Tog med hatten till Hatten

Äntligen är jag uppkopplad igen. Jag har bara haft begränsad uppkoppling sedan i torsdag för ett par veckor sedan då vårt modem slogs ut av åskan. Maken har ett mobilt bredband, men det förslår inte så långt när alla vill ut på nätet. Idag var det bara jag och hunden som var hemma och då gick det lite bättre även om det var segt emellanåt. Jag får väl uppdatera den offentliga dagboken en bit i taget.

I torsdags åskade det, som sagt. Det gjorde det även där Anna-Lena och jag befann oss ute på en geocachingtur. Vi återvände till Vrigstadtrakterna, men den här gången fortsatte vi inte på powertrailen utan gav oss på Virstorpsrundan. Det var den rundan som sonen och jag påbörjade för ett par veckor sedan.

Vi började dagen som vanligt med att fika hemma hos oss. Anna-Lena hade med sig goda hembakade bullar och sonen bidrog med drömtårta. Sen gav vi oss av. Sonen stannade hemma hos hunden den här gången, men vi andra drog iväg ut på tur. Vädret såg ut att kunna bli lite omväxlande så regnkläder och stövlar var instuvade i bilen.

Vi svängde in på Virstorpsvägen och planerna var att åka hela vägen upp till Hattens naturreservat där vägen tar slut och sedan starta burksökandet på tillbakavägen. Nu blev det inte riktigt så för hela kartan var ju full av små gröna lådor och vi var ju tvungna att stanna vid några v dem. Vi tog två gömmor innan vi fortsatte hela vägen. Kreaturen blev nyfikna och lyfte lite på huvudena när vi for förbi dem.

Precis när vi anlände till naturreservatets parkeringsplats öppnade sig himlen och det vräkte ner regn och hagel. Inte så långt borta hade det visst haglat ännu större korn, men vi tyckte det räckte med dem som smattrade på vårt biltak. Vi satt kvar en stund i bilvärmen och väntade ut skyfallet. Temperaturen sjönk drastiskt på kort tid till 5 grader.

Det kändes riktigt kallt i luften när vi så småningom klev ur bilen. Det låg hagel i drivor på marken och på biltaket. Vi började med att svida om till regnkläder och stövlar.

Eftersom vi skulle till Hatten tyckte jag att det passade bra att ta med min egen hatt på huvudet. Den funkade också bra och höll undan regnet från glasögonen.

Det fanns en informationstavla där vi kunde läsa lite om naturreservatet och vad vi kunde hitta där. Det verkade vara en spännande natur i ett gammalt kulturlandskap.

Vi var inte riktigt ensamma på platsen. En man med traktor höll på att köra ut grus på vägarna. Vi fortsatte en liten bit till fots längs ena vägen.

Den närmsta gömman fanns vid en liten förfallen stuga. Den såg inte så inbjudande ut utifrån. Först letade vi utanför, men sen förstod vi att gömman kanske fanns inuti stugan.

Vi öppnade dörren och klev på. Det tog en liten stund innan jag lyckades spana in burken. Sen var det enkelt att logga. Här uppe vid Hatten fanns några gömmor med australisk anknytning. De andra båda hoppade vi över eftersom de hade lite högre terrängranking. Vi var inte så sugna på att klättra någon av oss.

I stället gick vi tillbaka till bilen och tog den åt andra hållet. Vi parkerade mitt på vägen. Gömman var en bit in i skogen. När vi klev ur, såg vi att traktormannen var på väg åt samma håll som vi, men han kom visst på andra tankar och backade tillbaka.

Detta var nog den sista gömman i Virstorpsrundan och den hette Hatten. Då passade det bra att logga den iförd hatt.

Det var vacker skog, särskilt när solen kom fram och lyste upp ormbunkar och blåbärsris. Några nävar blåbär hamnade i magen innan vi fortsatte. När vi körde tillbaka till parkeringen för att fortsätta reträttvägen, såg vi att traktormannen hade gjort det enda rätta. Han hade tagit en fikapaus medan vi loggade. Vi vinkade åt honom och fortsatte färden längs samma väg vi kom.

Gömmorna var inte så svåra att hitta egentligen. Oftast var de placerade ganska nära vägen. Ibland gjorde vi det svårare för oss än vi behövde. Naturen var både spännande och omväxlande. Den här stora högstubben gömde en hemlighet.

Eftersom jag har lite svårt att ta mig fram i oländig terräng, fick Anna-Lena göra grovjobbet på en del ställen. Vi de här klipporna fick hon träna inför höstens vandringar i Dolomiterna.

Lingonen var nästan mogna att plockas. Någon vecka till kan de få vänta, men sen är det gott om lingon i år. Maken plockade några liter i helgen som jag kokade sylt av idag.

Blåbären var riktigt mogna, stora och goda. Det blev ytterligare några nävar som hamnade i magen på det här stället.

Ljungen blommade så vackert med sina ljuslila blommor. Jag gillar när ljungen målar vägkanterna lila. Det är vackert mot alla gula höstblommor.

Ibland försvann min cachingkompis ner bland buskagen. Vänta här, sa hon åt mig. Det var onödigt att jag snubblade bland pinnar och stubbar.

Sen kom hon fram med en häftig gömma i handen så att jag kunde vara med och logga den. Det var roliga gömmor. Det fanns som regel inga ledtrådar, men efter ett tag kom vi på att själva namnet på gömman var ledtråden. Då blev det lite lättare.

Vägen bar utför och utsikten var vacker. Här såg vi långt även om det inte syns på bilden. Vägen var inte så trafikerad här. Det blev lite tätare trafik när vi kom ner till den belagda vägen.

Hösten är i antågande med sina färger. Det är gott om rönnbär i år så då blir det kanske en vargavinter.

Jag placerade rönnbären som en konstinstallation på en vit sten med mossluva. Lite konstnärlighet kan man väl få ägna sig åt då och då.

Under tiden hade Anna-Lena hittat den häftiga gömman. Det var tur att den inte detonerade i händerna på henne. Vi kunde logga den oskadda.

Vi började bli lite trötta och hungriga. Därför funderade vi på att låta Hattmakarens gömma bli den sista för dagen. Anna-Lena gick först, men hon vände tillbaka till bilen för att hämta kameran när hon såg det häftiga stället.

Jag fortsatte fram till öppningen i huusgrunden och klev in i huset. Den här platsen såg man inte från vägen. Den hade vi missat helt om vi inte hade geocachat.

Jag hittade gömman direkt och när Anna-Lena kom tillbaka höll jag på att logga den. Detta var nog det häftigaste stället vi besökte den här dagen.

Vi hoppade annars över några gömmor längs vägen därför att vi inte ville klättra. Den ena såg vi, men stegen var ju inte med och ingen av oss ville ge sig upp i det murkna trädet. Vi nöjde oss med de enklare gömmorna. Det blev till slut 18 loggade gömmor ändå.

Vi kunde förstås inte låta bli några gömmor till längs vägen. Bilen stannades vid vägkanten och vi banade oss väg genom nässlor och högt gräs fram till ytterligare en burk.

Det hade börjat regna igen efter solskenet, men Anna-lena stannade mitt på vägen intill en stor en och frågade om jag såg den. Nr jag kikade ut genom fönstret skymtade jag en burk inne i busken. Om jag haft lite längre armar, hade jag nog kunnat logga den från fönstret, men hon klev ur och signerade loggen åt oss.

En av de trevligaste idéerna hette Babuschka. Vi råkade köra förbi den men Anna-Lena promenerade tillbaka och hämtade den så att jag skulle få se den. Idén var enkel men kul.

Någon gömma måste bli den sista och vi valde att sluta vid en vacker liten sjö där gömmans namn var Enkelt. Det lät ju bra. Utsikten var underbar.

Det växte gott om blommor på ängen intill sjöstranden. En del var välbesökta av insekterna.

Min chaufför och cachingkollega fann den sista gömman för dagen. Sen var vi nöjda med dagens fynd och redo att inta lite mat.

När jag satte mig i bilen, såg jag en annan bil närma sig borta i kurvan. Den stannade med varningsljusen på och en man klev över vägen in i skogen. Aha, en annan geocachare, tänkte jag. Jag kollade kartan och visst fanns det en gömma där framme. När vi passerade bilen, kikade jag in i skogen och vinkade åt en man som verkade leta efter gömman. Sen fortsatte vi mot Vrigstad.

Nu var vi hungriga och den här gången blev det en av pizzeriorna som fick vårt besök. Det finns ett antal matställen i Vrigstad så vi kan nog besöka olika ställen vid varje tillfälle. Vi tänker väl återkomma och logga resten av gömmorna vid senare tillfällen. Vi valde Vrigstad Special på pizzamenyn och den smakade helt okej. Mätta blev vi i alla fall.

På hemvägen hade vi de mörka molnen bakom oss. Det var omväxlande sol och ösregn. Ibland kom molnen ifatt oss. Åskade gjorde det också. Vilket jag blev varse när jag kom hem och sonen berättade att modemet var utslaget. Tråkigt slut på en trevlig dag, men förhoppningsvis anländer snart ett nytt.

Vi klarade kortet

Igår vaknade jag lite senare efter en till början sömnlös natt. Då kan man behöva sova lite längre. Maken hade åkt till jobbet, men sonen var hemma. Jag upptäckte att mina glasögon hade tappat en skruv och inte ville hålla ihop som de skulle. Då insåg jag att det nog fick bli en tur in till optikern. Samtidigt hörde Katrin av sig och undrade om jag ville ut en runda den här veckan. Det säger jag ju inte nej till om jag bara orkar. Efter lite konfererande kom vi fram till att denbästa dagen var den här som vi var inne i. Så sonen och jag tog med oss cachingväskan och vände GeoKian mot stan. Efter ett besök hos optikern och en lyckad lagning av glasögonen kunde vi plocka upp Katrin hemma på hennes gata och fara vidare med henne vid ratten.

Dagens mål var en ny serie gömmor i tånnötrakten utlagda av bluninja och snövit. Jag hade inte riktigt koll på dem när de kom eftersom jag inte bryr mig om att jaga FTF:er nu, men 1000sjöar uppmärksammade mig på dem när han ringde mig för att försöka få lite hjälp. Tyvärr kunde jag inte bistå FTF-jägarna men de klarade av uppdraget ändå.

Serien kallas Körkortsserien och innehåller fem gömmor. Vi gav oss på den första i serien som låg lite längre söderut än de andra, Körkortsserien 1: Syntestet. Eftersom vi börjat dagen med ett besök hos optikern borde det inte vara några problem att hitta denna tvåstegsmulti. Vi kom fram till steg ett och kunde snabbt luska ut de ya koordinaterna.

Vi var lite lata den här dagen så vi tog bilen så nära vi kunde. Den gräsbevuxna skogvägen gick bra att köra på. Sonen var den som lokaliserade burken först och Katrin fick logga den åt oss. Sen fick vi fortsätta en liten bit till innan vi kunde vända tillbaka till större vägar.

Resten av gömmorna var placerade längs vägen mellan Tånnö och Voxtorp. Här har vi åkt förut på våra turer. Även den första gömman vägar har vi kört tidigare så trakterna var inte helt obekanta. Körkortsserien 2: Riskettan var en traditionell cache. Vi parkerade på ett lämpligt ställe i närheten och promenerade fram till gömstället. Cacheägarna har tydligen en viss förkärlek för stenrösen vilken inte vi har. Här spanade Katrin och jag in gömman samtidigt men hon fick försöka locka fram väktaren som vakade över burken och logga gömman åt oss.

Här var det granskog med en hel del stenrösen och stenmurar som berättar om gamla tiders bruk av markerna. Det finns flera anledningar till att vi inte gillar gömmor i stenrösen. Dels kan det finnas läskiga invånare som ormar och dylikt. Dels är inte alla geocachare så varsamma med omgivningarna. Det händer att stenrösen plockas sönder och samman av dem som letar. Vi återställde i alla fall platsen i dess ursprungliga skick innan vi åkte vidare.

Den tredje gömman i serien, Körkortsserien 3: Risktvåan, var även den en multi. Den här hade tre steg dessutom. Multisar hör ju inte till mina favoriter. Jag har haft lite otur med sådana, men dessa båda var trevliga. Det var sonen som fick göra grovjobbet åt oss. Han hittade enkelt första delsteget som förde oss till en skreva. Där fick han ge sig ner och leta upp andra delsteget. Det klarade han galant.

Katrin var med och sökte av området medan jag stod kvar på vägen. Terrängen var lite väl jobbig för mina höfter och min rygg. Efteråt hade jag allt lite ont i vänstra höften, men jag kan ju vila hela dagen efter.

Slutgömman var inte så svår att hitta. Även här var det sonen som hade ögon på skaft. Därmed hade vi klarat av alla riskmomenten.

Nu var det dags för slutfasen. Först var vi tvungna att klara Körkortsserien 4: Teoriprovet. Det var en myst med ett antal tipsfrågor på hur man ska bete sig vid geocaching. Körkortet var ju ett körkort för geocaching så det var kunskap om detta man skulle bevisa att man hade. De felsta frågorna var enkla att besvara, men på någon fråga var det lätt att göra fel om man inte tänkte efter ordentligt. Givetvis gjorde vi fel till att börja med. Vi hamnade i helt fel terräng. Den stämde inte alls med den angivna. Därför insåg vi vårt misstag och kollade upp frågorna igen.

När vi rett ut frågetecknen, hittade vi en plats som stämde mycket bättre med hinten och terrängen, men gömman ville inte visa sig. Vi började bli lite trötta. Det var kanske därför det blev ett missförstånd i kommunikationen mellan oss. Det var det som orsakade svårigheterna. Till slut gade vi undanröjt även detta misstag och då kunde Katrin plocka fram den lilla burken utan problem.

Sen var det dags för finalen, Körkortsserien Final: Uppkörningen. I alla de andra gömmorna hade det funnits lappar med siffror att notera. Nu plockade vi fram dessa och placerade in dem i nya koords som förde oss till finalgömman. Det var sonen som var snabbast fram här med. Han hittade den ganska enkelt. Innan vi förstått att han funnit vad vi sökte, fortsatte vi att spana, men sen kunde vi tacka honom för hjälpen och logga den sista burken i serien.

I gömman fanns även ett DIY-paket för tillverkning av geokörkort. Detta var en mycket trevlig serier cacher på ett kul tema. Vi var väldigt nöjda med att ha klarat av alla fem gömorna i serien på en gång. Det hade vi kanske inte räknat med, men tack vare sonens medverkan så gick det ju ganska smidigt.

Nu var vi nöjda och glada över dagens resultat. Vi kunde återvända till staden med väl uträttat uppdrag. På slutet hade det kommit lite regnstänk, men vi klarade oss bra undan. Det var inte förrän vi kom tillbaka till Tånnö som det började regna på allvar. Det blåste ute på Vidöstern så att det gick vita gäss på den stålgrå sjön.

Trötta var vi också. Vi lämnade av Katrin hemma hos henne och åkte sedan raka vägen hem. Där hade maken anlänt från första jobbardagen efter semestern. Hungern hade också återvänt och vi kunde värma resterna av soppan som sonen lagat till oss innan vi åkte på vår geotur. Den smakade gott nu också. Idag får det bli vilodag. Men nya planer smids redan för nya geoturer. Det gäller att passa på när man har medhjälpare som ställer upp.

Slut på semestern

Semestern gick fort över i år. Maken hade ju bara tre veckor och det är hans semester som slutar nu. Imorgon börjar han jobba igen. För sonens del slutar sommarjobbet idag. Han avslutade sitt semestervikariat med en delad tur. Det var första gången han hade det. Maken och jag hade tänkt åka till gudstjänsten i Missionskyrkan och sedan plocka upp sonen för en tur till stan under hans lediga timmar mitt på dagen. Tyvärr krånglade min mage på morgonen så maken fick åka själv till gudstjänsten, men som tur var lugnade magen ner sig så vi kom iväg till stan lite senare. Det blev söndagslunch på Hotell Vidöstern. Senare lämnade vi av sonen på jobbet för det allra sista kvällspasset. Yngste sonen har installerat sig i Salem och håller på att lära känna omgivningarna. Jag pratade med honom för en stund sedan och han hade det bra.

I veckan passade vi på att besöka Dannäs Våffelcafé och ta en förmiddagsfika där innan sonen började jobba. Jag har ju varit där tidigare i sommar men inte de andra. Det var lite mulet och regnet hängde i luften. Vi föredrog att sitta inomhus.

Jag passade på att inviga min hatt under den här utflykten. Nu när håret börjat glesna, är det kanske dags att börja använda den. Jag köpte den på nätet för ett tag sedan. Modellen heter Feodora och är samma som som Indiana Jones använder. Det händer ju att jag använder mig av mitt alter ego Indiana Johansson när jag är ute på geocachingäventyr. Det var längesen nu och det lär dröja ett tag till innan jag är redo för lite mer äventyrliga turer. Men jag hoppas kunna komma igen och då har jag ju rätt hatt för det.

Under hatten har det glesnat en hel del, men lite finns kvar. Hårstråna har ljusnat också. Vi får väl se när allt ramlat av. Jag kunde ha beställt en peruk, men jag valde att avstå från det. Det gör mig inte så mycket att vara skallig ett tag. Jag vet ju att håret kommer tillbaka sen. Jag tror jag skulle känt mig väldigt konstig och onaturlig ut i peruk.

Familjen har inte förändrats i alla fall. Vi beställde våfflor och kaffe. Sonen testade en Banana split-våffla.

Maken prövade en annan modell. Det blev en Fläskvåffla med lingon och sallad, alltså lite mer åt lunchhållet än bara fika.

Själv valde jag en Citron- och blåbärsvåffla eftersom de smakerna tillhör mina favoriter. Vi fick vänta ett tag på våra våfflor. Det kom lite folk även en vanlig fredagsförmiddag. Våfflorna var goda när de dök upp och vi kunde avnjuta dem i lugn och ro innan vi åkte hemåt igen.

Snart är väl sommarlovet också slut. Jag har lite dålig koll på läget. Jag vet ju att jag inte kommer att börja jobba igen på ett bra tag. För mig fortsätter ledigheten i form av sjukskrivning förmodligen hela hösten. Sonen är ledig lite drygt en vecka till. Sen återvänder han till Kalmar och studierna där. Då blir väl dagarna lite ensammare när jag blir själv i huset. Hunden är förstås hemma hos mig. Så lite sällskap har jag ju trots allt.

Nu barrar jag

Den här veckan har varit lite  annorlunda men ändå inte. Vädret är sig likt med sol och regnskurar. Det behövs verkligen väta och det är bra att det smattrar på fönstren på natten. Blommorna frodas. Luktärterna blir fler och högre. Jag gillar dessa väldoftande blommor.

Hösten gör sig lite påmind den också. Höstanemonerna har gott om knoppar och några blommor har öppnat sig. Detär kanske lite tidigt men så har det varit den här sommaren med många växter.

Tomaterna har gott om klasar med gröna frukter. Än är det inga röda, men vi väntar på att få smaka på dem längre fram.

Igår var det jag som lagade maten helt och hållet. Det var längesen jag gjorde allt vid en måltid. Man har blivit lite bortskämd med sönerna hemma. Maken lagar också mat så jag har god hjälp. Det blev pasta med köttfärssås och en sallad med tomater, sockerärter oliver och fetaost. Det var gott men efteråt hade jag allt lite ont i ryggen av att stå vid spisen ett bra tag.

På förmiddagen var annars inne på sjukhuset för ett vanligt återbesök och uppstart av nästa cellgiftskur, den sjunde måste det vara. Eventuellt skulle jag få blod, men först kollade dem mina blodvärden och det visade sig att jag inte behövde nytt blod. Det räckte med medicinen som ska stärka skelettet, som jag får i droppform, cellgiftssprutan och den åtföljande kortisontabletten. Medan jag låg där på sängen och medicinen sakta droppade in i mina blodådror, upptäckte jag att börjar barra. När jag kände på hårtestarna, lossnade tussar.

Hemma igen efter sjukhusbesöket tänkte jag att det var lika bra att låta stråna försvinna, åtminstone de som hade lossnat. Innan det tog jag en före-bild, men det har inte blivit någon efter-bild. Visst glesnade det rejält på huvudet, men jag har fortfarande minst hälften av stråna kvar. Det är väl de senaste cellgiftsbehandlingarna som har varit lite starkare som satt igång processen. Jag visste ju att den dagen skulle komma, men kanske inte förrän vid nästa superstarka cellgiftsdos. Det spelar ingen större roll när det händer. Det är ju bara att vänja sig. Jag kanske skulle sticka mig en mössa. Jag har en hatt och en bra scarf, men en mössa skulle komplettera garderoben bra.

Det blev en liten tur till staden även idag. Jag behövde medicin och även beställa medicin som inte finns hemma i lager på apoteket. Maken skulle fixa en del med den gamla Skodan som vi ska lägga ut till försäljning. Denna gamla fina geobil ska få en ny ägare är det tänkt. Under tiden besökte jag Mio som hade sommarrea på soffor och vi hade ju tänkt byta ut vårt möblemang i höst. Jag hittade en soffa som även maken godkände. Fast vi tog inte divanen till höger utan bara en tvåsitsdel, en hörndel och en avslutande, utstickande del. Det är där som maken ska ligga och titta på TV. Soffan ska spegelvändas för att passa hemma hos oss.

När maken fått sin soffa, som också har sittplatser för resten av familjen eller gäster, var det min tur att välja sittplats. Jag hittade en trevlig fåtölj, som passade mig perfekt. Den hade en motor som kunde höja fötterna och sänka ryggstödet. Jag tror man kan sova i den om man vill. Alltihop var steglöst så man verkligen kan anpassa till sina egna behov. Den kunde fått följa med hem, men inte i Skodan, så den fick stanna i affären tills soffan var leveransklar i slutet av september. Då är jag nog inte hemma, men det ger mig något att se fram emot vid hemkomsten från stamcellstransplantationen.

När vi kom hem, tog jag en liten runda i trädgården. De tidiga äpplena är som vanligt många men de är inte så goda. Passar nog mest att göra mos av om de inte ramlar av och blir fula. De är lättstötta. Getingarna brukar gilla dem.

kaprifolen är översållad av utslagna blommor. Framåt kvällen kommer det nog att dofta på verandan. Synd att det är lite kyligare att sitta ute nu. Det har varit lite regnigt dessutom så det blir inte lika mycket utomhusvistelser.

Malvorna har blommat hela sommaren. Det är årets växt i vår trädgård. Jag gillar dem och de verkar gilla att bo här för de sprider sig till nya platser varje år.

De röda småblommiga pelargonerna har också slagit ut. jag gillar de små buketterna av riktigt klarröda små rosenknoppar. De följde med huset när vi flyttade hit och jag brukar ta nya sticklingar varje år.

Gandalf gillar också verandan. Han brukar ligga och sova i min stol. Ibland vill han in en runda. Då hänger han sig i dörrhandtaget och krafsar med bakbenen. Än har han väl inte lyckats öppna dörren, men det har Takko. Så ibland måste vi låsa den. Vi vill ju inte att han ska ge sig av på alltför långa egna turer, men för det mesta håller han sig hemomkring och kommer snart in igen. Han är väl llika hemkära som vi andra.

Helgens utmaningar

Tänk att vi redan är inne i augusti. Juli har passerat fortare än jag trodde månaden skulle göra. Det har hänt en hel del, men de flesta dagarna har varit ganska lika. Det roligaste har nog varit att familjen varit samlad och vi har kunnat göra en del saker tillsammans. Nu är den tiden över och vi splittras igen. I lördags gick flyttlasset till Stockholmsomådet för yngste sonen. Maken skjutsade dit honom och jag berättar mer om det senare.

Under tiden var den ännu hemmavarande sonen och jag ute på egna äventyr. Han hade en ledig dag från äldreboendet där han jobbar. Då passade vi på att åka ut och jaga lite geocacher. Den här helgen hade alla geocachare fått en utmaning att försöka logga en gömma med minst tio favoritpoäng. Jag har loggat de flesta häromkring så det blev till att åka en liten bit bort. Vi ville ju inte ge oss på gömmor med alltför hög terrängranking. Sådana klarar jag inte av än.

Jag rattade GeoKian och sonen fick hantera GPS:en. Han börjar bli riktigt bra på det nu. Vi åkte till Vrigstad där det finns en slinga med intressanta cacher. Där skulle det finnas någon med många favvopoäng.

Vi stannade vid vägkanten och för det mesta var vi ensamma på vägen. Det kom en och annan bil som ville förbi. Gömmorna fanns för det mesta i närheten av vägen. Vi loggade inte bara högpoängaren utan vi tog även dem vi passerade på vägen. Min rygg värkte en del så jag hade fått förbereda mig med lite extra medicinering inför resan.

Ibland ledde geostigen en bit ifrån vägen och då fick sonen göra grovjobbet. Han hittade gömman och hämtade burken så att jag kunde signera loggen, ett bra mor- och sonsamarbete. Sen fick han gå tillbaka med burken igen.

Gömmorna var trevliga och inte så svåra att hitta. De hade alla ett tema och ibland en burk som passade till temat.

Snart hade vi loggat ett antal burkar och började närma oss den vi siktat in oss på. Regnet hängde i luften. Annars sken solen på oss och det var lagom varmt och skönt ute.

När vi kom fram till Virstorpsrundan - Hole in one, började det ösregna. Då valde vi att stanna i bilen en stund och vänta på att regnet skulle avta. För det mesta är det ju korta skurar som kommer. Denna visade sig också vara kortlivad och snart kunde vi ge oss ut och leta efter gömman.

Det var sonen som fanns även denna. Jag var med ut bland buskarna och fick se det trevliga gömstället. Därmed fick jag min souvenir för att jag klarat av utmaningen att hitta en gömma med minst tio favoritpoäng. Denna hade 33 fp och nu fick den ett till.

Nu började vi bli hungriga och ganska nöjda med dagens fynd. Vi vände bilen och åkte tillbaka. I Vrigstad finns det ett bra gatukök som serverar indisk mat med mera. Där siktade vi in oss på att äta vår lunch. Tyvärr var grillspetten slut.Sonen satsade på en indisk gryta, men jag vågade mig inte på den eftersom den skulle vara ganska het. Min mage är lite i olag och då ska man inte utmana den för mycket.

För min del blev det en kebabtallrik, men jag smakade lite på sonens gryta. Den var god och hettan kom efteråt. Naanbrödet var varmt och gott till. Sen åkte vi hem till Rannäs. Jag var förstås ganska trött och behövde vila en stund.

Under tiden hade maken och yngste sonen nått fram till Salem. Det är där han ska bo under hösten medan han gör sitt examensarbete på en spelfirma i Stockholm. Salem ligger ju en bit söder om huvudstaden, men det finns bra förbindelser.

Sonen hyr ett rum hos en kille där. Det passar honom bra eftersom hans hyresvärd har två katter och sonen är ju kattälskare. Han ska vara kattvakt nu medan hyresvärden är borta några dagar.

Under tiden får han installera sig i sitt rum. Det tog väl en timma för dem att lasta av släpkärran och tömma bilen på sonens grejer. Efter en paus gav sig maken av hemåt igen. Det blev en lång resa. Han var hemma igen vid tiotiden på kvällen, cirka tolv timmar efter avfärden.

Senare på kvällen fick jag ett mms från sonen som berättade att det viktigaste var installerat. Det var förstås skrivbordet med datorn. Han kommer säkert att klara sig bra där, men vi saknar honom redan. Den andre sonen är hemma ett tag till och maken har semester en vecka till.

Igår på söndagen vilade jag mest, men jag hade planerat att försöka åka till sommarandakten på sommarhemmet. Det var Ambjörn som skulle tala och han har alltid en intressant vinkel att komma med. Så var det nu också. Han talade bland annat om de redskap som Gud ger oss till vår verktygslåda. En del ligger där oanvända medan andra blir utslitna. Ibland får vi nya verktyg, men det gäller att använda dem på rätt sätt. Nettan och Micke sjöng och Lennart ledde samlingen. Efteråt var det kvällsfika och lite prat vid borden. Det var trevligt att se alla som var där, både unga som gamla.