Gips av

 Det var många som vaknade med förväntan idag. Både lärare och elever som började en ny termin. Många har längtat till skolan. Det har jag sett i statusuppdateringar på Facebook. Men sen finns det alltid de som bävar inför skolstarten. Det borde det inte göra. Men så är det. Därför måste vi vuxna i skolan ta vårt ansvar och göra allt vi kan för att skapa en trivsam och lärorik miljö för alla.

Jag träffade mina elever idag. De satt förväntansfulla i bänkarna i alla tre klasserna. I sexan satt alla tysta i bänkarna en bra stund innan det ringde in. Min kollega frågade dem om det var bus på gång, men det förnekade de. De var väl bara tagna av stundens allvar. Nu är de äldst på skolan.

För mig var det förstås bara ett besök i skolan. Jag sa hej till eleverna, pratade lite med dem, plockade ihop lite material till min vikarie och lämnade in sjukintyget på expeditionen. Sen åkte jag hem.

 Det var ju den efterlängtade dagen idag. Den som jag räknat ner till, först dag för dag, sedan timme för timme. Maken följde med mig in till sjukhuset. Han var ledig idag. Först gick vi till ortopedmottagningen och fick gipset borttaget. Hjälp, så svag jag var och tunn. Jag var tvungen att stödja handen i den andra handen, när vi gick ner till röntgen. Själva plåtandet går fort, men sen får man sitta där och vänta på det lilla kuvertet som ska med upp till ortopeden. Vi är vana nu. Så vi plockade fram varsin bok och läste. Jag har läst en spännande bok av Kate Morton som heter "I det förflutna". Handlingen växlar mellan nutid och andra världskrigstiden. I början tänkte jag att den var lite seg och att man fick veta så lite i varje nytt kapitel, men intrigen tätnar allt eftersom och i det sista kapitlet knyts allt ihop i alla fall. Boken kan rekommenderas till dem som gillar lite tragiska människoöden, slott på den engelska landsbygden och en och annan mordgåta.

 Till slut fick vi vårt kuvert och kunde återvända till ortopeden för att träffa läkaren. Man inser att man är ganska gammal när läkaren kunde varit min dotter om jag haft någon. Så är det ju. Jag har elever som pluggar till läkare och min kusins dotter har ju varit färdig några år nu. Tiden går.

När två läkare tittar på bilderna, konstaterade de att de var nöjda trots allt. Jag fick en remiss till sjukgymnasten och det var välbehövligt. Handleden har ju varit fixerad så den är inte särskilt rörlig åt varken det ena eller andra hållet. Det tar emot och kan hugga till av smärta och jag försöker vinkla den. Tummen har inte heller haft så stort rörelseutrymme, men den verkar kunna mjukas upp lite lättare. Det blir nog till att träna en hel del framöver om jag ska få tillbaka styrkan och rörligheten.

 Det regnade när vi åkte, men när vi kom hem sken solen. Hunden ville ut på promenad så det fick det bli. Jag som längtat efter att bli av med gipset saknade nästan det. Det var trots allt ett visst stöd. Vi blir rätt små, när vi mister vårt stöd i livet och måste stå på egna ben eller, som i mitt fall, klara oss på egen hand. Handleden är lite svullen så här efter några timmar i frihet. Men det ska ju bli bättre och bättre för varje dag, säger de. Det finns andra stöd som kan vara svårare att mista, inte minst släktingars och goda vänners stöd och uppmuntran.

Det blev en skön hundrunda i alla fall. Vi mötte grannens nyklippta får som brukar följa med oss en bit fast på andra sidan stängslet. Så stötte vi på en annan granne och hans fru. Han har rustat upp en gammal fallfärdig lada längs vägen. Nu har det blivit en trevlig raststuga där man kan sitta och fika under tak eller bara söka skydd när det kommer ett störtregn. Jag hade fått en idé om en geocache i närheten och nu fick jag hans tillåtelse att placera den där. Det ska bli kul att göra den i ordning. mer avslöjar jag ju inte. Jag vet att det finns geocachare som läser detta.

Den här dagen är snart över. Det är dags att vila inte bara armen utan hela mig. Imorgon får jag ta tag i träningen igen.