Sensommarkväll på landet

Eldiga ringblommor

Hunden vill ut på en hundrunda förstås. Vi går ut i sensommarkvällen, tar korta rundan ut till vägen och tillbaka över kullen, anar geocachegömman i mörkret när vi passerar. Det är alldeles lagom varmt och skönt. Tidigare i eftermiddags regnade det en rejäl skur, men nu är det inte alls fuktigt i luften som det brukar vara så här års. Vi skymtar de böljande gulnande sädesfälten i skymningen, korna som betar i hagen. Vi känner den söta doften från sensommarens alla blommor längs vägarnas renar. Konstigt nog håller sig myggen och knotten borta. Det är alldeles ljuvligt skönt att leva.

Blå hortensia

Annars brukar jag inte gilla den här tiden på året. Det finns två tider på året som jag ogillar. Det är snösmältningstiden på våren då alla vägar täcks is och vatten så man halkar fram även med broddarna på. Det är rötmånaden med sin klibbigt fuktiga värme, sin lukt av förruttnelse och sina irriterande insekter som surrar omkring en. Men idag var det en skön kväll. Jag har för övrigt aldrig förstått uttrycket "röta" i betydelsen "tur" som i "Vilken röta jag hade!" För mig är röta något negativt, något som bryter ned. Men det finns väl någon förklaring som jag inte känner till.

Svarta vinbär

Jag hade i alla fall ingen tur den dagen jag halkade och bröt armen. De senaste dagarna har varit ganska jobbiga. Det värker  ibland, gipset kliar och fingrarna svullnar. Det var nog bra att de sågade av mina ringar på akuten trots allt. Jag har inte haft av mig dem på många många år och knogen hade väl vuxit så de gick inte att få av på annat sätt. Sjukhuspersonalen försökte allt för de ville inte förstöra mina ringar. De använde vaselin, såpvatten och bomullsband, men inget funkade. De fick ta fram sågen. Det kanske går att laga ringarna. De lyckades såga där det inte fanns någon inskription på insidan i alla fall.

Svenska krusbär

Det värsta här ändå inte varit  armen. Jag har mest ont i ryggen. På morgonen är jag alldeles stel och måste släpa mig ur sängen. Det går åt en hel del stretchövningar  och Panodil innan det känns någorlunda. Framåt kvällen är det som bäst. Det gäller bara att röra lagom mycket på sig. Jag gick hela stora hundrundan på förmiddagen, men då blev jag helt slut. Jag kunde i alla fall sätta på kaffebryggaren och fika ihop med svärfar som var här och körde in ved eller, som han själv uttrycker det, "låtsades jobba lite". Sen satt jag en lång stund i hänggungan och läste en riktigt tjock bok.

Rara ärtor

Maken jobbade, men sonen var hemma. Han får agera kock de här dagarna. Idag blev det kycklingwok. Jag har försökt göra lite praktisk nytta genom att plocka lite hallon och röda vinbär. Med lite hjälp lyckades jag få till en vinbärskaka också som vi ska smaka till fikat imorgon. Men jobbigt var det så hushållsarbetet lämnar jag gärna till de andra. Maken följde med och handlade mat när han kom hem. Han fixade dessutom en kvällsmacka och te. Te kan jag väl koka själv, men bre en macka är värre, för att inte tala om hyvla en ostskiva. Man får vara tacksam den dan benet är läkt och man får tillbaka båda armarna i funktion.

Söt kaprifol

Jag kan faktiskt använda vänstra långfingret när jag skriver på tangentbordet. Det underlättar och går lite fortare än med bara en hands fingrar. Klicka på musen är ju superenkelt i sammanhanget, så datorn är ett bra tidsfördriv. På Facebook har min bloggkompis Bodil lagt till mig i en grupp som heter "Geocaching Women". Där tyckte de att jag skulle ägna lite tid åt att lösa och komma på mysteriecacher. Så det har jag gjort. Jag har löst ett antal. En del är ganska långt borta och kommer kanske aldrig att loggas, men om man har vägarna förbi någon gång finns lösningen i min lista. Jag har uppgraderat mitt medlemskap till premium så jag kan göra egna listor nu.

Småblommig klematis...

En egen mysteriecache här ute i Rannäs hade jag på gång redan tidigare. Nästan allt var klart. Igår följde sonen med mig ut på en runda i skogen och placerade ut fyra cacher. Han fick skriva upp koordinaterna åt mig. Vi tog bilen på skogsvägarna. Det gick bra att köra på tvåan så jag slapp växla så mycket. Däremot vill jag helst inte köra med en hand på vanliga vägar. De fyra cacherna innehåller var sin ledtråd till mysteriecachen som ska placeras ut imorgon. Det har tagit lite tid att få cacherna publicerade. Hittills är bara en släppt och det tog nästan ett dygn. De kommer förhoppningsvis ut imorgon. Det är kul att tänka ut nya roliga cacher. Jag får väl ägna mig åt det nu när jag inte kan vara ute och leta. Men om någon ville hänga med på en runda så skulle jag nog kunna åtminstone på terräng 1 och 2. Jag blir lite avundsjuk när jag läser om Anna-Lenas cachingturer med sin man.

...täcker allt, stenar, buskar och framförallt ogräs.

Imorgon är det söndag. Det är vår värdgrupp som sköter om gudstjänsten. Jag får väl göra så gott jag kan. Lite blommor har jag i trädgården och ett inledningsord kan jag läsa. Maken jobbar men hinner nog komma ändå i tid till mötet på kvällskvisten. Sedan är han ledig tre dagar och vi hade tänkt att åka till Lerum och hälsa på min kusin och hans fru. Det kan bli motorcykeln om ryggen inte protesterar för mycket. Jag får i alla fall på mig jackan om jag tar ur fodret och armbågsskyddet. Nästa lördag är det sedan dags för årets mc-träff med Carlssons mc-klubb. Mer om det en annan gång.

Följden av en misslyckad dag

Rönnbären har fått höstfärger

 Gårdagen går nog till historien som en riktigt misslyckad dag. Den började som en vanlig dag på sommarlovet, men framåt kvällen tänkte jag ta en cacherunda. Det fanns några cacher här och var som jag ville håva in. Den första gick ju bra. Det var den sista som var ologgad upe vid High Chaparall. Jag hittade den enkelt.

Magnifik utsikt från Lannaberget

 Sen började eländet. Jag gav mig väl på både för svåra cacher och väl jobbig terräng för mitt tillstånd. Även om orken börjat återvända har jag långt kvar till den gamla konditionen. Det blev jag varse under äventyret på Lannaberget. Utsikten var magnifik men några cacher såg jag inte till. En gång snavade jag och drattade på ändan. Då tänkte jag: "Vad gör jag här alldeles ensam? Hur ska helikoptern kunna landa här, om jag bröt benet?" Jag tog mig ner och pustade ut.

Här borde jag gett upp och åkt hem, men envis som jag är ville jag försöka hitta den cache som fanns kvar att logga i Forsheda. Jag åkte alltså fram till Kvarnagården. Det var där det hände. Jag halkade på en hal sten och rutschade ner så jag slog i ryggen. Jag måste ha landat på handen för den gjorde djuriskt ont. Jag lyckades ta mig upp på två ben och gå tillbaka till bilen. Sedan körde jag hem med en hand. Väl hemma ropade jag på sonen som fick bemanna telefonen. Maken kontaktades men han jobbade sent och kom inte hem förrän elva. Svärfar fick agera ambulans in till akuten.

Före...

 Som tur var behövde jag inte vänta mer än 20 minuter på läkaren, som skickade mig till röntgen. Visst var det en fraktur på strålbenet. En stor bula började visa sig, men jag fick lokalbedövning. Sedan försökte de dra det rätt och gipsade armen. Därefter ett nytt besök på röntgen. Maken fick komma och hämta mig vid ettiden på natten. Jag kom i säng vid två och sov lite oroligt. Klockan åtta ringer det. Ortopedläkaren har tittat på bilderna och är inte nöjd med resultatet. Maken börjar sent idag också och får köra in mig till akuten igen. Där blir vi mottagna av Linda. Gipset klipps av, mer bedövning och nål i armen. Sedan är det två läkare som drar i min arm i fem minuter. När de sedan ska se till så att alla ben faller till rätta, gick det åt lite morfin i armen. Så kom nytt gips på och en ny tur till röntgen. Den här gången var läkaren nöjd och vi kunde åka hem.

... efter besöken på akuten.

En viss trötthet har infunnit sig och det kan man ju förstå. Allt är mycket bökigare med en hand. Skriva på tangentbordet t ex. Det blir nog inga cacher på ett tag, inget stickat heller. Men jag kan lösa korsord. Som tur är kan jag använda högerhanden och gör ofta det annars också. Jag är inte enbart vänsterhänt. Det går bara lättare med vänster. Jag får väl se detta som ett tillfälle att träna högerhanden. En månad kommer det att ta. Så jag kommer nog inte att börja terminen den tionde.

Takko kan inte riktigt förstå varför jag inte kan gå ut med honom som vanligt. Han kommer och vill leka med mig och jag kan inte. Boll har alltid kastat med höger. Så det kan nog gå bra. Sonen får rycka in som hundrastare. Det är nog dags att vila lite. Men nu vet ni läget.

En dag i Öreryd

Vy från bron över Nissan

 Dagen då alla var lediga var äntligen inne. Till och med maken var fri från jobbet. Vi packade fikakorgen och åkte på en liten familjeutflykt. På vägen plockade vi upp svärfar. Han kunde också behöva komma ut lite. Det var mitt förslag att vi skulle åka till Öreryd. Jag hade hört av Anna-Lena att där fanns en trevlig runda med cacher som berättade om Öreryd under kriget. Där utbildades  norska poliser som skulle hålla ordning i landet när Hitler väl hade kapitulerat. Men även norska motståndsmän fick sin träning här innan de skickades tillbaka till Norge.

Stadig bro

 Vi hade lite problem med att förstå hur vi skulle ta oss runt i området. Kartan förstod vi oss inte på. varför hade de lagt den ner? Den hade varit lättare att läsa om den stått upp som alla andra informationstavlor. Vi började i alla fall att gå längs vägen. Det fanns en massa skyltar hit och dit. Cacherna var inga problem att hitta. Mitt största problem var att hitta de andra. De försvann vidare när jag gick för att leta efter en av cacherna. När jag kom tillbaka till vägen och fortsatte, trodde jag att de var framför mig. Efter ett tag fick jag ett SMS om att de satt i bilen. Jag fortsatte i alla fall och hittade de andra båda cacherna också.

Den gamla skjutbanan

 På ett sätt kändes det nästan makabert att gå där bland skjutbanor, skyttegravar och ammunitionsförråd. Här utbildades norrman för snart 70 år sedan i att skjuta med olika vapen. De kanske kunnat vara förebilder för den galning som nu orsakat så mycket sorg och lidande i Norge med sitt skjutande. Det är lätt att hjälteförklara de motståndsmän som kämpade för sitt lands frihet för så länge sen. Men de orsakade säkert också både sorg och lidande på sin tid. Jag säger inte att de gjorde fel. Man kan inte döma dem efter vår tids normer. Men krig och vapen kan inte lösa problem utan att skapa nya. Ibland är vi kanske beredda att ta det onda med det goda. Vi  kan förstå syftet. Det kan vi inte med helgens massaker. Men för förövaren fanns det ju ett syfte och han var beredd att offra människoliv för det.

Nummer 1

 Annars har jag inte orkat följa med i nyhetsflödet idag. Man kan inte ta in hur mycket som helst. För mig är det lätt att bara stänga av apparaterna. Men för de drabbade är det inte lika lätt. Deras nära och kära kommer inte tillbaka och de måste leva med det.

Äntligen fika

 När jag hittat alla mina cacher, återvände jag till den väntande skaran i bilen. Nu ville vi ha kaffe. Vi åkte till macken för där hade vi sett några bord där man kunde sitta och fika. Tydligen fanns det en cache där också, men jag ville inte fresta tålamodet hos de andra för mycket. Dessutom hade jag ingen täckning precis där.

Stor fet larv kröp över asfalten

 Totalt hittade jag sex cacher. Den sista fanns vid Quislingssgölen och den tog jag efter fikat. De andra satt kvar i bilen så jag skyndade mig. Det borde jag inte ha gjort. Jag skulle ha bytt till stövlar. Nu blev jag alldeles dyngsur om fötterna, men cachen hittade jag.

Quislingsgölen

Gölens namn ger den en hemlighetsfull och dyster stämning. Vad döljer den för mörka hemligheter? Dränkte man verkligen förrädare här? Platsen var vacker och påminde en del om Sänkesjön i Forsheda. Där fanns också ett gungande fly med vitmossa, hjortronblad och tranbärsrevor. Blöt återvände jag till övriga familjen. När maken skulle starta bilen, ville den inte vara med längre. Han hade stått med lyset på medan jag var borta och tydligen räckte det. Vi fick kliva ur och ge den en knuff. Som tur var räckte det med halva parkeringsplatsens längd för att motorn skulle hosta igång. Vi hoppade in och så vände vi hemåt efter vår lilla utflykt.

Det var sista dagen hela familjen var samlad på ett tag. Imorgon tar malmösonen tåget ner till Skåne för att jobba. Den andre sonen börjar också planera för återvändandet till Blekinge. Nu jobbar maken resten av veckan till och med söndag. Jag har drygt två veckor tills min ledighet är slut. Nu börjar det kännas att sommaren inte är oändlig. Dags att ta tag i några saker som jag brukar göra innan skolan sätter igång. Men nästa vecka är maken ledig tre dagar. Då ska vi ta en liten mc-tur igen. Den här gången västerut till min kusin i Lerum.

Pilgrim på väg ut i världen

Pilgrim på väg ut i världen

 Mycket har skrivits idag om allt som hänt den här helgen. Det är ett ständigt flöde av tankar och åsikter. Många vill uttrycka sin sorg och förtvivlan på olika sätt. En del visa sin sympati genom flaggor eller manifestationer på torg, andra genom böner eller tända ljus och tysta minuter.

Hur vi uttrycker oss beror förstås på vilka vi är. Det som passar en, passar inte en annan. Det har också visat sig i dagens flöden. Det finns de som har åsikter om andras sätt att uttrycka sig. Om det tycker jag inte. Vi måste alla få tycka, tänka och uttrycka oss på våra egna sätt, så länge vi inte kränker någon annan med vårt sätt. Det verkar som om somliga blir "kränkta" av att andra har andra åsikter. Det om något är väl kränkande. IT-mamman uttrycker detta så fint i ett blogginlägg idag. Läs gärna vad hon skriver.

Pilgrim är resklar

 Idag har jag inte sysslat med så mycket. Det har varit en vanlig dag, så som vissa dagar bara är. Man umgås och äter tillsammans, sitter en stund vid datorn, läser en bok, löser ett korsord, stickar en bit på nästa projekt. Maken jobbade idag också, men imorgon är han ledig. Då tar vi hela familjen och åker på en utflykt.

En annan sak har jag gjort idag. Jag har skickat iväg min travel bug ut i vida världen. En travel bug är egentligen en bricka som man kan fästa vid en sak. Om man lägger den i en geocache, så kan någon annan ta med sig den till en annan geocache. På så sätt kan den förflytta sig korta eller långa sträckor. Idag har min TB fått flytta "hemifrån". Jag placerade den visserligen i den närmsta cachen som finns, min egen "Homemade in Rannäs". Det skabli spännande och se om någon hämtar den snart.

TB:n är en liten Playmobilflicka. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ge henne för mål, vilka platser hon skulle besöka. Men när vi träffades, så sa Bodil att hon kunde besöka kyrkor. Det tyckte jag var ett bra förslag. Sedan funderade jag vidare på vad hon skulle heta. När jag pratade med sonen, kom han med förslaget Pilgrim. Det tyckte jag var alldeles utmärkt. En pilgrim är ju en person som vandrar till heliga platser. Så fick det bli. Idag har Pilgrim börjat sin pilgrimsvandring.

Pilgrimernas hälsning är "Pax et bonum" på latin eller "Frid/fred och allt gott" på svenska. Det kan kännas bra att önska varandra det idag. Vi kommer med fred och godhet, inte hat och ondska. Den texten står också på pilgrimskompassen. Det är en rund träplatta med en fördjupning i mitten. På den översta bilden står Pilgrim på kompassen. I fördjupningen kan man ställa ett värmeljus och tända det på vägen. I kanten finns den heliga Birgittas bön: "Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den", som också är pilgrimernas bön. Runt kanten finns sju andra symboler. De representerar sju nyckelord för alla pilgrimer: Skorna står för långsamheten, staven för friheten, tältet för enkelheten, kappan/manteln för tystnaden, hatten för bekymmerslösheten, ränseln för delandet och korset för andligheten. Det är ord och tankar man kan meditera över på sin vandring.

Pilgrimstanken har alltid tilltalat mig. Jag gillar ju att vandra och har gjort ett antal både längre och kortare vandringar. Hela livet är som en vandring, som börjar när vi föds och slutar när vi dör. På vägen besöker vi många olika platser och möter många olika människor. Vi kan gå en bit sida vid sida. Vi får dela livet och upplevelserna med varandra. Vi behöver varandra. Det är det kristen tro handlar åtminstone för mig.

Fyra små på väg ut i världen

Livets mysterier och andra cacher

Mystiska stenar i mörka skogar

 Vissa mysterier förblir olösta. Ibland är livet ofattbart. När vi vaknade upp idag och slog på radion, hade tragedin  i Norge blivit ofattbar stor. Hur kunde detta hända?  På det mysteriet finns inga svar. Men livet går vidare. Vi kan inte stoppa alla livets flöden. Likt den aldrig sinande strömmen på Twitter fortsätter livet som vanligt för de allra flesta av oss.

För vår del innebar det att maken åkte till jobbet tidigt tidigt. Vi andra tog en sovmorgon. Jag fikade med svärfar och åt lunch med grabbarna. Det blev något enkelt men gott, plättar med sylt och grädde. Sonen fixade allt. Sedan gav vi oss iväg på en geocachingrunda. Jag frågade pojkarna om de ville hänga med på en runda. De svarade att de inte hade något annat för sig. Den yngre av dem frågade om det inte fanns några cacher i Skillingaryd för han hade ett ärende dit. Så till Sk-ryd ställde vi färden. Hunden blev överlycklig när vi plockade fram ryggsäcken och bilnycklarna och vi hade inte hjärta att göra honom besviken. Han fick följa med.

Nergrävda skatter

Vi tog vägen över Hign Chaparall. Det fanns några cacher där som jag inte lyckats hitta. Jag tänkte ta hjälp av yngre krafter. Efter lite letande lokaliserade en av grabbarna burken i loket framför HC. Då var dagens första hittad. Nummer två hittade jag själv. Förra gången letade jag länge men fick ge upp där ute i skogen. Nu gick jag rakt på och sa att här är den. Men så har jag hittat många fler cacher av olika sorter sedan förra tillfället. Man lär sig efter hand att se små detaljer som sticker ut. Här var det en spik i en träbit. I Sk-ryd var det en brädbit under en sten. När vi lyfte på brädan, hittade vi en hel trälåda som hölje för cachen.

När ringde någon senast här?

 Sonen uträttade sitt ärende i Sk-ryd. Sedan satte vi mobilen på att söka geocacher i närheten. Den första hittade vi vid Skillingaryds läger, ett gammalt militärt område. Den hittade vi ganska snabbt och körde vidare in mot torget. Där plockade sonen lätt fram den lilla microcachen. Telefonen var inte kvar i buren. Det är tur att det finns bärbara varianter idag. Annars hade vi inte varit där.

Regnar det fortfarande?

 Nu när jag har hittat över hundra cacher, kan det vara spännande att pröva lite andra typer. Det finns även mysteriecacher, där man måste lösa olika uppgifter för att kunna få fram koordinaterna till cachen. Jag har ännu inte kommit på något bra sätt att använda mobilapparna i det här. I en GPS kan man ju knappa in de koordinater man får fram och söka med hjälp av den. Jag har löst några av klurigheterna till några mysteriecacher, men inte kunnat logga dem. Igår kväll löste jag ett krypto och fick fram koordinaterna till Skillingaryds mystery.

Det känns retligt att inte kunna hitta själva cachen. Jag har hittat en sida på nätet där jag kan knappa in koordinater och få fram platsen. Det är lite bökigt och på något sätt måste det ha blivit helt fel. När vi kom dit, kunde vi inte hitta någon cache alls. Då kollade jag koordinaterna i appen mot de jag klurat ut. Vi var långt ifrån de rätta. Det slutade med att vi satte oss i bilen och körde först åt norr och sedan åt öster tills vi närmade oss de rätta siffrorna.

 Vi parkerade och promenerade sedan söderut. Ett tag trodde vi att vi skulle hamna ute i vattnet, men vi kunde hålla oss på land. När vi närmade oss de rätta koordinaterna, såg jag ett slags hus och sa att där är den nog. Mycket riktigt hittade sonen den och platsen stämde med ledtråden. Det var vår första mysteriecache. Precis när vi loggade den började det regna inte bara dugga lite som tidigare. Vi satt kvar en stund under tak tills regnet avtog. Sedan gick vi tillbaka till bilen och for vidare.

Drive-in? Nödlösning i regnet på bron!

Två till hann vi med. Den ena fanns högst uppe på en bro över järnvägen. Det ösregnade nu så vi lusläste beskrivningen för att kunna köra så nära som möjligt. Så vände vi och körde tillbaka på rätt sida. Vi stannade helt regelvidrigt och skickade ut yngste sonen som frivillig att plocka in burken. Han hittade den direkt där den skulle vara och langade in den till oss i bilen. Vi loggade den och sen fick han göra om utryckningen för att sätta tillbaka burken. Som tur var kom det inga andra bilar medan vi utförde manövern. Efter denna bravad var det enkelt att hitta nästa. Den var precis där jag sa att den skulle vara. Sonen plockade enkelt fram den. Det fanns inte så många andra ställen som kunde stämma med ledtråden. 

Nu var vi nöjda med cachandet även om det fanns många kvar att hämta både i Sk-ryd och på vägen hem. Vi tog stora autostradan och stannade till för en glass och kaffe på Mackedonkan i Värnamo. När vi anlände till hemmet igen, hade maken precis kommit hem från jobbet. Vi mötte honom utanför huset. Sönerna plockade fram klotgrillen och satte fyr på grillkolen. Med gemensamma ansträngningar kunde vi någon timme senare äta en god grillskiva med potatisgratäng och vitlökssmör. Gratängen gjorde vi i folieknyten på grillen. Det var faktiskt första grillningen för säsongen med hela familjen samlad. 

Dagens resultat blev sju nya cacher att logga tillsammans med ett geocoin och fyra travel bugs. De två ssita hittade jag i min egen cache 70 m från vårt hus. Medan vi var borta på vår cachingrunda hade andra varit hemma hos oss och besökt den cachen. Det är dessutom roligt när de gillar den och tänker sätta favoritpoäng på den. Sånt gillar vi. 

Ett ljus för Norge

Ikväll tänder vi ett ljus, inte för att det blivit mörkare, utan för de som drabbats i Norge. Vi satt i bilen hem rån Jönköping, när vi fick höra vad som hänt. Som vanligt är det först lite olika rapporter. Sen kommer mer bekräftade  uppgifter och man börjar förstå vidden av det hela. Det är svårt att förstå hur någon kan vilja detta. Så många ungdomar och oskyldiga människor som drabbas.

Våld kan aldrig lösa problem. Som Stoltenberg uttryckte det så är "svaret på våld är ännu mer demokrati, ännu mer humanitet, men inte naivitet". Därför tänder vi ljus ikväll, inte för att förbanna mörkret eller ondskan, utan för att sända ljus och värme till de som drabbats av mörker och ondska. 

 Anledningen till att hela familjen åkte till Jönköping idag var att vi ville se sista delen av Harry Potter. Vi har sett alla tidigare filmer tillsammans och oftast gjort en familjeutflykt i samband med biobesöket. Man får passa på när alla är hemma. Malmösonen återvänder dit om några dagar. Karlskronagrabben har redan börjat prata om sina planer på att åka ner till Blekinge igen. Vem vet när vi kan träffas alla fyra igen. Maken jobbar nästan jämt och om mindre än tre veckor börjar jag. Då gäller det att ta vara på de dagar vi har.

Det känns nästan lite tomt när man vet att detta var sista filmen med Harry Potter. Den onde trollkarlen Voldemort är oskadliggjord. Det goda har segrat. Så kommer man ut och får höra att fortfarande finns det ondska i den verkliga världen. Kampen för det goda går vidare. Vi kan aldrig slå oss till ro så länge människor utsätts våld.

Som en stark kontrast till eftermiddagens händelser, kan jag meddela att fyra ulliga små varelser kom fram igår och ville bo hos oss. Det var en av våra katter, som kom fram med sina ungar. Vi har misstänkt att hon haft ungar någonstans, troligen hos grannen. Hunden blev förstås alldeles till sig och vaktade de små. Så fort någon tog sig ur lådan där de placerades slog han larm.

Det blev inga cacher funna idag. Jag kunde ju ha försökt hitta några i Jönköping, men de andra är måttligt roade så jag avstod från att leta. Det blev inga igår heller, men då placerade jag ut en ny cache alldeles här intill. Jag hade lagt en lapp i lådan om att jag bjöd på kaffe, men det var bara en som loggade och han hade väl inte tid. Det hade annars varit roligt att träffa någon mer geocachare. Det kanske blir fler tillfällen. Jag har ju fler cacher på gång.

När pojkarna och jag försökte hitta mysteriecachen i Rydaholm, misslyckades vi ju. Ikväll hittade jag en sida på Internet där man kan skriva in koordinaterna och få upp platsen på en karta. Det kanske kan vara ett sätt att hitta till sådana cacher. För andra intresserade så finns sidan här. När jag skrev in de koordinater vi fick fram, visade det sig att sonen förmodligen förväxlat breddgrader och längdgrader. Vi hade kanske hittat cachen om han gjort rätt. Men vi får väl göra ett nytt försök. Vi ger ju inte upp.

Mystik i mammatrakter

Utflykt med sönerna

Jaha, då har jag nått ett av sommaren mål. Jag har hittat 100 geocacher och än är inte sommaren slut. Det tog nästan exakt 50 dagar. Så två cacher om dagen är inte illa. Idag blev det sex stycken. Så jag är uppe i 105. 

Planerna för dagen var dels att geocacha, dels att besöka min mamma. Jag fick med mig båda sönerna genom att locka med Burger King. Så först ställde kosan dit. På vägen stannade vi till och tittade på gravhögarna vid 27:an strax utanför Kärda mittemot Nästa. När väg 27 skulle byggas om gjorde man en utgrävning här och hittade gravhögar och en del föremål från yngre järnåldern. Området kallades Lunden och här tillbad man nog Oden och Tor för drygt 100 år sedan. När jag åkt förbi här, har jag ofta tänkt att man borde stanna och besöka platsen. Nu blev det av, hastigt bestämt när vi passerade.

Bröderna Johansson under ett paraply

 Cacherundan valde vi att lägga i Horda. Det var i Horda jag gick de sex första skolåren. Nu passerar jag oftast bara igenom samhället på väg hem till min mamma. Utanför samhället finns fotpollsplatsen. Där vid Munkavallen finns dessutom ett elljusspår. Om man följer det runt kan man plocka sex cacher på ett Astrid Lindgren-tema. Platsen har egentligen ingen koppling till Astrid Lindgren, men i cacherna finns frågor om hennes figurer. Våra planer var att gå hela rundan och försöka hitta alla cacher. Hemma var vädret hyfsat fint och lagom varmt. När vi närmade oss Horda, började det regna lite smått. Himlen var grå och det såg ut som om det strilande regnet skulle kunna hålla på resten av dagen. Vi tänkte ändå försöka. Jag hade min regnjacka i bilen. Dessutom hade vi ett paraply. Jag hoppade över stövlarna, som låg där, men det borde jag inte ha gjort.

Detta är en cache - en microcache

 Cacher kan ju se väldigt olika ut. Här var alla likadana svarta plaströr med skruvkork. Storleken var micro. De var gömda på lite olika sätt. Ledtrådarna var klockrena och vi förstod enkelt vad vi skulle leta efter. Det var bara en vi letade lite längre efter. Till slut hittade yngste sonen det som ledtråden syftade på och då var det enkelt.

Så här kan den vara gömd

 Det tog oss kanske trekvart att klara av rundan. Det växte ganska mycket gräs i spåret. När vi letade, rörde vi oss bland vegetationen bredvid också. Det betydde att vi blev rejält blöta om fötterna till slut. Jag ångrade förstås att jag inte bytt om till stövlar. Men gjort är gjort och vi fick fortsätta i våra klafsande skor.

Takko tog täten rund elljusspåret i Horda

 Hunden var förstås glad över att få besöka nya spännande platser. Han tog täten och drog iväg med oss. Lite reparationsinsatser behövs nog innan vinterns skidspår kan användas åtminstone när det är mörkt. Några lyktstolpar låg nere och på ett ställe var ledningarna trasiga. Vi funderade på om koppartjuvar varit framme och stulit koppartrådarna.

Rallarrosorna målade skogen lila

Gräsen och de många rallarrosorna sätter färg på kullarna som skiftar åt rött och lila. Det var otroligt vackert på hyggena vi passerade på vägen runt spåret. Till slut var vi tillbaka vid bilen. Nu skulle vi bara ta reda på svaren på frågorna så att vi kunde få ihop koordinaterna till en bonuscache. I så fall skulle det bli min första mysteriecache. Problemet var inte att hitta svaren och därmed siffrorna. De flesta svaren kunde vi och resten satte jag it-sonen på att googla fram med min mobil, när vi kommit fram till min mamma. Hos mamma blev det fika och några timmars prat. Ibland går det alldeles för länge mellan gångerna vi träffas. Extra roligt var förstås att båda barnbarnen var med.

Nu tillbaka till mysteriet. Bonuscachen skulle finnas i Rydaholm och vi lyckades få fram en adress. Dit åkte vi och letade en stund i regnet. Vi hittade ett ställe som kunde stämma med ledtråden, men där fanns ingen cache. När jag kollade vad de andra skrivit i sina loggar, förstod jag att vi nog inte var på rätt ställe. Mysteriet låg nog inte i frågorna utan i hur man skulle överföra svaren till koordinater. Cacheägaren får ursäkta en novis på mysteriecacher, men det här var lite väl knapphändigt beskrivet. Mysteriet förblev olöst och det blev ingen första mysteriecache loggad idag. Man får inte allt man vill här i livet. Åtminstone inte när man vill. Envisa personer som jag ger sig inte så lätt. Det blir nog fler försök. Men en liten kurs om GPS och koordinater vore nog inte fel.

Igår laddade jag ner en annan app i mobilen. Den heter c:geo och är en gratisapp för geocaching. Nu ska jag försöka lära mig den. Den kanske har fler finesser än den andra jag har, Groundspeaks vanliga androidapp.

Nog om geocaching. Det verkar kanske som om jag inte gör något annat. Lite beroendeframkallande är det allt, men jag gör annat också. Jag har precis stickat klart en bebiskofta till och börjat på en yemenväst. Det är också kul. Jag börjar bli lite sugen på att sticka en uppifrånochnerkofta igen till mig själv. Dessutom har jag städat. Igår städade jag köket tills det glänste, idag tog jag arbetsrummet. Jag fick ett tips av en kollega en gång. Mirakeldukar i all ära, men rena miraklet var babyservetterna, sådana som man använder till att torka babystjärtar. Ingrodda fluglortar och svarta märken efter smutsiga fingrar försvann hur enkelt som helst och allt blev skinande rent. Då är det kul att städa och fort går det också. Åtminstone tycker man att tiden går fort. Det tar ett tag att fixa ett lantkök.

Malva med rötterna från Ven

I trädgården däremot händer det inte så mycket. Sonen försökte klippa det vildvuxna gräset som maken negligerat ett bra tag, men regnet satte stopp för slutförandet. Man får ta vara på det stunder det håller uppe. Blommar gör det trots allt och man får väl blunda för ogräset som växer emellan.

Imorgon har jag lite spännande planer. Mer säger jag inte idag. På fredag är maken ledig och då ska hela familjen se Harry Potter är det tänkt. Då avslutar vi en tradition för det här är ju sista filmen. maken håller på att läsa alla böckerna som han inte tragglat sig igen tidigare. Vi andra slukade dem så fort de kom både på engelska och svenska. Vi nästan slogs om dem. Han tar igen det nu på lediga stunder under arbetsdagen. Så här i semestertider är det lite lugnare på taxifronten. Det är inte lika många som beställer färdtjänst. Då kan det bli lite sysslolös tid. Vad passar bättre då än en god bok eller ett riktigt mysterium.

Ett udda liv

Vindskyddet

 Alla är  vi olika och unika, men en del är udda. En del kanske tycker att jag är bra udda som håller på med min geocaching, min virkning och stickning, min motorcykel eller min trädgård. Jag kan räkna upp många udda saker som jag håller på med. Men udda + udda blir ju jämnt så det jämnar nog ut sig.

Flotten

 Idag kom malmösonen hem. Vi hämtade honom vid tåget i Värnamo mitt på dagen. Det är roligt när de kommer hem och man får rå om dem lite. Han har redan bidragit med lite mer kantareller. Det är han bra på att hitta på sina vandringar i rannässkogarna. Hunden och jag tog en annorlunda hundrunda efter lunch idag. Vi gick ner till vindskyddet vid Rannäsasjön. Anledningen var att jag skulle placera ut en geocache där. Detta var min fjärde caache. Sedan gick jag hem och skickade in den till reviewern som ska godkänna den. Det kan ta några timmar. Det finns fyra personer i Sverige som kollar alla nya cacher. Ibland får man ändra i texten, ibland publicerar de direkt. Idag var det inga problem.

Gavlö havsbad

 Jag orkade inte sitta och vänta på att cachen skulle bli publicerad. Ryggsäcken packades med lite användbara saker och sedan gav jag mig av på en egen cacherunda. Det var några dagar sedan jag hittade några. Förutom den jag plockade igår. Då satte jag upp min tredje egna cache, ett TB-hotell. På hemvägen åkte jag förbi hembygdsparken. Nu var alla frisksportare borta och forshedaborna satt inne i stugorna och klagade på regnet. Det var fritt fram att leta efter den felande länken. Äntligen hittade jag den. Skam den som ger sig.

Liljenäs badplats

 Dagens cacherunda gick till olika platser vid vatten, två badplatser, ett antal uddar i Bolmen och två ställen längs Storån. Första cachen hittade jag vid Gavlö havsbad. Det är långt ut till Gavlö, precis på gränsen till Kronoberg. Cachen hittades i en gran efter en stunds letande. Badplatsen var tom. Ingen som ville ta ett kvällsdopp. Sedan besökte jag två uddar, Toftnäset och Grönhammar. Det passade bra i mitt udda liv. På Toftnäset fick jag vada fram i gräs och sly, klafsa runt i djupa traktorspår och leta bland många stenar innan jag hittade lådan. Jag var glad att jag svidade om till stövlar och tog på mig jackan innan jag gick. Myggen anföll i svärmar. Men jag försvarade mig med myggspray och frenetiskt viftande. Tack och lov hittade jag ut igen till bilen vid vägkanten. Det var skönt att sätta sig i den och fortsätta mot nästa udde.

Grönhammar är en udde som hör till Liljenäs. Numera är det många aktiviteter på gång i Liljenäs. Det är många tyskar som kommer dit på semester. Jag mötte några som varit ute och fiskat när jag körde förbi på väg till Gavlö. När jag själv promenerade ut på udden hörde jag något som lät som skjutövningar en bit bort. Jag kommer ihåg att när jag flyttade till Forsheda brukade det vara friluftsmöte på Grönhammar. Vi spelade med i musikkåren och då var vi där några gånger och spelade. Den traditionen lade man ner och efter det har jag inte varit därute. Det var fint ute på udden, men någon cache hittade jag inte. GPS:n hade fått fnatt och skickade mig kors och tvärs. Myggen fanns även här och lika ettriga var de. Det gäller att veta när man ska ge upp.  Jag fortsatte till ett annat ställe.

Vid Liljenäs badplats brukade vi bada ganska ofta när pojkarna var små. Det händer åtminstone någon gång varje sommar att vi tar ett dopp där. Det kanske snart är dags. Ikväll var det tomt på badgäster. Jag kunde leta ostört och leta fick jag göra. När jag nästan var beredd att ge upp, kände jag den när jag trevade med fingrarna. Då hade jag nollat precis bredvid flera gånger. På vägen ut från badplatsen mötte jag en dam. Undrar om hon trodde att jag tagit ett kvällsdopp.

Storån vid Åby

 Storån rinner ut i Bolmen strax söder om Åby. Vid bron över ån hittade jag nästa cache. Den var enklare att finna, men lite fick jag leta. Nu började mobilbatteriet ta slut. Jag hade ju tänkt att försöka komma upp i tresiffrigt antal funna cacher, men det målet skulle kanske bli svårt att uppnå. Men en till så skulle jag landa på nitionio. Det kunde ju vara lämpligt en sån här udda dag i ett udda liv.

Storån vid Slättö kvarn

Någon ny udde ville jag inte ge mig ut på. Jag testade Slättö kvarn. Det fanns mygg där med och gott om nässlor. GPS:n nollade mitt i nässelhögen verkade det som. Det blev inget napp. Men så nära målet får man inte ge upp. jag åkte en bit till och hamnade vid Ås hembygdgård. Där skulle det finnas en cache som jag trodde skulle vara ganska enkel att hitta. Det var den också och de nittionio var funna.

Ås hembygdsgård

Hembygdsgårdar är trevliga platser som oftast har mycket att berätta. Om inte myggen samlats till storoffensiv och om inte en kopp te och lite stekta kantareller hade lockat mer, skulle jag stannat lite längre. Nu hoppade jag i bilen och vände snabbt hemåt. Därhemma hade sönerna kokat ägg så det var bara att bre sig en äggmacka till teet.

Sedan var det dags att logga alla fynd och kolla om någon hittat min nya cache. En geocachare hade varit nere vid vindskyddet och skrivit i den nya loggboken. Just nu kollade jag igen och ytterligare en hade hittat dit. Det är spännande att se om det finns några som vill leta. Och det gör det. Det finns ju fler som är lika udda som jag.

Inget särskilt att göra

Näckrosorna breder ut sig i dammen. Idag var fyra stycken utslagna.

De senaste dagarna har det varit tyst på bloggen. Trots att jag varit hemma har jag inte velat skriva något. Det händer ju inte så mycket, kan man tycka. 

Sömntutan frösår sig själv numera.

Man vaknar på morgonen eller förmiddagen om man så vill. Man blir lite av en sömntuta på sommaren. Kvällarna är ljusa och långa. Sänggåendet skjuts fram och man kommer i säng senare än vanligt. Jag är ju i vanliga fall en nattuggla. Nu blir det ännu värre.

Den blå hortensian har överlevt vintern och börjar blomma igen.

 Något har vi ändå pysslat med. När jag inte kunde rensa ogräs i rabatterna, sate jag igång att sticka till nyfödda i Afrika. Det är lite lagom svårt och lagom stort. Hittills har det blivit 11 mössor, 2 par sockor och en kofta. Det är kul och restgarnerna kommer väl till användning.

Renfanorna vajar i vinden. 

 Regnet som strilade ner i två dagar, hindrade utomhus aktiviteter. Ja, hundrundorna måste vi ju ta i alla fall. Han ger sig inte, men rundorna blir för det mesta kortare än vanligt. Men svamparna i skogen gillade regnet. Idag sken solen och sken som solar gjorde kantarellerna. Jag plockade tunikans fickor fulla vid förmiddagsrundan. Jag glömde förstås att ta med något att plocka i. Det gjorde jag vid kvällsrundan också. Fickorna kom väl till pass då också. Det blev väl en liter så där allt som allt.

Härligt röda och gula toner i söderrabatten i år.

 Några geocachar har jag inte hittat de senaste dagarna. Jag var i stan en runda idag, men det blev inte något napp då. Ikväll upptäckte jag att någon lagt ut flera nya cachar i stan. Det finns två gamla som jag inte hittat och två nya. Jag får nog ta med mig någon av pojkarna som kan hjälpa mig att leta. Erik kommer hem på måndag. Han kanske vill hänga med.

De vita riddarsporrarna är höga och majestätiska, men regnet fick dem att böja sig.

 Av mina egna cacher som jag släppte förra veckan är det en som har blivit loggad åtta gånger. Den andra har bara fått en logg. Jag har jobbat på några nya och hade tänkt släppa en idag, men den blev inte riktigt klar för utsättning. Men imorgon kan det nog bli av. Jag kanske släpper två på en gång. Totalt har jag nästan tio på gång.

De eldröda liljorna trivs tillsammans med pysslingkragarna.

 Att sätta ut egna cacher innebär ett visst ansvar. Man måste ju underhålla dem. Om loggboken blir fulltecknad, måste den ersättas med en ny. Pennan kan behöva bytas ut också. Det kan komma fukt i behållaren. Det är mycket som kan hända. Så länge man bara letar efter andras cacher, behöver man inte tänka så mycket framåt. Man kan hålla på så länge det är kul och göra uppehåll när man har lust. Att lägga ut sin första egna cache tar geocachinghobbyn till en annan dimension. Nu får man hålla i. Fast man kan förstås arkivera sina cacher om man lägger av.

Studentnejlikorna sprider sig gärna och lyser i eldrött.

 Blåbären och hallonen börjar mogna. Igår bakade jag vetebröd med blåbärsfyllning. De blev goda om jag får säga det själv. Vårt kylskåp funkar inte som det ska. Frysdelen är helt okej, men inte kylskåpsdelen. Det är inte två år gammalt så garantin borde träda in. Finns det någon som har ett kylskåp stående som ni kan låna ut så skulle vi vara glada. Just nu försöker vi hålla temperaturen nere med hjälp av kylklampar och vatten som vi fryser in i mjölkpaket. Lite bökigt i längden, men nyttigt att bli påmind om hur bra vi har det idag. Det fungerade annorlunda förr innan kylskåpen kom. Vi har förstås potatiskällaren under husen, men jag vet inte hur kallt det är där.

Gräs och dahlior samsas i krukan vid entren.

 Maken jobbar långa pass. Han börjar visserligen lite senare, men kommer inte hem förrän tio eller elva på kvällen. Vi hinner oftast fika ihop innan han sticker iväg. Många dagar i rad jobbar han också. De få dagar han är ledig är det mycket som ska hinnas med.  För det mesta går de åt till att hämta veden i skogen och såga upp och klyva den. Den kommer vi att ha nytta av till vintern. Vedboden var ju helt tom efter de gångna vinterns kyla. Jag hoppas den kommande vintern inte blir lika kall och lång.

Den stora fuchsian jag fick av svägerskan har massor av blomknoppar som snart slår ut.

 Sonen och jag får hitta på egna aktiviteter. Fast vi träffas mest när vi äter. Vi turas om att laga mat. Idag var det sonen som fixade tacos. Då får jag väl hitta på något annat imorgon.

Den ljusa stjärnflockan vid dammen älskas av fjärilarna.

Jaha, så mycket mer har jag väl inte att berätta. Det händer inget särskilt, men när man tänker efter så har det ändå hänt en del. Ibland är det bara skönt att sitta i hängstolen och bara gunga, gå en runda i trädgården och lukta på blommorna och känna att vi har det bra.

Kvällsfriden sänker sig över Rannäs. Det blir natt.