Guldgruvan

I söndags var det äntligen dags för en av årets geocachinghöjdpunkter. Jag har länge velat åka till Ädelfors utanför Vetlanda och logga Guldgruvan, men det har varit svårt att få med sig ett gäng. En del har haft förhinder och andra avstår för att man inte gillar mörka trånga utrymmen. Till slut blev vi bara två som åkte. Jag mötte Ardbeg10 kl. 9 i Värnamo. Sen åkte vi mot Vetlanda. Det blev några gömmor på vägen, men de berättar jag inte något om.

Vid halv tolv var vi i alla fall framme vid en liten grusplan där vi kunde ställa bilen. Innan vi gav oss av längs skogsvägen mot gruvingången, fyllde vi på energi. Lite kaffe och några mackor gjorde susen. Vadare hade rekommenderats så vi klädde på oss dessa och en tröja. Det kan vara kyligt i gruvor. Efter en promenad på 250 meter hittade vi ingången till berget.

Det var bara att ge sig in i mörkret. Vi hade förstås pannlampor och ficklampor med oss. Nya batterier var isatta. När man läser gamla loggar, kan man läsa om de som bara haft det ljus som mobilens lampa ger därför att batterierna laddat ur. Det ville vi inte råka ut för så vi hade reservlampor.

Vi fick vada fram i vattnet som fyllde gångarna. Som mest räckte det upp till knäna. Marken var lite stenig och däremellan dyig. Ibland snubblade vi över golvbrädor. Förmodligen har det varit ett trägolv i gången, men det har väl ruttnat. Någon hade rest en del brädor upp, kanske för att slippa snubbla över dem. Man ser ju inte så bra ner i det bruna vattnet. De gamla brädorna var täckta av ett vitt mögel. Vem vet, det kanske skulle gå bra att lagra vitmögelost här.

I taket glittrade det i lampornas sken. Vi kom på att det mesta glittret kom från små fina vattendroppar som täckte stenarna, men det fanns nog lite glänsande mineral också. Något guld kunde vi inte se i alla fall.

Här och där fanns stråk av andra mineral. Vi gissade på lite kvarts, men våra kunskaper i geologi är inte så djupa och omfattande.

Väggarna i gången var skrovliga och därför var det oftast lätt att hitta "handtag" att hålla sig i. Dessutom var gången så smal att man kunde hålla sig med båda händerna. Det fanns några fördjupningar där man kunde mötas längs vägen. Någon sidogång skymtade i mörkret, men vi fortsatte spikrakt framåt rakt in i berget. På ett ställe var det lite lägre i taket och det hade rasat ner lite stenar och grus på ett annat ställe. Där fick vi kliva över för att komma vidare.

Det fanns några öppningar i taket som släppte in ljuset från ovan, men de släppte nog också in en hel del vatten. Dessutom fungerade de som ventilationshål. Luften kändes inte alls instängd.

Vi såg inte något gruvspöke eller några andra varelser medan vi vistades inuti berget. Efter 320 m skulle vi komma fram till "kyrkan", en stor sal där det var högt tak. Det var rätt skräpigt på sina ställen. Det låg aluminiumburkar och snusdosor, flaskor och annat som folk tagit med sig in gruvan och lämnat där. Golvet i "kyrkan" var inte slätt som kyrkgolv brukar vara. Där fanns en stor grushög som vi klättrade uppför.

Enligt cachebeskrivningen skulle vi hålla till höger. Där fick vi huka oss och klättra över stenar i en smal gång med sluttande tak. Vi kom igenom men det gällde att ta det försiktigt. Vi ville ju verkligen inte bryta benet eller något sådant.

En träbro var nästa hållpunkt. Den tog vi oss lätt över för att sedan kunna vika av åt höger igen. Rakt fram var ett vattenfyllt hål så ditåt kunde vi inte gå. Efter några meter skulle vi svänga vänster. Sen var vi framme.

Gömman var inte så svår att hitta egentligen. Jag skymtade något under en sten, tog några kliv fram och lyfte på stenen och där var den.

Burken var lite sliten och kanske inte den tätaste, men loggboken var ändå hyfsat torr och fin. Det var förstås en skön känsla att signera denna loggbok.

Vid en sådan speciell gömma ville vi skriva själva i loggboken. Annars brukar den som hittar den signera med allas namn. Här skrev vi var och en.

Därmed loggade jag min första 5/5:a. Egentligen kanske den inte var så svår varken i D eller T, men jag tackar och tar emot. Det var dessutom min andra D5:a och därmed fick jag ytterligare en badge i statistiken, The Brainiac.

När gömman var återställd, vände vi tillbaka samma väg. Det fanns inte så många vägar att välja på, i varje fall inga säkrare vägar. Sträckan kändes kortare nu när vi skymtade ljuset i tunneln. Men innan dess stannade vi och släckte alla lampor för att känna på kolmörkret. Vi konstaterade att utan lampor hade vi aldrig gett oss in hit.

Efter lite drygt en timme var vi åter ute i dagsljuset. Lite svettiga kunde vi skala av oss regnjackor och släcka alla lampor. Uppdraget var avklarat till belåtenhet.

Det var rätt skönt att komma ut ur mörkret i berget, men det var en upplevelse jag inte ångrar. Det blir ett roligt minne att berätta om för alla som vill höra, när man sitter på hemmet.

I tidigare loggar har det funnits en del bilder på otäcka djur som man stött på i gruvan. Vi såg inte ett enda djur därinne, inga ormar, inga råttor, inga fladdermöss och inte ens en spindel. Den här söta lilla råttan hittade vi vid en annan gömma.

Utanför gruvan finns det en annan gömma. Den kan ju de syssla med som väntar på att kompisarna ska komma ut. Vi passade på att logga den också. Det är en multi, Guldgruvan Multi, och den består av tre steg. Man får leta efter lite siffror på två ställen innan man får räkna fram slutkoordinaterna. Vi lyckades förstås räkna lite fel och hamnade på helt fel ställe. När vi letat ett tag, anade jag att det inte stod rätt till i uträkningarna och gjorde en kontrollräkning. Då upptäckte jag felet. De nya koordinaterna tog oss till en mera trolig plats och efter en stunds letande hittade Ardbeg10 den fina gömman.

Sen fortsatte vi att logga lite fler gömmor i trakterna. Totalt fick jag ihop 25 loggade cacher under dagen. Ardbeg10 fick nog några fler då han loggade några av de jag hade tagit för två år sedan. De flesta var vanliga traddar, men det blev två mystar och två multisar. Sen gav vi upp i regnet, som ökade mer och mer. Det var skönt att komma hem till stugvärmen igen.