Reflektioner vid Slättö Sand

Idag var det lika grått som igår. Vart tog det fina fredagsvädret vägen? Nåväl, maken och jag åkte till missionskyrkan på förmiddagen för en adventsgudstjänst. Sen blev det adventsfika hemma. Maken lagade middagen.

Innan jag kojade i natt skickade jag ett mejl till klokare och frågade om hon ville följa med till 1000sjöars nya reflexgömma i eftermiddag. Det ville hon så vid halv fyra kom hon och Tess för att plocka upp mig och köra till ett av mina favoritställen i trakterna Slättö Sand. Vi undrade lite över namnet, *M*ö*b*i*u*s*. Herr Möbius känner man ju till som varande mattelärare. Jag har till och med stickat en sjal som ett möbiusband. Vi hade våra gissningar och tids nog fick vi en förklaring.

Vi anlände till parkeringen vid naturreservatet Slättö Sand ca 15.40 och strax hade jag hittat första reflexen. Sen följde vi spåret från den ena reflexen till den andra. Det var fortfarande lite dagsljus men skymningen föll snabbt. Det var inga problem att se reflexerna för de var stora och tydliga. ibland var det lite längre avstånd men vi rekade framåt och lyckades alltid hitta nästa.

Det var vackert vid Slättö Sand även vid den här tiden på året och på dygnet. Det var en rejäl runda han lurade ut oss på, 1000sjöar, men den härlig samtidigt. Tess älskade förstås att sträcka ut på stigarna, i skogen och på ökenvidderna.

Hon var oftast långt före oss och fick vända tillbaka för att fösa oss saktfärdiga framåt. Första delen var mestadels lätt att gå. Ibland fick vi ta en liten runda ut i terrängen eller upp över en kulle. Det var varmt i luften så det blev lite svettigt stundtals.

Fin utsikt hade vi från höjderna, men sen bar det neråt igen. Vi gick på en del stigar och vägar som jag inte vandrat förut. Det blir oftast att man bara går upp på toppen och tillbaka till parkeringen. Nu fick vi uppleva andra delar av området.

Det blev allt mörkare ju längre vi gick, men reflexerna guidade oss vidare. Tess höll koll på oss också så vi inte gick vilse.

Vid Slättö Sand växer det mest tallskog. marken är ibland täckt av lavar. På ett ställe såg det nästan ut som om det var snö på marken, men det var lavar.

Stigarna var utmärkta med orange markeringar på stolpar eller träd. På en del fanns det även en reflekterande markering.

Banan var uppdelad i två delar. efter ca 40 minuter hittade vi slutet på första delen. Där fick vi tag på koordinaterna till startpunkten för nästa slinga. Vi passade på att läska oss med en belöning i form av en halv clementin var. Katrin skalade den till en gubbe med en jättestor mage. Den åt vi sedan upp.

Andra delen fortsatte på lite blötare stigar. beskrivningen av cachen hade varnat för detta. Lydiga som vi är hade vi klätt oss i stora vattentäta stövlar så det var inga problem. Vi vandrade genom mörkret från reflex till reflex. Till sist skymtade jag slutmålet med tre reflexer i rad. Där fick vi koordinaterna till finalburken. Vi skyndade oss vidare mot denna. Den hittades men vi var tyvärr inte först att göra detta. Några timmar tidigare hade två andra geocachare varit där. Nu var vi inte alltför besvikna ändå. Vi fick en logg på en tom kalenderdag och en härlig promenad. Tess var nog allra gladast för det sistnämnda. I burken fanns förkalringen till namnet. Loggremsan var formad som ett möbiusband.

Sedan återvände vi hemåt. Då följde vi också reflexer längs vägen. De satt på röda pinnar vid grusvägarnas kanter. De andra åkte sedan till stan och jag tog ut Takko på en runda i byn. Maken och jag åkte sedan tillbaka till missionskyrkan för ytterligare en samling den här dagen. Den här gången var det vår kompis Ambjörn som visade bilder från sin resa till Papua Nya Guinea i somras. Han var där med sina syskon för att hälsa på sina föräldrar som bor där. De är bibelöversättare hos deduafoket. Ambjörn bodde där när han var yngre men han har inte tidigare åkt tillbaka. Det var fina bilder och han berättade intressant om livet på Papua och om sina upplevelser där. Det var bara synd att inte fler kom och lyssnade.  De vet förstås inte vad de missade.