åren och varit till stor hjälp, när jag inte orkat så mycket. Att bara hålla i någon av pärlorna och sucka en enkel bön kan ge ny kraft att bära dagens mödor. Den finns förstås med mig här på sjukhuset också.

För ett tag sedan tyckte jag att Gudspärlan, som ju är en mässingspärla, hade förlorat sin glans. Den såg smutsig och matt ut. Metallpärlor kan ju oxidera och tappa gnistan. Maken tog hand om den och putsade upp den igen. När jag fick tillbaka den, lyste den som den skulle göra i guldtoner. Det behövdes bara lite omsorg. Detta fick mig att tänka på att även vår gudsbild kan bli lite solkig. Det finns mycket som kan skymma Guds härlighet. Vi behöver vårda vår gudsrelation och vår gudsbild.

Gudspärlan är den största pärlan i Frälsarkransen. Gud är större n något annat, men ibland tror jag att vi förminskar honom. Vi tillskriver honom mänskliga känslor och egenskaper som bara delvis kan beskriva honom. En sådan egenskap är kärlek. Gud är kärlek, står det i bibeln. Han älskar oss och vill oss alla väl. Samtidigt har vi så svårt att förstå hur han kan tillåta sådant om sjukdomar, krig och elände. Om Gud älskade oss, borde han inte ta bort allt sådant då.

Jag tänker mig att det är tvärtom. Det är Guds kärlek som gör att han inte ingriper när vi gör alla våra misstag. Mycket elände i världen beror på människors misstag eller ondska. Det drabbar många oskyldiga och det är väl det som är det jobbiga. Men att hindra konsekvenserna av någons, som vi tycker, felaktiga val kan vara både kränkande och dumt. Kränkande därför att Gud i så fall skulle tagit bort det han en gång gav oss, den fria viljan. Han skulle tvinga sig på oss. Dumt därför att det inte skulle lära oss något. Det är ju av våra misstag vi lär oss.

Gud har valt en annan väg. Han låter oss göra våra misstag, men han finns där för att hjälpa oss och stödja oss när vi får reda ut konsekvenserna av vårt handlande. Han är snabb att förlåta och att uppmuntra. Det är därför vi kan orka ta oss igenom de svårigheter vi möter. Det kan många människor vittna om. Kung David är en av dem och han beskriver det på sitt välkända sätt.

Herren är min herde,

ingenting skall fattas mig.

Han för mig i vall på gröna ängar,

han låter mig vila vid lugna vatten.

Han ger mig ny kraft

och leder mig på rätta vägar,

sitt namn till ära.

Inte ens i den mörkaste dal

fruktar jag något ont,

ty du är med mig,

din käpp och din stav gör mig trygg.

Du dukar ett bord för mig

i mina fienders åsyn,

du smörjer mitt huvud med olja

och fyller min bägare till brädden.

Din godhet och nåd skall följa mig

varje dag i mitt liv,

och Herrens hus skall vara mitt hem

så länge jag lever.

Psalm 23

Piggelin - eller inte

I morse var jag verkligen inte så pigg. Det hade varit en jobbig natt med många toalettbesök. Jag var trött på eländet och ville helst bara dra filten över mig och låta tårarna skvala. Himlen såg också riktigt grå och mulen ut. Ingen solig söndag precis.

På förmiddagen vilade jag mest. Sen var det väl ändå dags att försöka resa sig ur eländet. En dusch och rena kläder hjälpte till. Sen försökte jag få ner alla mediciner med hjälp av lite kräm och mjölk. Det gör fortfarande ont när jag sväljer. Lite senare fick jag ju en piggelin för att kyla ner svalget och dämpa svullnaden. Jag fick också några kapslar som vi öppnade och tömde ut på krämen. Jag lyckades få ner dem utan problem och ser man på de hjälpte. Magen lugnade ner sig och jag slapp springa på toa stup i kvarten. Kvällens risgrynsgröt med mjölk smakade riktigt bra.

Molnen lättade delvis på himlen och solen kunde till och med titta fram ett tag. Det piggar upp. Det gör musik också. Jag slog på Tvåan på TV och där sändes The Last Night of the Proms. I flera timmar kunde jag lyssna på duktiga musiker och sångare. Andra halvan är väl lite mer lättillgänglig men det var vacker musik i första delen också.

Ikväll orkade jag till och med utföra mitt mammauppdrag. Jag brukar alltid ringa pojkarna på söndagskvällen, men förra helgen orkade jag inte. Maken fick ta över uppdraget. Men idag har jag pratat med dem båda två. Kalmarsonen befann sig i Hultsfred där han ska göra praktik på vårdcentralen den kommande veckan. Nu satt han på vandrarhemmet och det verkade vara bra. Stockholmssonen jobbade på med sitt examensarbete. Han hade träffat på Iris, en gammal skolkamrat, som också  kommer från Rannäs. Hon var dessutom min elev. Stockholm är väl inte så stort då. Det är roligt att följa de gamla eleverna. Maken var här och hälsade på igår. Annars brukar vi pratas vid på kvällarna.

Där kom infektionen

Höstvädret är verkligen omväxlande. Det har blåst och regnat. Björkarna gungade i den kraftiga vinden och släppte ifrån sig fler och fler löv, som virvlade bort. Regnet har smattrat på rutorna på nätterna. Det behövs ju regn så det är väl bra att det kommer.

Sen tittar solen fram och hela bilden förändras. Träden lyser verkligen upp och gnistrar i guld och andra vackra hösttoner. Då kan man sitta vid fönstret och bara njuta av skapelsen utanför. Ibland orkar jag inte så mycket mer. Kroppen är ju i krig, som överläkaren sa till mig, och då är det inte så konstigt om orken tryter snabbt. Mina värden är fortfarande på botten och kommer förmodligen vara så tills slutet på nästa vecka. Ingen vet när det vänder, så om det kommer tidigare är det en bonus. Men det kan dröja längre också. Jag hoppas och ber att vändningen ska komma snart.

Infektioner är bara att vänta och den första har redan drabbat mig. Jag har fått en halsinfektion som gör det svårt att svälja. Igår kom en delegation från öron- näsa- halskliniken för att undersöka mig. Jag kan ju inte komma till dem så de fick komma till mig. Det var en läkare, en läkarstudent och en sköterska som dök upp med sina instrument. De undersökte både öron, näsa och svalg. Det jobbigaste var väl när de förde ned en kamera genom näsan ner till svalget. Men det gick bra. De hittade inga bölder. Det är tungroten som är lite förstorad. Det är väl det som gör det svårt att svälja.

Jag får försöka pilla i mig det som går. Hittills har det inte varit så stor variation på menyn. Nyponsoppa, glass och kräm med mjölk är det som gått lättast att svälja. Jag kan nog få äta så mycket glass jag vill. Det är bara att ringa på tjejerna så fixar de en tallrik. Buljong och te funkar också bra att dricka. Men jag längtar efter att kunna äta andra saker. Smaksinnet är ju ganska förändrat och kommer att vara ett bra tag. Banan smakar inte längre banan. Det kan sitta i ett par månader.

Mot infektionen har jag förstås fått antibiotika. Kroppen behöver inte kriga ensam. Det finns ju mediciner som kan hjälpa till. Men till sist är det ändå kroppen som måste återhämta sig och bli stark igen.

Hobbyvrå och eget gym

Egentligen har man det riktigt bra. Jag har en hobbyhörna på rummet där jag kan läsa, lösa korsord, kolla på datorn och sticka. Så visst finns det lite att göra. Men ibland är det fort gjort.

Det är bra service också på stället. Ofta kommer de och frågar om jag vill ha lite glass eller något annat. Allt för att jag ska kunna pilla i mig så mycket som möjligt. Just nu fixade de fram nyponsoppa och glass till mig.

Ett eget gym har jag också fått. Ja, det är ju inte så stort. Det består av en motionscykel och ett gummiband, men det senare kan ju användas till det mesta. Det var en sjukgymnast fixade gymmet åt mig igår. Jag har inte hunnit pröva det än, men det ska bli snart.

Idag kom en dietist och hälsade på idag. Det gäller ju att försöka äta så bra det går, när magen krånglar och illamåendet kommer. Lite tips fick jag och hon kunde rekommendera lite lättare föda att äta. Äta ofta är också bra.

Vädret utanför har ju växlat en hel del. I natt regnade det och blåste mot fönstret. Resultatet syns på marken där gräsmattan täckts av fler gula löv. Dessutom har det glesnat i buskagen så man ser igenom dem här och där.

Den grå morgonen övergick i solsken, men nu regnar det visst igen samtidigt som solens strålar letar sig ner mot marken. Riktigt höstväder! Jag gillar ju hösten, men i år blir det att betrakta den från fönstret. Tur man har stora fönster och vid utsikt.

Mina värden är nu nere i botten, i alla fall de vita blodkropparna. Det är som det ska vara. De röda blodkropparna och trombocyterna är också på väg nedåt. Därför får jag idag blodtransfusioner. Två påsar blod får jag. Då brukar man också bli lite piggare och orka mer. Idag på förmiddagen vilade jag mest för då var jag ganska matt. Nu kan jag sitta uppe igen, men orken är inte så stor.

Nu väntar vi på att värdena ska börja stiga igen, men det kan ta ett tag innan det börjar hända något på den fronten. Stamcellerna ska hitta rätt och sätta igång sin produktion. Fram till dess gäller det bara att ha tålamod och hålla ut. Det är ju en riktig utmaning jag har att ta mig igenom.

Vecka 2 - Isolering

Idag är det en vecka sedan jag blev inlagd på sjukhus. Jag mår lite bättre, men samtidigt håller mina värden på att sjunka precis som de ska. Idag är de så låga att jag är under isolering. Det betyder inte att jag inte får ta emot besökare, men bara några i taget och de får inte bära på smitta. Alla räknar med att jag kommer att få någon infektion, men det är dumt att få för många.

Eftersom jag haft svårt att behålla maten, fick jag under natten näring i droppform. Sen har jag klunkat i mig lite buljong utan problem och en isglass som efterrätt. Den var god för då slapp jag den torra och konstiga smaken i munnen ett tag. Vi får väl se vad det kan bli för något gott till kvällsmat.

Tiden går sakta både på natten och på dagtid. Det är tur att det finns lite fasta rutiner på ett sjukhus. Avbrotten för mat, kontroller och provtagning delar upp dagen i lite kortare pass. Det är bra. Annars brukar snuttifiering inte vara så bra, men här funkar det.

Dagens uppiggande besök stod Marita för, min väninna och f d kollega. Den glada pensionären hade ett ärende till staden och passade på att leta upp mig. Det var trevligt att prata bort en stund. Tack, Marita, för besöket och för tidningarna!

Det blåser lite utanför fönstret. Björkarna vajar. Solen sken tidigare men nu har molnen börjat samla ihop sig för att dölja den. Höstfärgerna skymtar bland buskar och träd. Jag får väl följa höstens gång här inifrån ett tag. Det händer inte så mycket. Några som promenerar förbi. Bilar som parkerar eller kör iväg. Igår studerade jag två skator och idag flög några kajor förbi.

Tack alla som skickat hälsningar på olika sätt! Det värmer. Ny rapport kommer när det finns något att berätta.

PS

Det blev risgrynsgröt till kvällsmat. Magen tackade och jag lyckades äta upp hela lilla portionen. Hoppas nu att magen är på bättringsvägen. Kram Inga

Besök och lite pyssel

Här sitter jag nu. Idag har jag orkat göra lite mer. Jag har kunnat vara ute lite på nätet och kolla. Sen lade jag upp en ny stickning. Sockar igen, men det är det enklaste. Annars är det ganska tråkigt för det mesta. Ikväll försökte jag lyssna på en ljudbok. Det kanske kan bli något. Sen finns förstås TV:n om man orkar.

Idag fick jag besök. Bilden blev inte så bra, men ni ser en liten del av mitt rum. Maken kom upp på besök och hade med sig lite post och annat. Det var roligt att träffa någon och inte bara all personal. De är trevliga, men de växlat hela tiden. Nu börjar jag känna igen en del. Maken stannade en stund men sen fick han åka hem till Rannäs och hunden. Det verkar gå bra med Takko.

Den här veckan kom visst vår nya soffa och min fåtölj. Det missade jag, men jag får se dem när jag kommer hem. Maken och hunden har invigt dem.

Idag har jag mått lite bättre i varje fall på förmiddagen. Nu ikväll känner jag av lite illamående, men det finns ju medicin mot det. Jag har inte kunnat äta så mycket och har gått ner ännu mer i vikt. Jag får försöka ta igen det sen. Det är inte så lätt att motionera men några meter åt varje håll kan jag gå.

Nu sitter jag och ser ut över stan där ljusen har tänts. Jag ser bort mot ett av de områden jag bodde i för många år sedan. Jag har ju bott i den här staden i nio år sammanlagt. Mycket har förändrats också. Så är det. Allt förändrats med åren som går. Det gör vi också. Det är nog bra att det är så. Nu ser jag fram emot en positiv förändring. Jag hoppas att jag snart ska må bättre och kunna komma hem. Men ibland måste det bli sämre innan det blir bättre.

Flyttad till Jönköping

Då har jag fått flytta över till hemregionen Jönköping. Jag befinner mig på Medicinavdelning A på Länssjukhuset i Ryhov. Här blir jag väl omhändertagen, men det är lite ensamt och tiden går rätt långsamt när man inte orkar göra så mycket.

Utsikt från mitt fönster

Hittills har allt gått enligt planerna. Jag fick cytostatikan i tisdags. Under tiden fick jag suga på isbitar för att skona slemhinnorna i munnen. Redan i onsdags fick jag sedan tillbaka mina stamceller, som skördades i juli. Fyra personer arbetade i en timme med detta. Det var två från labbet som tinade påsarna med de infrusna stamcellerna och förde över dem till sprutor. Sedan tog sköterskan från avdelningen över och injicerade samtidigt som en undersköterska höll koll på blodtryck och puls. Det var sex påsar och varje påse tog 10 minuter så det hela tog en timme. Även den här gången fick jag suga på något. Nu var det halstabletter för att slippa konstiga smaker i munnen som man kan få.

Sista natten i Linköping blev jag flyttad till ett annat rum. Jag fick dela det med en annan kvinna. Än så länge är jag inte så känslig. Det kommer senare. Det var svårt att sova. Igår förmiddag fick jag åka hit med taxi.

Mina blodvärden är fortfarande bra. Det är meningen att de ska sjunka, men det kan ta ett tag. Sedan dröjer det kanske innan stamcellerna har kommit igång med att bilda nytt immunförsvar. Det är då jag behöver vara isolerad för att inte bli smittad. Det blir jag säkert ändå, men man vill inte ha för mycket för kroppen att jobba med. Så här kommer jag nog att få vara ett bra tag.

Just nu orkar jag inte så mycket. Det blir mest att vila. Jag vet inte hur ofta jag orkar uppdatera bloggen, men jag ska försöka om jag har något att berätta.