Uppdrag Ulricehamn

Första geocachngturen det här året gick över gränsen till Västra Götaland. Eftersom jag sov minimalt den gångna natten, var jag lite seg på morgonen och kom inte iväg i tid som jag tänkt. Dessutom körde jag fel två gånger på vägen till Stockremma och min goda vän, bloggkompis och geocacharkollega Anna-Lena. Hon väntade dock tåligt på mig och hade kaffe, smörgåsar och goda kakor i beredskap när jag anlände. Sedan gav vi oss av på dagens runda bland geocacher och spännande platser.

Den allra första cachen för i år hittade vi efter att ha stånkat upp för två branta backar. Fösta backen ledde oss till en stor, välmurad varggrop. Som tur var fanns staket runtomkring så man inte ramlade i. Andra backen tog oss till gömmans placering. Men var fanns den? Vi letade ett bra tag, men som vanligt hittades den på ett ställe där vi redan pillat, men inte tillräckligt noggrant. Det var Anna-Lena som kunde plocka fram burken.

Plats nummer två blev en av dagens favoriter, Boarps kvarn. Idag var det tomt, men jag fick veta att här kunde man köpa våfflor, om man kom rätt dag förstås. Jag gillar sådana här spännande platser. Samtidigt kan det vara lite läskigt att leta intill strömmande iskallt vatten.

Vattnet forsade fram i strida strömmar på båda sidor om kvarnen. Det var mycket vatten i fårorna och det brusade ordentligt. Ingen Näcken satt och spelade på stenarna här. Det var väl för kallt för honom.

Anna-Lena hade varit här tidigare och letat men då var där folk. Idag kunde vi leta ostörda och snart hade hon plockat fram den lilla lådan. Vi kunde rita ner våra signaturer på loggpappret.

Övergivna platser kan locka äventyrare och också geocachare. Vid Sjögunnarsbo Sanatorium var det tyst och lugnt. Där fanns inga patienter längre. Anna-Lenas mamma hade varit där på 1930-talet och tillfrisknat, men nu var den epoken förbi. Det fanns hus som verkade bebodda men det stora huset höll på att förfalla. Det är lite synd att ingen tar vara på möjligheterna. Men det kanske blir väldigt dyrt. Här hade Anna-lena redan hittat gömman vid tidigare besk. jag fick leta själv, men det var ju inga problem med en så tydlig ledtråd. En häftig gömma var det.

Vi fortsatte norrut mot Ulricehamn och stannade på en parkering med fin utsikt över sjön. I stället för att beundra den gav vi oss in i en mörk tunnel. Det var den gamla banvallen som gjorts om till cykelväg.

Både utanför och inuti tunneln fanns fantastiska isformationer. Vattnet hade runnit och fruset till mäktiga isfall. Hela cykelvägen genom tunneln ar blockerad. men vi gick så vi kunde ta oss förbi.

Cachen fanns en bit in i tunneln. Vi letade ett tag innan jag hittade den fullt synlig på marken. Det låg några stenar bredvid så vi antog att dessa skulle ligga över burken så att den delvis doldes. Det var så vi lämnade den i alla fall.

Framme i Ulricehamn åkte vi till stadsparken för att logga den gömman som fanns där. Den var en trevlig stadspark men gamla byggnader och en liten bäck som porlade. Den påminde starkt o Apladalen hemma i Värnamo. Vi hitta gömman på ett torrt och väl dolt ställe.

När vi gick förbi den gamla fataburen upptäckte Anna-Lena att den kommit från Nittorp. Dessa gamla byggnader har en hel del att berätta för oss om gamla tider.

Den enda gömma, som vi inte hittade idag, skulle finnas vid Folkets Hus. Det var ett vackert rosa hus vi letade länge vid. Det skulle inte vara någon svår gömma, men vi kunde inte hitta den. Den kanske var borta.

En gång i tiden köpte man in en spårvagn som skulle trafikera Ulricehamn. Staden är ganska kuperad med branta gator, kanske inte som San Francisco, men ändå. Det visade sig att spårvagnens bromsar inte fungerade som de skulle, så hela projektet lades ner utan att en enda biljett hade sålts. Ändå gick det med vinst då man kunde sälja spårvagnen till ett högre pris än man inhandlat den för. Slutet gott....

Till minnet av denna spårvagn kunde vi logga en cache som lagts ut redan 2003, alltså tio år gammal. Den hade flyttat från sin tidigare placering, men jag hittade den på andra sidan kyrkan intill museet.

Alla städer av en viss storlek verkar vilja ha en gågata, så var det här också. På denna gågata kunde vi hitta bleckknallen med sin cykel. Han såg lite blåfrusen ut denna vinterdag. Vi försökte tina upp honom med glada tillrop, men han var lite fåordig och ville inte berätta var cachen fanns. Men vi klarade av att hitta den ändå trots alla mugglare som passerade förbi.

Nu var vi trötta och hungriga så vi gick in på staden kinakrog och åt av deras lunchbuffé. Det fanns mycket gott att lägga på tallriken, kyckling i jordnötssås, stekta grönsaker och nudlar, biff i sås, minivårrullar och mycket mera. Det var en perfekt lunch för en geocachingdag.

Efter den stärkande lunchen kunde vi fortsätta att leta cacher. nere vid kallbadhuset hade Anna-Lena rdan loggat en. Medan jag letade efter den, fotograferade hon den vackra utsikten över sjön Åsunden. Man badade tydligen här året om, men jag kände ingen som helst dragning till vinterbad. Det lockade inte alls att simma bland änderna i vaken. Jag hittade den lilla burken ganska snabbt och vi kunde fortsätta till nästa.

Eftersom jag gillar att lösa mystar, hade jag förstås kollat om det fanns några i Ulricehamn. Det fanns en som verkade lovande. När jag igår läste beskrivningen, insåg jag att mina kunskaper i ämnet nog var lite ringrostiga. Så jag lämnade över problemet med de kluriga kugghjulen till maken. Han är ju trots allt ingenjör och jag är bar en enkel mellanstadielärare. Efter ett tag hade han en lösning och jag kunde fortsätta med att räkna ut några passande koordinater. Jag fick i alla fall fram några troliga och lade in dem i GPS:n. När vi kom fram till platsen, förstod jag direkt att vi hade den rätta lösningen. Det bara stämde perfekt med ledtråd och allt. Vi gick rakt emot gömman och Anna.lena fick syn på burken som jag kunde plocka fram och logga.

Det är klart att det krävdes en belöning till alla som bidragit. Så på hemvägen stannade jag och inhandlade makens favorit, semlor, som vi smaskade på till kvällskaffet. Det var han värd.

Det blev en burk till, som vi inte kunde signera loggen till. Den satt i ett träd vid Vists kyrka. Trots att jag hade med mig mitt specialverktyg som vi applicerade på en förlängning hittad på platsen med hjälp av eltejp, såkunde vi inte få ner den lilla "fågeln". Den var nämligen fastkedjan. Här krävdes en stege och det hade vi ingen med oss. Den kanske borde haft attributet "redskap behövs" eller åtminstone en högre terrängranking. Vi fick överge projektet och fortsätta till nästa.

På långt håll kunde vi se hur de åkte nedför slalombacken. Lite sugen blev jag allt. Det påminde mig om min tid i alperna. Det började skymma och många gav sig av hemåt. Vi letade efter Tuvas princesscache. Till slut hittad jag den väl gömd på ett säkert ställe, men lite långt från nollan var det allt.

Dagens sista gömma hittade jag vid en av dagens favoritställen. Det var vid Wells kyrkoruin, en fantastisk plats särskilt så här i skymningen när mörkret sänker sig över murarna. Anna-Lena hade hitta gömman förut, menändå fick vi leta lite. När vi läste ledtråden, var det inga problem. Den var klockren.

Sen gick vi in i ruinen och fotograferade. genom de stora hålen där fönstren suttit i murarna kunde vi se den nya kyrkan uppe på kullen. Det var en magisk plats med stor gudsnärvaro. Vi lämnade platsen och stängde den patinerade grinden efter oss för att återvända till Stockremma.

Därifrån åkte jag hemåt genom de mörka skogarna mot Småland igen. När dagen ska summeras kan jag konstatera att det blev en härlig dag med mycket frisk luft och en del motion, men framför allt besök på fantastiska platser och ett mycket trevligt samtal om många saker som livet låter oss möta. Det är synd att vi inte hinner träffas oftare och geocacha ihop. Men det går ju mot ljusare tider då dagarna blir längre. Då hinner vi kanske besöka fler platser innan det blir mörkt.