Humlan gillar den vilda kärleksörten |
I söndags predikade jag i gudstjänsten på sommarhemmet i Fänestad. Här kommer mina tankar så som jag skrev ner dem för dem som vi läsa.
Som ni vet drabbades jag av en olycka för några veckor
sedan. Jag halkade och bröt armen. Det
gjorde mig delvis handikappad. Det finns många saker jag inte kan göra för
tillfället eller kan göra bara delvis eller med möda. Vissa saker saknar jag
och längtar efter att kunna göra igen.
Det finns många
saker som kan göra att vi inte fungerar som vi brukar eller som vi borde:
olyckor, sjukdomar, kriser av olika slag, som alla skadar oss på olika sätt. Det
är ju inte alltid alla skador syns utanpå. Kriser drabbar inte bara oss som
individer. De kan gälla hela familjer som vid sorg eller en olycka, hela
samhällen eller länder som nu senast i Norge, eller hela församlingar. Vi är
inte heller förskonats från detta. Vi har också fått gå igenom vårt trauma.
Ibland kan kriser och svårigheter bryta ner så att man
inte kommer tillbaka, ibland leder de till att den som drabbats går styrkt ur
dem. Det sägs att ett läkt brutet ben är som starkast just där brottet var. För
att kunna läka måste man ju ibland stanna upp, ta det lugnt, vila. En del
behandling och rehabilitering är inte smärtfri. Det kan göra ont att läka. Jag
längtar efter att återfå min styrka, kunna göra vissa saker igen, röra mig
obehindrat, skriva, sticka m.m. När vi är friska har vi många andra saker vi
längtar efter. ”Den friske har 1000 önskningar, den sjuke har bara en.”
Jag tror att Gud tillåter olyckor och kriser att drabba
oss för att få oss att fokusera på det som är viktigt. När allt bara rullar på,
är det så lätt att fastna i småsaker. Vi gör små triviala ting till stora
händelser. Men när vi drabbas, så kommer vi tillbaka till de viktiga frågorna i
livet.
Paulus var med om mycket i sitt liv. Han mötte många
svårigheter. Vi ska läsa text som han skrivit till församlingen i Rom:
Rom 12
Förnyelse
av våra tankar
Paulus visste precis hur det var att befinna sig i svårigheter.
Han var ofta förföljd, blev pryglad och förtalad, fick sitta i fängelse. Men
han lät aldrig svårigheterna ta över. När han satt i fängelset i Filippi, kunde
han låtit de mörka tankarna komma, han kunde gett upp och blivit missmodig. Vad
gjorde han i stället? Han sjöng lovsånger tillsammans med Silas, sin
medarbetare. Vilken duett det måste ha varit! När han skriver detta har han
stora planer. Först ska han bege sig från Grekland till Jerusalem för att
överlämna en kärleksgåva till församlingen där som samlats i församlingarna i
Grekland. Sedan tänker han resa till Rom och besöka församlingen som han aldrig
har träffat. Men planerna slutar inte där. Han tänker dra vidare till Spanien.
Vi vet inte om han kom till Spanien, men hans liv slutade ett antal år senare i
Rom.
"Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar.” Hur
vi tänker betyder så mycket för hur våra liv blir. Våra tankar får näring av
det vi tar in genom våra sinnen, det vi ser, hör, känner och upplever. Men vi
kan faktiskt välja lite själva vad vi släpper in. Vi kan välja vad vi ser på
TV, vi kan välja vad vi lyssnar till, vi behöver oftast inte utsätta oss för negativa
miljöer, vi väljer dem eller så väljer vi bort dem.
Det är så lätt att släppa in de negativa tankarna i vårt
huvud. Då ser vi bara alla hinder, alla svårigheter och inte de möjligheter som
finns. För det finns alltid möjligheter. I vilken situation vi än är så finns
det möjligheter. Om motsatsen till ordet problem är möjlighet, så måste väl
motsatsen till problematisera vara möjlighetisera. Jag tror vi behöver ägna mer
tid åt att möjlighetisera, åt att se vilka möjligheterna är, i stället för att
problematisera, alltså fokusera på problemen vi upplever att vi har. Om man
slår upp en tidning idag, så handlar det mesta om problem och väldigt lite om
möjligheter.
Hurdana är vi själva? Hur fungerar vår församling? Ser vi
bara problemen eller ser vi också möjligheterna? Möjligheterna är ju så mycket
större än problemen därför att Gud är möjligheternas Gud. Gud ser möjligheter
där ingen annan ser dem. Tänk bara på hur Gud använder ett antal ofruktsamma
kvinnor som ingen förväntade sig skulle föda söner som blev framstående män i
Guds rike, Sara fick Isak, Hanna blev mor till Samuel, Elisabeth födde Johannes
Döparen. En anledning till att Gud kunde använda dem var nog att de inte gav
upp hoppet. De litade på Gud.
Om vi återvänder till Rom 12, kan vi lägga märke till att
det står: ”Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar.” Ibland försöker
vi pressa fram nya tankar, men det behöver vi inte. De kommer, när vi öppnar
oss och litar på Gud, när vi tillåter Gud att förvandla oss. Anders-Petter
Sjödin använder en bild för att förklara detta. Om vi vill bli solbrända, måste
vi tillåta solen att komma åt vår hud. Vi kan inte skapa en äkta solbränna
själva. Vi måste gå ut i solen. Förnyelsen av våra tankar kommer när vi
tillåter Gud att förvandla oss.
”Gör om mig” brukar vara ett inslag i Go´kväll på TV. Någon
har skrivit till programmet därför att personen vill ha en förändring av sin
stil. Den förvandling som sker där är bara en yttre förvandling, men den skulle
inte bli av om stylisterna får fria händer. Gud vill förvandla hela oss inifrån
och ut. Han vill börja med våra tankar om vi släpper in honom. Våra tankar
påverkas av det vi tar in, men de i sin tur påverkar det som vi ger ut. De
påverkar våra känslor, våra attityder och våra ord och handlingar.
Vi ska nu läsa en annan text skriven av Paulus. Han
skriver till en församling i nuvarande Turkiet som han inte har träffat. Den
grundades av Epafras, en av hans medarbetare, kanske under den tid Paulus
befann sig i Efesos. Han skickade då ur medarbetare att predika och grunda församlingar.
Kolossai låg vid en handelsväg mellan öst och väst.
Kol 3:1-17.
Ord
som kommer ur vår mun
Också här poängterar Paulus hur viktigt det är att tänka
rätt. ”Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden.” Jag
tror han menar att vi ska tänka på det som lyfter oss. Men han går också vidare
och pekar på hur vi påverkar andra människor genom hur vi tänker och genom vad
vi säger och gör.
Tidigare levde de kristna i Kolossai ett ogudaktigt liv
påverkade av influenser från olika håll, olika religioner som kom med de
handelskaravaner som drog förbi, men detta har de lämnat bakom sig. Nu uppmanas
de av Paulus att även sluta att ljuga för varandra, att tala hårda ord, vara
oförskämda och hånfulla mot andra människor. Det hör inte hemma i en kristen
församling.
Våra ord kan påverka andra människor både negativt och
positivt. Det är så lätt att prata på, orden flyger ur munnen på oss och vi
tänker inte alltid på hur de kan uppfattas. Fast vi inte menar det kan vi såra
människor och skada relationer för livet. Det finns de som kommer ihåg
kränkande och sårande ord som uttalades för 50 år sedan och som kanske sitter kvar
som en tagg i själen. Den som uttalade orden har glömt dem för länge sedan, men
den som fick höra dem kommer ihåg.
Men på samma sätt
kan vi komma ihåg ett vänligt ord, en uppmuntran, som någon gav oss för länge
sedan. Våra ord har verkligen betydelse. Därför tänker jag ofta, när jag hör
någon uttala sig nedvärderande om någon annan, tänk om visste vad våra ord
sätter igång. Det är så onödigt för ingen bli bättre av sådant tal, varken den
som säger det eller den som får höra.
Paulus uppmanar oss att vara vänliga, överseende och
förlåtande. Vi ska visa vår tacksamhet och det gör vi väl lättast genom att
säga tack. I stället för otrevliga och hårda ord ska vi låta Kristi ord bo hos
oss. Då behöver vi läsa och ta till oss hans ord i bibeln. Han uppmanar oss
också att sjunga lovsånger. Lovsång är motsatsen till klagovisor och nidvisor.
I lovsången lyfter vi inte bara upp Gud utan också oss själva.
Visa
varandra kärlek
I båda texterna uppmanas vi att visa kärlek. Kärlek visas
bäst i handling. Vi kan säga att vi älskar varandra hur många gånger som helst,
men om vi inte visar det i handling blir vi inte trovärdiga.
Jag fick en bok av Lennart Millberg för ett tag sedan.
Han ska ju resa till Kina. Boken är skriven av Eskil Albertsson och handlar
församlingstillväxten i Kina. Lennart visste att jag har ett visst intresse av
Kina. SAM har ju haft missionärer i ett område som heter Inre Mongoliet. Det är
bl a dit Lennart ska resa tillsammans med Eskil. Under första halvan av
1900-talet verkade missionärerna där.
En av dem som reste ut var min moster. Jag tror hon kom
dit 1948 så hon hann inte vara där särskilt länge innan maoisterna slängde ut
alla utlänningar. Hon kom sedan till Japan och var missionär där i många år.
Hon finns inte längre ibland oss, men min kusin spelade in hennes berättelse så
vi kan lyssna på den. Hon berättade inte gärna om tiden i Kina och när man hör
berättelsen kan man förstå det.
För mig var det väldigt intressant att läsa om den
kristna församlingen i Kina idag. Ibland har vi genom åren fått höra att den
utplånats och många kanske tänkte att missionärernas arbete var förgäves. Nu
vet vi att det inte var sant. Även om alla kyrkor konfiskerades och de kristna
varit förföljda så har den kristna församlingen i Kina inte knäckts. Den lever
och växer.
När missionärerna under dramatiska omständigheter lämnade
Inre Mongoliet, fanns ca 3500 kristna där. Idag finns ca 200 000 medlemmar
i de registrerade församlingarna och kanske ännu fler som tillhör oregistrerade
grupper. När man inte kunde samlas i kyrkorna samlades man i hemmen. På senare
år har de fått tillbaka de kyrkor byggdes av missionärerna och som används till
lagerlokaler, skolor eller polishus. Många av dem är idag för små och behöver
byggas ut.
När man frågar dem om anledningen till att församlingarna
i Kina växer hela tiden, så är det två svar man får. Det är dels det personliga
vittnesbördet. De har ingen möjlighet att ordna stora kampanjer med berömda
talare. Vissa perioder är det svårare att predika Guds ord, andra perioder
lättar restriktionerna. Men alla kan berätta om sin tro för arbetskamrater och
släktingar. De tar med sig ina vänner och bekanta till hemgrupperna där de möts
av kärlek och en annan glädje än de möter i samhället. Det gör intryck och
skapar en längtan att uppleva samma sak.
Detta utmanar givetvis oss. Hur är det med vårt
personliga vittnesbörd? Hur ofta berättar vi om vår tro och vad Jesus betyder
för oss? Jag måste erkänna att det här jag inte bra på. Här måste jag öva. Jag
tror att de stora kampanjernas tid, då tusentals kom till tro, är förbi. Idag
lyssnar man inte i gärna i storsamlingar, men man deltar gärna i mindre nätverk
och personliga möten. Därför tror jag att gemenskapsgrupper och personliga
möten människor emellan är det sätt som Gud använder idag. Där kan vi alla vara
med och alla har en uppgift.
Den andra anledningen till församlingstillväxten i Kina
är just det som Paulus skriver om: kärlek och tjänande. ”Visa varandra
tillgivenhet och broderlig kärlek.” Anledningen till att inte församlingen dog
ut var den kärlek missionärerna visade då de tog sig an människor i nöd. Än
idag berättas det om hur de var villiga att offra allt t o m sina liv. Det finns
många berättelser om hur missionärerna räddade de som ingen brydde sig om. En
missionär kom cyklande förbi en folksamling. När han kom fram såg han en pojke
som ramlat ner i en gödselränna. Ingen ville ens försöka rädda honom, men
missionären kastar sig i och drar upp honom. De startade barnhem och sedan
skolor för flickor som nyfödda kastats ut på sophögarna att dö därför att de
var ovälkomna.
Missionärernas exempel inspirerar de kristna i Kina idag.
En historia som jag fastnade för var den om kvinnan som hade en granne vars son
var väldigt negativ och hätsk mot de kristna. Men när grannkvinnan blev sjuk,
gick hon dit och erbjöd sonen att sköta om hans mamma när han jobbade, ge henne
mat och besöka henne. Det förändrade hans inställning.
Hur gör vi? Bryr vi oss om våra grannar? Egentligen har
vi utmärkt handbok i det Paulus skriver i Rom 12. Läs gärna det kapitlet under
veckan som kommer och försök leva efter det. Men det är inte bara vi som
enskilda kristna som kan visa Jesu kärlek. Vi kan också fråga oss hur vi som
församling kan tjäna våra medmänniskor.
Avslutning:
Till sist, i Sagan om ringen finns de två hobbitarna
Frodo och Sam. De har en viktig roll i denna stora berättelse. Vid ett
dramatiskt tillfälle vänder sig Sam till Frodo och ställer frågan:” Jag undrar
vilken sorts berättelse det är vi har hamnat i?” Han har förstås rätt i att de
har hamnat i en berättelse, en story om
kampen mellan det onda och det goda.
Men vi har också hamnat i en berättelse, Guds stora
berättelse, som börjar på bibelns första sida ”I begynnelsen skapade Gud himmel
och jord” och slutar på sista sidan, ”Nåd från herren Jesus åt alla.” Är vi beredda
att ta vår plats i berättelsen? Är vi redo att låta Gud forma våra tankar, berätta
om vår tro och visa Guds kärlek i våra handlingar för människor som vi möter?
Oj, vad mycket du kan! Paulus är en vit fläck för mig, jag har nästan bara läst evangelierna.
SvaraRaderaVet du, jag tror att det är bra att du inte PRATAR så mycket om din kristna tro. Du VISAR den istället i dina ord och i dina handlingar. Det är ett mycket mera trovärdigt sätt. Jag blir lite rädd för den avklädda trosbekännelsen. Har nog lite nakenhetsfobi....
Krya på dej och tack för att vi alla får läsa dina ord.