En grå söndag i november

November brukar vara grå. Så var det också idag. Även om det inte regnade som det gjorde igår, var det gråmulet hela dagen. Sonen skulle ge sig av mot Karlskrona vid lunchtid. Jag stannade hemma från gudstjänsten och fikade med honom innan vi åkte mot stan. Han hade stämt träff med de andra resenärerna på Biltemas parkering. Där lämnade jag honom. De åkte RV27 och jag tog E4:an norrut.

När jag kom hem och laddade upp mina kamerabilder i datorn, upptäckte jag några bilder som inte jag hade tagit. Det var nog sonen som fotat våra katter. Han är ju en stor kattälskare. Det är han som namnger alla katter i huset. Överst har vi Freja, Timon och Percival. Närmast har ovan är Tor. För några år sedan fick alla katter japanska namn. Nu verkar det vara fornnordiska namn som gäller. De är ju lite lättare att uttala och komma ihåg.

När vi skilts åt fortsatte jag norrut. Vi avbröt ju vårt sökande efter en mystfinal igår och den tänkte jag försöka hitta idag. Då var det mest för att det regnade rätt bra, men också för att vi inte riktigt hittade en bra väg till gömman. Idag förstod jag varför. Det måste ha varit fel koordinater inladdade i GPS:en. När jag knappade in de lösta siffrorna, fick jag fram en mycket bättre plats att leta på. Jag hade varit i området tidigare så därför visste jag ungefär var jag kunde parkera. Platsen var tom och öde, men Munkaleden passerade tydligen här förbi.

Jag tog stigen utmed ån. Området hör till Skillingaryds skjutfält och många av byggnaderna är väldigt speciella, tycker jag. Det röda huset jag passerade var smalt och högt med spetsigt tak. Det påminde om en fågelfrömatare jag sett någonstans.

Lagan flöt sakta förbi. Nu var det mycket vatten i ån. Annat var det för bara några veckor sedan. Det är bra att vattennivåerna blir lite mer normala även om det innebär regn och rusk. Det hör ju trots allt till årstiden. På andra sidan Lagan flöt trafiken i en strid ström på motorvägen. Men jag gick i sakta mak stigen fram mot gömman.

Sen vek jag av in i skogen bredvid. Snart kom jag fram till nollan och där fick jag syn på burken. Den passade väl in i miljön. På skyltar längs stigen varnades för att detta var ett skjutfält och man skulle inte plocka upp föremål som liknade detta. Vilken tur att det stod cachens GC-nummer på den. Det var en riktigt trevlig myst som kunde loggas och därmed var alla skillingarydsmystar lösta och loggade och jag kunde promenera med lätta steg tillbaka till den parkerade bilen och fortsätta färden.

Det fanns en annan gömma  lite längre norrut i Skillingaryd som jag letat efter utan att finna. Jag hittade platsen en sen kväll i duggregn tillsammans med hunden. Vi letade ett tag och tyckte att vi hittat det perfekta stället för cachen, men där var den inte. Då gav vi upp och åkte vidare. Sen dess hade jag fått en liten hint av en annan geocachare som fått den från självaste cacheägaren, geo:wera. Idag hade jag inga problem att hitta den. Den satt på ett svårnått ställe, men det löste sig med hjälp av redskap på platsen, men den satt inte fast ordentligt då ståltrådarna som höll den gått sönder. Jag hoppas den sitter kvar tills den kan lagas. Geo:wera brukar alltid rimma i sina loggar, så det fick en logg på vers. Så här skrev jag:

Moppen stod kvar, 
när vi återvände,
en relik från forna dar,
undrar vad som hände?

Förra gången gick det inte bra
här för hunden och tanten.
Han ville bara mot bilen dra
och sova för hela slanten.

Efter en liten, liten hint
från en cachingpolare,
gick det riktigt geschwint
att hitta gömman, den coolare.

Loggad och klar
tillbaka den far.
Det gick med all hast
trots att den knappt satt fast.

Om den ska ha en fortsatt karriär
och vara med om ytterligare 40-årig era,
behövs nog lite omvårdnad här
av jubilerande geo:wera.

Tack för en trevlig gömma 
och för den roliga letarstunden
Denna kommer vi inte att glömma.
Grattis från tanten och hunden!

Sen tyckte jag att det räckte med utflykter och åkte över Hign Chaparall hem. På vägen passerade jag en fårahage där alla fåren stod samlade runtom den vita plastbalen. jag antar att det fanns hål på ämpliga ställen runtom, men det såg onekligen lite roligt ut. Jag var tvungen att stanna för att ta ett kort på fårens restaurang. När jag kom hem hade maken börjat laga kålpudding till middag. Det var inte dumt en ruggig novembersöndag. Sen var det dags att sätta sig vid datorn och skriva IUP:er för hela slanten. Sista veckan med utvecklingssamtal börjar imorgon. Det ska bli skönt att ha gjort dem. Men jag hann titta på Allt för Sverige också.