Huset brinner!!!

Nu har huset brunnit upp. Ja, inte mitt hus, utan huset som jag och eleverna byggde av kartonger. Vi började bygga det för över ett år sedan. Det blev fantastiska rum, sovrum, vardagsrum, kök, badrum och garage, ett tvåvåningshus med 16 olika rum. Alla var så kreativa. Vi satte in belysning, drog sladdar, fixade strömbrytare och byggde en elcentral av batterier på vinden. Vi hade roligt när vi jobbade med projektet. Nu är huset borta. För några dagar sedan satte vi eld på det.

Branden var förstås planerad. Inte så att jag planerade den från början. Förslaget kom från eleverna, när jag frågade vad vi skulle göra med huset. Vi pratade om att dela upp det så att de kunde få sina rum. De kunde dra lott om vem som skulle ha det. Då var det en kille som sa att vi kunde elda upp det. De trodde nog inte att jag skulle gå med på det, men det gjorde jag. Vi skulle ha gjort det förut, men då har det varit lite för blåsigt. Men nu har det blivit av. På mindre än tio minuter fanns det bara en liten hög med grå aska kvar efter vårt fina hus.

Att bygga upp tar tid, att rasera och förstöra går på nolltid. Ett litet förfluget ord kan förstöra en vänskap som varat i åratal. Det kanske vi inte tänker på, när vi låter orden flöda fritt. Ett litet misstag, kan bli ödesdigert. Någon blir sårad och vi kan inte spola tillbaka bandet hur gärna vi än vill. Varför blir det så svårt att rätta till misstagen?

Alla har rätt att uttrycka sig och säga vad man tycker. Alla har rätt till sina känslor. Det är inte det som är felet, att vi talat fritt eller att vi har känslor. Felet är kanske att vi inte tar ansvar för konsekvenserna. Jag menar att råkar man säga något som sårar någon, har vi skyldighet att försöka förstå den andre. Blir vi sårade av något som någon sagt eller gjort, har vi skyldighet att ta itu med våra känslor, att bearbeta och lägga dem bakom sig, inte kapsla in dem och låta bitterheten gro. Vi måste ta ansvar både för våra ord, handlingar och känslor.

Det behövs så lite för att förstöra så mycket. En liten gnista kan orsaka en stor skogsbrand. oftast är det så små saker som vi blir osams om, men de växer till olösliga konflikter. Så är det i våra vardagsrelationer. Så är det i relationerna mellan folkgrupper och länder. Så är det egentligen i de flesta konflikter, också religiösa konflikter. För bara några generationer sedan bröt man sig ur en församling och bildade en ny, om man inte kom överens. idag håller man på att hitta tillbaka till varandra. På många håll går församlingar ihop igen. Det är inte lätt, men om det finns en vilja att förstå och gå varandra till mötes, att ge och ta, kan man lyckas. Det är nog svårast för de äldre som vuxit upp med skillnaderna. Ungdomar idag ser inte så mycket på vad som skiljer. De ser mer vad vi har gemensamt. Där kan vi lära av dem.

När Jesus bad för sina lärjungar sa han: "Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro att du har sänt mig." (Joh 17:20-21) Vår trovärdighet som lärjungar hänger på vår enhet. Jag tror inte att det betyder att vi måste tycka likadant eller göra likadant. Livet blir så tråkigt utan olikheter och variation. Enheten handlar mer om gemenskap och respekt för varandra. Det är det jag känner när jag tänker på församlingen - gemenskap med alla som vill tro på Jesus, en öppen famn som omfamnar alla som vill bli omfamnade.

Foto. Inga M Johansson, Huset brinner!!!