Höstfägring och vilodagar

Jag älskar hösten. Den är så fantastisk. Just nu exploderar den i färger och vi kan bara njuta av synen. I trädgården finns inte många blommor kvar. Det är bara de sena astrarna som klarat sig igenom frostnätterna tidigare i höst. Därför blir jag så glad när jag ser dem.

Själv har jag inte klarat mig så bra från höstförkylningarna. Den här veckan åkte jag dit för tredje gången den här terminen. Jag mådde illa och fick åka vid lunchtid i måndags. Sen har huvudet dunkat och sprängvärkt. Febern har också varit på besök ett tag. Men nu hoppas jag slippa allt elände för ett bra tag.

Det väntar en period med utvecklingssamtal och då vill jag inte vara krasslig. Förra terminen var ju hysteriskt stressande. Den här terminen känns inte så mycket bättre. Vart tog arbetsron vägen? Det gäller nog inte bara mitt jobb. Hela samhället har förändrats. Nästan alla som jobbar klagar på att de har för mycket att göra. Samtidigt som det finns de som inte har ett jobb att gå till. Jag skulle gärna dela med mig av mina arbetsuppgifter till någon annan. Då kanske vi båda skulle må bättre.

Även om jag varit sjuk, har jag försökt att gå ut lite varje dag för att få frisk luft. Det känns som om det lindrar och ger mer energi. Det finns så mycket som suger energi ur oss. Det gäller då att hitta det som tillför energi. Att gå ut  och vandra i naturen hjälper mig.

Hunden blir också glad, när vi ger oss ut. Jag tar oftast med mig den lilla kameran. Det har blivit många färgrika bilder de senaste dagarna. Tänk så många nyanser det finns av gult, allt från hasselns gulgröna toner över asparnas guldgula till lönnarnas rödgula och ekarnas och bokarnas bronsfärger. Det är en rik palett vår herre har när han målar hösten.

Asparna glänser guldgula när solen skiner på dem. Vi har ganska gott om aspar längs vägen till skogen och runt åkrarna. När vinden drar förbi dem, darrar löven så hela träden vibrerar. man kan se hur vinden drar från det ena trädet till de andra.

Rönnarna har inte många blad kvar. De som finns kvar är bruna och torra. Men de lyser i rött av alla rönnbären. Det måtte bli en kall vintern så mycket rönnbär det finns i år.

Gräset har också många nyanser. En del är fortfarande grönt medan andra sorter övergått i gult eller brunt. Det bli vackra kontraster.

Ormbunkarna blir bruna men de har vackra mönster.

Längs stigen växer gräset högt på sina ställen. Vi går mellan de gulbruna tuvorna och njuter av solen och det relativt varma vädret. Även om himlen ibland varit grå, har det inte varit kallt.

Riset lyser rött mot barrträdens mörka grönska. Både blåbär och odon skiftar i rött nu.

Vi hittade silvriga lavar vid vägkanten på ett ställe. De bildade en matta tillsammans med mossan.

Björkarnas stammar lyser vita medan löven övergår i gult. När det blåser yr de gula löven över vägen och lägger sig som en matta där vi går fram. Det blir en gul matta och inte en röd som rullas ut framför oss.

Det regnar inte särskilt mycket och det är torrt i markerna. Men det kan vara fuktigt i luften och vattendropparna hänger på bladen och kvistarna. De glittrar i solen.

Plötsligt stod det en gammal mjölkkruka vid vägen uppe i skogen. Den är söndersågad men dekorativ ändå. Hur kom den dit? Vem har placerat den där mitt i skogen?

Vår skogspromenad går mot sitt slut. Vi närmar oss hemmet igen. Backen upp mot gårdarna i Rannäs kan ibland kännas lite tung om orken tryter. Ibland får man nya krafter när det inte är så långt kvar.

Ofta möter vi andra vandrare och ibland andra hundar. Det är ju en populär sträcka för motionärer. En och annan cykel passerar också. Det var ett tag sedan jag var ute och cyklade.

Sista biten över kullen med ekarna drar hunden lite extra i kopplet. Han vet också att vi snart är hemma i stugvärmen.

Vi går genom den försummade trädgården som ändå skänker oss massor av färger och former. den förbereder sig för ännu en vinter.

De sista blommorna slår ut i rabatterna medan andra vissnar och går till vintervilan. Vi går också in och vilar, hunden och jag. Det kanske bli fika och en stund i soffan. Det behövs mycket vila när man är förkyld. Det har jag märkt de senaste dagarna. Jag brukar inte titta så mycket på TV i vanliga fall, men nu har den stått på och jag har slötittat ibland medan jag stickat lite.

Nu är rätta tiden att ta sig ut till en bokskog. När bokarna får sina höstfärger finns hela paletten med. Jag gillar särskilt bronstonerna, men man kan ofta se hela färgskalan från grönt till brunt.

En dag gjorde vi en liten utflykt, hunden och jag. Vi letade upp en geocache, men den var inte så spännande. Det var platsen vi besökte som var så fin. Vi hade en fantastisk utsikt över höstlandskapet.

Vi tog oss fram på en skogsväg. Det kom lite regnstänk men vi klarade oss bra. Det slutade regna efter några minuter.

Cachen fanns vid en gammal källa. Den var uttorkad efter sommarens torka, men vi hittade den inne bland buskar och sly.

På en stubbe fanns porslinsförrådet.Om det hade funnits något vatten, kunde vi ha druckit, om vi velat. Man ska ju ösa vatten ur källorna för at de ska hålla sig friska.

Den utflykten gav mycket ny energi. Jag är en person som gärna vill ut i naturen varje dag, helst flera timmar om det går. Det vill hunden också som tur är. Dåhar jag ytterligare en anledning att ge mig ut.

Ordspråk i Limmared

Det var en underbar fredagseftermiddag. Ja, hela dagen var fin. Vi hade först lite vanliga lektioner. Sen var det dags för årets upplaga av Skoljoggen. Min uppgift var att bemanna vätskekontrollen. Den var hemma i Rannäs. Där stod jag och serverade blåbärssoppa och vatten.

Efter skoldagens slut väntade nästa trevliga aktivitet. Vi hade bestämt oss för att åka till Limmared och logga en med geocacher som kallas Ordspråksrundan. Klokare och pjf70 skulle möta mig vid Missionskyrkan som vanligt. Jag stannade där och hoppade ur bilen. Medan jag väntade på dem tänkte jag kolla min egencache som varit trasig, men som någon lagat. Den var helt i si ordning. När jag kom tillbaka till bilen, upptäckte jag att den låst ute mig. Alla dörrar var låsta och nycklarna satt i tändningslåset. Radion var igång. Jag stod utanför. Centrallåset har krånglat lite på sistone, men inte mer än att dörrarna har låst sig ibland under färd. Jag fick vänta tills de andra kom och kunde skjutsa hem mig för att hämta reservnycklarna. Då kom vi in i bilen igen och kunde fortsätta till Limmared.

Vi hade stämt möte med Ardbeg10 vid Fålestugan och vi kom dit bara nån minut innan han svängde in på parkeringen. Innan vi gav oss på rundan loggade vi cachen vid Fålestugan. Där fick vi använda stegen. Sen gav vi oss av på rundan och snart var vi framme vid den första. Det var en liten nano, som jag hittade.

Vi hann också med att ta några andra cacher längs vägen. En av dem fanns vid en gammal telefonstolpe och påminde oss om tiden innan mobiltelefonerna. Den var lite klurigt gömd med klokare kunde plocka fram burken för loggning.

Alla cacherna på rundan hade sitt ordspråk. Den här guldspargrisen fanns förstås på "Den som spar, han har."

Vägarna och stigarna vi följde var lite varierande och vi tog oss lätt fram i terrängen. Tess var förstås med och älskade att springa omkring i naturen.

Alla gömmor var lätthittade. Det var en enkel men trevlig runda för alla åldrar. Det var lite olika typer av behållare och olika storlekar.

Spåret vi följde var väl egentligen ett löparspår. Det fanns en annan cache som hette något åt det hållet. Vi nöjdes oss med att lufsa fram i maklig takt.

Vädret var perfekt för en skogsrunda. Men hjortlusflugorna var efterhängsna på en del ställen. Vi läste i tidningen i veckan att älgaflugorna egentligen heter så och att de ökat i antal på senare år. De hoppade på oss men vi kunde freda oss som tur var.

På slutet kom vi till en lite mera kuperad del där vi fick ta oss uppför en kulle. Där fanns en del flyttblock och stora stenar. Där fanns också en lite klurigare cache som klokare plockade fram framför näsan på oss andra.

Sen var vi snart tillbaka vid fotbollsplanerna och motionsspårens utgångspunkt vid Fålestugan. Då hade vi gått 3-4 km och började bli lite fikasugna.

Först skulle vi bara logga bonuscachen. I ter av de andra cacherna hade vi fått ledtrådar till finalcachen. De fanns en bit bort så vi promenerade till den. Vi hittade den nedanför en slänt. Det var ett litet minidass i en holk med ordspråket "Finns det hjärterum så finns det stjärterum" på väggen. Det var en trevlig avslutning på rundan.

Tess ville inte att i skulle stanna för länge vid stoppen. Då skällde hon på oss och tyckte att vi skulle gå vidare. Vi klättrade uppför slänten igen och stötte på en man som undrade om vi inte kunde hitta någon svårare plats att motionera på. Det var väl lite ironiskt sagt. Själv gick han på den gamla banvallen som numera var en asfalterad cykel- och gångbana. Något slätare och mindre kuperat får man nog leta efter.

Tillbaka vid Fålestugan letade vi upp en liten veranda där det var lä för det hade börjat blåsa lite. Där dukade vi upp fikat och firade Kanelbullens dag. Det kom en äldre man och låste upp stugan vi satt utanför. Han skulle sätta på bastun. Det var ju fredag. Snart kom det en man till som ville bada bastu. men vi kunde sitta kvar och fika i lugn och ro.

Sen tog vi bilarna runt i Limmared och loggade några fler gömmor. Det blev en herrbil med två herrar och en dambil med tre damer.

Tess tronade i baksätet. Hon gillade inte riktigt att hon inte fick följa med oss ut på alla ställena. Då gnydde hon lite och skällde på oss.

Vid en björk fick pjf70 agera klätterapa och leta upp cachen åt oss. Det ser nästan ut som en hybridbjörk då den verkar ha lönnlöv. Men lönnen stod bredvid. Vi hejade på klättraren och pekade var han skulle leta. Till sist kom den fram den lilla burken så att vi kunde logga den. Sen delade vi på oss. Ardbeg10 åkte hem, men vi andra fortsatte ett tag till.

Det verkade som turen hade lämnat oss för det blev två DNF:er på raken. Här skulle det finnas en musgömma inne i skogen, men musboet var tomt. Den kanske var mugglad.

Sen vände lyckan och vi hittade några fler medan det började skymma. En del var lite kluriga som detta röret där vi fick använda en magnet för att få upp burken ur röret.

En av de roligaste gömmorna vi hittade hette Woecken ä dä. Den fans vid ett ställe där det funnits ett hus. Vi fick inte veta så mycket mera i beskrivningen. Det hade varit roligt att kunna läsa lite mera om historien kring huset. Muren till trädgården fanns det kvar delar av.

Vi hittade också flera gamla bord av betong  och ett som såg ut att ha varit en väderstation. regnmätaren och termometern fanns kvar.

Jag hittade gömman inne i ett litet hus med murade väggar. Där fanns gott om rostiga spikar på väggarna och i dem hängde massor av små bisonbehållare. Det gällde att hitta den som innehöll loggremsan. jag lyckades på fjärde försöket. Det var en rolig gömma.

På hemvägen stannade jag vid några gömmor som jag redan loggat så att de andra kunde ta dem. Det var tre stycken längs Rosenlundsvägen som var trevliga. Det var här vi hittade den hjärtformade stenen. Efter de gömmorna hade vi ju kommit till Tranemos utkanter. Vi letade upp en lätt myst som kommit ganska nyligen. Sen försökte vi logga en rolig gömma som jag hittat förut, men någon hade skruvat åt behållaren burken fanns i så hårt att vi inte kunde få upp den. Så den fick vi tyvärr lämna ologgad. Det var fler som haft problem med den. Sen åkte vi hemåt nöjda med den här dagen och med alla gömmor vi hittat.

Branta berg och Granis mosse

Hösten är en vacker tid. Jag gillar verkligen hösten. Den här veckan har dessutom solen visat sig en hel del. Då är det skönt att ge sig ut i naturen och så har det blivit lite varje dag. I onsdags tänkte jag serva en av mina gömmor i Prostskogen i Värnamo. Den senaste loggaren hade bara hittat locket till burken och lite kort. Jag tog med mig en ny burk och en ny loggbok att ersätta den försvunna med. Men först skickade jag ett SMS till Katrin och frågade om hon ville med ut en runda. Det var både hon och Tess pigga på. Jag hämtade upp dem och vi åkte till Prostskogen. Gömman var mycket riktigt mugglad så ersättningsburken fick lämnas där. Prostsjön låg bland so en spegel och höstfärgerna visades i dubbel upplaga.

Sen tänkte vi leta upp några andra gömmor och valde mellan några olika. Fredriks gömmor vid Prostsjön var ett alternativ som vi sparade. De kan vara bra att ha när det blir älgjakt på andra ställen. Vi valde i stället att åka mot Maramö. Denna plats är ju numera riksbekant efter allianspartiledarmötet där tidigare i år. Nu var det ganska dött när vi åkte förbi. Sista biten åkte vi på en skogsväg fram till en vändplan. Där lämnade vi bilen och gav oss ut på en liten vandring upp mot Brantaberg.

Först gick vi lite tillbaka på vägen. Där hittade vi en nästan övervuxen väg som vi följde fram till berget. Sen började klättringen uppför den branta stigen. Det går ju att stanna och flåsa lite. Det gjorde i alla fall jag några gånger innan jag var uppe. Tess skuttade glatt och lätt på foten upp och ner flera gånger. Inget flåsande där inte.

Väl uppe letade vi snabbt upp gömman och kunde signera den på exakt samma klockslag som FTF:aren. Fast vi kom dit drygt en månad senare. Ingen annan hade besökt platsen däremellan. Men sen dröjde det inte så länge. Efter oss har gömman loggats på lördagen.

Uppe på berget hade vi en vidunderlig utsikt. Vi såg så långt bort. Solen lyste över nejden på sin dalande färd ner mot trädtopparna. Skogarna lyste och glimmade i grönt och höstens alla färger. Vi satt där en bra stund och njöt av kvällen. En rovfågel hördes i närheten. Katrin letade upp en inspelning som vi tror kan stämma med det vi hörde. Vi tror att det var en kungsörn. De häckar ju inte så långt borta på Store Mosse.

På berget växte både lingon och blåbär. Det är vackert nu när blåbärsriset lyser i röda toner. Lingonriset behåller sin mörkgröna färg. Snart kommer vi plocka lingonris till kransar och luciakronor. Det är bara en tidsfråga sen är den tiden inne.

När solen gått ner var det vår tur att ta oss ner för berget. Som tur var fanns det vandringsstavar att låna för det är ju oftast svårare att ta sig ner än upp. Ner kom vi i alla fall och bilen stod kvar på vändplanen. men den fick stå kvar där ett tag till för vi fortsatte mot nästa gömma.

För 13 år sedan sköts Granis här i närheten. Nu står han uppstoppad på naturum vid Store Mosse. Där har vi sett honom flera gånger. Det var vid en liten mosse han stupade. Vi valde den av skogsvägarna från vändplanen som verkade gå rakt mot mossen, men den tog slut. Vi fick gå genom skogen och det gick ju det också. På andra sidan om en kulle hittade vi en annan skogväg som vi korsade för att komma till Granis mosse.

När vi kom fram var det så mörkt så ficklamporna fick komma fram. Vi letade en stund efter gömman innan Katrin hittade den. Gömman hade fått namn efter Granis.

När vi öppnade burken fick vi en överraskning. I en glasburk låg det en tand. Det var säkert en björntand, kanske var det från Granis. Det var ett spännande fynd, men det skulle förstås stanna kvar i burken för kommande besökare att studera. Vi lämnade snart platsen. I mörkret kunde vi inte se så mycket. Vi tog skogsvägen tillbaka och det visade sig att den gick till vändplanen där bilen stod. Vi hade bara valt fel väg. Nu satte vi oss i bilen och vände hemåt. Först åkte vi till Värnamo där jag lämnade av mina passagerare. Sn rullade bilen hemåt Rannäs.

Jag har ju hunnit med lite fler turer i veckan som gått. I tisdags skulle jag egentligen åkt till Smålandsstenar med ett gäng från jobbet. Den utflykten blev inställd. Jag fick inte veta det förrän precis innan. Då åkte jag hem och tog ut hunden en runda. Sen åkte jag själv till Smålandsstenar och fikade på Göstas innan jag letade upp några gömmor. En av dem fanns vid en liten mossjö där det enligt beskrivningen hade bott en ganska elak man i en stuga. Jag såg ingen stuga, men sjön påminde lite om Sänkesjön i Forsheda. Gömman hittade jag efter en stunds letande.

En annan av gömmorna fanns vid en jaktstuga. Jag körde så nära jag vågade och gick sista biten. Om några veckor kommer stugan nog fyllas av jägare som värmer sig vid brasan och berättar jakthistorier. Nu var det tomt förutom en burk som jag hittade och kunde signera. Det var några av den dagens fynd.

På måndagen åkte jag till en ganska ny gömma vid Annebergssjöns utlopp. Det fanns en väg fram och en parkering. För att komma dit måste man köra över en träbro som inte såg såg hållbar ut, men den höll. Den var betydligt stadigare än den såg ut att vara.

Det var väldigt lite vatten i sjön. Det märktes väl att sommaren och hösten varit torra. Det har ju knappt regnat någonting.

Vid utloppet fanns lite vatten i rännan. Jag fick leta en bra stund efter gömman. Till slut skickade jag ett SMS till 1000sjöar som hittat den först. Precis när jag fick svar från honom föll min blick på den kamouflerade burken. Det var en fin gömma utlagd av några nya geocachare i trakterna.

Medan jag höll på att leta bland rishögarna övervakades jag av en rödhake som hoppade runt i buskarna. Det är vackra fåglar med de röda brösten.

På torsdagen jobbade vi länge. Jag var hemma en stund på eftermiddagen och rastade hunden. Sen hade vi kvällskonferens till klockan halv sju. När jag åkte därifrån tänkte jag åka och logga en liten burk någonstans. jag kollade mejlen i mobilen och såg att det kommit en ny bara några kilometer bort. Det var förstås 1000sjöar som lagt ut en ny fin skapelse. Missionshuset hette den. Det hade funnit ett missionshus i hagen där gömman var men det var borta för längesen. Nu fanns där ett annat hus som jag hittad i mörkret. Sen gällde det förstås att klura ut hur man skulle få fram loggboken. Det tog en stund och ett tag trodde jag att jag förstört gömman. men till slut trillade den lilla bisonen ut och jag kunde logga. När jag sen vände tillbaka mot bilen och gick över betesmarken, såg jag ljussken komma emot mig. Det var Katrin som lyste sig fram med både pannlampa och ficklampa. Hon hade varit på Store Mosse och tänkte leta upp denna nya gömma. Jag följde förstås med tillbaka och såg på medan hon loggade. Sen åkte vi hem. Vi skulle ju träffas redan dagen efter hade vi bestämt. Då skulle vi åka på en cachingtur tillsammans. Men den berättar jag om en annan gång.