Vårens första

Vem gömmer sig bakom videkissarna?

Det är ju jag, Gulliver!

En kisse poserar bland kissarna!

Nä, nu går jag, matte!

Förra veckan kom maken hem med ett fång videkissar. Han hade varit ute och fällt några träd till nästa vinters vedlager. Han tyckte att man kunde ta vara på de söta videkissarna nu när han ända fällt trädet. Så han letade fram en stor vas och ställde den på bordet. Visst blir man glad av att se dem, vårens första budbärare. De påminner om att våren är på väg.

Här har det regnat idag och snö och is försvinner mer och mer. Barmarken tittar fram och det är bara fläckar kvar ute på åkern. Nu kan man se dammen. Innan var den helt täckt av snö och an kunde knappt ana att den fanns där under. Nu står det vatten på isen som fortfarande täcker den. Men allt regn gör att vår lilla grusväg blir spårig och lerig. Hunden blir alldeles grusig i pälsen och måste spolas av nästan varje gång vi varit ute. Men det är skönt i luften så länge det varar. Vinter ger sig nog inte än.

Imorgon ska jag till Hillerstorp och hålla en kurs i Rörelse och konstruktion. Det är ett NTA-tema i teknik. Vi kommer att bygga fordon och testa dem. Det innebär att jag får sovmorgon. Vi börjar inte förrän klockan tolv, men vi håller på till fem, halv sex. Det är ju inte så långt till Hillerstorp så jag kan ta det lugnt på morgonen. Men maken ska upp tidigt. Han börjar jobba kvart över sex. Efter kursen åker jag direkt till styrelsemötet i missionskyrkan. Så jag kommer hem sent. Det är tur att svärfar kan komma och gå ut med hunden. Nu har han lyckats få ut bilen ur garaget där den stått insnöad ett bra tag.