Höstens lov

Småkryp på höstastrar

 Jag har sagt det flera gånger förut. Jag gillar verkligen hösten. Den här hösten har hittills varit underbar. Visst regnar det ibland och det blir mörkare för varje dag, men det har funnits härliga, soliga dagar också. Det händer mycket på jobbet. Där är det fullt upp varje minut. Men man kan med gott samvete krypa upp i soffan med ett korsord, en god bok eller en stickning när kvällen kommer. Man tänder ett ljus och njuter en god kopp te ur favorittekannan från Japan. Då är det höstmys.

Näva i fokus

 Vi tar vad som hänt på jobbet först. Igår var det mina kollegors tur att åka till navet. Det var de som inte följde med oss förra veckan som fick samma fortbildningsdag som vi hade. De kom tillbaka lika glada och inspirerade som vi andra. Vi som var kvar fick hålla ställningarna i skolan., men eleverna skötte sig jättebra och vi hade kul som vanligt. Jag har börjat med ett NTA-tema i trean som heter Från frö till frö. Nu var det dags att så små frön. Det kunde ha blivit totalt kaos med 28 treor, jord, vatten och pyttesmå frön. Men det gick perfekt. Vi var två vuxna för jag hade hjälp av en resurspedagog. Visst blev det en del jord att sopa upp från golvet. Men i det stora hela så klaffade allt.

På eftermiddagen ar det nätverksträff med NTA-gruppen inne i stan. Tidigare har det mest varit F-5 som jobbat med NTA-teman. Nu har förskolorna börjat med två teman om vatten och luft. Dessutom har det äntligen lossnat på 6-9. Så NTA växer i vår kommun. Just nu jobbar jag med 4 teman samtidigt. Det kanske är lite väl mastigt, men om jag inte haft de lådorna hade jag fått hitta på annat i stället. Och det ska också planeras och genomföras.

I NTA är det ju kommunen som går in och blir medlem. Det kostar en hel del och materialet är inte speciellt billigt, men det är bra. Nu hörde jag att de kommuner som vill prova utan att bli medlemmar först, kan göra det. Det finns två "provapålådor", som man kan hyra. Det finns en för lågstadiet och en för mellanstadiet. De som ska prova måste givetvis gå temautbildningen, som är en heldagsutbildning, men sen kan man pröva.

Vad katten gör jag här bland krassen?

Efter nätverksträffen var det ingen idé för mig att åka hem. Jag skulle ju vidare på en tjejträff. Så jag stannade i stan och tittade in i några affärer. Det var ett tag sedan jag gjorde det. Sen plockade jag upp en av tjejerna och vi åkte ut till Rydaholm för att träffa de andra tre. Det är alltid kul att äta gott och umgås. Givetvis pratar vi mycket skola. Alla är eller har varit lärare. Vi närmar ju oss pensionen sakta men säkert allihop. Ibland är det ett och annat som har mycket synpunkter på och vi jämför hur vi gör på olika skolor i kommunen och på andra håll där vi har kontakter. Man kan få riktigt bra tips och idéer i sådana här nätverk.

Solrosrestaurangen

Den här fredagen började ganska tidigt för mig, men mer om det senare. De första lektionerna var som vanligt. Sen serverade vi korv med bröd i klassrummen innan det var dags för skoljoggen. Alla från förskolorna till högstadiet samlades för gemensam uppvärmning innan starten. Våra elever gick eller sprang rannäsarundan på 6 km. Högstadiets runda gick ända till Torskinge, 12 km. De yngre gick andra rundor som elljusspåret eller ängarundan. Den som var snabbast på vår skola sprang de 6 kilometerna på prick 30 minuter. Det var en elev i femman. Efteråt fanns det bananer och lite mys i klassrummet. Vi samlar in en frivillig avgift som går till cancerfonden. Vi brukar få ihop ca 12 000 kr från Forsheda. Det tycker jag är bra gjort.

Sommarens sista Begonia

 Tillbaka till morgonens aktivitet som egentligen började igår kväll. Innan jag gick och lade mig kollade jag mejlen och några andra sidor på nätet. Då fick jag se att min geocachinggranne i Bredaryd lagt ut tre nya cacher i närheten. Den ena var traditionell och fanns vid stationen i Forsheda. De andra båda var multicacher längs cykelvägen mellan Forsheda och Bredaryd. Det var sent och jag valde sängen i stället för att jaga cacher mitt i natten. Men jag steg upp lite tidigare i morse, åt frukost och gick en promenad med hunden innan jag åkte till stationen. Hinten var ganska tydlig så jag hittade stället direkt. Tåget var på ingång när jag loggade cachen men jag gömde mig ibland det gröna. Sen åkte jag upp till skolan och var där i god tid säkert minst 20 minuter tidigare än jag brukar. De andra båda cacher får vänta. Det hann bli för mörkt ute innan jag kunde ge mig av på cachejakt. Det kanske kan bli nån gång i helgen. Maken jobbar och jag får roa mig själv och hunden. Då kanske jag kan återvända till "brottsplatsen" också, alltså platsen där jag bröt armne. Den ligger mellan de båda multicacherna. Någon gång ska jag väl kunna logga den cachen.

Blodsdroppar

Annars finns det en hel del att göra både inne och ute här hemma. Det blommar fortfarande fint både här och där i trädgården. Men snart måste en del växter plockas in för vinterförvaring. Det finns förhoppningsvis något att skörda också. Jag har ju inte kunnat jobba i grönsakslandet på flera månader. Det har fått klara sig utan min omvårdnad. Vi får väl se om det finns något kvar.

Maken var ledig igår och idag så han städade en del här inne i alla fall. Jag tror jag hoppar över fönsterputsningen. Vi ska städa kyrkan för det är vår värdgrupp som är i tjänst den här veckan. Det blir förmiddagens aktivitet imorgon. Sen finns det tid för annat roligt. Vi får se vad det blir.

Ännu en höstjakt

Solig höstdag vid Hindsen

 Vissa höstdagar är för underbara för att tillbringa inomhus. Vi fick en sådan igår också. Både hunden och jag ville ut i solen. Vi drog iväg till Rusarebo vid Hindsen. Förra gången vi var här besökte vi ängen i naturreservatet. Det var en lika skön dag, men när vi skulle fortsätta längs strandkanten kom regnet. Nu stannade vi vid småbåtshamnen inne i viken och promenerade längs stranden.

Är det någon hemma? Vilken mörk håla!

 Rusarebo äng ligger ganska högt ovanför en brant med stora mossklädda stenar under bokarnas skugga. Här vill man inte klättra i onödan. Det är tur att det finns stigar att följa. Vi passerade en mörk håla. Undrar om någon bott i den.

Höghus för tickor

 I bokskogen avverkar man inte träd. Vi fick kliva över något nedfallet träd. Där fanns också döda träd som var värdar för tickor och andra svampar. Det fanns gott om olika sorters svamp. Vid stranden fanns det träd som växt horisontellt ut över vattnet innan de sträckt sig uppåt.

Bokskogen silar solljuset

 Själv har jag inte växt på höjden i alla fall. Jag har blivit tre centimeter kortare än jag var förr. Det konstaterades idag, när jag var på osteoporosmottagningen för undersökning. Det var med anledning av mitt handledsbrott som jag fick erbjudande om att komma dit. Jag fick ligga i en maskin som kollade min bentäthet. En och en halv timme tog undersökningen. De tog också 7-8 rör med blod som ska testas på olika sätt och ställde en massa frågor. Jag hade överraskande lågt värde i ryggen och höften och måste kanske äta kalktabletter och vitaminpreparat längre fram. Inte så kul, men bra att få veta så att man kan förebygga. Jag vill inte bryta fler ben.

Det är vackert i bokskogen

 Det fanns förstås en geocache vid strandkanten, men den hittade vi inte. Min GPS ville att jag skulle simma 50 m rakt ut i Hindsen och det ville varken hunden eller jag. Vi avstod och återvände till bilen. Det kändes inte så kul när vi gått ca 2 km att inte kunna slutföra uppdraget. Men så är det ibland. I tät skog, och dit hör kanske bokskog, har GPS:n svårt att ta emot signalerna från satelliterna.

Raka spåret hemåt

 När jag besökte Ohsabanan förra gången hoppade jag över geocachen i Bor. Men den här gången gjorde vi ett försök. GPS:n krånglade fortfarande en del och ville inte riktigt uppdatera vår position trots att det borde vara fri sikt på ett kalhygge. Vi gick en skogsväg och jag tänkte att vi kanske kan hitta cachen med hjälp av kartan och ledtråden. När vi närmade oss sökområdet, fick vi syn på ett par som stod en bit uppe i backen vid några stenar. Kvinnan hade en mobil i handen. De är säkert geocachare, tänkte jag. När de kom ner till vägen, frågade hon om vi var ute i samma ärende. Det var första gången jag stötte på några andra geocachare när jag varit ute och letat. Det var trevligt att prata lite. Jag fick också bekräftat att cachen fanns däruppe så jag kunde går dit och logga den.

Bors norra station

Sedan tog vi raka spåret till bilen. Det var längs järnvägsrälsen. Det är inte dåligt att ha två stationer i det lilla samhället Bor. Bors norra låg öde. Turistsäsongen är över och ångloken behöver inte längre vända och tuffa tillbaka mot Ohs bruk. De har gått i vinteridet. Men det har inte vi geocachare. Det blev bara en cache igår, men det blir säkert fler dagar med cachejakt framöver. Andra jagar snart älg, jag jagar geocacher. Vi har pratat lite om ett geocacheprojekt i skolan. Det är min kollega och jag i år 5 som funderar på att lägga ut några skolcacher i Forsheda och att skicka iväg några travel bugs som kan få resa ut i världen. Vi får väl se vad som händer framöver.

Idag var kalendern fullbokad. Först jobba med matteprojektet, sedan osteoporosundersökningen, tillbaka till matte- och NO-lektionerna i skolan, direkt till konferensen med hela områdets lärare, handla grejer till kvällens scoutmöte, hem och äta lite och vila en liten liten stund (tur att maken var ledigt och tagit hunden på långpromenad), åter till skolan för att säga hej till treans föräldrar på föräldramöte, nästa möte i missionskyrkan med min scoutpatrull. Vi fick ta hand om en patrull till vars ledare var sjuka eller bortresta. Det var vår tur att vara i köket så vi gjorde varma mackor och lekte levande memory medan de gräddades i ugnen.

Nu kan jag slå mig ner och ta det lite lugnt innan John Blund kommer. Imorgon traskar vi vidare, men då är det inte lika mycket på programmet.

Lite senare
Den var inte slut med jakten för den här dagen. När jag publicerat detta inlägg, klickar jag över till geocaching.com och kollar runt lite. Då upptäcker jag två nya ologgade cacher alldeles i närheten. Det är förstås grannen i Bredaryd som varit framme. Jag funderar om jag ska ge mig iväg på FTF-jakt. FTF står för First To Find. Jag har aldrig lyckats förut även om jag varit när någon gång. Men det är mörkt och regnigt, klockan är 22. Är det riktigt klokt att ge sig ut en sån här kväll? Sagt och gjort, jag studerar kartan, beskrivningen och hinten noga. Androidappen har ju krånglat lite på sistone. På med stövlar och jacka och fram med ryggsäcken. Visst, jag måste byta batterier i ficklampan. Annars hittar jag nog ingen cache. 


Bilen rullar snabbt in till Forsheda och Kyrkogatan ner ända fram till ån och det gamla brofästet. Där letar jag snabbt runt ett tag. Det finns flera gömställen som kunde vara aktuella. Efter ett litet tag anar jag den mer än jag ser den. Där är den. Spänningen stiger. Ska loggboken vara tom? Jaaa, det var den! Min allra första FTF är inhöstad! Jag kretar snabbt ner mitt alias och återbördar cachen till gömman. 


Ska jag fortsätta till den andra gömman också? Eller ska jag åka hem till sängen? Bilen vände nosen mot Åeke med vindrutetorkarna  i full fart. Vid bron över Storån hoppar några rådjur undan framför bilen. Cachen finns vid en annan bro. Jag stannar och börjar leta. Den kan inte vara så svår att hitta eftersom den hade en låg ranking. Det tar en liten stund, men sen ser jag den. Tyvärr var jag inte först. Mina grannar i Lanna har redan varit där. Men jag kom god tvåa i alla fall. Två cacher loggade en vanlig regnig måndagskväll, det är inte dåligt det. Nu får det bli sängen nästa.

Vidöstern runt

Höstastersolarna lyser i kapp med himlasolen

 Det finns många vackra sjöar i vårt avlånga land. Vidöstern är en av dem. Förr fanns ett cykellopp som kallades Vidöstern runt. Jag vet inte om det fortfarande körs. Idag tog jag i alla fall en liten tur runt nämnda sjö tillsammans med hunden. Solen lyste och det blev riktigt varmt i luften. Det blev ganska många stopp på både spännande och mindre spännande platser. Givetvis letade vi cacher. Det gäller att passa på när vädret är så gynnsamt. Snart blir det både kallare och mörkare. När snön faller blir det säkert svårare att hitta några gömmor, om man inte kommer precis efter en annan cachare så att man kan följa spåren. På vissa ställen vi besökte idag var det enkelt att hitta fram. Vi följde bara de upptrampade stigarna.

När vi går på livets stig, följer vi ofta i många andras fotspår. Det är så mycket enklare än att bana väg själv. Andra har gått före och visar vägen. Då gäller det att följa de goda föredömena. Ibland måste man lämna de upptrampade stigarna därför att de inte leder dit vi vill komma. De leder oss kanske åt ett helt annat håll. Man kan inte släppa uppmärksamheten bara för att man hittar en stig att följa. Vi måste hela tiden fråga oss om vi är på rätt väg.

 Dagens första gömma hittade vi i närheten av E4:an. Vi körde söderut från Värnamo och körde av vid avfarten till Toftaholm och Dörarp. Där vi tänkte parkera stod redan en bil och ett par stod utanför med kaffemuggar i händerna. Vi stannade i närheten och väntade ut dem i bilen för de blockerade vägen till cachen. De tröttnade väl på att fika och hångla till publik för efter ett tag åkte de iväg. Då kunde vi passera grinden i viltstängslet och promenera ner till cachen som vi hittade utan att kolla hinten. Stället var ganska uppenbart. Vi såg spåren av andra cachare.

Vi hittade andra spår, när vi återvände till bilen. I diket låg ett stort plåtskåp dumpat. Det såg lite mystiskt ut för det var öppnat och innehöll lite papper som nog inte borde kastas så där. I min fantasi tänkte jag att det kanske var ett kassaskåp som någon stulit och sedan gjort sig av med på första bästa plats de hittade. Man kanske skulle kontakta polisen.

 Vid Toftaholms herrgård finns en holme som kallas Stenhusholmen. Där fanns en gång ett stenhus som det ursprungliga Toftaholm. Nu är det bara en ruin som ligger på en vacker plats med ekar och bokar runtomkring. Där hittade vi nästa gömma.

 Den stoltaste hus kan bli en ruin. Jag har besökt ett antal ruiner och övergivna förfallna hus på mina cachingrundor. Så är det med människor också. Den stoltaste människan kan förvandlas till en ruin. Det finns mycket som kan påverka förfallet. Livet kan vara grymt mot oss, men grymmast är nog vi människor. Vi kan vara grymma mot varandra, men ibland är vi grymmast mot oss själva. 

 Runt holmen gick en vacker stig. Vi gick bara halva rundan. Sedan sneddade vi tvärsöver holmen i ett dike som kanske tillhört försvarsverket runt stenhuset.

 På strandängarna i närheten betade kor och där rastade mängder av fåglar. Det var oerhört vackert. När vi kommit över bron igen såg vi att området var ett naturreservat. Det kan jag mycket väl förstå att man vill bevara denna plats.

 Herrgården som nu är hotell passerade vi på vägen ut till holmen. Där har jag varit och ätit julbord några gånger, men det var ett antal år sedan. Snart börjar väl annonserna komma i tidningarna om att det är dags att boka julbord. Men på senare år har jag nöjt mig med det som serveras här hemma på julafton.

 Även modernare ställen kan förfalla. Vi åkte vidare ner till Dörarp. Strax innan ligger Gyllene Rasten, en gång ett populärt matställe vid riksettan. Nu står det tomt och övergivet. Den stora allfarvägen har flyttat.  Ingen stannar där längre utom möjligen en och annan galen geocachare som vill logga cachen som finns där. Det var riktigt sorgligt att se stället degenerera. Här har vi varit och fikat eller ätit mat flera gång förr.

När människor överges degenererar de också. Vi behöver varandra för det är i mötena med andra människor vi växer. Det är när vi blir sedda som vi blommar ut. Det är sorgligt att se hur människor undviker och nonchalerar vissa personer. Det kostar inte så mycket att ge en annan människa en blick eller ett leende.

 Hittills hade sökandet gått bra, men nu började svårigheterna. Vid Sundet stannade vi för att leta efter en liten cache, men den lyckades vi inte lokalisera. Det var mycket vatten i Vidöstern och i Lagan efter den senaste tiden regnande. Vattnet strömmande snabbt under bron och förbi båthamnen.

 Utsikten från bron var magnifik. Det var fler som beundrade utsikten. Ett helt gäng med motorcyklister hade träff vid badplatsen. Det var synd att maken inte kunde följa med idag. Då hade vi kunnat ta hojen. Men i så fall hade hunden fått stanna hemma. Han var nog glad att jag tog bilen så han fick följa med.

 Vi besökte hembygdsparken med sina fina hus. Det var där gömman skulle finnas. Jag tror jag vet ungefär var, men burken ville inte hamna i mina händer idag.

 Det gick inte heller så bra på nästa ställe som också var en ruin. Det var vid resterna av en gammal kyrka som vi letade en bra stund. Någon hade skrivit i en logg till en av dagens cacher att traktens gömma krävde en hel del forcering av terräng. Det kan jag hålla med om. Ibland borde de nog rankas lite högre för vissa var besvärliga att ta sig fram till. Jag tycker också att hinterna många gånger var oanvändbara, obegripliga eller bara glada tillrop. En del ledtrådar kunde stämma in på nästan allt i omgivningen. Jag gillar kluriga ledtrådar, men de ska vara relevanta.

 I Lagan smög vi runt knuten på ett fritids ner till fallen. Det var mycket gott om vatten i ån. GPS:n ville skicka ut oss i det forsande vattnet, men vi avstod. Den cacher får nog vänta tills vattenståndet sjunkit lite grann. Men nu vet vi att man ska leta på helgen. Då är fritids och fabriken bredvid stängda och ingen behöver undra vad vi gör där.

 Söder om samhället Lagan fanns en runsten. Där hade Sagomuseet lagt ut en cache. De har lagt ut ett stort antal cacher med spännande berättelser och sägner från trakterna i Sagobygden. De är oftast ganska lätta att hitta och gömmorna är bra. Denna var inget undantag. Vi följde spåren efter tidigare loggare. 

 Det skulle finnas flera i cacher i närheten. Vi följde Bergastigen en bit till en ravin. Det var trolskt på botten av ravinen, men cachen hittade vi inte. Ibland är det svårt att ha med hunden. Han trasslar in sig i buskar och snor kopplet runt träd. Med kopplet i ena handen och GPS:n i den andra är det inte så enkelt att klättra i raviner. Det är därför jag hellre åker själv emellanåt.

Vi har händerna fulla, säger vi ibland. Det är mycket på gång samtidigt. Då gäller det att veta vad som är viktigt och vads om kan prioriteras bort. Livet rymmer ju inte allt. Vi kan ha synpunkter på hur andra prioriterar olika aktiviteter i sina liv. Men det är ändå så att det är varje människas val. Vi kan aldrig välja åt någon annan. Vi kan bara dela med oss av våra erfarenheter och råd. Valet är upp till var och en. 

Dagens cacher hittades på andra sidan länsgränsen, men den sista gömman placerade jag själv ut precis på gränsen. Jag tog de mindre vägarna genom skogarna från Lagan och hem. När jag passerade gränsen kom jag på att jag hade med mig några burkar färdiga att läggas. Vid gränser skulle det passa med en gömma. Jag bromsade in och backade tillbaka en bit. Det fanns gott om skyltar som markerade gränsen, både moderna blåvita och äldre modeller huggna i sten. Ett älgtorn stod tomt men om någon månad kanske det bemannas som en gränspostering. Jag hittade en bra plats för burken och kunde snart fortsätta hemåt igen.

Vi passerar många gränser i livet. Ibland märker vi inte ens att vi kommit in på ett annat område. Vi går från barndom till ungdom och vidare till vuxenlivet. Vi märker inte när det händer, men plötsligt upptäcker vi att gränsen är passerad. En dag upptäcker vi att vi blivit gamla och kommit in i ålderdomen. Tecknen smyger sig på oss. Vi kan slå dem ifrån oss, men livet har sina faser. Vi är inte evigt unga. Var tid har dessutom sin charm. Det är inte enbart negativt att bli äldre. Jag hoppas att vi får uppleva många år framför oss. Men när Gud vill, kommer jag att passera den sista gränsen och komma hem.

Mattepalatset

Inspiration från Escher

På vissa platser känner man sig välkomnad och hemma direkt. Själva atmosfären är inbjudande och inspirerande, genomtänkt och kreativ. Det var nog så vi kände det igår när vi anlände till Navet i Borås. Vi var sju lärare från vår skola som äntrade den hyrda minibussen på morgonen för att bege sig till en fortbildningsdag i matematik. Dagen ingår i vårt matteprojekt. Nästa vecka åker våra kollegor dit för att vara med om samma sak.

Hittar vi ut från skogen?

Det regnade hela vägen och vattennivån i Viskan var mycket hög såg vi när vi parkerade vid Navet. Men vi fick ett varmt välkomnande och fick börja med fika i en liten femtiotalshörna. Miljön på Navet är speciell och man riktigt känner kreativiteten som frodas där. Många tankar och idéer föds i huvudet på en.

Arkimedes möter Sonja Kovalevsky

Två pedagoger tog hand om oss hela dagen. Vi fick möta Sonja Kovalevsky och Arkimedes som tog oss med till cirklarnas värld. Det blev mycket praktiskt arbete med cirkelns omkrets och möbiusband. Många fina tips kunde vi ta med hem.

Vi satt trollbundna när de spelade upp en scen. Den fångade vår uppmärksamhet precis som eleverna också fångas när man dramatiserar en introduktion. Det är så vi inleder våra bibelkväll på scouterna. Barnen älskar när vi dramatiserar gärna med lite humor. Det borde vi göra oftare även i skolan.

Här var det möbiusband som studerades

Längre fram i höst ska alla våra elever på skolan få åka till Mattepalatset på Navet. Det ska bli riktigt roligt att få se deras reaktion på miljön där. När vi provat på en del övningar, var det redan dags för lunch. Den intog vi på Träkolsgrillen i närheten. Där var god mat.

Efter lunch fick vi botanisera i matteverkstan och undersöka deras mattelådor. Det finns fem lådor för F-3 och fem för 4-6. De innehåller alla tio övningar som utgår från fem områden i det centrala innehållet i den nya kursplanen för matematik. Det enda område som inte hade en egen låda var problemlösning, men det ingår ju i alla de andra. Vi fungerar på att köpa in alla lådorna för våra projektpengar. Vi resonerar som så att vi inte har all tid i världen att tillverka lådor och innehåll. Varför uppfinna hjulen igen? Vi får se hur vi beslutar, när resten av kollegiet varit där.

Materialet förvarades i fina lådor i olika former och storlekar. Vi blev väldigt förtjusta i de tilltalande hyllorna och prövade glatt olika övningar. Jag tror dock att den sparsmakade färgsättningen tilltalar oss vuxna mer än barnen. Innehållet passar oss allihop.

Vi diskuterar hur vi kan använda detta material i vår undervisning

Hurra, vi klarade det!

Vi var alla mycket nöjda med besöket. Eftermiddagen gick lika fort som förmiddagen. Efter fikat gick vi även runt bland de andra lokalerna och kikade helt hastigt på några NO-teman. Det är synd att Borås ligger så avlägset ur vår horisont. Annars hade vi gärna åkt hit med eleverna flera gånger.

När kan vi ha en sådan affär på skolan?

Det blev en lång, men innehållsrik dag. Minibussen tog oss tillbaka till Småland framåt kvällen. Det blev inte så mycket mer gjort den dagen. Man blir trött av att resa och uppleva nya miljöer. Jag var trött hela dagen idag också. Redan förra veckan kände jag av en lätt förkylning, som inte velat försvinna än. I måndags hade jag feber och var hemma. Det gör lite ont i halsen och i eftermiddags fick jag rejält ont i huvudet. Jag hoppade över nätverksträffen. Man kan inte huvudvärka och nätverka samtidigt. En liten skogspromenad med hunden, en huvudvärkstablett och en tupplur på soffan gjorde susen.

Ikväll samlades vi i vår värdgrupp. Värdgruppen är de som ansvarar för det praktiska i kyrkan som städning, servering, blommor, mötesvärdar, kollektörer m.m. en vecka var. Det finns nio värdgrupper. Vår vecka är nästa vecka, men ikväll skulle vi planera vår insats vid en kommande basar/misionsauktion. Det har alltid varit en missionsauktion i november som syföreningen ansvarat för. Nu kände de att de inte orkade det längre. Vi har i flera år pratat om att förnya missionsauktionen. En liten kommitté tillsattes som gav varje värdgrupp uppdraget att bidra med något stånd där vi kan sälja olika saker eller upplevelser. Vi kom fram till att vi ska tillverka adventsljusstakar i olika modeller och prisklasser. Dessutom kan vi köpa och slå in barnjulklappar som kan säljas. Vi får se om kommittén godkänner vårt förslag. I så fall får jag plocka fram finbetongen och gjuta lite ljusstakar. Det blev inte så mycket av den aran i somras.

Skönt att arbetsveckan lider mot sitt slut. Det är fredag imorgon och man kan pusta ut ett tag. Vi funderade ett tag på att åka på bokmässan på lördag, men det blir nog inte så. Vi väljer nog att prioritera andra saker inte minst vila den här helgen. Det kanske kan bli en liten cachingtur också. Min earthcache vid Slättö sand har äntligen blivit godkänd. Om vädret är någorlunda hyggligt, kan jag ge mig ut och logga några geocacher.

Caching in the rain

 ¯Caching in the rain, I`m caching in the rain, what a glorious feeling, I´m caching again ¯

 Annars började dagen med frukost och promenad med hunden innan jag åkte till gudstjänsten i missionskyrkan. Det var en innehållsrik gudstjänst. Pastorn var sjuk men det ordnade sig. Det finns andra som kan leda mötet. Predika skulle Sture, vår Rysslandsmissionär, göra. På något sätt handlade hela gudstjänsten om samma tema som predikan, Vandra i Guds vilja. Ibland känner man riktigt tydligt vad Gud vill, men ibland är det svårt att veta hans vilja med våra liv. Då får vi lyssna till hans allmänna vilja för oss människor. I bibeln kan vi läsa om vad han vill, att han vill att vi ska följa Jesus och bli mer och mer lika honom, att vi ska älska varandra. Det var många intressanta tankar som föddes i mitt huvud och fler har det blivit under dagen. Dagens rapport kommer därför att handla både om mina tankar och om dagens cachingrunda.  

Himlen var grå och mulen när jag gav mig av. På vägen började det regna. Jag funderade på om jag skulle ge upp och åka hem igen, men lite regn ska väl inte hindra en cachingtant. Det blev ett snabbt stopp för lunch vid Bredasten. Man behöver ju lite energi för att orka geocacha några timmar. Sedan åkte jag till Bor, men ett par cacher på listan valde jag bort därför att de krävde lite längre promenader. De sparade jag till ett annat tillfälle. Jag fortsatte till Gimarp, som ligger längs ohsabanan mittemellan Bor och Ohs. Gimarps station ligger mitt i skogen och cachen där var inte så svår att logga. Stationen var öde, inga tåg eller passagerare syntes till. Turistsäsongen var väl slut. Ohsabanan är en smalspårig turistjärnväg. Just där fanns det två spår så att tåg kunde mötas genom att ett av dem växlades in på ett sidospår.

 Ibland går livet som på räls. Det är rakt och enkelt. Vi tuffar på i maklig takt. Ibland ökar farten och mycket passerar snabbt förbi. Så kommer vi till ett stopp, en station i livet, en hållplats. Vi får stanna till ett tag. Vi kanske till och med måste växla in på ett sidospår innan vi kan fortsätta. Vi behöver de där stoppen för att inte livet ska rusa förbi oss. Idag hörde jag någonstans någon säga att en del har mer tid än liv. Det är de som retar sig på allt och alla. Jag tänker vidare att en del har mer liv än tid. Det är de som har så mycket på gång att tiden inte vill räcka till. Som alltid är det lagom som är bäst. men lagom är sällan en jämn färd framåt. Lagom är oftast en blandning av full fart och perioder av vila.

 Efter Gimarp fortsatte vägen längs järnvägsspåret. Det fanns många övergångar för spåret och vägen ringlar sig fram och korsar varann på många ställen. Vid Elgaryd fanns en hållplats och ytterligare en ganska enkel cache. Alla stationer är inte stora. En del är bara en hållplats i skogen, en skylt att stanna vid. Jag passerade ganska många hus längs skogsvägarna som jag körde på idag. De flesta verkade ingen vara hemma i. De kanske är sommartorp som överges när hösten kommer. Några var till salu. Det är tråkigt när landsbygden avfolkas och bara lever upp sommartid. 

Det kanske är så i livet att vi överger platser där vi en gång kände oss hemma. Vi förändras och utvecklas hela tiden i ena eller andra riktningen. Vi ändrar åsikt eller intressen. Ibland kan vi förlora vår hemvist. Ibland kan vi sakna och längta tillbaka till tider och platser som vi upplever som enklare än de omständigheter vi nu befinner oss i. Men livet är oftast inte enkelt och det går inte alltid att återvända till den som en gång var. Både vi och dem vi lämnade har förändrats och livet har gått vidare. Livet kan bara levas här och nu.

 En plats som inte förändrats är Moens gård. Jag var där för 25 år sedan. Inget har förändrats för jag kände väl igen platsen. Gården ligger mitt i skogen. En del av byggnaderna är från 1600-talet. Där finns ingen elektricitet eller moderna bekvämligheter. Gården är kulturminnesskyddad och bevaras så som den var. På verandan stod skor och stövlar beredda. jag antar att de tillhör de som sköter om gården. Det duggregnade när jag passerade bomen som hindrar bilar från att åka ända fram. Jag fick gå 1 km men jag visste att det var värt besväret. Jag har länge velat återvända till denna speciella plats. Regnet ökade och minskade i styrka hela tiden. När jag var nästan framme började det mullra av åska, men det blev inget mer av det som tur var. Jag hittade cachen som var fiffig och lurig. Jag har loggat en liknande på ett annat ställe. Annars hade den nog varit svår att hitta. 

 Jag har för det mesta mina stövlar i bilen. Man vet aldrig när man behöver dem. Så är det i livet också. Det gäller att ha de rätta saker tillgängliga, att packa rätt. Vi vet inte när vi stöter på svårigheter och inte heller vad vi möter för problem. Det gäller att vara beredd på allt. I dagens predikan fick vi höra om allt som Paulus mötte under sitt liv. Det var inte lite svårigheter som drabbade honom. Men han hittade alltid en utväg därför att Gud var med honom. Han sökte efter Guds vilja och tog de chanser han såg. Han uppmanar oss att alltid vara beredda att berätta om vår tro. Det är inte meningen att vi i tid och otid ska tråka ut andra människor genom att ständigt prata om oss själva. Men om de är intresserade behöver vi vara redo att tala om vad de vill veta. Framförallt behöver vi vara beredda att rycka in när vi ser människor som behöver oss, som behöver omsorg och omtanke på olika sätt.

 Efter Moens gård rullade bilen vidare mot Ohs bruk. Det fanns ett tåg ute på banan. Jag körde om det efter ett tag. Så gasade jag på lite på grusvägen så att jag hann före tåget vid nästa övergång. I Ohs var det septembergrått och öde. Förr var det säkert liv och rörelse när bruket var igång och många människor jobbade där. Nu var det tomt och museet var stängt. Men cachen kunde jag logga. Jag hittade den på marken och fick stoppa tillbaka den där den borde höra hemma. Utanför museet stod en hel del som en gång brukats av någon men som nu tagits ur bruk. De finns där för att vi ska titta på dem, men de kommer aldrig mer att användas till det de en gång var gjorda för.


Vi människor är också gjorda för vissa syften. Vi har våra olika uppdrag i livet. Gud har bruk för oss alla. Han tar oss aldrig ur bruk till allmänt beskådande så länge vi lever. Uppgifterna kanske förändras med åren, men vi blir aldrig sysslolösa. I dagens samhälle verkar det som om vissa människor är förbrukade. Det finns inte längre någon uppgift för dem. Så är det inte i Guds rike. Där blir vi aldrig förbrukade. Det finns alltid en plats för oss.

 Kyrkan i Ohs är lite speciell. Det är en brukskyrka som man kommer till längs en trädkantad väg. Den ligger på en liten höjd. Jag har aldrig varit framme vid den förut. Nu parkerade jag på parkeringsplatsen och gick stigen runt kyrkan genom fårhagen ner till Ruskens strand där det finns en meditationsplats. Där kunde man sitta och blicka ut över Ruskens grå vatten. Någonstans på andra sidan vattnet finns Steningaryd där min syster och svåger har ett ställe. Jag skrämde upp några änder. Annars var det lugnt. Om vädret varit annorlunda hade jag gärna stannat en stund och mediterat över dagens texter. Nu gick jag snart tillbaka genom fårhagen. När jag gick där började kyrkklockorna ringa. De spelade en psalm för mig. Jag kände igen den och kunde gnola med i texten. "Herre, vi tackar dig, Herre, vi prisar dig. Herre, vi sjunger ditt heliga namn."

 Under gudstjänsten tidigare idag delade Karin, som är Stures fru, med sig av några tankar. Hon sade bland annat att vi behöver avskildhet ibland. Vi behöver tid för oss själva inför Gud. Vi behöver stanna upp och begrunda det vi sett och hört och varit med om. Särskilt viktigt är det i de jobbiga och stressiga perioderna i livet. Om vi får tillfälle till eftertanke även om det bara är några minuter då och då, kan vi klara dagens krav. Ibland kan det vara bra att ha en plats att gå till för att be och meditera. men egentligen kan den platsen finnas var som helst. Den kan vara i bilen likaväl som i en kyrka. Den kan finnas i oss. Även om det är stojigt och stimmigt omkring, kan vi finna lugn och frid inom oss.

 Cachen vid meditationsplatsen var lite fuktig och saknade penna. jag brukar alltid ha ett gäng IKEA-pennor i fickan men inte idag. Det funkade inte med brända tändstickor. Läppstift använder jag inte så ofta. Kniven var kvar i bilen så jag kunde inte skriva mitt namn med mitt eget blod heller.  Det fick bli en fotologg, min allra första. Cachen vaktades av en slemmig typ.


Det kunde varit ett lämpligt slut på cachingdagen att lyssna på kyrkklockorna som ringde in kvällen. Men det fanns en cache till att hämta på vägen hemåt. Jag fortsatte från Ohs upp till Bohulta stenmur. Jag kommer ihåg denna imponerande stenmur från min barndom. Pappa hade vänner i trakten som vi besökte ibland. Muren sträcker sig kanske 1 km längs vägen. Den är gräsbevuxen och bred. Jag stannade vid en rastplats där det fanns ett bord man kunde fika vid. Det hoppade jag över för nu blev duggregnet intensivare. Cachen fanns inte i muren utan lite högre upp. Det var en riktigt fin gömma. 

 Livets murar kan också vara breda och långa. De spärrar vägen för oss ibland och är svåra att ta sig över. Då får vi gå längs med dem och vänta tills vi kommer till en öppning. Det finns alltid en ljusning någonstans. Idag hörde vi om hur Paulus planer gick om intet. Gud ledde honom genom att hindra honom att komma in i ett område. Han fick då gå åt ett annat håll och hamnade i Troas. Där hade han en dröm eller en vision som ledde honom över till Europa. Ibland går inte våra egna planer i lås, men som regel blir det bra ändå. Det blir bara annorlunda. Vi hamnar på platser eller i situationer vi kanske aldrig skulle ha hamnat annars. Det är som med geocachingen, som för mig till många spännande ställen jag aldrig skulle kommit till utan min nya hobby.

Himlen har varit grå hela dagen, men nu började den mörkna dessutom. Det blev kväll den här dagen också. Jag hittade en grusvägen som förde mig hemåt över Gallnås och Råhult. På ett ställe gick vägen uppe på åsens krön med branta stup vid sidorna. Det kanske var Gallnåsen. På ett annat ställe var jag bara tvungen att stanna till och ta ett kort i det svaga skymningsljuset. Ingabo stod det på skylten mitt i skolen. Det fanns en plats som hette så. Där borde jag kanske bo. Jag kom ut på vrigstadvägen och vände nosen hemåt. Det blev inga fler stopp på vägen. Maken hade kommit hem från jobbet och hunden blev som alltid glad när jag återvände till hemmet. Sex nya cacher kunde läggas till listan av loggade cacher. Den här helgen blev det totalt 18 stycken loggade. Det kan man väl kalla en lyckad cachinghelg. 


Alla behöver vi ett hem att återvända till, ett bo som är vårt. Det finns en sång av Göte Strandsjö som uttrycket vårt behov att andligt hem så fint. "Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn så var det för mig att komma till Gud - jag kände att där hörde jag hemma. Det fanns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mig. Och jag kände: Här är jag hemma, jag vill vara ett barn i Guds hem."