Tog med hatten till Hatten

Äntligen är jag uppkopplad igen. Jag har bara haft begränsad uppkoppling sedan i torsdag för ett par veckor sedan då vårt modem slogs ut av åskan. Maken har ett mobilt bredband, men det förslår inte så långt när alla vill ut på nätet. Idag var det bara jag och hunden som var hemma och då gick det lite bättre även om det var segt emellanåt. Jag får väl uppdatera den offentliga dagboken en bit i taget.

I torsdags åskade det, som sagt. Det gjorde det även där Anna-Lena och jag befann oss ute på en geocachingtur. Vi återvände till Vrigstadtrakterna, men den här gången fortsatte vi inte på powertrailen utan gav oss på Virstorpsrundan. Det var den rundan som sonen och jag påbörjade för ett par veckor sedan.

Vi började dagen som vanligt med att fika hemma hos oss. Anna-Lena hade med sig goda hembakade bullar och sonen bidrog med drömtårta. Sen gav vi oss av. Sonen stannade hemma hos hunden den här gången, men vi andra drog iväg ut på tur. Vädret såg ut att kunna bli lite omväxlande så regnkläder och stövlar var instuvade i bilen.

Vi svängde in på Virstorpsvägen och planerna var att åka hela vägen upp till Hattens naturreservat där vägen tar slut och sedan starta burksökandet på tillbakavägen. Nu blev det inte riktigt så för hela kartan var ju full av små gröna lådor och vi var ju tvungna att stanna vid några v dem. Vi tog två gömmor innan vi fortsatte hela vägen. Kreaturen blev nyfikna och lyfte lite på huvudena när vi for förbi dem.

Precis när vi anlände till naturreservatets parkeringsplats öppnade sig himlen och det vräkte ner regn och hagel. Inte så långt borta hade det visst haglat ännu större korn, men vi tyckte det räckte med dem som smattrade på vårt biltak. Vi satt kvar en stund i bilvärmen och väntade ut skyfallet. Temperaturen sjönk drastiskt på kort tid till 5 grader.

Det kändes riktigt kallt i luften när vi så småningom klev ur bilen. Det låg hagel i drivor på marken och på biltaket. Vi började med att svida om till regnkläder och stövlar.

Eftersom vi skulle till Hatten tyckte jag att det passade bra att ta med min egen hatt på huvudet. Den funkade också bra och höll undan regnet från glasögonen.

Det fanns en informationstavla där vi kunde läsa lite om naturreservatet och vad vi kunde hitta där. Det verkade vara en spännande natur i ett gammalt kulturlandskap.

Vi var inte riktigt ensamma på platsen. En man med traktor höll på att köra ut grus på vägarna. Vi fortsatte en liten bit till fots längs ena vägen.

Den närmsta gömman fanns vid en liten förfallen stuga. Den såg inte så inbjudande ut utifrån. Först letade vi utanför, men sen förstod vi att gömman kanske fanns inuti stugan.

Vi öppnade dörren och klev på. Det tog en liten stund innan jag lyckades spana in burken. Sen var det enkelt att logga. Här uppe vid Hatten fanns några gömmor med australisk anknytning. De andra båda hoppade vi över eftersom de hade lite högre terrängranking. Vi var inte så sugna på att klättra någon av oss.

I stället gick vi tillbaka till bilen och tog den åt andra hållet. Vi parkerade mitt på vägen. Gömman var en bit in i skogen. När vi klev ur, såg vi att traktormannen var på väg åt samma håll som vi, men han kom visst på andra tankar och backade tillbaka.

Detta var nog den sista gömman i Virstorpsrundan och den hette Hatten. Då passade det bra att logga den iförd hatt.

Det var vacker skog, särskilt när solen kom fram och lyste upp ormbunkar och blåbärsris. Några nävar blåbär hamnade i magen innan vi fortsatte. När vi körde tillbaka till parkeringen för att fortsätta reträttvägen, såg vi att traktormannen hade gjort det enda rätta. Han hade tagit en fikapaus medan vi loggade. Vi vinkade åt honom och fortsatte färden längs samma väg vi kom.

Gömmorna var inte så svåra att hitta egentligen. Oftast var de placerade ganska nära vägen. Ibland gjorde vi det svårare för oss än vi behövde. Naturen var både spännande och omväxlande. Den här stora högstubben gömde en hemlighet.

Eftersom jag har lite svårt att ta mig fram i oländig terräng, fick Anna-Lena göra grovjobbet på en del ställen. Vi de här klipporna fick hon träna inför höstens vandringar i Dolomiterna.

Lingonen var nästan mogna att plockas. Någon vecka till kan de få vänta, men sen är det gott om lingon i år. Maken plockade några liter i helgen som jag kokade sylt av idag.

Blåbären var riktigt mogna, stora och goda. Det blev ytterligare några nävar som hamnade i magen på det här stället.

Ljungen blommade så vackert med sina ljuslila blommor. Jag gillar när ljungen målar vägkanterna lila. Det är vackert mot alla gula höstblommor.

Ibland försvann min cachingkompis ner bland buskagen. Vänta här, sa hon åt mig. Det var onödigt att jag snubblade bland pinnar och stubbar.

Sen kom hon fram med en häftig gömma i handen så att jag kunde vara med och logga den. Det var roliga gömmor. Det fanns som regel inga ledtrådar, men efter ett tag kom vi på att själva namnet på gömman var ledtråden. Då blev det lite lättare.

Vägen bar utför och utsikten var vacker. Här såg vi långt även om det inte syns på bilden. Vägen var inte så trafikerad här. Det blev lite tätare trafik när vi kom ner till den belagda vägen.

Hösten är i antågande med sina färger. Det är gott om rönnbär i år så då blir det kanske en vargavinter.

Jag placerade rönnbären som en konstinstallation på en vit sten med mossluva. Lite konstnärlighet kan man väl få ägna sig åt då och då.

Under tiden hade Anna-Lena hittat den häftiga gömman. Det var tur att den inte detonerade i händerna på henne. Vi kunde logga den oskadda.

Vi började bli lite trötta och hungriga. Därför funderade vi på att låta Hattmakarens gömma bli den sista för dagen. Anna-Lena gick först, men hon vände tillbaka till bilen för att hämta kameran när hon såg det häftiga stället.

Jag fortsatte fram till öppningen i huusgrunden och klev in i huset. Den här platsen såg man inte från vägen. Den hade vi missat helt om vi inte hade geocachat.

Jag hittade gömman direkt och när Anna-Lena kom tillbaka höll jag på att logga den. Detta var nog det häftigaste stället vi besökte den här dagen.

Vi hoppade annars över några gömmor längs vägen därför att vi inte ville klättra. Den ena såg vi, men stegen var ju inte med och ingen av oss ville ge sig upp i det murkna trädet. Vi nöjde oss med de enklare gömmorna. Det blev till slut 18 loggade gömmor ändå.

Vi kunde förstås inte låta bli några gömmor till längs vägen. Bilen stannades vid vägkanten och vi banade oss väg genom nässlor och högt gräs fram till ytterligare en burk.

Det hade börjat regna igen efter solskenet, men Anna-lena stannade mitt på vägen intill en stor en och frågade om jag såg den. Nr jag kikade ut genom fönstret skymtade jag en burk inne i busken. Om jag haft lite längre armar, hade jag nog kunnat logga den från fönstret, men hon klev ur och signerade loggen åt oss.

En av de trevligaste idéerna hette Babuschka. Vi råkade köra förbi den men Anna-Lena promenerade tillbaka och hämtade den så att jag skulle få se den. Idén var enkel men kul.

Någon gömma måste bli den sista och vi valde att sluta vid en vacker liten sjö där gömmans namn var Enkelt. Det lät ju bra. Utsikten var underbar.

Det växte gott om blommor på ängen intill sjöstranden. En del var välbesökta av insekterna.

Min chaufför och cachingkollega fann den sista gömman för dagen. Sen var vi nöjda med dagens fynd och redo att inta lite mat.

När jag satte mig i bilen, såg jag en annan bil närma sig borta i kurvan. Den stannade med varningsljusen på och en man klev över vägen in i skogen. Aha, en annan geocachare, tänkte jag. Jag kollade kartan och visst fanns det en gömma där framme. När vi passerade bilen, kikade jag in i skogen och vinkade åt en man som verkade leta efter gömman. Sen fortsatte vi mot Vrigstad.

Nu var vi hungriga och den här gången blev det en av pizzeriorna som fick vårt besök. Det finns ett antal matställen i Vrigstad så vi kan nog besöka olika ställen vid varje tillfälle. Vi tänker väl återkomma och logga resten av gömmorna vid senare tillfällen. Vi valde Vrigstad Special på pizzamenyn och den smakade helt okej. Mätta blev vi i alla fall.

På hemvägen hade vi de mörka molnen bakom oss. Det var omväxlande sol och ösregn. Ibland kom molnen ifatt oss. Åskade gjorde det också. Vilket jag blev varse när jag kom hem och sonen berättade att modemet var utslaget. Tråkigt slut på en trevlig dag, men förhoppningsvis anländer snart ett nytt.