Då var det fredag igen. Efter en innehållsrik vecka känns det riktigt skönt att sjunka ner i soffan och bara slappa ett tag. Jag hann gå ut med hunden en skogsrunda innan regnet tog i på allvar. Vi hann också fotografera den första pionen som öppnat upp sin stora knopp. Visst är de vackra de pråliga pionerna med små vattendroppar i vecken.
För några dagar sedan planterade jag om en del taklökar i ett stort blått fat. Jag gillar taklökarna och hoppas att de ska fylla hela fatet ganska fort. Maken var ledig idag, men han jobbar hela helgen. Fredagskvällar är han aldrig hemma. Då är han på Tonår. Ikväll var det grillafton. Jag fick nöja mig med en enkel macka i sällskap med hunden och Så ska det låta.
Fredagar är min vaktdag. Det har råkat bli så att jag både rastvaktar, matvaktar och bussvaktar samma dag. Ibland blir det väldigt mycket vaktande i skolan. Någon måste vara ute om det finns elever som är ute på rast eller som väntar på bussen. Jag tror aldrig att någon vaktade oss när jag gick i skolan. Tiderna förändras. Idag har nästan alla barn en egen mobiltelefon. Det ger helt andra möjligheter att nå varandra och därmed ha viss koll på varandra. Jag märker att barn idag ofta ringer sina föräldrar och frågar om allt möjligt. De kan inte vänta tills de kommer hem. Kollegornas telefoner ringer titt som tätt och jag hör att de pratar med sina barn. Då är jag tacksam för att mina barn inte stör mig på jobbet med småsaker. De är visserligen vuxna nu, men de har aldrig varit sådana ens när de var små.
All den här tillgängligheten är på gott och ont. När vi låter oss vara tillgängliga 24 timmar om dygnet, splittrar vi samtidigt oss själva. Det går inte att hålla fokus på mötet vi deltar i om det hela tiden ringer telefoner och folk går åt sidan för att svara. Jag kan tycka att det är irriterande. Det finns möjlighet att sätta telefonen på tyst läge eller stänga av den korta stund som ett möte pågår. Sedan kan jag ringa upp de personer som sökt mig. Jag tror att det är lätt att bli "fartblind" när det gäller tillgänglighet också. Mobilerna ger oss möjligheten att omedelbart kontakta de vi vill nå. Vi kan vara på många ställen samtidigt, men då gör vi oss mindre närvarande där vi är rent fysiskt. Över huvudtaget är våra fysiska möten dag mer splittrade och ibland kan jag uppfatta det som respektlöst. De människor vi möter förtjänar vår uppmärksamhet. Vi kräver den respekten av våra elever. Vi vill att de ska vara uppmärksamma och närvarande. Men hur är det med oss själva?
Det här får mig att tänka ett avsnitt av Fem myror är fler än fyra elefanter. Där finns en sång om här och där. "Här är här där man är. Där är där man inte är. Och här har man alltid med sig." Vi kanske borde tänka mer på att det är här vi är just nu.
Som vanligt , I agree. Nej, man behöver inte vara tillgänglig jämt. Även om det ju blir så att man gärna tar med mobilen när man ska någonstans. Ser det som en bra säkerhetsgrej. Händer det något på vägen så är man ju där, och den man behöver nå är inte där- utan här - och då kan det vara bra med kontakt.
SvaraRaderaSällan mobilen ringer - men vi är väl i en annan tidsålder -iaf lite grann - våra barn levde sin barndom i en tid utan ständig nåbarhet. Tror att det påverkar även nu. Men inlägget var riktigt bra - något att ta upp med kollegor, när man har ett möte på 60-90 minuter - så kan ju telefonen ställas på tyst.