Himlen har landat

Is på vattenpölarna

Så är höstlovet slut. Det blev ju två veckor för min del. Inte för att jag hade tänkt så eller ens ville det. Jag kan inte säga att jag har frisknat till. Enda skillnaden är att jag känner mig mer utvilad nu. Jag undrar förstås lite hur det ska bli när jag börjar jobba igen. Eftersom jag fortfarande hostar rejält då och då, speciellt när jag ska sova, kan jag befara att sömnen inte blir bättre. Men det är bara att ta tjuren vid hornen och köra.

Idag var det min tur att leda gudstjänsten i Missionskyrkan. Det var många som skulle medverka med olika inslag. Jag kunde ge dem instruktioner om när de skulle gå fram så jag behövde inte bara nicka lite åt dem. Då behövde jag inte prata så mycket. Det räckte med att hälsa välkommen och föreslå psalmerna. Hostan höll sig borta ända till på slutet. Då kom den, fast inte den värsta och skrälligaste sorten.

Himmel i ljusblått och rosa

Allhelgonahelgen sjunger vi gärna sånger om himlen. Vi tänder ljus och tänker på dem som gått före. I år var det ingen av församlingens medlemmar som lämnat oss. Det borde innebära att vi ökat medlemsantalet eftersom vi haft flera medlemsintagningar. Inledningsordet hämtades från Predikaren. "Allt har sin tid", säger predikaren. Det är sant. Alla har vi år tid att leva, vårt liv att leva. Det rymmer olika faser, olika tider. Ibland går vi in i nya faser och lämnar det gamla bakom oss. Det är åtminstone så det ska vara. En dag lämnar vi jordelivet och går in i nästa fas. Den vet vi inte så mycket om. Men bibeln ger en ljus och vacker bild av ett paradis som väntar och en himmel där vi får ses igen. Idag fick vi höra en sång som löd så här i refrängen: "Då ska glädjen bryta fram när vi alla är tillsammans och vi sjunger nya sången hemma hos vår Far. Och det bästa utav allt är att vi får möta Jesus, då ska vi få dela glädjen hemma hos vår Far." Det kan inte vara lätt att beskriva något som man inte sett. Berndt Gustafsson liknade att komma till himlen vid "att vakna första morgonen på sommarlovet". Det är säkert en bra liknelse. Det som slår mig är att alla dessa liknelser om himlen inte handlar så mycket om hur där ser ut utan mer om känslan att komma dit. Det säger mig att himlen i första hand är ett tillstånd och i andra hand en plats. "Himlen har landat", heter en av Bo Setterlinds diktböcker. Den landade i ett stall för längesen. Men den kan också landa i våra hjärtan.

Frost på sten och löv

Efter gudstjänsten bjöd vi hem Ambjörn på fika och middag. Takko och jag gick en skogspromenad efter maten. Vi gick en kortare runda på morgonen. Då var det bistert och kallt med frost på marken. Frosten låg fortfarande kvar i de skuggigare partierna, men solen sken under dagen och smälte bort det mesta. När vi kom tillbaka hade solen gått ner och himlen skiftade både i ljusblått och rosa om man tittade österut. Västerut glödde horisonten i gult. Kylan återvände och det var skönt att ha plockat fram min täckjacka. Den är stor som ett hus, men varm och skön. Dessutom har jag stickat klart min strumpor nu.

Mina egenhändigt stickade strumpor

Söndagskvällarna brukar jag ringa upp pojkarna. De är ganska fåordiga av sig så det blir sällan några länga samtal. Det kanske inte alltid har hänt så mycket, men det är skönt att höra deras röster i alla fall. Den äldste söker jobb, den yngste har en tenta imorgon. Imorgon har jag studiedag.