Tur och retur

Igår var det son nummer två skulle återvända till studentlivet i Karlskrona. Snälla mamma hade i ett svagt ögonblick lovat att skjutsa honom och hans skrymmande packning. Det man lovar ska man hålla. Så igår förmiddag packade vi bilen och drog iväg. Jag hade förstås en liten tanke på att geocacha längs rutten. Några cacher hade laddats ner i GPS:n och c:geos livekarta rullade i mobilen som hamnade framme vid vindrutan. 

Det var en minusgrad och blöta vägbanor. Saltbilen hade varit ute. Vi mötte den på vägen mot Växjö. Bilen blev grå i stället för svart. Antingen gällde det att ligga nära framförvarande och ha vindrutetorkarna på eller hålla väldigt långa avstånd. Det var inte halt på vägen, men däremot när vi stannade för att logga en cache vid infarten till Växjö. På parkeringsplatsen var det en tunn ishinna på asfalten. Vi hittade i alla fall gömman. 

Vi stannade på en parkeringsplats och fikade i bilen. Lite kaffe och en bulle, sen kunde vi åka vidare. Nästa stopp med bensträckning blev vid flygplatsen i Kallinge. Det skulle finnas ett TB-hotell i skogen mittemot terminalen. Det gjorde det också och vi lämnade av en liten motorcykel-TB. Det var alla cacher vi hittade på resan till Karlskrona.

Sonen delar lägenhet med två kompisar som redan var på plats. Vi packade ur bilen och åkte sen till en kakbod som serverade pastarätter. Det fick bli en pastasallad med kyckling för de hade bara kalla rätter på lördagar. Det var god mat och ett trevligt ställe med humana priser. Sen skjutsade jag tillbaka sonen till Kungsmarken. Själv fortsatte jag vidare för att cacha lite på hemvägen.

Efter mitt tillkortakommande vid en cache i fredags hade jag bestämt mig för att investera i ett nytt cachingredskap. Bilen behövde lite extrautrustning i form av en teleskopstege, tyckte jag. Jag sökte lite på nätet. De billigaste fanns förstås hos lågprisbutikerna, men problemet med dem var att alla stegar var slut. Frågan är om de överhuvudtaget funnits i butikerna. Det kanske bara var lockpriser. Till slut hittade jag Byggmax och de hade stegar. Karlskronabutiken skulle ha sex stycken i lager. Jag åkte dit för att kolla. Ut kom jag med en stor tung kartong innehållande en styck teleskopstege. Ibland får man vara tomte själv om nu inte tomten vill komma med rätt saker.

Den här gången hade jag bestämt mig för att inte cacha så mycket i Karlskrona utan att åka hemåt och logga längs vägen. En karlskronacache ville ta. Det var en challengecache, som man fick logga om man cachat i minst 7 dagar i sträck. Det klarade jag redan 2011 så det var bara att åka dit. 

När jag parkerade i närheten, såg jag många som var ute på promenad. Ett par såg ut att kunna vara geocachare. De kanske var på väg till samma gömma. Men när vi närmade oss, fortsatte de bara längs stigen. De hade nog bara kollat sina mobiler, när jag trodde att de kollade koordinaterna. Gömman hittades enkelt på egen hand. Solen sken ibland. Det var nog vackert här på sommaren. Jag gick tillbaka till bilen och åkte vidare.

Jag stannade vid en mack och tankade. Där letade jag efter en gömma som jag inte hittade. Under resan gång var det några cacher som jag inte hittade. Eftersom jag mest laddat in enkla gömmor, kan de bero på att de helt enkelt var borta. Det kan också bero på GPS:n som var lite off under dagen eller så hade jag inget tålamod att leta och gav upp för tidigt. Nu blev det ett antal burkar hittade i alla fall.

Solen sken lågt på himlen när jag vände norrut. Det blev många stopp längs vägen och många filmburkar hittade. Denna fanns vid en busshållsplats och var lite mindre, snarare en nano.

En del skyltcacher besöktes. Här trodde jag att det fanns en cache i skylten på andra sidan vägen, men det gjorde det inte. Ibland kan det vara bra att ha en kamera till hands medan man letar. Om man fotograferar brukar man inte få så många konstiga blickar.

Längs väg 27 fanns en serie eller två som handlade om gamla järnvägslinjer. Rälsen var borta, men man kunde här och där se rester av olika konstruktioner som hade med järnvägen att göra. Ibland var det inte mycket som skvallrade o att här hade folk väntat på tåget. Cachen på bilden fanns vid en gammal lastkaj. Jag började undra hur mycket som egentligen kommer att finnas kvar från vår tid. Inget är beständigt, allt förändras. Det gör landskapet också. Och vi människor med.

Några cacher var riktigt roliga. Denna "skruvmejsel" satt "kvarglömd" och gömd bakom några barkbitar vid en björk. Loggremsan var förvånadsvärt torr trots att den satt öppet hoprullad i ett metallrör på skaftet.

Vid detta fina klocktorn skulle det finnas en cache. Den hittade jag aldrig. GPS:n strulade en del och jag fick kalibrera om kompassen flera gånger. Men tornet var fint i alla fall.

Järnvägscacherna var enkla och familjevänliga. På ett ställe fanns stationshuset kvar. i beskrivningarna fanns mycket att läsa. Det är roligt när cacheägarna berättar om platsen man kommer till. Många nya cacher har knappt någon beskrivning. Det verkar som om man mest är ute efter att lägga ut en burk inte att visa en plats. Då tycker jag man missat något. Ibland kan burken i sig vara sevärd, men så är inte alltid fallet med de nya cacherna. Det kan ofta vara väldigt dåliga behållare.

När jag kom till Tingsryd var jag nära en milstolpe i mitt cachande. Mitt 1400:e fynd blev Kungastenarna vid rastplatsen. GPS:n nollade mitt på gräset i en glänta, så jag fick lita på ledtråden och det räckte. Nu hade det blivit mörkt så att ficklampan fick tjänstgöra. Annars såg jag inte att logga.

Utsikten från cachen ut över sjön på andra sidan vägen var fin. Bilar for förbi men jag kunde leta ostört. Jag hade inte mycket att fira med, så resan fortsatte mot Växjö. GPS:n var fulladdad med växjöcacher sedan tidigare, men jag åkte förbi de flesta. Det blev några loggar på kvällskvisten i trakterna kring Linnéuniversitetet. Vi har ju löst ett 50-tal mystar i Växjö, men vi hann inte logga alls många vid vårt senaste besök. Nu var jag nära tre av dem och passade på att leta upp burkarna. Den sista burken var en trad som jag hittade vit ett kapell. Sen tyckte jag att det fick räcka och åkte hem. 19 burkar visade det sig att jag hittat.

Idag blev det inget cachat. Man måste ta en paus då och då. Imorgon börjar skolan igen och då lär jag nte hinna med så mycket cachande. Det blev i alla fall ett återbesök på en av fredagens gömmor. Den nygamla cachen vid torvladan i Sporda lyckades jag ju inte återställa som den var. Det gillade jag inte så nu, när geobilen blivit extrautrustad med teleskopstege, kunde jag åka tillbaka och sätta upp burken på dess rätta plats. Det var snabbt gjort med de rätta grejerna.

Maken lagade mat. Det blev lutfisk, inte min favoritmat men makens. Såsen var god i alla fall. Ikväll slappar vi bara. Tidigare var vi hemma i svärfars hus och röjde lite. Det är mycket som ska röjas när man ska tömma ett hus.

Gammalt och nytt

Efter två dagar mest på resa var det skönt att ha en dag för bara vara. Nu blev det en lite resa idag också, men det var bara en spontanresa. Hunden hade fått vara hemma vid de tidigare resorna. Så idag ville jag ta med honom ut. Samtidigt tänkte jag försöka logga några geocacher även den här lediga dagen. Vi laddade in några tänkbara objekt i GPS:n och åkte iväg.

Resan gick söderut över Torskinge och Ås för att anlända till Sporda. På nyårsdagen kom där en nygammal gömma utlagd av 1000sjöar. Ny därför att den aldrig varit publicerad på www.geocaching.com förut. Gammal därför att burken legat där i tio års tid. Så här berättar han själv i beskrivningen:
"Sent på hösten 2001 började jag lägga ut gpssökbara gömmor. Dock inte genom att regga dem på Geocaching .com. Lade ut c:a 15 burkar i mina hemtrakter. Avsikten var att få barn och släkt m.fl. att försöka leta upp dem. Lämnade en lista med koordinaterna till några vänner. Tyvärr var jag nog lite tidigt ute. Eller kanske mer troligt, att intresse och vilja att ta till sig den nya tekniken inte fanns, var säkert orsaken att det inte blev något av detta. Innehav av gps var ju inte så allmänt vid den tiden. M.a.o. ingen succé. Själv hade jag en Magellan-gps. Sedan dess har jag letat upp några av de gömda burkarna, en del har plockats in, några har försvunnit. Just denna, har jag aldrig besökt sedan jag lade ut den. Det var därför spännande att, efter nästan 10 år, se om den fanns kvar. Väl inne så hittade jag burken direkt. Låg helt öppet på tiljorna. Dock hade någon varit här och hittat den. Jag hade förseglat locket med maskeringstejp, ”FTF”förseglingen var bruten. Alltså hade den öppnats av någon. Loggpappret var borta men ”bytessaken” fanns kvar! Minns inte om det fanns fler saker i burken, det kanske var begärligare och borttaget. Jag kallade min lilla serie för GPSÖK.

Fick en idé om att göra denna burk mer offentlig genom att regga den ”på riktigt”. Hämtade penna och loggbok i bilen och återvände, lade i detta samt placerade den lite mer dolt. Enl. påskrift på plastpåsen med mynten i burken, lade jag ut burken den 27 april 2003. Låt gärna den vara kvar som ett litet nostalgisk minne!"

Vi skymtade den gamla torvladan från vägen. Det var inte så svårt att ta sig dit. Det var förstås blött, men jag  hade stövlar och Takko brydde sig inte. Han skuttade glatt på tuvorna och emellan dem med. Vi hittade burken, men jag funderade ett tag på hur jag skulle kunna logga den. Det skulle vara en terrängtvåa, men här behövde jag något redskap för att få tag på burken. Det fanns inte mycket på platsen som jag kunde använda. Det stora problemet var inte att få tag på cachen utan att kunna återställa den på samma plats. Jag gjorde åtskilliga försök, men fick ge upp. Den ville inte tillbaka. Jag blev tvungen att lämna den på ett enklare ställe, men jag gömde den i alla fall. Tillbaka i bilen letade jag igenom mina tillhörigheter för att se om där fanns något passande redskap, men icke ett enda fynd som kunde hjälpt mig. Tomten kom ju aldrig med den där teleskopstegen jag önskat mig. Jag hade väl inte varit tillräckligt snäll. Om CO vill, får jag återvända med ordentliga grejor och sätta tillbaka burken där jag fann den. Men då tycker jag nog att terrängnivån borde höjas åtminstone ett snäpp.

Vid ladan fanns en frusen göl eller snarare bara ett surhål. Där hade det inte varit lämpligt att gå. Vi gick runt och hittade en annan väg fram.

Rean gick vidare, först tillbaka en bit, sedan fortsatte vi till Reftele. Där finns några andra gömmor som inte blivit hittade. En av dem pratade vi om för ett tag sedan. Jag hade kollat in loggarna och ledtråden ordentligt och trodde att jag visste var jag skulle leta. Två gånger har jag varit där förut utan att kunna logga den.

Hunden fick stanna i bilen för det är ingen lämplig terräng att ha honom med sig i. Där ligger en massa ris och sly, där är diken med geggigt vatten att ta sig över, där är granar och stubbar. Hur besvärligt det blir beror förstås på vilket håll man kommer från. Men jag var ju rätt rustad med stövlar och friluftskläder. Den här gången gick det bättre. Jag hittade gömman nästan direkt. Ledtråden stämde mycket bra. Det var en klassisk gömma av 1000sjöar, som det blev tredje gången gillt på. Det kändes riktigt skönt att skriva sitt alias på loggremsan.

 I bilen väntade hunden. Han blev glad när jag kom tillbaka. Vi åkte förbi Tingshuset och såg oss omkring efter den gömman också. Här har jag konstigt nog aldrig varit framme tidigare. Jag vet inte riktigt varför jag alltid åkt förbi denna. Det gick inte så bra för en nyfiken granne stod ute och tvättade bilen. han hade noga koll på mig. Så jag avstod från att söka vidare. Det får bli en annan gång.

I stället åkte vi till Bredaryd och handlade lite nytt på Smålänningen. Jag har en beställning på en sjal som jag ska sticka och då behövde jag lite nytt garn. Jag hittade rätt färger som tur var. När sonens sockar blir klara, ska jag sticka ett par till mig också. Nu har jag så jag klarar mig i garnväg et tag till.

Imorgon är det näste sons tur att ge sig av hemifrån tillbaka till studieorten. Jag har lovat att köra honom till Karlskrona så han får med sig sin julklapp. Den är lite skrymmande att ta på tåg och buss. Förhoppningsvis kan jag logga en och annan burk längs vägen, åtminstone på hemvägen. De andra är ju inte lika bitna av geocachingen som jag.

Golfcaching - ja tack!

Golf - nej tack! Det är inget för mig. Men golfcaching är helt OK. Dagens motionsrunda, både för ben och huvud, gick till Golfrundan i Jönköping. Det var dags för mitt varannanmånadsbesök hos homeopaten för att fylla på pillerförrådet. Sönerna valde att följa med till staden. Efter besöket på Gräshagen åkte vi upp till A6. Det blev först en liten fika, sen ett besök på IKEA för att inhandla det som var slut vid besöket innan jul. Därefter gav vi oss ut på en promenad som tog oss runt golfbanan där vi kunde logga tio geocacher. Vädret hade varit fuktigt på vägen upp till Jönköping, men nu var det uppehåll. De blåste lite kalla vindar då och då. men på det stora hela var det en skön cachingtur.

Alla gömmorna var trevliga och välarbetade. De var inte egentligen så svåra för den som sett liknande förut, men tillräckligt utmanande för att det skulle vara roligt för alla. Sönerna var på hugget och hittade många av gömmorna först. Jag stod mest för GPS-knappandet och så hojtade jag ut riktning och avstånd. Sedan var det de som gick rakt på gömmorna.

Eftersom sönerna inte har några egna nick och egentligen räknas till mugglarna, var det jag som fick signera loggböckerna. Det var bara på ett ställe jag avstod. Det var ett stort dike mellan vägen och gömman. Där valde jag att stå kvar på vägen och agera arbetsledare medan sönerna jobbade och loggade.

Grusvägen vi gick på var snöfri men lite blöt och lerig. Skorna var lite leriga när vi kom hem. På ett ställe fick vi halka omkring på en isig skogsväg för att lättare kunna ta oss till den gömman. Så det finns lite snö och is kvar på skuggiga ställen trots den senaste tidens plusgrader och regnande.

I skogen var det annars barmark. Vi sjönk ner i den vattensjuka marken och det klafsade om fötterna. Vi hade rejäla kängor så vi höll oss torra.

På ett ställe passerade vi över en green. Det var ingen fara. Vi såg inte en enda golfare. Vi hittade en golfboll, men det var allt. Det är väl inte rätt årstid för den sorters aktiviteter. Tacka vet jag geocaching. Det kan man syssla med året om. Till och med i mörker.

På slutet av rundan hittade vi de mest kreativa gömmorna tycker jag. Det fanns små gömmor, stora gömmor och kamouflerade gömmor. En del fanns på marken, andra satt i träden. Det var omväxlande. precis som en bra runda ska vara.

Fågelholkar kan ju vara populära kamouflage för geocacher, men det finns ju äkta holkar också. Så här års finns det förstås många lediga för uthyrning. Men snart kommer hyresgästerna tillbaka. Ibland känns det nästan som vår i luften eftersom snön regnat bort, men vi vet att det kommer bakslag och kallare dagar igen. Men våren är på väg sakta men säkert.

Alla gömmor är inte vad de verkar vara. Vid en gömma hittade vi först en burk helt öppet under en gren. Men när vi kikade närmare på den, såg vi att det var en attrapp. Det var inte den rätt. jag tänkte väl det, för den höll ju inte samma klass som de andra. Den rätta gömman fanns på ett annat fiffigt ställe. Vi hittade det snabbt och kunde skriva på loggremsan.

Den sista gömman, om man tar den från samma håll som vi gjorde, var den som många hade gått bet på. Den var riktigt klurig, men det är vi också. Jag hade precis börjat förstå vilken typ av gömma jag skulle leta efter, när son nr två hittade den. Därmed var alla tio gömmorna hittade och golfrundan komplett.

Vi återvände till bilen på parkeringen. Det kurrade i magarna och vi diskuterade vart vi skulle åka. Till slut blev det tillbaka till IKEA. Det var mycket folk i restaurangen, men vi lyckades hitta ett litet bord för tre. Maten smakade bra efter motionsrundan. Sedan åkte vi hemåt.

Vid Torsvik stannade vi för att tanka. Där finns en gömma, som jag letat efter förut. Då var burken borta, men nu var gömman återställd och flyttad ca 50 meter. Vi passade på att leta upp den och donera några pennor till samlingen i BYOP. Cachen hette så och det utläses "Bring Your Own Pen". Det blev sista loggen för dagen för sen åkte vi nästan direkt hem. Bara ett litet snabbstopp på Granngården. Kattmaten var slut och katterna jamar så eländigt om de inte får sina pellertsar.

Det blev en liten biltur till ikväll. Malmösonen återvände till Skåne med kvällståget. Takko och jag skjutsade in honom till stationen. Snart återgår livet till den vanliga lunken. Men än finns det några lediga dagar att njuta av innan jobbet och skolan kallar.

Uppdrag Ulricehamn

Första geocachngturen det här året gick över gränsen till Västra Götaland. Eftersom jag sov minimalt den gångna natten, var jag lite seg på morgonen och kom inte iväg i tid som jag tänkt. Dessutom körde jag fel två gånger på vägen till Stockremma och min goda vän, bloggkompis och geocacharkollega Anna-Lena. Hon väntade dock tåligt på mig och hade kaffe, smörgåsar och goda kakor i beredskap när jag anlände. Sedan gav vi oss av på dagens runda bland geocacher och spännande platser.

Den allra första cachen för i år hittade vi efter att ha stånkat upp för två branta backar. Fösta backen ledde oss till en stor, välmurad varggrop. Som tur var fanns staket runtomkring så man inte ramlade i. Andra backen tog oss till gömmans placering. Men var fanns den? Vi letade ett bra tag, men som vanligt hittades den på ett ställe där vi redan pillat, men inte tillräckligt noggrant. Det var Anna-Lena som kunde plocka fram burken.

Plats nummer två blev en av dagens favoriter, Boarps kvarn. Idag var det tomt, men jag fick veta att här kunde man köpa våfflor, om man kom rätt dag förstås. Jag gillar sådana här spännande platser. Samtidigt kan det vara lite läskigt att leta intill strömmande iskallt vatten.

Vattnet forsade fram i strida strömmar på båda sidor om kvarnen. Det var mycket vatten i fårorna och det brusade ordentligt. Ingen Näcken satt och spelade på stenarna här. Det var väl för kallt för honom.

Anna-Lena hade varit här tidigare och letat men då var där folk. Idag kunde vi leta ostörda och snart hade hon plockat fram den lilla lådan. Vi kunde rita ner våra signaturer på loggpappret.

Övergivna platser kan locka äventyrare och också geocachare. Vid Sjögunnarsbo Sanatorium var det tyst och lugnt. Där fanns inga patienter längre. Anna-Lenas mamma hade varit där på 1930-talet och tillfrisknat, men nu var den epoken förbi. Det fanns hus som verkade bebodda men det stora huset höll på att förfalla. Det är lite synd att ingen tar vara på möjligheterna. Men det kanske blir väldigt dyrt. Här hade Anna-lena redan hittat gömman vid tidigare besk. jag fick leta själv, men det var ju inga problem med en så tydlig ledtråd. En häftig gömma var det.

Vi fortsatte norrut mot Ulricehamn och stannade på en parkering med fin utsikt över sjön. I stället för att beundra den gav vi oss in i en mörk tunnel. Det var den gamla banvallen som gjorts om till cykelväg.

Både utanför och inuti tunneln fanns fantastiska isformationer. Vattnet hade runnit och fruset till mäktiga isfall. Hela cykelvägen genom tunneln ar blockerad. men vi gick så vi kunde ta oss förbi.

Cachen fanns en bit in i tunneln. Vi letade ett tag innan jag hittade den fullt synlig på marken. Det låg några stenar bredvid så vi antog att dessa skulle ligga över burken så att den delvis doldes. Det var så vi lämnade den i alla fall.

Framme i Ulricehamn åkte vi till stadsparken för att logga den gömman som fanns där. Den var en trevlig stadspark men gamla byggnader och en liten bäck som porlade. Den påminde starkt o Apladalen hemma i Värnamo. Vi hitta gömman på ett torrt och väl dolt ställe.

När vi gick förbi den gamla fataburen upptäckte Anna-Lena att den kommit från Nittorp. Dessa gamla byggnader har en hel del att berätta för oss om gamla tider.

Den enda gömma, som vi inte hittade idag, skulle finnas vid Folkets Hus. Det var ett vackert rosa hus vi letade länge vid. Det skulle inte vara någon svår gömma, men vi kunde inte hitta den. Den kanske var borta.

En gång i tiden köpte man in en spårvagn som skulle trafikera Ulricehamn. Staden är ganska kuperad med branta gator, kanske inte som San Francisco, men ändå. Det visade sig att spårvagnens bromsar inte fungerade som de skulle, så hela projektet lades ner utan att en enda biljett hade sålts. Ändå gick det med vinst då man kunde sälja spårvagnen till ett högre pris än man inhandlat den för. Slutet gott....

Till minnet av denna spårvagn kunde vi logga en cache som lagts ut redan 2003, alltså tio år gammal. Den hade flyttat från sin tidigare placering, men jag hittade den på andra sidan kyrkan intill museet.

Alla städer av en viss storlek verkar vilja ha en gågata, så var det här också. På denna gågata kunde vi hitta bleckknallen med sin cykel. Han såg lite blåfrusen ut denna vinterdag. Vi försökte tina upp honom med glada tillrop, men han var lite fåordig och ville inte berätta var cachen fanns. Men vi klarade av att hitta den ändå trots alla mugglare som passerade förbi.

Nu var vi trötta och hungriga så vi gick in på staden kinakrog och åt av deras lunchbuffé. Det fanns mycket gott att lägga på tallriken, kyckling i jordnötssås, stekta grönsaker och nudlar, biff i sås, minivårrullar och mycket mera. Det var en perfekt lunch för en geocachingdag.

Efter den stärkande lunchen kunde vi fortsätta att leta cacher. nere vid kallbadhuset hade Anna-Lena rdan loggat en. Medan jag letade efter den, fotograferade hon den vackra utsikten över sjön Åsunden. Man badade tydligen här året om, men jag kände ingen som helst dragning till vinterbad. Det lockade inte alls att simma bland änderna i vaken. Jag hittade den lilla burken ganska snabbt och vi kunde fortsätta till nästa.

Eftersom jag gillar att lösa mystar, hade jag förstås kollat om det fanns några i Ulricehamn. Det fanns en som verkade lovande. När jag igår läste beskrivningen, insåg jag att mina kunskaper i ämnet nog var lite ringrostiga. Så jag lämnade över problemet med de kluriga kugghjulen till maken. Han är ju trots allt ingenjör och jag är bar en enkel mellanstadielärare. Efter ett tag hade han en lösning och jag kunde fortsätta med att räkna ut några passande koordinater. Jag fick i alla fall fram några troliga och lade in dem i GPS:n. När vi kom fram till platsen, förstod jag direkt att vi hade den rätta lösningen. Det bara stämde perfekt med ledtråd och allt. Vi gick rakt emot gömman och Anna.lena fick syn på burken som jag kunde plocka fram och logga.

Det är klart att det krävdes en belöning till alla som bidragit. Så på hemvägen stannade jag och inhandlade makens favorit, semlor, som vi smaskade på till kvällskaffet. Det var han värd.

Det blev en burk till, som vi inte kunde signera loggen till. Den satt i ett träd vid Vists kyrka. Trots att jag hade med mig mitt specialverktyg som vi applicerade på en förlängning hittad på platsen med hjälp av eltejp, såkunde vi inte få ner den lilla "fågeln". Den var nämligen fastkedjan. Här krävdes en stege och det hade vi ingen med oss. Den kanske borde haft attributet "redskap behövs" eller åtminstone en högre terrängranking. Vi fick överge projektet och fortsätta till nästa.

På långt håll kunde vi se hur de åkte nedför slalombacken. Lite sugen blev jag allt. Det påminde mig om min tid i alperna. Det började skymma och många gav sig av hemåt. Vi letade efter Tuvas princesscache. Till slut hittad jag den väl gömd på ett säkert ställe, men lite långt från nollan var det allt.

Dagens sista gömma hittade jag vid en av dagens favoritställen. Det var vid Wells kyrkoruin, en fantastisk plats särskilt så här i skymningen när mörkret sänker sig över murarna. Anna-Lena hade hitta gömman förut, menändå fick vi leta lite. När vi läste ledtråden, var det inga problem. Den var klockren.

Sen gick vi in i ruinen och fotograferade. genom de stora hålen där fönstren suttit i murarna kunde vi se den nya kyrkan uppe på kullen. Det var en magisk plats med stor gudsnärvaro. Vi lämnade platsen och stängde den patinerade grinden efter oss för att återvända till Stockremma.

Därifrån åkte jag hemåt genom de mörka skogarna mot Småland igen. När dagen ska summeras kan jag konstatera att det blev en härlig dag med mycket frisk luft och en del motion, men framför allt besök på fantastiska platser och ett mycket trevligt samtal om många saker som livet låter oss möta. Det är synd att vi inte hinner träffas oftare och geocacha ihop. Men det går ju mot ljusare tider då dagarna blir längre. Då hinner vi kanske besöka fler platser innan det blir mörkt.