Trött och frusen

Vissa dagar tinar jag aldrig upp. Jag går och småfryser hela tiden. Idag vare en sådan dag. Det blev koftan på hela dagen. Det kanske beror på en latent förkylning i kroppen.

Igår kom solen fram precis innan den gick ner och färgade västerhimlen. Jag blir glad när solen visar sig, vilket inte händer tillräckligt ofta.

Sen åkte jag till ledarsamling och planerade terminens scoutmöten. Jag hoppas att jag kan vara med lite mer den här terminen än förra. Vi ändrar tiden lite och det kan göra det ännu svårare att hinna. Vi slår ihop mini-UV och UV-scout och börjar en halvtimme tidigare. Programmet blir lite blandat som vanligt. Nästa måndag sätter vi igång.

Igår hade vi inte mycket snö på marken. Annat var det i morse. Det hade snöat i natt och jag fick borsta snö från bilen innan jag kunde åka. Eleverna hade förstås roligt i snön.

Jag slutar tidigt på tisdagar och kunde åka hem bara en kvart efter arbetstidens slut. Det kan bli svårare att komma hem i tid de närmaste dagarna. Då är det det ena mötet efter det andra. Ibland undrar jag hur vi kunde klara oss förr så få möten vi hade då. Nu är hela arbetstiden fullbokad och ändå händer det inte så mycket. Det hände mer förr. Det kanske berodde på att vi hade mer tid att planera insatser och att de verkligen blev av.

Det var i alla fall ljust när jag kom hem. Hunden och jag kunde gå vår eftermiddagsrunda i dagsljus. Kameran fick följa med. Träden var nypudrade och marken täckt av det vita fluffet. Det var inte plogat på vägen men det fanns spår efter andra vandrare som vi kunde gå i. Det är skönt med frisk luft. Fyra minusgrader är rätt lagom så länge det inte blåser yrsnö.

Det var visst mycket värre väder nere i Skåne och på många andra håll idag. Det såg riktigt otäckt ut med alla dessa bilar och långtradare  i en enda plockepinnhög på motorvägsbron. Då var jag glad att inte behöva ge mig ut i dimma på isgata. Förr kanske vi inte hade gett oss ut i sådant väder, men idag verkar det som om vi ska fram till varje pris. Att vädret sätter käppar i hjulet, verkar vi inte bry oss om. Det är som om det är en mänsklig rättighet att alltid kunna ta sig dit man vill. Om det blir problem, klagar vi inte bara på vädret utan också på samhälle och myndigheter som inte håller vägar öppna och tåg rullande. Vi kanske behöver inse våra begränsningar. Mot vädrets makter står vi oss slätt.

Ikväll har jag använt min förtroendetid till att rätta matteböcker. Det är inte världens roligaste men det kan vara upplysande. Jag tycker det är bekymmersamt med alla dessa elever som inte lyssnar på instruktioner och inte läser vad uppgifterna går ut på. Förra veckan rättade vi tillsammans och ändå har vissa lyckats få fel svar. Det är nog fler lärare än jag som är oroade över alla okoncentrerade och ofokuserade adepter vi har framför oss. I femman jobbar vi med hjärnan och vårt nervsystem just nu. Idag samtalade vi om hur vi lär oss och att det är lättare att lära när det är roligt. Men allt är inte lustfyllt och då gäller det att kunna hitta en bra strategi ändå. Det verkar bli allt svårare för dagens elever. Kanske inte bara för dem. Jag tycker också att det blir svårare och svårare att motivera mig själv när det blir dags för städning.

Nu känner jag mig i alla fall rätt motiverad att gå och lägga mig. Jag är tröttare än vanligt och sover längre än jag brukar. Men det är bara att lyssna på kroppen och lyda.