Sommarmoln

När vi åkte hemåt idag från Skåne till Småland, var himlen fylld av små lätta sommarmoln. Ni vet, de där som ser ut som små bomullstussar utspridda över den ljusblå himlen. Det blåste friskt så molnen gled sakta men säkert framåt.

Förr kunde vi ligga på gräsmattan och titta på molnen som gled fram över oss. Molnen liknade olika figurer som kaniner eller häst och vagn. Vi försökte berätta för varandra vilka former och figurer vi kunde se i molnen, men de ändrade sig hela tiden. Om det blåste mycket, ändrade de sig snabbt till nya formationer. Livet kan förändras ganska fort som en molnformation. Ena minuten ser den ut på ett sätt, i nästa är allt annorlunda. Ibland kan det vara svårt att tolka molnen vi möter i livet. Det kan vara svårt att förstå saker som händer oss. Vi vill att det ska finnas en mening med allt, men ibland bara händer saker. Som igår, när jag tappade min väska och trodde att jag blivit av med plånbok, kamera och allt. Varför hände detta just mig mitt i Malmö? Några minuter senare kommer det en kille och frågar om det är jag som är Inga Johansson. Han hade sett när väskan föll ur bilen och plockat upp den. Vilken lättnad, allt fanns kvar. Tack, snälla du, jag tror jag tackade dig, men tack än en gång! Synd bara att skärmen på kameran blev skadad i fallet.

När som helst kan molnen ändra karaktär. De kan bli mörka och torna upp sig flera kilometer upp i atmosfären. Plötsligt kan de skjuta blixtar mot marken eller mot varandra. De mullrar så att det rungar över nejden. En del människor blir livrädda när det åskar, men det blir inte jag. jag har alltid fascinerats av himlens fyrverkerier. När jag var barn, kommer jag ihåg att vi brukade tassa ner i köket och titta på blixtarnas skådespel. En gång antände de en ladugård några kilometer bort. Vi såg eldskenet på himlen strax ovanför trädtopparna. Brandbilarna körde förbi och efter dem alla nyfikna i sina bilar. På morgonen var ladugården nerbrunnen. Naturens krafter rår vi inte alltid på. Det är mer i livet än byggnader som kan försvinna över en natt. Orosmolnen kan hopa sig vid horisonten. Ibland drabbas vi av sådant som vi inte kan göra något åt. Då får vi göra det vi kan. Som kristen kan jag känna en grundtrygghet i livet. Vad som än händer, så kan jag knäppa mina händer och be. Oftast löser sig problemen och oron försvinner.

Ikväll gick jag som vanligt min skogspromenad med hunden. Han blev förstås glad när jag kom hem och tog med honom på promenad. Sommarmolnen fanns där även om de inte var lika många som över de skånska slätterna. Jag upptäckte att hösträngarna jag såg innan vi åkte hade förvandlats till stora vita "ufoägg". De låg utspridda på åkrarna. Dagens barn får sällan vara med om ett rktigt hölass, som vi fick när vi var små. Det kan inte vara lika skönt att åka hem på ett "ufoägg". Det kanske inte kliar lika mycket efteråt som höet gör, men det kan inte vara lika mjukt som löshöet att ligga i och titta upp på molnen. Förresten, man kör ju inte ens hem dem. De bara staplas upp i ett hörn av åkern och hämtas hem en och en när de behövs som foder åt djuren. En del saker var bättre förr. Åtminstone för oss som var med då.

Nu njuter vi av sol och värme. Ikväll stekte jag de första kantarellerna i smör och lite flingsalt. Sedan åt jag dem med andakt. Om några dagar tror jag att jag kan njuta av de första blåbären. jag såg några som skiftat i blått, men de var inte riktigt mogna än. Blåbär med mjölk, det är en riktig sommarefterrätt det.

Foto: Inga M Johansson, Sommarmoln över ufoägg