Nu barrar jag

Den här veckan har varit lite  annorlunda men ändå inte. Vädret är sig likt med sol och regnskurar. Det behövs verkligen väta och det är bra att det smattrar på fönstren på natten. Blommorna frodas. Luktärterna blir fler och högre. Jag gillar dessa väldoftande blommor.

Hösten gör sig lite påmind den också. Höstanemonerna har gott om knoppar och några blommor har öppnat sig. Detär kanske lite tidigt men så har det varit den här sommaren med många växter.

Tomaterna har gott om klasar med gröna frukter. Än är det inga röda, men vi väntar på att få smaka på dem längre fram.

Igår var det jag som lagade maten helt och hållet. Det var längesen jag gjorde allt vid en måltid. Man har blivit lite bortskämd med sönerna hemma. Maken lagar också mat så jag har god hjälp. Det blev pasta med köttfärssås och en sallad med tomater, sockerärter oliver och fetaost. Det var gott men efteråt hade jag allt lite ont i ryggen av att stå vid spisen ett bra tag.

På förmiddagen var annars inne på sjukhuset för ett vanligt återbesök och uppstart av nästa cellgiftskur, den sjunde måste det vara. Eventuellt skulle jag få blod, men först kollade dem mina blodvärden och det visade sig att jag inte behövde nytt blod. Det räckte med medicinen som ska stärka skelettet, som jag får i droppform, cellgiftssprutan och den åtföljande kortisontabletten. Medan jag låg där på sängen och medicinen sakta droppade in i mina blodådror, upptäckte jag att börjar barra. När jag kände på hårtestarna, lossnade tussar.

Hemma igen efter sjukhusbesöket tänkte jag att det var lika bra att låta stråna försvinna, åtminstone de som hade lossnat. Innan det tog jag en före-bild, men det har inte blivit någon efter-bild. Visst glesnade det rejält på huvudet, men jag har fortfarande minst hälften av stråna kvar. Det är väl de senaste cellgiftsbehandlingarna som har varit lite starkare som satt igång processen. Jag visste ju att den dagen skulle komma, men kanske inte förrän vid nästa superstarka cellgiftsdos. Det spelar ingen större roll när det händer. Det är ju bara att vänja sig. Jag kanske skulle sticka mig en mössa. Jag har en hatt och en bra scarf, men en mössa skulle komplettera garderoben bra.

Det blev en liten tur till staden även idag. Jag behövde medicin och även beställa medicin som inte finns hemma i lager på apoteket. Maken skulle fixa en del med den gamla Skodan som vi ska lägga ut till försäljning. Denna gamla fina geobil ska få en ny ägare är det tänkt. Under tiden besökte jag Mio som hade sommarrea på soffor och vi hade ju tänkt byta ut vårt möblemang i höst. Jag hittade en soffa som även maken godkände. Fast vi tog inte divanen till höger utan bara en tvåsitsdel, en hörndel och en avslutande, utstickande del. Det är där som maken ska ligga och titta på TV. Soffan ska spegelvändas för att passa hemma hos oss.

När maken fått sin soffa, som också har sittplatser för resten av familjen eller gäster, var det min tur att välja sittplats. Jag hittade en trevlig fåtölj, som passade mig perfekt. Den hade en motor som kunde höja fötterna och sänka ryggstödet. Jag tror man kan sova i den om man vill. Alltihop var steglöst så man verkligen kan anpassa till sina egna behov. Den kunde fått följa med hem, men inte i Skodan, så den fick stanna i affären tills soffan var leveransklar i slutet av september. Då är jag nog inte hemma, men det ger mig något att se fram emot vid hemkomsten från stamcellstransplantationen.

När vi kom hem, tog jag en liten runda i trädgården. De tidiga äpplena är som vanligt många men de är inte så goda. Passar nog mest att göra mos av om de inte ramlar av och blir fula. De är lättstötta. Getingarna brukar gilla dem.

kaprifolen är översållad av utslagna blommor. Framåt kvällen kommer det nog att dofta på verandan. Synd att det är lite kyligare att sitta ute nu. Det har varit lite regnigt dessutom så det blir inte lika mycket utomhusvistelser.

Malvorna har blommat hela sommaren. Det är årets växt i vår trädgård. Jag gillar dem och de verkar gilla att bo här för de sprider sig till nya platser varje år.

De röda småblommiga pelargonerna har också slagit ut. jag gillar de små buketterna av riktigt klarröda små rosenknoppar. De följde med huset när vi flyttade hit och jag brukar ta nya sticklingar varje år.

Gandalf gillar också verandan. Han brukar ligga och sova i min stol. Ibland vill han in en runda. Då hänger han sig i dörrhandtaget och krafsar med bakbenen. Än har han väl inte lyckats öppna dörren, men det har Takko. Så ibland måste vi låsa den. Vi vill ju inte att han ska ge sig av på alltför långa egna turer, men för det mesta håller han sig hemomkring och kommer snart in igen. Han är väl llika hemkära som vi andra.