Brännboll, pizza och burkservice

Nu har brännbollssäsongen börjat. Bara några få elever som dröjer sig kvar på bandyplanen. Alla andra spelar brännboll på rasterna. Det är härligt att se hur de går in för spelet. När solen skiner är det ganska skönt att vara ute och rastvakta. Den här veckan blev det en tredje gång utöver de två pass jag brukar vara ute. Det får bli så när kollegor är sjuka. I torsdags hoppade jaga in hela förmiddagen för min kollega. Jag fick betala tillbaka lite till de andra. De fick ju hoppa in mycket för mig när jag var borta även om det sattes in vikarie på slutet av min sjukskrivning.

Jag stod och tittade på när fyrorna och femmorna spelade brännboll. Plötsligt var det några elever som pekade uppåt. När jag tittade upp, fick jag se en rovfågel segla i stora cirklar på uppvindarna och spana neråt. För det mesta är det ormvråkar jag brukar se, men det här var ingen ormvråk. Jag var nästan säker på vilken rovfågel det var, men jag gick ändå in och kollade på nätet. Jag hade rätt. Det var en glada. Vad glad jag blev. Det var längesen jag såg en glada. När jag var liten, fanns det glador hemma i byn. Min pappa brukade peka ut dem för mig. Man känner igen dem på den kluvna stjärten och de ljusa fläckarna på vingarnas undersida. Bilden är inte min egen. Den har jag lånat på annat håll.

Några elever kastade boll mot basketkorgarna i stället för att spela brännboll. Det påminde mig om vad jag läste i ett nyhetsbrev jag får från en coach varje vecka. Han skrev om "resilience", ett amerikanskt uttryck som vi kanske inte riktigt har någon bra motsvarighet till. Han höll på att intervjua ett antal företagsledare om motivation och drivkraft. Han slogs då av att de hade en förmåga att studsa upp på fötterna igen med ett leende på läpparna efter motgångar eller misslyckanden. Det är det som är "resilience". De såg på saker och ting på ett annat sätt än ”vanliga människor”. De såg det inte som ett misslyckande att köra i diket, utan misslyckande är i så fall att stanna i diket. På något sätt blev de stärkta av, vad andra skulle kalla, ett misslyckande och kom tillbaka med stärkt självförtroende och ännu mer kraftfulla än tidigare. Det var två saker som gjorde detta. Dels var de fortfarande nyfikna och ville lära sig och utvecklas. Då kunde de inte bli kvar i diket utan måste gå vidare. Dels insåg de att om något skulle förändras måste de göra det själva. De kunde inte lita på att andra skulle ta hand om saken åt dem. Det stämmer nog att de som ständigt reser sig från motgångarna har dessa egenskaper. Jag hoppas förstås att det finns något av dessa hos mig. Nyfiken har jag alltid varit. Jag gillar att pröva nya saker hela tiden. Det är nog den andra biten som har blivit svårare med åren. Det är lätt att hamna i ett tänkande där man skyller allt på alla andra. Det är samhällets fel eller samhällets ansvar att ta hand om problemet. Jag tror inte att jag har hamnat i det destruktiva beteendet, men ibland är det enklare att inget göra och bara grotta ner sig. För det mesta tar jag nog tag i problemen och gör något åt dem.

Det verkar i alla fall som att jag har kommit upp ur influensadiket. Några symptom finns väl kvar, men jag orkar mer och mer. Hundpromenaderna blir allt längre och Takko blir glad. Jag blir också glad av solens strålar även om de inte värmer så mycket på morgonpromenaden. Det har varit minusgrader nästan varje morgon. Bilrutorna har fått skrapas.

Men blåsipporna segar sig upp sakta men säkert. Snart kommer det nog att lysa blått på kullen. De ger sig inte trots det bistra klimatet. Idag kom det till och med lite snöflingor i luften, men de låg som tur var inte kvar på marken.

De sista tomma dagarna i kalendern blir allt färre. Jag har ju trots sjukdom och mycket annat lyckats fylla alla tomma dagar med åtminstone en loggad geocache. Som tur är, har det kommit lite nya gömmor på spännande ställen. Fredrik släppte en vid en övergiven tomt i närheten av motorvägen. Man kunde se att det funnits en vacker trädgård här. En thujahäck fanns kvar och rester av murar och grindar.

Jag såg inte var huset hade legat, men den gamla jordkällaren fanns också kvar. Gömman hittade jag enkelt med hjälp av ledtråden. Förra helgen lade sonen och jag ut några gömmor som skulle publiceras på fredagskvällen efter vårt event. En av dem råkade reviewern publicera redan efter lunch på tisdagen. Pinakoteket hette den och det blev rusning av FTF-jägare dit. Han som tog den först jobbar bara några hundra meter ifrån. Han råkade också ut för samma sak lite senare i veckan. E av hans gömmor släpptes lite tidigare än det var tänkt.

På fredagskvällen var det så dags för Värnamos första pizzaevent. Det var ju Pi-dagen och det skulle vi fira med lite pizza på Chaplin, stans äldsta och bästa pizzeria. Nitton personer dök upp och hade en trevlig stund tillsammans. De flesta var gamla bekanta, men några hade jag bara stött på i loggarna. Det är alltid trevligt att träffa dem IRL.

Det blev en Hawaiipizza för min del. Medan de andra började skruva på sig och göra sig i ordning för cachesläppet, var vi några som beställde kaffe och satt kvar i lugn och ro. Vädret var inte precis lockande för burkjakt. Det regnade och blåste hela kvällen. Klockan 21.00 började det plinga i alla mobiltelefoner och så var jakten i gång.

Vi andra satt kvar en stund innan vi åkte hemåt nöjda med kvällen. Sju nya gömmor blev det. Fyra av dem var mina. Den ena var en multi inne i stan, Pinnstolsfabriken. Den var det faktiskt ingen som gav sig på igår kväll. Det dröjde tills i morse innan någon loggade den. Klockan 8 ringde 1000sjöar och ville ha lite hjälp. Vi lyckades reda ut felet och senare kom loggen från honom och Virrepinnen. De andra tre låg på samma område som Pinakoteket. Virrepinnen hade försökt få ut en där också, men fått svar från reviewern att hans låg för nära en ännu inte publicerad gömma. Det var nog Piggy Pines, som låg närmast hans jobb. De andra heter Pinnar och Pistill. Ja, alla mina gömmor började på Pi dagen till ära.

I morse tog jag det lugnt även om jag vaknade ganska tidigt. Jag strosade runt i pyjamasen en stund. Vid halv 10 ringde Katrin. Hon behövde min hjälp. Det hade kommit en ny gömma av Fredrik och det hade jag inte ens märkt. Den satt lite för högt upp i ett träd. Fredrik var med, men det hade ju varit fusk att be honom plocka ner den åt henne, tyckte hon. Jag slängde på mig lite kläder och tog Takko med mig i bilen. Han behövde också komma ut lite. Det tog inte så många minuter innan jag hittade dem vid Söderfåll. Stegen plockades fram ur bagaget och snabb som en iller pilade Katrin upp och loggade burken åt oss. Så det blev en FTF till oss idag också. Sen blev Takko och jag bjudna på kaffe och macka hemma hos Katrin innan vi susade hemåt igen.

Resten av dagen ägnade jag åt service av min egna gömmor. Först åkte jag till Grönlid. Där var burken borta och fick ersättas av en ny. Nästa service skedde i Fänestad vid Lekande barn. Där var loggen fuktig och fick ersättas med en ny torr loggremsa. Jag handlade lite i affären innan jag körde upp till Hanahöjspåret. Det ligger ju på vägen hemåt. Burken vid starten hade ramlat ner i röret. Tyvärr fick jag inte upp den. Det blev en ny burk i stället med en bättre upphängning. För några dagar sedan fick jag ett meddelande om att nästa gömma också behövde ses över. Stackars Kurre hade förlorat sitt hem. Kommunen hade väl sågat ner och forslat bort granen. Nu satt han i en stickig en och vantrivdes. Jag fick hjälpa honom att hitta ett nytt hem. Hoppas det får stå kvar. Jag mötte några vänner och en del andra motionärer som var ute i det fina vädret. Sen åkte jag hem och lagade lite lasagne till maken och mig. Resten av servicen får ske en annan dag.