Geocachingdagen och matematik

En av dagens gömmor

 Den internationella geocachingdagen får man ju inte missa även om man bara har en arm som fungerar normalt. Så i eftermiddag tog jag en liten tur med bilen. Det går riktigt bra nu att köra. På måndag ska äntligen gipset bort. Det är dags nu. Jag har inte så ont av frakturen längre. Jag tror gipset gör mer ont numera. Det blev en liten runda med tre loggade cacher. Jag försökte på några ställe till men gav upp för att jag inte ville råka ut för fler frakturer. Klättra bland stenar och vandra i snårskog och kuperad terräng är inget för mig just nu. Några ställen med cacher åkte jag bara förbi. Jag får återvända längre fram och kanske ta med mina bloggkompisar.

Larvigt? Inte alls!

 Det är roligt att se fler och fler namn i loggarna. Geocaching är verkligen på gång. Många blir intresserade och frågar. Idag använde jag appen i mobilen, men jag har investerat i en bärbar GPS. Det blev en Garmin Oregon 550T.  Nu måste jag bara lära mig att använda den. Jag kanske måste anlita en expert. Annars kommer det nya versioner av appar till mobilen. I framtiden kanske de tar över helt och hållet. Men då måste man kunna skriva in koordinater till multicacher och mysteriecacher också. Det har jag inte lyckats hitta hur man kan göra. Vi löste ju problemet på ett annat sätt när vi loggade vår första mysterie, pojkarna och jag.

Draven från Hamragömslet

 Turen för dagen avslutades vid Draven. Jag var framme vid Hamragömslet, men där hittade jag inte cachen. Det var ett fint ställe. Jag har gått där förbi, men det var innan gömslets tid. Idag var det inte så många fåglar, men det fanns gott om grodor och på vägen ner till gömslet höll jag på att snubbla på en svart huggorm som ringlade över stigen. Det var tur att jag bytte om till stövlar.

Utsikt mot Kinnaberg från fågeltornet i Fridsnäs

 Sista cachen hittade jag vid fågeltornet i Fridsnäs. Det var inga problem. Jag klättrade upp i tornet och tittade på utsikten, men jag hoppade över vandringen på invallningen över till Kinnaberg. Jag hade ändå ingen fika med. Det får bli en annan gång, kanske med bloggkompisarna. Nu åkte jag hem och fikade med maken i stället.

Utsikt mot andra hållet

Draven är ett favoritmål på våra utflykter. Vi har varit där ganska många gånger och gått runt hela fågelsjön ett antal gånger. Det finns väl sex cacher på rundan och flera i närheten som man lätt kan nå med bilen. Det kan bli en trevlig cachingdag i trakterna runt Draven längre fram.

Sten Rydh

Igår hade vi en inspirationsdag i matematik med Sten Rydh. Den anordnades av matteprojektet, som vår skola driver. Även om jag fortfarande är sjukskriven, så ville jag försöka vara med. Det är ju jag som ordnat hit föreläsaren. Det blev en rolig och inspirerande dag med mycket tänkvärt att fundera vidare på. Jag skriver mer om dagen på matteprojektets blogg och där finns också fler bilder från dagen.

Nu verkar blåsten från i morse ha mojnat. Det kan vara idé att gå ut med hunden en runda. Han fick inte följa med på turen. Jag klarar inte att sköta både GPS och hundkopplet med en hand. Men det ser ut att bli en fin kväll. Det regnar i alla fall inte.

Där tiden står still

Tagels gård

 På en del platser står tiden stilla. Igår besökte jag en sådan plats. Det var dags att träffas i vårt lärargäng, som möts regelbundet sedan 25 år tillbaka. Vi började lite annorlunda. Ethels son och sonhustru bor på Tagels gård och sköter om den gamla herrgården. De håller också guidade visningar och vi bokade en sådan.

Gamla träd

Herrgården ligger mellan Rydaholm och Moheda vid sjön Rymmen. Vägen fram kantas av en lång allé av gamla träd. Det hade precis kommit en av dagens störtskurar, men när vi anlände sken solen på de gula byggnadena. Vi var väntade av Linna och ett annat gäng. Vi fick höra mycket om gårdens historia och om fröken Adelheid von Schmiterlöw, som var den sista ägarinnan. Den drivs nu av en stiftelse som ska stödja forskning inom skog- och jordbruk.

Den franska trädgården

 I alla rum stod möbler och andra saker kvar så som de stod på frökens tid. Här kan man verkligen säga att tiden stått stilla. Det var fantastiskt att få se en sådan miljö och höra historien bakom. Inne i huset glömde jag fotografera, men när vi kom ut tog vi en promenad i den franska trädgården. Då kom jag ihåg att kameran var med.

Underbar doft från...

 Där fanns många fina blommor, inte minst underbara höstflox i olika färger, som spred sin väldoft runt omkring. Det finns ett stort arkiv på herrgården och där har man kunnat få fram uppgifter om hur trädgården sett ut tidigare innan den förföll. Nu har de börjat restaurera den, men den ska få innehålla både gamla och nya växter. En ny paviljong har byggts där den gamla låg. Bipaviljongen fanns kvar fast utan bin.

...fantastiska höstflox i många färger

 Herrgården är inte öppen för allmänheten, men de ordnar visningar. Man kan hyra lokaler i ett annat hus för fester och andra samlingar. Men trädgården är alltid öppen och man kommer alltid in en mindre åttakantig mjölbod som fungerar som raststuga. Det finns fantastiska promenadstigar på markerna. Hit måste vi återvända någon gång och ta en promenad. Det finns dessutom en del geocacher i närområdet vet jag.

Var är sköldpaddorna?

 Efter visningen åkte vi hem till Gunilla som var kvällens värdinna. Det blev som vanligt en trevlig stund då vi åt god mat, berättade om sommarens upplevelser och skrapade våra trisslotter. Vi var riktigt hungriga när vi kom och den goda kycklingen smakade fantastiskt. Receptet var visst riktigt enkelt. Jag skriver ner det här så jag inte glömmer bort det. Man steker kycklingfiléer i en gryta, slår på grädde och cremefraiche, häller i en flaska teriyakisås, pressar i två vitlöksklyftor. Det ska dessutom enligt originalreceptet vara sambal oelek, men värdinnan hade ingen sådan kryddpasta hemma. Det smakade gott utan men får nog lite mer sting med. Till kycklingen fick vi ris och en sallad. Det verkar enkelt och sådana recept kan man aldrig få för många av.

Höstanemoner

Vårt gäng har blivit lite äldre. Det märktes på att bara två skulle jobba idag. En har blivit en pigg pensionär, en har gått ner på halvtid och jag är fortfarande sjukskriven. Vi kanske är äldre men vi är ett glatt gäng med många olika intressen. Förutom skolan är hundar en gemensam nämnare. 

Nu ser jag fram emot måndagen då det hemska gipset ska bort. Jag hoppas skadan har läkt som den ska. Sen får jag väl börja träna upp armen igen. Jag är sjukskrien även nästa vecka. Idag ringde jag till Lärarförsäkringar där jag har en olycksfallsförsäkring som gäller min fritid. Nu kan jag se fram emot en liten utbetalning som plåster på såren. Men idag tar jag det bara lugnt.

Gör om mig - inifrån

Humlan gillar den vilda kärleksörten

I söndags predikade jag i gudstjänsten på sommarhemmet i Fänestad. Här kommer mina tankar så som jag skrev ner dem för dem som vi läsa.

Som ni vet drabbades jag av en olycka för några veckor sedan. Jag halkade och bröt armen.  Det gjorde mig delvis handikappad. Det finns många saker jag inte kan göra för tillfället eller kan göra bara delvis eller med möda. Vissa saker saknar jag och längtar efter att kunna göra igen.

 Det finns många saker som kan göra att vi inte fungerar som vi brukar eller som vi borde: olyckor, sjukdomar, kriser av olika slag, som alla skadar oss på olika sätt. Det är ju inte alltid alla skador syns utanpå. Kriser drabbar inte bara oss som individer. De kan gälla hela familjer som vid sorg eller en olycka, hela samhällen eller länder som nu senast i Norge, eller hela församlingar. Vi är inte heller förskonats från detta. Vi har också fått gå igenom vårt trauma.

Ibland kan kriser och svårigheter bryta ner så att man inte kommer tillbaka, ibland leder de till att den som drabbats går styrkt ur dem. Det sägs att ett läkt brutet ben är som starkast just där brottet var. För att kunna läka måste man ju ibland stanna upp, ta det lugnt, vila. En del behandling och rehabilitering är inte smärtfri. Det kan göra ont att läka. Jag längtar efter att återfå min styrka, kunna göra vissa saker igen, röra mig obehindrat, skriva, sticka m.m. När vi är friska har vi många andra saker vi längtar efter. ”Den friske har 1000 önskningar, den sjuke har bara en.”

Jag tror att Gud tillåter olyckor och kriser att drabba oss för att få oss att fokusera på det som är viktigt. När allt bara rullar på, är det så lätt att fastna i småsaker. Vi gör små triviala ting till stora händelser. Men när vi drabbas, så kommer vi tillbaka till de viktiga frågorna i livet.

Paulus var med om mycket i sitt liv. Han mötte många svårigheter. Vi ska läsa text som han skrivit till församlingen i Rom:

 Rom 12

Förnyelse av våra tankar

Paulus visste precis hur det var att befinna sig i svårigheter. Han var ofta förföljd, blev pryglad och förtalad, fick sitta i fängelse. Men han lät aldrig svårigheterna ta över. När han satt i fängelset i Filippi, kunde han låtit de mörka tankarna komma, han kunde gett upp och blivit missmodig. Vad gjorde han i stället? Han sjöng lovsånger tillsammans med Silas, sin medarbetare. Vilken duett det måste ha varit! När han skriver detta har han stora planer. Först ska han bege sig från Grekland till Jerusalem för att överlämna en kärleksgåva till församlingen där som samlats i församlingarna i Grekland. Sedan tänker han resa till Rom och besöka församlingen som han aldrig har träffat. Men planerna slutar inte där. Han tänker dra vidare till Spanien. Vi vet inte om han kom till Spanien, men hans liv slutade ett antal år senare i Rom.

"Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar.” Hur vi tänker betyder så mycket för hur våra liv blir. Våra tankar får näring av det vi tar in genom våra sinnen, det vi ser, hör, känner och upplever. Men vi kan faktiskt välja lite själva vad vi släpper in. Vi kan välja vad vi ser på TV, vi kan välja vad vi lyssnar till, vi behöver oftast inte utsätta oss för negativa miljöer, vi väljer dem eller så väljer vi bort dem.

Det är så lätt att släppa in de negativa tankarna i vårt huvud. Då ser vi bara alla hinder, alla svårigheter och inte de möjligheter som finns. För det finns alltid möjligheter. I vilken situation vi än är så finns det möjligheter. Om motsatsen till ordet problem är möjlighet, så måste väl motsatsen till problematisera vara möjlighetisera. Jag tror vi behöver ägna mer tid åt att möjlighetisera, åt att se vilka möjligheterna är, i stället för att problematisera, alltså fokusera på problemen vi upplever att vi har. Om man slår upp en tidning idag, så handlar det mesta om problem och väldigt lite om möjligheter.

Hurdana är vi själva? Hur fungerar vår församling? Ser vi bara problemen eller ser vi också möjligheterna? Möjligheterna är ju så mycket större än problemen därför att Gud är möjligheternas Gud. Gud ser möjligheter där ingen annan ser dem. Tänk bara på hur Gud använder ett antal ofruktsamma kvinnor som ingen förväntade sig skulle föda söner som blev framstående män i Guds rike, Sara fick Isak, Hanna blev mor till Samuel, Elisabeth födde Johannes Döparen. En anledning till att Gud kunde använda dem var nog att de inte gav upp hoppet. De litade på Gud.

Om vi återvänder till Rom 12, kan vi lägga märke till att det står: ”Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar.” Ibland försöker vi pressa fram nya tankar, men det behöver vi inte. De kommer, när vi öppnar oss och litar på Gud, när vi tillåter Gud att förvandla oss. Anders-Petter Sjödin använder en bild för att förklara detta. Om vi vill bli solbrända, måste vi tillåta solen att komma åt vår hud. Vi kan inte skapa en äkta solbränna själva. Vi måste gå ut i solen. Förnyelsen av våra tankar kommer när vi tillåter Gud att förvandla oss.

”Gör om mig” brukar vara ett inslag i Go´kväll på TV. Någon har skrivit till programmet därför att personen vill ha en förändring av sin stil. Den förvandling som sker där är bara en yttre förvandling, men den skulle inte bli av om stylisterna får fria händer. Gud vill förvandla hela oss inifrån och ut. Han vill börja med våra tankar om vi släpper in honom. Våra tankar påverkas av det vi tar in, men de i sin tur påverkar det som vi ger ut. De påverkar våra känslor, våra attityder och våra ord och handlingar.

Vi ska nu läsa en annan text skriven av Paulus. Han skriver till en församling i nuvarande Turkiet som han inte har träffat. Den grundades av Epafras, en av hans medarbetare, kanske under den tid Paulus befann sig i Efesos. Han skickade då ur medarbetare att predika och grunda församlingar. Kolossai låg vid en handelsväg mellan öst och väst.

Kol 3:1-17.

Ord som kommer ur vår mun

Också här poängterar Paulus hur viktigt det är att tänka rätt. ”Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden.” Jag tror han menar att vi ska tänka på det som lyfter oss. Men han går också vidare och pekar på hur vi påverkar andra människor genom hur vi tänker och genom vad vi säger och gör.

Tidigare levde de kristna i Kolossai ett ogudaktigt liv påverkade av influenser från olika håll, olika religioner som kom med de handelskaravaner som drog förbi, men detta har de lämnat bakom sig. Nu uppmanas de av Paulus att även sluta att ljuga för varandra, att tala hårda ord, vara oförskämda och hånfulla mot andra människor. Det hör inte hemma i en kristen församling.

Våra ord kan påverka andra människor både negativt och positivt. Det är så lätt att prata på, orden flyger ur munnen på oss och vi tänker inte alltid på hur de kan uppfattas. Fast vi inte menar det kan vi såra människor och skada relationer för livet. Det finns de som kommer ihåg kränkande och sårande ord som uttalades för 50 år sedan och som kanske sitter kvar som en tagg i själen. Den som uttalade orden har glömt dem för länge sedan, men den som fick höra dem kommer ihåg.

 Men på samma sätt kan vi komma ihåg ett vänligt ord, en uppmuntran, som någon gav oss för länge sedan. Våra ord har verkligen betydelse. Därför tänker jag ofta, när jag hör någon uttala sig nedvärderande om någon annan, tänk om visste vad våra ord sätter igång. Det är så onödigt för ingen bli bättre av sådant tal, varken den som säger det eller den som får höra.

Paulus uppmanar oss att vara vänliga, överseende och förlåtande. Vi ska visa vår tacksamhet och det gör vi väl lättast genom att säga tack. I stället för otrevliga och hårda ord ska vi låta Kristi ord bo hos oss. Då behöver vi läsa och ta till oss hans ord i bibeln. Han uppmanar oss också att sjunga lovsånger. Lovsång är motsatsen till klagovisor och nidvisor. I lovsången lyfter vi inte bara upp Gud utan också oss själva.

Visa varandra kärlek

I båda texterna uppmanas vi att visa kärlek. Kärlek visas bäst i handling. Vi kan säga att vi älskar varandra hur många gånger som helst, men om vi inte visar det i handling blir vi inte trovärdiga.

Jag fick en bok av Lennart Millberg för ett tag sedan. Han ska ju resa till Kina. Boken är skriven av Eskil Albertsson och handlar församlingstillväxten i Kina. Lennart visste att jag har ett visst intresse av Kina. SAM har ju haft missionärer i ett område som heter Inre Mongoliet. Det är bl a dit Lennart ska resa tillsammans med Eskil. Under första halvan av 1900-talet verkade missionärerna där.

En av dem som reste ut var min moster. Jag tror hon kom dit 1948 så hon hann inte vara där särskilt länge innan maoisterna slängde ut alla utlänningar. Hon kom sedan till Japan och var missionär där i många år. Hon finns inte längre ibland oss, men min kusin spelade in hennes berättelse så vi kan lyssna på den. Hon berättade inte gärna om tiden i Kina och när man hör berättelsen kan man förstå det.

För mig var det väldigt intressant att läsa om den kristna församlingen i Kina idag. Ibland har vi genom åren fått höra att den utplånats och många kanske tänkte att missionärernas arbete var förgäves. Nu vet vi att det inte var sant. Även om alla kyrkor konfiskerades och de kristna varit förföljda så har den kristna församlingen i Kina inte knäckts. Den lever och växer.

När missionärerna under dramatiska omständigheter lämnade Inre Mongoliet, fanns ca 3500 kristna där. Idag finns ca 200 000 medlemmar i de registrerade församlingarna och kanske ännu fler som tillhör oregistrerade grupper. När man inte kunde samlas i kyrkorna samlades man i hemmen. På senare år har de fått tillbaka de kyrkor byggdes av missionärerna och som används till lagerlokaler, skolor eller polishus. Många av dem är idag för små och behöver byggas ut.

När man frågar dem om anledningen till att församlingarna i Kina växer hela tiden, så är det två svar man får. Det är dels det personliga vittnesbördet. De har ingen möjlighet att ordna stora kampanjer med berömda talare. Vissa perioder är det svårare att predika Guds ord, andra perioder lättar restriktionerna. Men alla kan berätta om sin tro för arbetskamrater och släktingar. De tar med sig ina vänner och bekanta till hemgrupperna där de möts av kärlek och en annan glädje än de möter i samhället. Det gör intryck och skapar en längtan att uppleva samma sak.

Detta utmanar givetvis oss. Hur är det med vårt personliga vittnesbörd? Hur ofta berättar vi om vår tro och vad Jesus betyder för oss? Jag måste erkänna att det här jag inte bra på. Här måste jag öva. Jag tror att de stora kampanjernas tid, då tusentals kom till tro, är förbi. Idag lyssnar man inte i gärna i storsamlingar, men man deltar gärna i mindre nätverk och personliga möten. Därför tror jag att gemenskapsgrupper och personliga möten människor emellan är det sätt som Gud använder idag. Där kan vi alla vara med och alla har en uppgift.

Den andra anledningen till församlingstillväxten i Kina är just det som Paulus skriver om: kärlek och tjänande. ”Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek.” Anledningen till att inte församlingen dog ut var den kärlek missionärerna visade då de tog sig an människor i nöd. Än idag berättas det om hur de var villiga att offra allt t o m sina liv. Det finns många berättelser om hur missionärerna räddade de som ingen brydde sig om. En missionär kom cyklande förbi en folksamling. När han kom fram såg han en pojke som ramlat ner i en gödselränna. Ingen ville ens försöka rädda honom, men missionären kastar sig i och drar upp honom. De startade barnhem och sedan skolor för flickor som nyfödda kastats ut på sophögarna att dö därför att de var ovälkomna.

Missionärernas exempel inspirerar de kristna i Kina idag. En historia som jag fastnade för var den om kvinnan som hade en granne vars son var väldigt negativ och hätsk mot de kristna. Men när grannkvinnan blev sjuk, gick hon dit och erbjöd sonen att sköta om hans mamma när han jobbade, ge henne mat och besöka henne. Det förändrade hans inställning.

Hur gör vi? Bryr vi oss om våra grannar? Egentligen har vi utmärkt handbok i det Paulus skriver i Rom 12. Läs gärna det kapitlet under veckan som kommer och försök leva efter det. Men det är inte bara vi som enskilda kristna som kan visa Jesu kärlek. Vi kan också fråga oss hur vi som församling kan tjäna våra medmänniskor.

Avslutning:

Till sist, i Sagan om ringen finns de två hobbitarna Frodo och Sam. De har en viktig roll i denna stora berättelse. Vid ett dramatiskt tillfälle vänder sig Sam till Frodo och ställer frågan:” Jag undrar vilken sorts berättelse det är vi har hamnat i?” Han har förstås rätt i att de har hamnat i en berättelse, en story om 

kampen mellan det onda och det goda.

Men vi har också hamnat i en berättelse, Guds stora berättelse, som börjar på bibelns första sida ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” och slutar på sista sidan, ”Nåd från herren Jesus åt alla.” Är vi beredda att ta vår plats i berättelsen? Är vi redo att låta Gud forma våra tankar, berätta om vår tro och visa Guds kärlek i våra handlingar för människor som vi möter?

Har tråkigt

 Det kanske är för att jag vet att alla andra har något att göra som min egen sysslolöshet blir till tråkighet. Dagarna ser ganska lika ut. Roligast är när maken är ledig eller jobbar sena passet. Då hitta på lite ihop på dagen, men idag jobbade han hela dagen. Då blir det bara en stund på kvällen och den går ganska fort. Morgondagen blir likadan. Han hoppar in för en jobbarkompis som vill vara ledig.

 Vad gör jag då hela dagarna? Stiger upp och klär på mig, det kan ta en stund. Äter frukost, ibland i solen på verandan. Går en runda med hunden. Fixar en kopp kaffe, det klarar jag. Läser lite, löser ett korsord, tittar på TV, kollar i datorn, ser vad alla andra gör som inte jag kan. Försöker fixa lite mat. Det blir mest rester och matlådor. Laga mat är svårt med en hand. Det blir mycket godare om maken är hemma och kan laga till något nytt. Återvänder till boken, datorn, TV:n. Går en runda till med hunden. Klappar katterna. Fixar lite te. Det var i stort sett allt.

 Idag var det i alla fall fint väder så vi gick två långa rundor uppåt skogen. Jag mötte några grannar som plockade bär och pratade en stund. Det kanske är de mänskliga kontakterna jag saknar mest, någon att prata med. Hunden säger inte så mycket, men han är ett gott sällskap. I värsta fall kan jag ta bilen och köra till affären för att proviantera. Men jag vill inte anstränga armen för mycket. Det känns mycket nog ändå.

Jag kan ju förstås studera den nya läroplanen, kursplanerna, planera några LPP och på så sätt tjuvstarta jobbet lite trots sjukskrivning. Men jag har ju inte allt jag behöver här hemma. Som det ser ut kommer jag att börja jobba en vecka efter att eleverna börjat. Så vi hinner säkert med det vi ska i alla fall.

I våras lovade jag visst att predika på sommarhemmet nu på söndag. Prata kan jag ju och det går numera ganska bra att skriva på tangentbordet, så det ska jag väl klara av. Tid att tänka har jag ju ganska gott om. Ibland är det bra att sitta och begrunda texterna i bibeln. Man kan upptäcka nya saker i gamla välkända ord. Jag kanske återkommer med mina funderingar när de har landat.

Bara på besök

Höstens förvarning

 Det kändes lite konstigt när jag vaknade i morse. Jag tittade på klockan och tänkte att nu samlades kollegorna i musiksalen medan jag satt här hemma och åt frukost i lugn och ro.

Gammal och mossig

 Idag var första dagen då jag inte hade så ont i ryggen när jag klev ur sängen. Jag var i alla fall inte så mycket stelare än jag brukar vara. I min ålder hör det väl till att ryggen värker lite. Särskilt som jag alltid varit lite sned här och där. Ibland känner jag mig gammal, men inte mossig.

Renfanans knappar lyser upp

 Nu när ryggvärken avtagit känner jag av armen mer. De senaste dagarna har det varit lite tungt med gipset. Minsta rörelse gör ont och jag får ta maxdos av Panodil. Maken trodde det kunde bero på att benet läker. Jag får hoppas han har rätt. I måndags var vi inne och röntgade för femte gången. Jag mötte läkare nr 4 som var nöjd med läget. Nu ska jag bara gå omkring med gipset en och en halv vecka till. Samma dag som elevena börjar ska gipset av.

Några rosor finns kvar

 Efter lunch idag åkte jag i alla fall till skolan och hälsade på kollegorna. Jag måste få säga hej till dem. Det kändes som vanligt när vi tittade på scheman. Arbetsplatsen och alla kartonger står där och väntar på mig. Men jag är faktiskt inte redo att komma tillbaka än. Det var bara ett litet besök. Jag får försöka se den här tiden som lite extra semester.

...och pelargoner 

Det tjänar inget till att gräma sig eller klaga över allt man inte kan göra för tillfället. Man får fokusera på det viktigaste och hoppa över det mindre viktiga. Så borde vi kanske alltid göra. Just nu är det viktigaste att läka. "Den friske har tusen önskningar, den sjuke har bara en." Dessutom vet jag ju att det här går över. Det tar bara lite tid.

Träff med Carlssons MC-klubb

Fika på Café Herrestad

 Så var det dags för den årliga träffen med Carlssons MC-klubb. Klubben består av mig och mina syskon med respektive och syskonbarn. Alla vi fem syskon har eller har haft motorcyklar. Nu har nästa generation också börjat. Förra året var första träffen, som arrangerades av östra sektionen, som min bror kallade den, alltså min bror i Växjö och syrran hemma i Kolvarp. I år var det västra sektionens tur att hålla i arrangemanget. Det är min bror i Värnamo och jag. Nästa år blir det väl södra sektionen, alltså syrran i Malmö och systerdottern i Helsingborg.

Hela gänget på scenen

 Vi samlades vid Café Herrestad och började med att fika. Här brukar knuttar samlas så ingen höjer på ögonbrynen när vi dundrar in. Gott fika har de också. Ida passade på att logga geocachen som finns bara några meter från platsen där vi satt.

Dags för avfärd

 Sedan var det dags för turen på roliga mc-vägar. I år kunde jag inte följa med. Maken fick ta hand om resrutten själv och leda gänget. Jag fick bara vinka av dem när de åkte iväg. Det var sju motorcyklar i karavanen med tio personer på. Från Herrestad gick färden via High Chaparall, Kulltorp, Anderstorp, Reftele, Tallberga ner till Tiraholm vid Bolmen. Där blev det en liten paus och man kunde inhandla bolmenfisk. resan fortsatte ner till Bolmens sydspets där de besökte Piksborg. Längs östra sidan av sjön kom man sedan upp till Bolmsö. På östr sidan är det bro över, men på västra sidan får man åka färja. Via Dannäs rullade hojarna upp till Forsheda och sommarhemmet i Fänestad.

 Under tiden de andra var ute och åkte sin roliga runda fick min bror och jag fixa allt inför grillningen vid sommarhemmet.  Först hade vi tänkt vara hemma hos oss, men vi insåg att det skulle vara mycket enklare på sommarhemmet. Herrarna i arrangörskommittén jobbade för mycket och damerna var inte riktigt kuranta. Det var liksom inte så enkelt för mig att göra något. Allt tar minst dubbelt så lång tid. Vissa saker går vara inte att göra som att skära grönsaker till salladen. Men då får man ta de andra till hjälp.

Grillning på sommarhemmet

 Brodern stod i alla fall för grillningen. Vi åt kyckling, goda korvar och marinerat nötkött. Till det hade vi potatissallad, grönsallad, tomatsalsa och tsatziki. Efteråt blev det glass med olika tillbehör som varma hallon, chokladsås, maränger, grädde och jordnötter. Och så kaffe förstås.

Gott med mat och prat

 Till samlingen mötte resten av släkten upp. Min mamma kom och var med alla sina barn med respektive och flera av barnbarnen. Mina pojkar var dock inte med.

Tre generationer

Det är en trevlig tradition vi startat med Carlssons MC-klubb. Vi ser fram emot nästa års träff nere i Skåne. Då hoppas jag att jag kan köra eller åtminstone åka med. Det roliga med vårt namn är att ingen längre heter Carlsson i efternamn. Alla har bytt. Det är bara mamma som fortfarande har kvar det namnet.

Nu har vi i kommittén städat och diskat. Det är skönt att det är vilodagen imorgon. Jag tror inte att jag kan gå på gudstjänsten på förmiddagen. Det tar flera timmar för mig att komma i form varje morgon. I morse kom maken med en varm vetekudde till ryggen. Sedan fick jag stretcha en bra stund, ta en varm dusch och smörja med voltaren. Då kunde jag sätta mig i bilen och köra till caféet. Jag får nog stanna hemma imorgon. Maken jobbar eftermiddag och kväll. På måndag ska jag upp tidigt för att inställa mig på röntgen redan 7.45. Det blir inte lätt.

Tre dagar på mc

Måndagskväll på Nääs = motorcyklar

 Då var vi hemma igen efter en tredagarstur på motorcykel. Maken var ledig i tre dagar. Jag lyckades få på mig mc-jackan över gipset när jag plockat ut fodret och axelskyddet. Den planerade turen till kusinen med fru kunde bli av trots min lilla olycka förra veckan. Lite knepigare att ta sig på och av hojen, men det gick i alla fall. Vi åkte på eftermiddagen eftersom ryggen inte värker lika mycket då. Vi tog det förstås lite lugnt och anlände framåt kvällen. B hade förstås som vanligt ordnat mat och fika. Vi fick inkvartera oss i annexet med rena hotellservicen.

Gamla och nya bågar resp knuttar

 Vi tog fika med oss i en korg och åkte till Nääs slott som inte ligger så långt från Stenkullen. Varje måndagkväll under sommaren är där fullt av motorcyklar och gamla bilar. Det hördes nostalgiska utrop från herrarna flera gånger.

Gamla bilar fanns också på plats

 B och jag passade på att besöka galleriet under tiden. Det var lite konstiga saker som vi inte riktigt förstod oss på. B gillade i alla fall de gamla amerikanska bilarna. Jag föredrar faktiskt motorcyklar. Som maken brukar säga om amerikanarna så är det onödigt mycket plåt i dem.

Kvällsfika vid lusthuset med utsikt över Nääs slott

 När leden började tunnas ut och motorcyklarna och bilarna åkte en efter en, gick vi bort till lusthuset och packade upp kvällsfikat. Jag hade med en vinbärskaka till kaffet. Sen satt vi där och pratade i den ljumma kvällsbrisen med utsikt över vattnet med båtar och vattenskotrar.

Löven bildar ett hjärta

 På andra sidan skymtade Nääs slott mellan lövridåerna. Det var en skön kväll som blev ganska sen. Vi åkte hem till kusinen efter ett tag, men fortsatte samtalen en stund till innan vi kojade.

Säveån forsar och brusar

 Kusinen bor precis bredvid Säveån, som brusar hela tiden i bakgrunden. De började nästa dag med ett morgondopp i ån. Tyvärr inget för mig just nu. På grässlänten ovanför ån spatserade deras hönor omkring och kacklade hemtrevligt. Tuppen gol lite då och då. Goda ägg gav de också.

Idyllen på Knavravägen

 Tänk att det finns en sådan idyll bara några mil från en storstad. Andra dagen var en mc-tur i trakterna inplanerad. Det finns många sköna vägar att åka på. Vi drog iväg mitt på dagen med fika i packningen. Solen sken och det var en riktigt varm dag. Men på hojen fläktar det en del.

Rörtången i Bohuslän

 Efter några kringelikrokar hamnade vi i Rörtången som ligger uppåt Stenungsund. Det fanns gott om tång längs stranden på väg ut dit. Massor av gäss såg vi också. Bohuslän är vackert med sina klippiga stränder med det blå havet.

Dags igen för fika med utsikt

 Fikat plockades fram. Man blir gärna hungrig på mc-turer. Utsikten var magnifik åt alla håll där vi satt ovanför hamnen. Vi gjorde ett försök att hitta den cache som skulle finnas 30 m bort, men jag fixar inte riktigt att leta ordentligt och de andra var väl inte riktigt så intresserade. Det blev inget napp.

Vackra svenska landskapsvyer

 Vi fortsatte vidare på sköna vägar. Ett stort mörkt moln hängde framför oss, men vi vek av ät höger och slapp det mesta av regnet. Landskapet i Bohuslän är speciellt med bördiga dalar mellan skogbevuxna bergshöjder. På ett ställe passerade vi en liten myr som påminde om Småland. Tänk att det finns sådana trakter bara några mil från Göteborg. Vi fann en liten väg längs Nordre älvs norra strand. Göta älv är imponerande bred här. Våra sydsvenska åar är ju annars inte så breda. Vi sneddade över Hisingens nordöstra hörn där Göta älv delar sig i två älvfåror som omger ön.

Gott om sten i Bohus fästning

Vi kom ner till Kungälv där de smala gatorna kantades av trähus i olika storlekar målade i all världens pastellfärger.  Så stannade vi till vid Bohus fästning för en korv med bröd och lite mjukglass. B och jag tog en liten promenad uppåt fästningen. Imponerande mycket sten och en massa växter mellan stenarna. Vi gick inte in för vi hade inga pengar med oss och jag skulle inte orka klättra på de branta stigarna.

En tupplur under träden

 En liten tupplur på gräsmattan under trädens skugga är inte heller så fel tycker maken. Då orkar man fortsätta köra ett tag till. Kartan konsulterades och vi hittade andra trevliga väga att åka hemåt på. Vi följde älvens södra strand uppåt Ale innan vi svängde av på mindre vägar tillbaka mot Gråbo och Stenkullen.

Planering av den fortsatta resrutten

 Efter ca 20 mil på pallen var jag rejält trött och vilade mig en stund. Sedan blev det mera mat och trevligt prat med kusinen och hans fru. Det är alltid roligt att komma till dem. Vi gick till sängs lite tidigare än förra kvällen. Idag tog vi det lugnt. Jag hade ganska ont i ryggen och armen värkte på sitt sätt. Det brukar det göra på förmiddgarna. Men med lite värmande sol och stretchande övningar, brukar eftermiddagarna vara ganska behagliga. Det var dags att packa och ge sig av hemåt igen.

Även litet tak skyddar mot regn

 Vi åkte en bra bit innan regnet blev för besvärligt. Vid Boråstorpet blev vi tvungna att stanna till ett tag och vänta ut det. Vi hittade ett litet tak att vänta under.

Hyresgäster under taket

 Det fanns hyresgäster under taket. I en nisch hade en svala byggt sitt bo över lampan. Hon satt kvar på kanten trots att vi var alldeles bredvid.

Enda cachefyndet på 60 mil

Det är klart att jag kollade om det fanns någon cache där och det gjorde det. Maken gick med raska steg bort och letade efter bron som vi anade skulle finnas med tanke på ledtråden. Innan jag hann dit hade han hittat cachen. Han fick logga den åt mig då jag har lite svårt att skriva. Sedan ljusnade det och vi åkte vidare hemåt. Det var skönt att komma hem och bli välkomnad av en överlycklig hund.

Imorgon ska jag på återbesök på sjukhuset. Jag hoppas frakturen läker som den ska. Det är förstås lite svettigt ibland och det kliar också. Men det är bara att bita ihop och stå ut. Sen ska jag bara ta det lugnt här hemma medan maken åker till jobbet igen.